Indie Disco
Det är svårt att leva utan den. Det är svårt, ibland att leva med den.
Själv går jag in i perioder. Perioder då jag lever och behöver popmusik som syre. I bland vill jag bara ha tyst. Kanske ett ålderstecken. Vet inte. Bryr mig inte. Inte så länge jag får som elektriska impulser genom ådrarna när jag hör poplåtar som John Murrys "Penny Nails". Och inte när man nyss har vaknat, dragit på ipoddockan vid sängkanten och får se dottern studsa runt i sängen med ett brett leende till Chronixx reggaegung i "Rain Music". Eller den nyligen ihopknåpade remixen av Was (Not Was) ""Wheel Me Out". Eller när jag svänger ihop en frukost klockan 7 på morgonen till DIIVs ekofyllda surfgitarrer i "How Long Have You Known".
Hösten 12 har i alla fall gått en del i elektroniskt tecken. Det startade faktiskt med två gamla plattor. New Orders Low-Life från 1989. En helt fantastisk skiva som jag bara slarvat bort genom åren. Och Chics "Risque" från 1979. Som kom mitt i en våldsam discovåg. Utifrån dessa plattor har jag tagit till mig en hel del av årets elektroniska värld. Som den brittiska DJ duon Disclosure som gör fantastisk popmusik av pop och house.
En av de mest spännande svenska akter just nu är Göteborgs Sara Assbrings projekt El Perro Del Mar. Nyligen släppte hon den suveräna poplåten "Walk On By".
Brittiska Fear Of Men släpper i Oktober sin första fullängdare Mosaic. Innan dess har de släppt låtar som helt enkelt fått mig att känna samma sorts vibrationer som när jag hörde Joy Division för första gången.
Twillingarna Miranda och Elektra Kilbey utgör gruppen Saint Lou Lou, som spelade på Popaganda i somras. Texas popduo Leanne Macomber och Jeff Lewis är långt från roots, americana, soul och country. Istället handlar Fight Bite, som de kallar sig, för drömsk pop som hämtad ur en David Lynchfilm. Juliee Cruise uppdaterad till 2012, med andra ord.
Det handlar till största delen om house, pop, disco. Men även en del hiphop har smygit sig in. Det går bara inte att undvika Kendrick Lamars samarbete med Dr Dre i The Recipe. Och en del indiepop med gitarrer. Som Lightships "Fear And Doubt" från EPn med samma namn. När The Walkmen nyss släppt den suveräna plattan "Heaven", så går det inte att låta bli att ta med titelspåret.
Men, när jag lyssnar på musik så blir jag hela tiden influerad av att hämta upp gamla alster. Så här har jag mellan de nya låtarna tryckt in musik med Chairmen of the board, Sweet Pea Atkinson, Pulp, Black och Primal Screams 10 minuter långa låt Screamdelica, som inte fick plats på plattan med samma namn.
Det här är höstens soundtrack för min del. Om inte annat för att se dottern dansa till reggae, house eller Frankie Roses idiepop, en gång till.
/Stefan
