En annan delad 11:a 2011
PJ Harveys “Let England Shake” korades till årets bästa platta I både Uncut och Mojo men den finns inte med på min tio-i-topp.
Är det något fel på mig för det?
Tror inte det för den platsar lätt bland de 30 och vissa dagar är den helt enkelt det mest spännande man kan lyssna på. Det bevisar väl bara hur svårt det är och hur mycket dagsformen betyder för ett popgenis förhållande till sin älskade musik.
/Björn
Årets Kalifornien-tjej!
Redan på 90-talet så fanns det en tendens hos oss som skrev spaltmetrar om popmusik att bli aningen inåtriktad. Ett tag kämndes det nästan som om man var tvungen att hitta det där genialapopbandet/singer/songwritern som ingen hade hört talas om. Som drog fyra dansande indietjejer, tre killar i keps och två lokala recensenter med axelbandväska på Tingshuset.
Men naturligtvis görs det, då som nu, även genial pop i fabriksform. Han kommer aldrig i från att det i grund och botten ändå handlar om ett hantverk. Från Brill Buildings dagar när Neil Sedaka, Carole King och Doc Pomus satt i trånga kontor i New York och tokskrev hits efter hits till dagens Maratone där Max Martin och hans polare sitter i trånga kontor, i Stockholm, och skriver hits efter hits.
Vissa låtar blir ofrånkomligt återanvänd dynga. Men i bland kommer låtar som har något extra. Något man inte direkt kan sätta fingret på vad det är. Men det är som om låten har en slags egen själ. Utan att vara klonad, som så mycket annat i dag.
Låten "The One That Got Away" har den känslan. Skriven av Lukaz Gottwald, Max Martin och Katy Perry.
Katy Perry är också en väldigt speciell sångerska.
Hon är en superkändis men ger ändå ett väldigt jordnära intryck. Ett bra intryck. Hennes insatser som komedienn i SNL har varit strålande. Hennes sångröst är inte speciellt stark eller tekniskt brilljant.
Men hon har DET.
Precis som Marilyn Monroe, Diana Ross, Sophia Loren, Brigitte Bardot, Madonna och Beyonce.
Hon är en i raden av fascinerande superstars som alltid kommer att föra en viss respekt med sig.
2011 visade hon att hon klarar av att hantera kändisskapet på ett avslappnat och bra sätt.
Nu vet ju jag inte i fall hon är en massiv kokainmissbrukare som Amy Winehouse, psykiskt nedbruten som Britney eller boxtoxmissbrukare a la svensk bloggbrud, men bara det att hon på ett snyggt sätt har lyckats döja alla eventuella skavanker är ett stort plus. Hon har kommit med fräna och begåvade kommentarer till journalister och paparazzifotograferna.
All heder till Katy Perry och vi önskar henne ett rejält lyckat till nästa år också!
/stefan
Bara i Härjedalen...
"Då ringde make up-tjejen och sa; Tommy, Mike Tyson ska vara med i showen i kväll. Jag vet att du gillar honom. Skulle du vilja hälsa på honom så går det bra. Jag och mamma åkte dit. Hon släppte in oss till Mike. Jag hälsade och han hälsade särskilt på mamma. Jag berättade om min beundran men han var mer intresserad av mamma. De fick en särskild kontakt."
"Vi var på en fest i Newport. Det var guldskivor över hela väggarna. Men jag vet inte än i dag vem vi var hos. Jag gick dit med en väldigt trevlig tjej jag lärt känna. Hon var god vän med Hugh Hefner och skulle komma i Playboy nästa månad. Där fanns alla typer. Det var stor fest. Helt plötsligt kom de in med en stor bricka alldeles full med linor av kokain. De kunde inte förstå att jag inte var intresserad. Men de respekterade det. Jag var där med festens snyggaste tjej. Det var Ok att jag inte tog droger eller söp. Men tjejen kunde inte låta bli. Då föll hon i mina ögon."
Jag har varit en vecka i Härjedalen. Två gånger har vi haft gäster till lunch. Första gången av en kvinna som varit Bengt Palmers flickvän mitt i Popsverige på 1960-70-tal och sedan flyttade till USA där hon arbetade som hushållerska hos Frank Sinatra och där träffade hon sin blivande man. Hennes första uppdrag var att varje helg åka till Beverly Hills polisstation och lösa ut sin svärfar och Lee Marvin som alltid tagits för rattfylleri av lokala polisen. Michael Douglas är gudfar till hennes barn. John Denver var stadig gäst i deras hem och hon och hennes man brukade ta hand om en utfattig kille som så gärna ville bli skådis. Killen heter Kurt Russell. Ja, hur många fler kändisar som helst skulle kunna nämnas.Men Kerstins historia känner jag sedan länge hur fantastisk den är.
Den andra gästen är mannen bakom citaten ovan. Här är ett gammalt skönt skivomslag med honom:
Så här står det på Ebay:
Tommy Dean came from Vemdalen in Northern Sweden. In 1966 he started a band called Gunfighters, and released a single for the Dollar label; Sea of Love/Honky Tonk Man. This is his second single, issued under his own name. Super cool Swedish garage/rnb/punk original 45 from the mid 60s! Not to be confused with the legendary Tommy Dean on the Vee Jay label!Tommy Dean var här i går. Han var en gång stor popstjärna. När han stod på scenen på Klubb Vaball på Runeborg på Frösön i Östersund slet tjejerna så i honom att hans pappa fick dra från andra hållet och han blev av med sina ena beatleboot.
Han lämnade sedan ungdomspopen och var på Svensktoppen i slutet av 1960-talet och en i dåtidens innegäng.När han en gång var i slagsmål utanför Café Opera blev det en löpsedel på kvällstidningarna.
Boxaren Bosse Högberg blev en av hans bästa vänner, en vänskap som höll i sig till Bosses död och nu är Tommy expert vid kommande filminspelning om Bosses liv. Han hjälpte George Scott i USA. Han har träffat musikstjärnor av alla de slag, skulle ha sjungit på Jerry Browns installation som guvernör i Kalifornien och höll på att göra en musik-CD med Monica Lewinsky och ett antal rappare - när någon övertygade henne om att lämna samarbetet. Att han sedan hållit på med VM-matcher i boxning, bodde tillsammans med och hjälpte George Scott när han var världsmästare och annat hann vi också med.Medge att det låter helt otroligt. Men det är alldeles sant - och det är inte ens hälften av allt han skulle kunna berätta...
Tänk vilka levnadsöden som kan dölja sig i detta landskap. Jag skulle kunna lyssna hur länge som helst på dessa människor. Önskar jag var mer som David Lagercrantz för Tommy Deans liv skulle bli en häftig roman.Men hemma i Härjedalen berättar han inte så mycket om sitt liv för folk tycker bara att han skryter och framhåller sig själv. Det får man inte göra i Härjedalen... /cbj
En delad 11:a 2011
Dave Alvin & The Guilty Ones . En av flera som borde varit bland det tio, men slutade som delad 11:a strax utanför listan över 2011 års finaste album.
Fråga mig inte hur det gick till.
“Eleven Eleven” är high classed Alvin från start till mål och “Johnny Ace Is Dead” en killler.
/Björn
Se bra ut i teve...
Här är 1 timme och 10 minuter "Lookin´Fine On Television":
New York Dolls - Lookin' Fine On Television by MVDmusicvideo
Vad ska du göra på nyårsafton?
Matraca Berg - för bra för att missas...
Sedan en låt från debutalbumet som blev video och singel tio år senare. Ruskigt bra:
Här gästas Matraca av Patty Loveless, Suzy Bogguss, Trisha Yearwood, Martina McBride and Faith Hill. Ingen dålig samling...
Här är låten som blev utsedd till årets låt 1997 "Strawberry Wine":
<<
När "The Dreaming Fields" släpptes 2011 hade det gått hela tolv år sedan albumet innan. Men som låtskrivare åt andra har hon alltid varit aktuell. Och hon bor i Nashville tillsammans med sin man Jeff Hanna som är medlem i Nitty Gritty Dirt Band. Så vi avslutar med en låt inspelad i juni 2011 som är titellåt på senaste albumet:
/cbj
Som lite bonus lägger vi in "You And A Tequila". Grammynominerad som en av årets låtar 2011:
Vinylkällaren 54
The Beasts Of Bourbon
“The Axemans Jazz” (Big Time) 1985
Debutalbumet från en australiensisk supergrupp.
Men både då och nu så är det nog bara en liten klick utanför aussieland som reagerar på gruppens personliga sammansättning.
Sångaren Tex Perkins (Australiens svar på Tom Waits) bildade gruppen 1983 och lånade in gitarristerna Spencer P. Jones (The Johnnys) och Kim Salmon (The Scientists), trummisen James Baker (Hoodoo Gurus och basisten Boris Sudjovic (The Scientists och senare Dubrovniks) till något som blev ett sidoprojekt fram till 1987 då både The Johnnys och The Scientists splittrades.
Nio av spåren spelades in rätt upp och ner på en enda kväll med en viss Tony Cohen i producentstolen till den klart acceptabla kostnaden av 100 dollar. Nummer tio “Good Times” är en liveinspelning.
Covern på amerikanske countrysångaren Leon Paynes “Psycho” blev en hit på den alternativa radion i hemlandet men som album betraktat blev “T.A.J” bara en succé på undergroundscenen med allt vad det nu innebär av avskärmad uppmärksamhet.
Absolut inget för petiga audiofiler. Men gillar du musikalisk närhet och kött och blod som liksom kliver ut högtalarna så är The Beasts Of Bourbon "The Axeman's Jazz" definitivt något för din Spotifylista.
Och där hittar du också “Sour Milk” (1989) och “Black Milk” (1990).
2011 års sista Hidden Treasure (för den som inte vet vad det handlar om så ska man gissa album, band eller artist genom att bara få skåda baksidan på vinylen till höger) är sex år äldre än “T.A.J” och från andra sidan av klotet.
För den som är insnöad på genren, och det finns ett antal i popgeniekretsar, så tror jag att det är en ganska enkel mellandagsnöt att knäcka.
/Björn
Banden vi miste 2011...
Aussiescenen lever 26
The Demon Parade från Melbourne har bara EP:n “God Said It's Legal” att marknadsföra sig med, trots att de redan har existerat i några år.
Men det är en ypperlig start för låtskrivaren och sångaren Michael Badger och hans fyra polare som har optimal koll på harmonier, stämmor och de rätta byggklossarna när det gäller powerpoppsychedelica med melodiskt flyt.
Och blir man lätt weak in the knees av band som vet hur man bäst ska saddla upp tre gitarrer, bas och trummor så är T.D.P. utan tvekan något att hålla koll på under 2012.
/Björn
Inte så soft som ni tror
Överraskningar och gamla darlings ploppar upp hela tiden under sorteringen av CD-berget.
Engelska The Electric Soft Parade ”Holes In The Sky”, från 2002, är av den senare kategorin och fortfarande proppfull med indie poprock extra ordinär.
Bröderna Alex, sång, gitarr, synthesizer, bas, trummaskin och piano, och Tom White, trummor, sång, gitarr, bas, synthesizer, violin, trummaskin och piano utgjorde navet där ett antal medmusikanter passerade revy.
Ytterligare två album kom fram till 2007 då man lade sig i någon sorts malpåse och drog åt olika musikaliska håll. Men förstlingen ””H.I.T.S” var så vass att den tog luften ur de övriga två som också ligger klart över genomsnittet
De tolv spåren utgör en så genuin musikalisk kick att den hade varit en klar aspirant på en plats på bästalistan om releaseåret varit 2011.
Och nu verkar det som om ett nytt album inte är så långt borta för bröderna som slagit sina påsar ihop och bland annat supportar Noel Gallaghers High Flying Birds live.
/Björn
Jag kan inte få dig att älska mig...
Bonnie Raiit var först, Och 2011 sjöng Adele sin version och däremellan har alla från Bonnie Tyler och George Michael och neråt spelat in. Men vi gillar den här versionen bäst. Här kombinerat med en annan Bonnie Raitt-låt "Nick Of Time. ( och tack till Petter Ericson Stakee och övriga i Alberta Cross för tipset)Så varsågod Bon Iver:
Det vara bara ett kort från Laura Marling...
Mer än hatten att hålla i
Tillägnar den här 60-talsgodingen till Dagmar som väntas ruska om oss i nattsömnen.
För alla nattsuddare med runda fötter gäller det att hålla i mer än hatten när ni lullar hem från krogen några timmar efter tolvslaget.
/Björn
Slut på gullandet
Det har varit en hel del gulli-gull-gull från julnostagiska popgenier den senaste tiden, förutom Lagdy Gagas förutsägbara halvnakna blues då.
Men nu är det dags att återvända till den grymma verkligheten när hemvändarpartajen står som spön i backen och nyårspartyt lurar runt knuten.
Jeremy Spencers pärla "Somebody's Gonna Get Their Head Kicked In Tonight" blir förhoppningsvis inte en realitet den kommande veckan
Men det är en jävla bra rocklåt och The Rezillios version är hittills oslagbar.
/Björn
1900-talets bästa svenska popsingel!
Om ni undrade vilken det var.
För det har vi ju inte talat om för er!
i ett helt annat land har vintern börjat komma
och dagarna på stranden känns som hundra år sen
när ett regn tar sig ner på insidan av kragen
och stövlarna hon köpte imorse är förstörda
där hon knarrar samma gata upp och ner
under skraporna försöker hon att le
men när längtan blir till gråt
ber hon klockan skynda på
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
Den texten är snudd på oslagbar.
Så är det bara!
/stefan
September i december
Troligen den sämsta rubrik jag satt i den här bloggen hittills.
Skitsamma.
Mitt möte med Petra Marklund skedde mycket mycket tidigare än förra säsongens "Så Mycket Bättre". Hon hade då bara släppt en singel "La La La (Never Give It Up)" och var nyfiken på vad som skulle komma. Om hon bara var en one hit wonder eller om hon hade kapacitet att fortsätta. Hon var övertygad om sin kvalitet och med facit i handen så hade hon rätt. Hon radade discohits efter varandra. Året innan "Så Mycket Bättre" hade hon en stor hit med "Satellites".
Hon var så värd det, redan då.
Men ändå så kom Plura som en total överasskning i det hypade tv-programet.
Och han version av "La La La (Never Give It Up)" har vi inte hört så ofta som hans version "Den Hon Vill Ha" och "Miraklet" från samma program.
Men just Pluras version av "La La La (Never Give It Up)" säger ganska mycket om kvailitén på Septembers låtar.
Dvs den är mäktigt hög!
Juldagens tyngsta blues med Lady Gaga - Stuck On Fuckin´You...
Keb hälsar...
Här kommer en klapp från popgenibloggen.
Keb Mo rules.
Merry, merry folks.
TC
God Jul från Herdellska Palatset!
Okej då.
Jul kan vara rätt trevligt.
Speciellt om man gillar att laga mat.
Julskinka, rödbetssallad, oxtunga, rökt fårfiol, Janssons, Prinskorvar, sill, äggröra, tunnbröd...
Rebensspjäll i marinad tills i morgon.
Man är helt slut.
Och jag har en bekännelse till.
Jag gillar José Feliciano.
God Jul!
Favorit i repris - God Jul från Popgeni!!!
God Jul på Er alla Popgeni-läsare.
Jag hoppas att åtminstone någon av er har haft lika kul som vi som gjort sidorna har haft.
Vi startade under Storsjöyran 2010 och sexton månader senare har vi nästan 2 500 läsare i månaden. Skitkul!
Nu tar vi jullåtarna i mål.
Här är bästa lokala jullåt. Björn Gidlund: En lång vinter
Nu sitter jag i värmen igen
I det som en gång var vårt hem
I fönstret stjärnor och hyacinter
Det blir en lång, lång vinter
It was Christmas Eve babe
In the drunk tank
An old man said to me, won't see another one
And then he sang a song
The rare old mountain tune
I turned my face away
And dreamed about you
Här nedan har vi en dokumentär om skapandet av den bästa jullåt som någonsin har gjorts. En sång som sjungs av två av 1900-talets absolut största artister alla kategorier. Här är historien om Pogues med Kirsty MacColl: "Fairytale Of New York"
Glöm djävulskap och stingslighet
glöm allt jag gjort av elakhet
jag älskar dig- så innerligt
Och till sist. Här är den absolut bästa svenska jullåten enligt mig.Ulf Lundells "Snart kommer änglarna att landa"
Årets bästa 2011 del 10 av 10
Det är som att leka blindbock och peka på någon i flock där alla egentligen var lika värdiga att vara en av de tio som platsade på min lista.
Israel Nash Gripka "Barn Doors And Concrete Floors" är given för att det är ett av de bästa albumen som Neil Young aldrig gjorde och för att vi i Idella Föreningen Popgeni fick förmånen att ta Israel till Östersund för ett oförglömligt gig.
PS: Gänget som skuggar strax utanför de tio återkommer jag till i mellandagarna
/Björn
Årets bästa 2011 del 9 av 10
Jag har följt T.B.K. sedan debuten och alltid förundrats över deras rootsmix med blues som ytterst stabil botten.
Man har vridit och vänt på ett sound som fått bluespuritanerna att sätta pilsnern i vrångstrupen och med "El Camino" har Dan Auerbach och Patrick Carney hittat helt rätt med fader blues och gossen rock i perfekt samförstånd.
/Björn
Tack Cesária
En av musikvärldens största personligheter lämnade oss i lördags. Cesária Évora. Jag läste nyheten mycket tidigt den dagen, eftersom jag befann mig på en nyhetssajt som är rapp med sådana nyheter. Och jag blev så fruktansvärt ledsen över att inte längre få ta del av nya inspelningar av denna fantastiska kvinna, som placerat Kap Verdeöarna på den musikaliska kartan.
Under sin uppväxt i hamnstaden Mindele kom hon tidigt i livet i kontakt med den portugisiska folkmusiken Fado och den västafriska musiktraditionen som smält samman till en egen musikstil kallad Morna som blev hennes signum. La Diva Aux Pieds Nus från 1988 var hennes debut och plötsligt fanns Kap Verde på musikkartan.
Som albumdebuten berättar uppträdde Cesária alltid barfota, de som såg henne när hon uppträdde vid Faluns folkmusikfestival 2002, fick uppleva en musikstund som man bär med sig livet ut. På scenen var hon oftast närmast divamässigt nonchalant, ett exempel från faluspelningen är att hon plötsligt tände en cigarett och vände ryggen mot publiken eller helt enkelt inledde ett samtal med någon av dessa. Samtidigt var aldrig detta något man brydde sig om, då musiken förtrollade, förförde. Man blundade och upplevelsen var i sig rent meditativt behaglig.
Hälsan var de sista åren hennes största problem. Hjärtproblem, stroke och till sist orkade inte kroppen längre.
I lördags lämnade hon oss, denna fantastiska röst som på sitt egensinniga sätt tog bluesmusiken in i de mjuka vågor som sveper mot Kap Verdes stränder. För det är precis så hennes musik är. Lyssna på hennes ”Sodade” och låt dig svepas bort.
Tack Cesária.
/TC
Årets Album
Foster The People "Torches"
Ingen har väl missat låten "Pumped Up Kicks" som troligen är årets bästa singel. Trots att Maroon 5 rör sig som Jagger, så rör sig Foster The People lite mer smidigt.
Hela platta bara ljuder av lustfylld lekfullhet som bara ett soltrött Los Angeles-band kan ösa ur sina musikhjärnor.
Skitig garagepop möter en klarblå Stilla Havs himmel.
The Black Keys "El Camino"
Sent omsider så dök de bara upp framför mig. The Black Keys. De var gäster på Saturday Night Live, och jag hajade till direkt. Sen föll de lite i glömska. jag var nog för upptagen med att vara förälder. Men så slog de till igen, med en enastående video som bara visar skådespelaren/ordningsvakten Derrick T Tuggle dansandes framför ett hotell.
Enkelt och genialt. Vilket sammanfattar hela plattan "El Camino".
Detta var deras åttonde album och jag måste erkänna att de tidigare inte vunnit mitt intresse förutom ett par singlar som Next Girl och Set You Free. Men nu har det skapat ett helgjutet rockalbum.
Frankie & The Heartstrings "Hunger"
Troligen årets indieplatta. Huliganpop från Sunderland med sköra små melodier som försvaras av en stenhård attityd. Det är ingen slump att hela fem singlar släpptes från plattan.
Varenda spår är en potentiell singel.
PJ Harvey "Let England Shake"
Det tog PJ Harvey nästan två och ett halvt år att sammanställa "Let England Shake". Resultatet blev, med inramning av europas turbulenta ekonomiska kris och upploppen i London, ett nästan otäck rapportering från en ett skakat England.
M83 "Hurry Up, We´re Dreaming"
En musikalisk rymdresa som är lika hisnande som Spiritulizeds "Ladies And Gentlemen We´re Floating In Space". Fransk elektronica som flirtar lika mycket rock som pop. Resultatet blir fantastiskt fantasieggande.
WU LYF "Go Tell Fire To The Mountain"
Det senaste från Manchesterscenen som hämtar kraft ur Joy Division och New Order, men låter musiken flyga iväg mot U2, The Romantics och 808 State. I rakt nedstigande led från de mytomspunna "Madchester"-åren med Factorys Tony Wilson i spetsen. WU LYFs manager har jobbat med Wilson under Factoryåren så koppling finns där. Dessutom bättrar de på myten om sig själva genom att inte ge intervjuer och inte ge pressrelaeser.
Men hela platta är fantastiskt vacker brittisk pop.
Ladytron "Gravity The Seducer"
För mig personligen så har Liverpoolbandet ersatt Saint Etienne de sista åren. Årets "Gravity The Seducer" är dessutom ett förtjusande knippe låtar med fantastiska små refränger. Melodiös elctronica blandas med pop i sin renaste form och resultatet blev helt enkelt strålande.
Tom Waits "Bad As Me"
Konst har ingen ålder. Det Tom Waits har bevisat med Bad As Me är att man som musiker lika gärna kan vara 61 år som 21 för att leverera mästerverk.
Med Keith Richards vid sin sida i bland annat Chicago, Last Leaf och Hell Broke Luce rullar det på i Tom Waits oefterhärmeliga tempo plattan igenom. Det är oväsen, burkigt, mörkt, tomt och bedårande vackert.
Glen Campbell "Ghost On The Canvas"
Vilken storstilad encore han gjorde.
Den mest lyckade Legend-som-har-hittat-rätt-igen-plattan sedan Johnny Cash sista plattor, var "Meet Glen Campbell". Jag trodde inte han kunde överträffa den. Så fel man kan ha. Och så glad jag är att jag hade fel. Lysnna bara på Paul Westerbergs titelspår så fattar du vad jag menar. Men även om det här är en platta man blir glad av att höra, så lämnar den en med en stor saknad i bröstet.
Hoppas att du inte behöver lida allt för mycket av din sjukdom, Glen. Vi saknar dig redan!
Sahara Hotnights "Sahara Hotnights"
Ärligt, så ligger Robertsforsgruppen nu på en högre kvalitetsnivå än något annat svenskt band just nu. De är på samma nivå som Tom Petty And The Heartbreakers. Deras självbetitlade album är en ren fest i gitarrpoprock i Tom Petty och Fleetwood Macskolan.
för att inte snacka om den här snygga versionen av "Let you Down" från ett somrigt Stockholm.
Sommaren 2011 i ett nötskal!
Jodå.
Det fanns fler som gjorde ett gott intryck. Bon Iver, Cults, Jack Johnson, Lykke Li, Dum Dum Girls, Ry Cooder, Wild Flag och Gilliam Welch. Men de fick inte riktigt plats.
Som de flesta vet så rivstartar vi i januari med en konsert med legendaren Arlo Githrie.
En konsert som gör människor i alla åldrar ovanligt muntra!
Håll utkik!
/stefan
Cameron Crowe borde göra alla rockdokumentärer & Ab Fab på annandag jul...
Världens roligaste teveprogram är tillbaks i en julspecial i tre avsnitt med start på annan dag jul. Visas dagen efter premiären i UK. Ab Fab i våra hjärtan...
P-P-P-P-Popgenialiskt från Föllinge...
När han sjunger på engelska kallar han sig Bedroom Eyes, ett namn han för övrigt tilldelades av Chrissie Hynde. Som Bedroom Eyes toppar han då och då radions spellistor.
Nu söker sig Jonas Jonsson hem till Föllinge. "Samtidigt en timme från stan" är namnet på en helt popgenialisk EPsom släpps via hans hemsida. Vi lämnar ord och bild till Jonas Jonsson:
"Mitt namn är Jonas och jag kommer från Föllinge i nordvästra Jämtland. Den här EPn innehåller fyra låtar som skrivits av några av mina första och största hjältar - skotska Teenage Fanclub, norska Motorpsycho, amerikanska Big Star och engelska Beth Orton. Till dessa låtar har jag skrivit nya texter på svenska. Någon är nästan ordagrant översatt och någon har nästan inget alls med orginalet att göra. Låtarna är inspelade i Studio Talkback i Östersund av och med min kompis johan. Ett väldigt stort tack till honom.
"Lyssna nu" är en tolkning av Teenage Fanclubs "Did I Say", "Han som stack sin väg" är Motorpsychos "Waiting for the One", "Primus Mortimer och jag" är Big Stars "The Ballad of El Goodo" och "Skogskatt" är Beth Ortons "Shopping Trolley". "
Rufus & en helig natt...
Här sjunger Rufus Wainwright "Minuit Chrétiens" från i natt. Inte ett öga är torrt.Vackrare blir det sällan. Och vi brukar kalla sången för Adams julsång eller Oh helga natt...
Från Wikipedia:
"O Holy Night" ("Cantique de Noël") is a well-known Christmas carol composed by Adolphe Adam in 1847 to the French poem "Minuit, chrétiens" (Midnight, Christians) by Placide Cappeau (1808–1877), a wine merchant and poet, who had been asked by a parish priest to write a Christmas poem.[1] Unitarian minister John Sullivan Dwight,[2] editor of Dwight's Journal of Music, created a singing edition based on Cappeau's French text in 1855. In both the French original and in the two familiar English versions of the carol, the text reflects on the birth of Jesus and of mankind's redemption.
Pink Martini & Carole King sjöng julsånger i natt...
2011 års bästa
Call your girlfriend
It's time you had the talk
Give your reasons
Say it's not her fault
But you just found somebody new
Mitt 2011 har varit ett riktigt bra popår. Ett kortkort besök i minnesarkivet bjuder på följande minnesvärda ögonblick…
1. Året började stenhårt med en flott ordnad popgenihelg i Vemdalen, där två av livets allra mest omistliga inslag, snowboardåkande och poptrivia i goda vänners lag, borgade för en ren och skär succé! Denna fenomenala tillställning följdes därefter upp med en egenordnad konsert med formidable Israel Nash Gripka - och vips var vi också framgångsrika rockpromotors!
2. En annan av årets höjdpunkter var Posies konsert på Storsjöyran. Under åren har Yran bjudit på en hel del riktigt bra livemusik men Posies var nog något av det bästa jag sett. Någonsin. Omständigheterna hade dock knappast kunnat var sämre - i en endast knappt halvfull teatersalong kunde en sittande, knappt halvfull publik fridfullt breda ut sig. Ändå bjöds vi på en riktigt ordentlig adrenalinchock! Det hela avslutades med en finurlig finess: till den sista låten ombeddes vi fåtaliga att resa oss upp och liksom låtsas vara på rockkonsert.
När sedan den låten var slut rev Jon Auer ilsket av alla strängar på sin gitarr. Litet rock´n rolligt tyckte nog de flesta. Jag är dock rätt säker på att han egentligen gjorde det mer för att slippa spela en låt till än för poserna. Hur som helst - en formidabel show!
3. I december månad tillbringade jag några fina dagar i London med familjen. Utan att jag riktigt visste hur hamnade vi en eftermiddag på klassiska skräddargatan Saville Row.
Väl framme vid det legendariska huset med adress nr 3, som än gång i tiden huserade skivbolaget Apple, kände jag snart historiens vingslag och försökte frammana känslan av hur det var den dagen då folk klängde efter fasadväggarna och Beatles för sista gången stämde upp till sång. När jag besviket noterade att de övriga i familjen inte alls var lika betaget slagna av historien sökte jag med hjälp av Youtube visa vilken historisk mark vi befann oss på. Vilket imponerade föga
Är måhända popgeniet likt så många andra rara släkten också utrotningshotad?
4. Bra musik har studsat mellan öronen under hela året. De främsta favoriterna kommer dock från sensidan av året. Bäst av alla Robyn´s magnifika Call Your Girlfriend. Själv hade jag inte ens hört låten när jag såg det märkliga Youtube-klippet med de kesoburks-skakande tjejerna i medicinstudentkören från Uppsala. Därefter har den dock snurrat åtskilliga varv i min virtuella skivspelare.
5. En annan höjdtopp är Australiensiska Wellingtons fjärde fullängdare In Transit, inspelad och producerad i London. Bandet har ända sedan öppningsspåret på första skivan varit en favorit men nu spretare det litet mindre och är mycket mer idag än igår. Lyssna och njut!
6. Slutligen, 2011 var året då vi fick en möjlighet att på riktigt kika in i Brian Wilsons mystiska musikverkstad.
Musiken på The Smile Sessions är i vissa avseenden enastående men i andra rätt så ofärdig. Hela projektet andas kreativt sammanbrott och sinande idéer. Även om skivan hade begränsats till en enkelskiva, med bara det allra bästa och mest färdiga, hade den aldrig nått till föregångaren Pet Sounds´ höjder, vilket Wilson själv medger idag. Inte desto mindre - ett spännande och lärorikt besök i musikverkstaden.
Vad bjuder då 2012? Jag har i strid med alla rådande principer, ryggradslöst beslutat mig att ge elefantsjuka Pink Floyd en sista chans. Nya storboxen är inköpt - i o f s till en ganska billig penning - och jag har redan påbörjat min långa resa från de första årens flumpop till de senare årens mer pretentiösa plattfall. Mitt första span kommer från genomlyssning av Dark Side Of The Moon och Wish You Were Here och fullängdsdebuten: Det må i o f s låta ganska bra men m u a Dave Gilmour´s smekande gitarr och Richard Wright´s fläskiga keyboards spelar Nick Mason och Roger Waters otroligt ospännande och platt. Huh! Men på de första skivorna låter det faktiskt både fräscht och friskt!
Gott slut!
tp
Ett ringande ackord...
Lyssna på denna roliga roch intressanta ekonstruktion av ett stycke musikhistoria som sannolikt bara hände när det hände - som så mycket annat gott!
Någonstans där bakom skall också finnas ett piano, som spelas av George Martin men det är utelämnat i denna rekonstruktion.
Flott va!
tp
The Rolling Stones: No Spare Parts
Årets bästa 2011 del 8 av 10
Det är alldeles åt helvete för lite garagerock på folks årsbästalistor.
The Barreracudas är en genial rock'n'roll grupp i en genre där skivbolaget inte ens tycker att det är värt att spela in en promovideo.
Men jag har "Nocturnal Mission" på vinyl och har spelat den ofta, ofta och på hög volym.
/Björn
Årets bästa 2011 del 7 av 10
Så totalt given på min lista.
När Ryan la ner tramset att leva efter rockmyten för att vara skapande så gjorde han ett av sina grannaste album i "Ashes & Fire".
/Björn
Aussiescenen lever 25
Har svårt att inte dela med mig av RocKwic, Two For The Show, till er kära läsare och lyssnare.
Därför bjuder jag denna härligt snöiga måndag på ytterligare två förtjusande australienska par som tolkar andras låtar på ett oantastligt sätt.
Ed Kuepper (ex. The Saints) och Clare Bowditch leker Lee Hazelwood och Nancy Sinatra i ljuva "Summer Wine" och Chris Cheeney (The Living End) och ikonen Chrissy Amphlett (ex. Divinyls) rumlar om i skönt bluesrockiga "Stray Cat Blues"
Magnificent!
/Björn
The Kills bjuder på en Stilla natt att minnas...
Äntligen en video med lite budget...
Årets bästa 2011 del 6 av 10
Jag har varit lycklig missbrukare av deras underbara popmusik sedan jag däckades av deras självbetitlade debut 1996.
Kärleken till Chris Collingwood och Adam Schlesingers oerhörda powerpopflow i både musik och text har bestått och jag bara älskar S.F.O.H.
/Björn
New Orleans bjuder in dig till magi...
Som vanligt blir man helt matt över artistuppbådet som bjuder på världsartister och mer okända diton och det handlar om betydligt mer än bara just jazz och rootsmusik som genomsyrar hela New Orleans, som jag kan garantera knockar dig under dessa veckor.
Hur som helst - festivalen bjuder på artister som:
Eagles, Tom Petty & the Heartbreakers, Foo Fighters, Zac Brown Band, John Mayer, Herbie Hancock, My Morning Jacket, Ne-Yo, Al Green, Funky Meters, Bon Iver, Paulina Rubio, Jill Scott, Bonnie Raitt, Bunny Wailer, Neville Brothers, Steve Earle, Feist, Florence + the Machine, Steel Pulse, Sonny Landreth, Buckwheat Zydeco, The Texas Tornados feat. Flaco Jiménez, Augie Myers, and Shawn Sahm, BeauSoleil (som lirade på Yran i hällregn), Tribute to Alex Chilton feat. Dave Pirner, Alex McMurray, Susan Cowsill, and Rene Coman, Ani DiFranco, David Sanborn and Joey DeFrancesco, svenskarna Theresa Andersson och Anders Osborne.
Plus ett hundratal andra akter.
Dessutom laddas det upp med cajunkäk i massor på festivalen. Och det du får gratis är ett besök i en av världens mest fantastiska städer. Och jag lovar att du lovar dig själv att återvända den dag du lämnar New Orleans…
Så här ser det ut på gatorna runt om i stan… magi och värme!
/TC
Låtar = minnen
Brorsan (han är fyra år äldre) hade råkoll på vad som gällde i fråga om musik. Vi köpte Bildjournalen, klädde väggarna och visste inte riktigt om The Fab Four eller de mer råbarkade stenarna var det som gällde.
Underligt nog blev mitt svar ett helt annat.
The Kinks.
Men mer om det senare.
Det här inlägget handlar om minnen med musik.
Minnen med låtar, låtar som på ett eller annat sätt berör.
Efter snart 50 år som skivsamlare finns det vissa låtar som har en stämpel på sig att vara något annat, eftersom de direkt framkallar minnena där och då.
Vi kan börja med Michael Landons ”Gimme little kiss”. Det året 1962 var västernserien ”Cartwrights”, eller på ren svenska Bröderna Cartwright det som var hett och inne. Landon var den tvålfagre, som decennier senare skulle få en ny karriär i ”Lilla huset på prärien”. Jag kommer aldrig att glömma den kvällen när pappsen ur ingenstans ramlade in på barnavdelningen, en sen kväll.
Det hela var i sig något speciellt, eftersom sjukvården där och då hade bestämda besökstider, även för föräldrar. Och att farsan dök upp när jag var på väg att somna, kom som en överraskning.
Det han hade med sig var Michael Landons ”Gimme little kiss”.
En riktig skitlåt, om man granskar den rent krasst. Singeln finns kvar, och jag brukar lyssna på den då och då och minnena poppar genast upp och ögonen blir tårfyllda.
Om man ska kamma igenom 60-talsårens minnen med låtar skulle det här inlägget bli så långt att du inte skulle orka läsa det.
Några milstolpar dock.
Det första är också ett astmaminne. Brorsan kom hem med The Kinks ”The Kinks Kontroversy” och jag hade inget annat att göra än att lära mig hela plattan utantill.
En annan är när jag låg och halvsov i baksätet på väg hem till Östersund den lördagen då The Lollipops ”Do you know” klev upp på Tio-i-topplistan.
En annan milstolpe är den sommaren 1967 när brorsan kom hem med Sgt Pepper-plattan. Den sommaren hände det så mycket annat, som Scott McKenzies ”If you´re going to San Fransisco” och The Box Tops ”The Letter”… och hundratusen andra låtar.
När jag tänker tillbaka är jag glad över att ha fått varit med där och då. Med facit i hand var det så otroligt mycket som florerade, hela musikbranschen stod i en unik blomning. Först tio år senare skulle samma fenomen inträffa, men minnet från sommarmånaderna 1967 är svårspöade.
När det var dags att kliva ut i vuxenvärlden, var flowerpowereran död och begraven sedan länge. Peace, Love and Understanding kom med band som Brinsley Schwartz, men tack gode gud att jag inte bär på en negativ upplevelse med den låten och gruppen.
Men lirar du Deep Purples ”Child in time” eller Pink Floyds ”Shine on your crazy diamond” infinner sig andra känslor som jag har svårt att styra över.
Den sistnämnda har jag nyligen haft en framgångsrik återförening med och den egenuppfunna terapin har hjälpt. Men ”Child in time”… no fucking way, den stunden med henne den kvällen är fortfarande för mycket.
Här och nu, med ämnet i fråga i sinnet om låtar och minnen, och då menar jag de minnena som är svåra att tackla, finns det en låt som jag inte riktigt vet om jag ska hata eller älska.
The Devlins ”I don´t want to be like this”. Gruppen är irländsk och låten finns på debuten ”The drift” från 1993, som ett undanskymt spår tio av elva på plattan.
I sig är det en ganska så simpel historia.
Om sann kärlek.
Musiken är exakt för budskapet, näst intill för mycket, och jag vet inte om vem av bröderna Peter eller Colin Devlin som hade den upplevelsen.
Orden biter hårt, här och nu. Samtidigt som låten är helt sagolikt exakt.
Här är texten.
”I see you're angry with the things you did
And I know you will be lost until
You find a reason that can make you see my wish
And now I'm watching as you swing your dress
And your friends may cool your own distress
But you could change it all with
Just one kiss, one kiss
Cause I don't want to be like this...for too long
And the words are racing through my head
But they need to come from you instead
So close your eyes and think of all the things you miss
The days are growing colder now
And I'm lost when you don't come around
But you could change it all with
Just one kiss, one kiss”
Ren magi.
Lyssna själv. De senaste veckorna har denna magiska låt än en gång slagit klorna i sinnet.
En enorm tjusning.
En helt vanlig lördagseftermiddag
Jag vet inte vad det är med lördagar, men jag faller tillbaka till britpop och Burt Bacharach varenda lördag.
Kanske har det att göra med det naturliga att vilja ha ngot i bakgrunden medan man sköter om hushållssysslor som att diska, laga mat, städa eller tvätta. Och då faller det sig naturligt att lättsmält pop är det bästa att kunna gå och nynna till.
Som Mike Flowers Pops version av "Wonderwall". En hädelse, kanske en del tycker om hans easy listeningversion av Oasis klassiker, men jag håller inte med. Den är gjord med glimten i ögat och en stor portion humor. Och dessutom funkar musik i sig väldigt bra.
The Supernaturals kanske inte är lika lättsmält. Men det handlar fortfarande om tidlös pop. Det var Bengt Ola som fick mig att lyssna på deras "A Tune a day" och snart hittade jag även "It doesn´t matter anymore".
"Sheffield Song" får mig att vilja göra lammstek, av någon konstig anledning...
Lenny Kravitz är egentligen ett kapitel för sig. Älskar man Jimi Hendrixs "Electric Ladyland", John Lennon och Paul McCartneys soloplattor och Sly And The Family Stones "Stand", så älskar man Lenny Kravitz. Så är det bara. Hans musik är som att blanda de fyra ingrediensera och låta deet reducera ner till en essence. Den essencens är Lenny Kravitz musik. Och det fuunkar lika bra om det så är "Let Love Rule" från 1989 eller årets "Black And White America".
Singeln "push" är från oktober i år och det enda som jag kan kritisera Kravitz för är att det verkar som han alltid sitter med bar överkropp på en hotellsäng i videos för 3 - 4 singeln från sina album. Det är precis som han satsar alla pengar på sina första två videos, så det enda han har råd med i de sista är att han kan sitta i en säng med bar överkropp och antingen läsa eller kolla på tecknat.
Men musik skäms inte för sig.
/Stefan
50 år med strandraggarna
2012 är det 50 år sedan Beach Boys startade som band. Och efter mycket tjatande så har Mike Love fått över Brian Wilson och Alan Jardine efter år av ovänskap. Och nu ska de dessutom försöka skriva låtar tillsammans.
Som ett gediget fan, så måste jag erkänna att jag inte alls gillar påhittet.
Jag är skeptisk!
Om Brian var gruppens hjärna, så var Carl hjärtat och Dennis själen...
Och musik utan hjärta och själ, men med en jädra massa pengar, brukar aldrig fungera något vidare.
Eller hur, Justin Bieber och Eric Saaaade...?
/stefan
20 år i den finaste nordiska indiens tjänst
Helläckra The Confusions från Sundsvall bjöd på ett underbart knippe låtar när se lirade på Sensus Live i Östersund i går kväll.
Och på nytt blev man medveten om att folk är nyckfulla och många gånger hellre väljer att stanna hemma när det bjuds på levande musik av yppersta klass, och den här gången för en futtig 50-lapp.
Noll intresse från lokal media och klen annonsering, Sensus har kanske inte råd att betala dyra annonskostnader, var förmodligen två orsaker till det svala intresset. Men lång ifrån hela sanningen
Men de mellan 30 och 40 som var där var garanterat helnöjda att de hade lämnat soffvärmen.
The Confusions firar 20 år som band i år och album nummer nio börjar man spela in morgon i sin egna studio i Sundsvall.
"At The Brickhouse" är från debutalbumet "Being Young" från 1995 och "I Won't Be Sober When This Is Over" från "A Permanent Marker" som kom för två år sedan.
Mellan dem finns ytterligare sex utmärkta fullängdare fylld med musik som många fler borde höra.
/Björn
Det kom ett julkort från Sarah, Bob & Pete
Inte jag inte, men för alla andra så är det bara tio dagar kvar...
Så det är inte jag som i dag startar nedräkningen för att det är tio dagar kvar till juldagspremiären på "New Year´s Eve". Jag bryr mig inte ett dugg om den stjärnspäckade ensemblen med : Jessica Biel, Jon Bon Jovi, Abigail Breslin, Chris Ludacris Bridges, Robert De Niro, Josh Duhamel, Zac Efron, Hector Elizondo, Katherine Heigl, Ashton Kutcher, Seth Meyers, Lea Michele, Sarah Jessica Parker, Michelle Pfeiffer, Til Schweiger, Hilary Swank och Sofia Vergara. Och vad spelar det för roll att regissören Garry Marshall har gjort filmer som Pretty Woman, Runaway Bride och Valentine´s Day. Vem bryr sig om sånt...Ja, egentligen alltså...?
Så här säger recensenterna
Entertaiment Weekly: New Year's Eve is dunderheaded kitsch, but it's the kind of marzipan movie that can sweetly soak up a holiday evening
The New York Times:My advice: don’t believe the hype. Having been there — once — I would nominate Times Square as the last place on earth where most sensible people would want to be when the clock strikes midnight. At home asleep with your head under a pillow to blot out the noise is a much cozier alternative.
USA Today:The stories are woven together in the clumsiest, most obvious fashion.Sitting through New Year's Eve is like attending a crowded party filled with pretty people who have nothing to say.
Boston Globe:“New Year’s Eve’’ is fun in the way that eating at a buffet is fun. It’s two hours of foods that have nothing to do with each other piled high on a plate because it was too cheap to resist. You don’t need hot wings, creamed spinach, oysters, and flan at the same time. But there they all are, so why not? It’s the same with the stars here.
Rolling Stone:It can't be worse than New Year's Eve, which is bad beyond belief. /cbj
Årets bästa 2011 del 5 av 10
Det är förmodligen bara jag, Mats Olsson och Stefan Andersson på gd.se som vågar ha Trouble Boys "Bad Trouble" på vår bästalista.
Och miljön i videon till "Pink Cadillac", (nej, inte en Bruce-cover utan en egen låt), säger väl det mesta om hur tillvaron ibland kan vara när man är missförstådda pubrockgenier och strålande musiker.
/Björn
Scott kommer hem till jul
Aussiescenen lever 24
Ytterligare två ljuvliga musikaliska möten från RocKwic, Two For The Show.
Den ena mellan engelsmannen Glenn Tillbrook, Squeeze, och Linda Bull som tillsammans med syrran Vicki var med i aussiebandet The Black Sorrows och även körde en duokarriär ihop.
Deras samarbete i soulesset "Private Number" lämnar inget i övrigt att önska.
Country och singersongwritern Felicity Urquart och Mark Seymour (ex. Hunters & Collectors) skuggar på alla sätt och vis Tillbrook och Bull med sin tolkning av Kristofferson och Fosters odödliga "Me And Bobby McGee"
/Björn
Årets bästa 2011 del 4 av 10
35-åriga australienskan Kasey Chambers slog igenom för tio år sedan med underbara debuten "The Captain".
"Little Bird" är album nummer sex i en countryrockpopfolk historik som är så mycket mer än bara "just another girl with a guitar".
/Björn
Layla (En liten hyllning till Pattie Boyd)
I tried to give you consolation
When your old man had let you down.
Like a fool, I fell in love with you
Turned my whole world upside down.
När jag ändå var inne på året 1972...
En av mina personliga favoriter som fanns också med på 1972 års Billboardlista.
Derek and the Dominos var Eric Clapton, keaboardisten Bobby Whitlock, basisten Carl Raddle och trummisen Jim Gordon. Och Layla var en låt, eller snarare ett kärlekssjukt skrik, till George Harrisons fru Pattie Boyd. Clapton var upp över öronen förälskad i henne. Men han fick vänta till Pattie Boyd skiljt sig från Harrison innan hon kunde bli fru Clapton. Layla fick även inspiration från sagan "Leila och Majnun" av iranske poeten Nezami. Därav namnet.
Snacka om egoboost. The Beatles Something och den här låten och Claptons Wonderful Tonight ska vara skrivna enbart för henne. Även Claptons "Belly Buttom Blues" från Derek And The Dominos "Layla And Other Assorted Love Songs" från 1970. Låten släpptes som singel två år senare och blev en klassiker.
Hade hon en ovanligt god smak när det gäller killar?
Nja, det beror på hur man ser det.
Boyd skiljde sig från Harrison pga att Harrison hade en affär med Ringo Starrs fru Maureen. Och 1988 skiljde sig Boyd från Clapton pga att Clapton fick barn med modellen Lory Del Santo...
Men hennes syn på det hela är lite kluven. I en intervju sa hon:
"For years it tore at me. To have inspired Eric, and George before him, to write such music was so flattering. 'Wonderful Tonight' was the most poignant reminder of all that was good in our relationship, and when things went wrong it was torture to hear it."
Hur som helst. Hennes betydelse, som stilikon och som inspirationskälla till de här låtarna, kan ingen ta ifrån henne. För låtarna har ju, som bekant, träffat många, många människor.
Precis som Linda McCartney så hade Pattie Boyd ett genuint fotointresse.
Under 2011 så har hon turnerat runt med sin utställning av bilder i bland annat Moskva.
Det har också ryktats om att Galleri Bolin velat locka hit henne till sommaren, gärna i samband till Yran.
Om det lyckas vet vi inte i dagsläget. Men nog vore det en bit av rock ´n roll-historia om det gick i lås.
Det här extremt roliga klippet är från 1984 och det bara Eric Clapton på scenen som var med i Derek And The Dominos. De två Rolling Stonesarna Charlie Watts och Bill Wyman är så stilla att deras frisyrer är intakt under låten. trots ett väldigt högt tempo. Percussionlegendaren Ray Cooper får däremot fnatt vid gong-gongen.
/Stefan
Billboard 1972
Men eftersom vi får besök den 27:e januari av en amerikanen Arlo Guthrie, så fick jag inspiration och titta bakåt en stund.
Artisten kommer vi till senare.
Det är snart 40 år sedan. Men musik vet vi har ju ingen direkt ålder. Fortfarande kan bara låta sig förföras av musik som har några år på nacken.
Plats 89. Sailcat var ett amerikansk band som hade en enda hit. Motorcycle Mama. I övrigt vet jag faktiskt inte ett skit om den här gruppen. Men låten är en riktigt trevlig start på dagen, om man säger så.
På Plats 88 hittade jag Todd Rundgren. Ärligt talat så trodde jag att han var lite för spejsad för att komma in på Billboradlistan, men icke. Hello It´s Me och I Saw The Light blev stora hits i USA.
Jag kunde inte riktigt hitta någon bra version av låten från 1972, men däremot fanns ett oemotståndligt klipp med Todd och Darryl Hall från Hall & Oates från något år sedan.
På plats 75 fanns en sminkad kille som heter Alice. Mer presentation behöver han nog inte. Schools out är en klassiker som passar ju bra nu när jullovet är nära.
Det finns något beroendeframkallande med rock ´n roll och skräck.
På plats 66 finns Harry Nilsson i en gorilladräkt. Av någon anledning så har amerikanska tv-serier som Bones och House börjat att använda sig av Harry Nilssons låtar. Framför allt denna.
Och jag kan förstå varför. Låten är en knäpp liten sång som letar in i huvudet för att för alltid stanna kvar där.
Arlo Guthrie fick en smashhit med The City Of New Orleans 1972. Arlo är son till musiklegendaren Woody Guthire. Vi var på vippen att locka hit Arlos dotter Sarah Lee i somras, men det gick inte riktigt i lås.
Men nu den 27 Januari kommer Arlo hit och det kommer att bli högtidligt för oss alla som lyssnat på några plattor under årens lopp.
1972 var i alla fall Arlo guthrie så populär att han klättrade upp på plats 45 på Billboards topp 100-lista med den här låten:
Lite soul får avsluta. Och visst är det Cuba Gooding Jrs pappa Cuba Gooding Sr som är leadsinger i The Main Ingredient. Det finns vissta likheter. Dessutom började Jr i sin pappas fotspår i musikbranchen som dansare innan han slog igenom som skådig. Och även Jr har släppt en platta.
Men det är pappa Gooding Sr som ändå drar det längsta strået. Everybody Plays The Fool är snygg amerikansk soul från 70-talet fortfarande än i dag håller måttet.
När jag plockade ut mina personliga favorietr så här så var det några som inte fick plats.
Men framför allt fanns det gott om småtråkiga låtar och kladdiga ballader som inte kan göra någon glad.
Topp 10 såg i alla fall ut så här.
01. The First Time Ever I Saw Your Face » Roberta Flack
02. Alone Again (Naturally) » Gilbert O'Sullivan
03. American Pie » Don McLean
04. Without You » Nilsson
05. Candy Man » Sammy Davis Jr.
06. I Gotcha » Joe Tex
07. Lean On Me » Bill Withers
08. Baby Don't Get Hooked On Me » Mac Davis
09. Brand New Key » Melanie
10. Daddy Dont You Walk So Fast » Wayne Newton
Ingen av dessa föll mig i smaken alls.
Trevlig onsdag!
/stefan
Årets bästa video...
10. Radiohead – “Lotus Flower”
09. Duck Sauce – “Big Bad Wolf”
08. Fleet Foxes – “The Shrine/An Argument”
07. Youth Lagoon – “Montana”
06. St. Vincent – “Cruel”
05. The Black Keys – “Lonely Boy”
04. M83 – “Midnight City”
03. Bon Iver – “Holocene”
02. Tyler, The Creator – “Yonkers”
01. Beyoncé – “Countdown
Aussiescenen lever 23
RocKwiz är en helt strålande australiensisk TV-Quiz show baserade på frågor om rockmusik som sänds på kanalen Channel SBS.
Således en sorts kusin till Popgeni på andra sidan klotet.
I varje program möts två lag och båda har en varsin artist som gäst, en man och en kvinna, som i slutet av programmet gör en duett tillsammans kompade av det utsökta husbandet.
Det blir oftast helt magiska möten och här är ett par riktiga höjdare med aussielegend 1 Chris Bailey (ex. The Saints") och Kat Spazzy, som har hjälp av "systrarna" Ally Spazzy och Lucy Spazzy från poppunkarna The Spazzys, i 60-talshiten "My Boyfriends Back".
I den nedre videon duettar 33-åriga singer songwritern Holly Throsby och aussielegend 2 Dave Faulkner (Hoodoo Gurus) i Hank Williams countryörhänge "Your Cheatin Heart".
Man kan få ståpäls för mindre och jag bjussar på fler läckra exempel de närmaste dagarna.
Och frågan man ställer sig är given. Varför är det ingen svensk kanal som har snott det här upplägget?
Kanske vi ska börja göra Popgeni-TV också?
/Björn
Årets bästa 2011 del 3 av 10
Man behöver inte leta klotet runt för att hitta årets bästa post apocalyptic rock och rodeoamericana.
Grande Roses sexspårare "Hide" är ostraffad och nästa torsdag blir de en tidig julklapp med sitt livegig på Club Corazon i Östersund.
/Björn
Vår egen Lucia
Live from New York - It´s Saturday Night - It´s Robyn...
Årets bästa 2011 del 2 av 10
Ibland kan ett avsked vara både fantastiskt och sorgligt.
Med Glen Campbells "Ghost On The Canvas" är det definitivt så.
Och visst är det låtskrivare och maestro Paul Westerberg som sitter framför TV-apparaten och hänger tavlan på slutet i den här underbara videon.
/Björn
Årets bästa 2011, del 1 av 10
Ingen inbördes rangordning och inga långa krystade utläggningar varför just denna och de övriga nio albumen finns på min årslista.
De är bara mest spelade och mest älskade.
Och Eilen Jewell "Queen Of The Minor Key" är en av dem.
/Björn
Årets Bästa (del 1 av 2) enligt Stefan
Årets Soulstråle
Raphael Saadiq "Stone Rollin´"
Det fanns egentligen inga andra konkurrenter i år. Cee Loo Greens "The Lady Killer" banade på sätt och vis vägen för Raphael Saadiqs mer integritetstarka soulpop. The O´Jays, Smokey Robinson och Curtis Mayfield kokas i hop till en knäckig smet som är definitivt svår att få ut ur öronen. Yranspelningen blev också en oförglömlig kulmen på en grym soulplatta årgång 2011.
Årets Discosamling
Hed Kandi "Disco Heaven"
Bolaget Hed Kandi har fortsatt att ge ut bra samlingar för alla som gillar soulorienterad housemusik. Men i år kom de med en ordentlig käftsmäll.
Disco Heaven är ett långt sprudlande party som man både kan avnjuta och dansa in i en oändlighet till.
Årets Humor
The Lonley Island "Turtleneck & Chain"
Det går inte att komma ifrån att den mest tidlösa humorn kommer från Saturday Night Live-gänget och då framför allt The Lonley Island. Med låtar som "Motherlover", "Jack Sparrow", "The Creep" och "I Just Had Sex" lockade de inte bara fram skratt. De kunde också fylla vilket dansgolv som helst, var som helst i världen. Gästartister som Rihanna, Snoop, Justin Timberlake, Nicki Minaj, Michael Bolton och Akon gjorde inte saken sämre.
Årets Singel
Dr Dre, Eminiem & Skylar Grey "I Need A Doctor"
Väntan på Dr Dres "Detox", uppföljare till "2001", börjar bli olidlig. Speciellt när man mer eller mindre kan dödförklara hiphop här hemma. Men singeln "I Need A Doctor" är ett monster med brittiska Alex Da Kid bakom spakarna. Blytunga trummor och den grövsta basgången man lyckats framställa någonsin fullkomligt dumdrar genom högtalarna och mitt i allt en kristallklar refräng som slår ner som in blix i lyssnaren.
Årets Musikbok
Keith Richards "Life" (Ljudbok)
Ja ja ja... Boken kom ut 2010, men som mp3-bok fick jag den inte förrän mars 2011. Och hade lyssnat igenom den i Oktober. Så för mig är det här en 2011-upplevelse. Och vilken upplevelse sen. Karln är ett unikum. Berättelsen börjar med när Richards, Ronnie Wood och deras manager åkte fast för narkotikainnehav nere i den amerikanska södern i mitten av 1970-talet. Historien går sen tillbaka till hans barndom och för historien framåt till nutid.
Den brittiska ljudboken är det Johnny Depp som läser de första kapitlen, innan Richards själv tar över med sin skrovliga whiskeyröst.
Helt obetalbart.
Årets Box
The Beach Boys "The SMiLE Sessions"
Pink Floydarna får ursäkta. Men det snudd på tjänstefel att ge dem ett polarpris innan Brian Wilson ens varit påtänkt. Deras boxar med "Wish You Were Here" och "Dark Side Of The Moon" är ändå två rejäla fullträffar. Men man kommer inte ifrån att Brian Wilson var en ren rockopera på spåren 1967. Och att ge ut allt i en snyggt förpackad box är en kulturgärning som slår det mesta.
Visst, myten krossas ju på ett sätt, men samtidigt inte på ett annat. Även om man nu gett ut allt, så finns bara det färdiga resultatet någonstans bakom de gamla drogdimmorna i Brian Wilsons huvud. Med Beach Boys originalröster och allt. Och tyvärr kommer vi aldrig att få höra just den versionen.
Årets Jämtländska
Svårt! Jämtland har blommat ut till en fantastisk liten popnation. Främst från Hammarstrand där Landstroms "In The Bright Daylight" och Patrick Backlund Is An Arsonist talar för sig själva. Men även P-O Stjernereds Autisterna släppte den helt lysande popsingeln "Rachael Ray". Så det blir dött lopp mellan de tre.
Men kolla för Guds skull in Patrick Backlunds video. Underbart filmat av allas vår Kristofer Hedlund.
Ni gör oss gamla recensenter stolta, pojkar!
Årets Live
Israel Nash Gripka på Marité.
Vi i Popgeni är rätt ödmjuka av oss. Utom just det faktum att vi fick vara med och arrangera en av de bästa konserterna någonsin och drog vårt strå till stacken för att hypa upp den här artisten i SVerige. Med det var en välförtjänt hype av en artist som inte lämnade någon oberörd.
Årets Videos:
Med Panda Bears "Atiba Song" i bakgrunden så är det här något så ovanligt som en stämningsfylld skatevideo. Ni vet en sådan där het sommardag när solen börjar gå ner och man känner bännan på armarna samtidigt som vinden skyler av skinnet på ett behagligt ljummet sätt. Trots att man är trött så fortsätter man skatingen trots att den värsat energin har lagt sig och man börjar förbereda sig för kvällen. Makalöst snyggt filmat. Kolla framför allt hur de har jobbat med ljuset. Det är en färgstark sprudlande ljusorgie, helt enkelt.
Cee Lo Green släptte sin platta förra året. Men "Cry Baby" släpptes som singel i år. Och i videon spelar Jaleel White Cee Lo Green. Och resultatet är en retrokick med en rätt så märklig dans. Men snyggt är det.
Årets bästa plattor kommer inom kort.
Stefan Herdell
2011
/stefan
Tex & Clare
Den alltid like coole aussierockaren Tex Perkins (ex. The Cruel Sea och Beasts Of Bourbon) och hans utsökta sidekick Clare Bowditch tolkade den här moderna julklassikern på ett helt förträffligt sätt för snart fyra år sedan i RocKwic julspecial.
Mer trovärdiga uppdraget än så här blir man knappast.
/Björn
Radion stinker
Knäckande gott
Knäckande gott.
/TC
Go Wilmer Go
Har gått och sneglat på de här båda sakerna sedan releasen i slutet av juni.
Två EMI-boxarna med rikets bästa rockband genom tiderna som innehåller de nio albumen, det blir tio plattor med dubbeln "Mambo Feber", mellan 1988-2003.
Allt finns ju redan sedan tidigare i min samlingen i antingen vinyl eller CD.
Men det räcker med strofer som "har remastrats från masterbandet" och "ljudmässig översyn" för att en livslång Wilmer-addict ska torska på nytt.
Men framför allt så lockade de totalt 31 bonusspår på de båda behändiga boxarna, och det även om en del av dem redan finns på det blytunga boxsläppet "Arkiv X" från 2001.
179 riksdaler på Åhléns i Östersund gjorde beslutet till en skrattmatch.
De fyra första plattorna som Nisse och vänner släppte på MNW finns också i samma behagliga förpackningen, dock utan bonusspår men "remastrade direkt from masterbanden", för en tia billigare.
Det känns som en ganska given och finfin julklapp till mig.
/Björn
Årets bästa 2011 från TC
... mera Kelly
… och den här granna liversionen av samma episka låt från strålande RockWiz julspecial från 2010 med en betydligt äldre, men fortfarande lika övertygande Kelly kan jag bara inte undanhålla er.
/Björn
Rörande snöfri jul
Blev så otroligt inspirerad av allt det beautiful white som föll från himlen över Östersund under dagen att jag bara måste klämma till med ytterligare ett nummer i julens anda.
Den här är totalt snöfri.
Men ändå en av de mest rörande och vackraste låtarna med jultema som jag känner till.
Och visst måste Kelly ha haft lite Let It Be Feeling när han funderade på miljö och utformningen av videon?
/Björn
Hooker tomtar på
Den här är så otroligt självklar och klart svårslagen i kategorin.
Inte bara för Thorogood och hans The Destroyers sagolika sväng, utan också för att det är John Lee Hooker som är tomten.
/Björn
Don´t Stop! (eller mer biljakter på Popgeni)
Billy rapped all night about his suicide...
Aussieskolan, del 20
Psychotic Turnbuckles var ett Sydney baserat band som med sin mix av 60-talets garagerock, psykedelia och postpunk blev ett kultband i slutet av 80-talet med sina treackordsdängor i tidlös slammeranda.
Jesse The Intruder, lead vocals, The Grand Wizard, guitar, The Unknown, bas och Gorgeous Karl Domain, drums, var genremässiga kusiner med andra utsökta aussierockers som The Lime Spiders, The Screamin Tribesmen, New Christs, The Celibate Rifles och Died Pretty varav några redan varit uppe på schemat i aussieskolan.
Men skillnaden mot sina soundalikes var att P.T. laddade nästan lika mycket kraft på sin humor, kaxiga image, coolt smaklösa kläder och peruker som passade perfekt till deras maniskt pumpande rock'n'roll.
På Rattlesnake etiketten släppte de fullängdarna "Destroy Dull City" (1986), "Beyond The Flipout" (1987), "Pharoahs Of The Far Out" (1989), en trippel som hyllades i independent leden.
Själv äger jag den sistnämnda och förbannar mig själv lite för att jag aldrig köpte de övriga två från importbutiken Kangaroo Records i huvudstaden när det begav sig.
/Björn
Lycklig själ i juletid
Lucky Soul är det där till hälften brittiska och till andra hälften svenska indiebandet som slog igenom för fem år sen med "Lips Are Unhappy". Som vi i Sverige kanske mest känner igen från förra årets Claes Olsson-reklam. På samma singel hade de den här julpoppärlan som B-sida. Även den sprängfylld med modern kärlek för Phil Spectors Wall Of Sound med marimbas och xylofoner till förbannelse som fyller upp hela bakgrund. Och låten talar lite för sig själv.
Nu kanske någon undrar "har de där latmaskarna inte sammanställt sina favoritlåtar på en spotifylista?".
Och svaret på det är: jo det har vi.
Här!
Där kan man också se att en del av oss myser hela julen med en skinkstut i ena handen och glögg i den andra, medan vissa av oss kanske inte är så förtjust i all krimskrams runt juletid.
Men Zeunerts julmust är förbannat gott (nu förväntar jag mig två flaskor i julklapp för den reklamen!).
Och visst... Som småbarnsförälder får man ju nu börja ändra på sig och dra in julgranar och tomtar, till min stora skräck och till sambons stora förtjusning. Härom dan fick jag sätta upp en julstjärna i fönstret för första gången i min 30plusiga liv. Bara en sån sak...
Det är kanske det som kallas att växa upp...?
/Stefan
Årets bästa 2011 - enligt CBJ
Årsbästa 2011
Album: Pistol Annies: Hell On Heels – Ingen annan gjorde det roligare, mer själfullt och med ett underbart driv som dessa tre tjejer från Countrybranschens innersta. Någon kallade dem föraktfullt för countryns ”popdockor” – det här är en spark rätt i skrevet på den typen av fördomar…
Näst bästa album: Adele:21 – En röst att dö för och låtar som kopplar greppet och aldrig släpper. Inte att undra på att världen drabbades av Adele-sjuka 2011. Mest spelade i mitt hushåll i alla fall.
Svenska album: Melissa Horn: Innan jag kände dig – Melissa har kommit med sitt ”svåra” tredje album. Och hon möts av fördomar från folk som inte gillar allvar, en vilja att inte sälja ut sin själ och en förmåga att skapa melodier och texter som berör. Riktigt bra.
Näst bästa svenska album: môra-Per: Sockervägen – Arvikas stoltheter har efter något årtionde gjort sitt hittills starkaste album
Bästa jämtska album och tredje bästa svenska album: Landstrom: In The Bright Daylight – Göran och Carina har skapat musik och låtar som världen borde upptäcka. Deras oslipade folk/americana/altcountry är så väldigt genomförd och bra. De är dessutom ett lysande liveband vilket de bevisade på sommarens Storsjöyra.
Låt: Maroon 5 feat. Christina Aguilera: Moves Like Jagger – En klassisk hit som kommer att leva kvar i årtionden framåt. En av 2000-talets klart mest medryckande låtar.
Näst bästa låt: Foster The People: Pumped Up Kicks – soundtracket till sommaren 2011.
Svenska låt: Veronica Maggio:Välkommen in – Ingen kan som Veronica bygga en bro mellan 1960-talets största svenska röster med Monica Zetterlund i spetsen och 2000-talets bästa soulmusik.
Näst bästa svenska låt: Pernilla Andersson: Desperados – Helt plötsligt var det värt att lyssna på Melodifestivalen igen.
Bästa cover och bästa video: The Saw Doctors feat. Petula Clark: Downtown – Precis som texten säger – om man är ledsen och nere är det bara att titta på denna video och lyssna på den låt. Så skönt galet irländsk, en så skön hyllning till Petula Clark och livet. Så bra.
Bästa jämtska låt – och bästa svenska cover: Christina Kjellsson: Kent Harry Löv – Christina berättar den dramatiska och medryckande historien om Kent Harry Löv som var för fet och fick jobb på Q 8 – och jo, det rimmar i vart fall på jamtska. Och vilken Supremes-låt som utgör originalet får ni gissa själva…
Nykomlingar: Vintage Trouble – Los Angeles finaste bjuder på finsmakarsoul och kantig blues på ett underbart sätt. Att den suveräne gitarristen Nalle Colt är en utvandra skateare från Malmö gör inte musiken sämre.
Bästa musikbok: The Best Of Schlager red. Bengt Eriksson och Thore Sonesson – En samling texter från Schlagers storhetstid. En tid då rockjournalistik på allvar trodde sig kunna förändra saker och ting. Inte plakatpolitiskt som på 1970-talet utan med djup, allvar och en vilja att skriva precis som det var. Svensk rockjournalistik har aldrig varit mer angelägen än då – och det beror inte bara på min ålder.
Live – Våra, dvs IF Popgenis, egna konserter med Otis Gibbs och Israel Nash Gripka & The Fieros och alla Rootsy Live och Rootsy-artisterna på årets Storsjöyra – dvs Deadman, Kim Richey & Peter Hallström och Landstrom. Det är inte partiskt – det är alldeles sant och nästan alla som var där håller med.
Christer B. Jarlås
Ingen jul utan Imelda
Popgenis darling Imelda May är ju given som helst på alla jullåtslistor värda namnet.
Och det även om hon inte kör rockabilly stuket utan istället glider elegant igenom en sån här klassiker med smäktande stråkar.
/Björn
En sjuttitalists musikaliska bekännelser... Jag ville aldrig begå någon synt!
I år har ju Adele slagit igenom ordetligt utanför den där regniga ön, men hon är ju långt ifrån först att kombinera en stor sångröst med trevliga låtar. En av mina favoriter från barnsben är Alison Moyet.
Jag kan inte riktigt förklara vad det är hos henne som jag faller för gång på gång jag hör hennes låtar.
Men hon hade något då. Och hon har det fortfarande.
Alison Moyet var ju också den ena halvan av duon Yazoo. Kanske är de mest kända för hiten "Don´t Go". Men deras debutlåt "Only You" har kanske legat längst på hitlistorna. Inte i Yazoos version då, utan a capellagruppen The Flying Pickets fick en hit med den julen 1983.
Den här videon med The Flying Pickets får mig att tänka på "Flykten Från Apornas Planet".
Vet inte riktigt varför...
Andra halvan av Yazoo var Vince Clark. Vince har tidigare varit med att starta gruppen Depeche Mode. Men han hoppade av det projektet och bildade Yazoo med Alison Moyet i stället. Efter att de hade gått skillda vägar så bildade han en duo med Andy Bell. Vince Clark genuina känsla för skriva poplåtar gjorde att Erasure också blev en av de som på allvar utmanade Stock Aitiken och Watermans "Hit Factory" i slutet av 1980-talet. Låten "Chorus" från 1991 klättrade på listorna världen över, utom i Sverige där de nådde plats nummer 37 som bäst. Lite bättre gick det för uppföljaren "I Love To Hate You".
För att inte tala om deras Abba-covers...
I år har inte bara Vince Clark släppt en skiva med Erasure. Han har också haft en del spelning med Yazoo. Och både han och Alison Moyet är "still going strong".
Abba, ja... För en massa år sedan, eller om det var månader, höll IF Popgeni en av de svåraste quizen någonsin. Ever. På CC. Vi trodde folk var allmänbildade... Men men... Hur som helst fick vi ett argt mail om att vi skulle ha haft frågor om bland annat Abba. Men det är ju inte så kul. Eller, nja, om någon spontant kan rabbla den svenska texten till "Honey Honey", kan jag möjligen bjuda på ett glas läsk.
Men visst. Benny Andersson och Abba kunde de med. Trots att alla proggare var arga så de blev alldeles röda i nyllet.
Framför allt peakade de mot slutet av karriären. När Björn Ulveaus blivit lite säkrare på engelskan och de värsta nonsenstexterna som "King Kong Song" och "Dum Dum Diddle" var spårlöst borta.
Min favorit bland Abba-låtarna är "If it Wasn´t For The Nights" från "Voulez Vous".
I texten så märks det en aning att det började knaka i fogarna rejält mellan paret Färltskog och Ulveaus. Texten känns helt enkelt ärligare än många av Abbas texter. Och sen tar ju aldrig låtfan slut. Den bara fortsätter och fortsätter...
Somehow I'd be doin' alright if it wasn't for the nights
If it wasn't for the nights, I think that I could make it
I'd have courage left to fight if it wasn't for the nights
If it wasn't for the nights, I think that I could take it
How I fear the time when shadows start to fall
Sittin' here alone and starin' at the wall
Jag vågar nog påstå att de flesta som legat sömnlös någon natt, oberoende pga vad, känner nog igen sig. Vare sig de vill eller ej. Och som svensk är man matad med Abba och det finns, hur kritisk man än är, åtminstone en låt som man gillar. Vare sig man vill eller ej.
och den här erkänner jag att jag gillar.
Men så är ju melankolisk pop med en glittrig discokulan snurrandes i taket.
Det brukar kunna bli bra då.
Dessutom. Dekoren i det här klippet är det fulaste jag någonsin sett....
Horribelt!
Men så är det inspelat i Japan också...
/Stefan
Alison, our aim is true...
/cbj
Jag var ute vid Bjuröklubb...
Skellefteå. Detta Västerbotten kryllar av kulturpersonligheter och idrottsprofiler. Det är också här som den svenska indiemusiken blommade ut på allvar runt skivbolaget A West Side Fabrication. I Skellefteå finns tyngre industrier än på andra håll men också en natur och ett landskap som är så vackert. Här kommer en i dagarna uppmärksammad sång om en plats i Skellefteå kommun.
Efter detta kommer det ultimata Skellefteå-bandet The Wannadies med den ultimata låten om Skellefteå ”My Hometown”. The Wannadies gjorde sig en framgångsrik karriär inte minst i England. Men varifrån de kom är tydligt:
Inget är så viktigt I Skellefteå som ishockeyn. Bara svenska mästare en gång. Men de som var med då är hjältar än. Och ingen är väl större än Hardy Nilsson. Självklart skulle ett popband från Skellefteå som sjunger på svenska döpa sig till Hardy Nilsson.
Men från Skellefteå kommer inte bara trallvänlig pop. Från Skellefteå kommer också världens ledande folk/viking/metal-band Vintersorg som skördar framgångar över hela världen med sin progressiva metall som dragit alltmer åt det svarta. Här kommer klassiska låten ”Svältvinter” från albumet ”Ödemarkens son” från 1999. Årets album ”Jordens puls” är duons åttonde
En resa till Skellefteå kan bli hur lång som helst. Vi borde nämna Sahara Hotnights, This Perfect Day, A Shrine, Maria Möller, Victoria Silvstedt och kanske även Stieg Larsson. Men vi slutar i stället med en tjej från Skellefteå som verkligen kan sjunga i en låt om bland annat tjejer från Skellefteå ”Korsdrag i själen”. Vid flygeln en annan västerbottning – Berndt Egerbladh. Från programmet ”Två och en flygel”:
/cbj(skrivet vid ett bord intill Expolaris Center i Skellefteå)
Du Sune, hvornaer smager en dansk jullåt best? Hvergang!
Men för tusan - nu är det jul igen och till och med She & Him har gjort julskiva. Så därför äntligen dags för The Raveonettes med "The Christmas Song". Julens bästa hittills om ni frågar mig, ja tillsammans med Svante Thuressons coola jul och Nisse Hellbergs "En vit jul med stänk av blått"...
/cbj
Vinylkällaren 53
Tony Koklin
"Time Chaser" (Chiswick) 1981
Ett trist exempel på hur det kan gå när en artist kommer i andra och till och med i tredje hand.
Förutsättningar var faktiskt nära nog klockrena med Chiswick Records, Roger Bechirian som producent och ett fint låtmaterial från Koklins egen penna
Han hade börjat repetera med sitt nya band för "T.C." som blev både hans debut och enda album i karriären.
Men någonting blev fel när det välrepeterade kompisbandet kom till The Manor Farm studios i London för att börja spela spela in "Time Chaser".
Skivbolaget hade bestämt sig för att göra Koklin till Irlands svar på Elvis Costello och började byta ut medlemmarna i bandet mot studiomusiker, vilket gjorde att Koklin själv tappade kontrollen över arbetet i studion.
Som platta är "T.C" stundtals ett alldeles utsökt smycke i new wave och powerpopens anda från den i Dublin födda och uppväxta Tony Coughlan, som uppenbarligen tyckte att Koklin var betydligt bättre som artistnamn.
Singelsläppet "Claude Monet" är ett ess med sin klisterrefrängen "I may be Claude Monet, i definitely know that i'm not Van Gogh, but i may be Claude Monet"
"Movie Faces", "Slow Dancing" och "On Pop" följer absolut i den andan och störs inte det minst av E.C. liknelserna, snarare tvärtom.
Men mycket av de övriga åtta spåren lider helt klart av att inte ha fått rätt produktion.
Budgeten sprack och Chiswick gav ut en platta som bara känns halvfärdig och bortslarvad.
Koklin och kompisen Philip Cullen fortsatte att skriva låtar och framträda live efter debaclet med "T.C." Men efter ett inbrott i Cullens studio 1985 där alla instrument och allt demomaterial som de gjort tillsammans försvann så lade Koklin ner sin musikaliska karriär.
Tony Koklin levde i Wales, och hade spelat in nytt material några månader tidigare, när han avled den 20 december förra året.
Omgångens H.T. är helt enkelt för lätt eftersom vilket falköga som helst kan läsa både gruppnamn och albumtitel på den lite dåligt maskade ryggen.
Men sånt händer uppenbarligen och låt gå för den här gången.
/Björn
The Black Keys hade kul i lördags...
Varsågoda! The Black Keys med "Lonely Boy" och "Gold On The Ceiling":
Håkan Hellströms jultrippel...
Skarpa popskott
The Rifles, kvintetten från östra London, har sitt tredje album "Freedom Run" ute nu.
Utan att ljuga kan man väl påstå att de inte längre har så mycket med indie och punk att göra utan istället förvandlats till ett beat popband i 60-talets tidlösa mission.
Men inte mig emot för stråkdränkta "Tangled Up In Love" och den starka harmonipopen i "Sweetest Thing" är sånt som aldrig går bort i min musiksfär.
/Björn
Det ska vara tecknat en lördag...
Man kan ju gissa att Seans brorsa heter Robin och sjunger i, ja, just det. Men Sean har gjort videor till Grizzly Bear och andra också. När jag gick till en länk som skulle innehålla en intervju med Sean kom det i stället upp en nakenvideo med Emma Watson och en massa alerts och virusvarningar. Så ni får ta reda på Seans och Robins historik på egen hand...
/cbj
The Shrine / An Argument from Sean Pecknold on Vimeo.
Hon & Han rockar hos Ellen
Aussieskolan, del 19
Det var ett bra tag sedan sist, närmare bestämt nyårsdagen i början av detta år som vi hade en lektion i Aussieskolan.
Med andra ord hög tid att skaka liv i den viktiga skatten.
Och det gör jag med Bruce Springsteen lookaliken Joe Camilleri som emellanåt också var en klar soundalike till "The Boss".
Man kan inte låta bli att undra vem som influerats av vem för Camilleri startade sin karriär redan på 60-talet och spelade i diverse band under en tioårsperiod.
Förmodligen är uppväxta med samma musikaliska modersmjölk.
Det var först 1975 som Camilleri började få rejäl nationell cred när han kickade igång Jo Jo Zep And The Falcons.
Ett band som med sina fem album av pub och snygg aussierock blev en av de mest populära grupperna i hemlandet. 1983 var The Falcons saga all och Camilleri startade åtta personer starka The Black Sorrows.
Fem album blev det under de första tio åren och debutalbumet "Hold On To Me" från 1988 sålde 250.000 exemplar under året som det parkerade på den australienska försäljningslistan.
Ryktet om T.B.S. förträfflighet nådde även andra delar av vårt klot och 150.000 amerikaner och européer köpte också plattan.
T.B.S. blandade egna kompositioner med lån från Van Morrison, John Lee Hooker och Ray Peterson och skapade ett skönt laidback sound som både smekte och svängde och tog sats från rock och rootsfåran med sitt helt tidlösa uttryck.
Ett strålande band som i sjungande systrarna Vika och Linda Bull helt klart hade en extra växel.
Joe Camilleri samlar tydligen fortfarande ihop sina Black Sorrows ibland och gör livespelningar.
Då får man garanterat höra Hold On To Me", "Harley And Rose" "Chained To The Wheel", och "Snake Skin Shoes" som var deras fyra största hit i hemlandet på sent 80 och tidigt 90-tal.
Men det är låtar, som liksom resten av T.B.S. katalog, känns lika nödvändig och angelägen i nuet.
/Björn
The Killers video har kommit!!!
Den egentligen inte så tystlåtne
A cloudburst doesnt't't last all day
Seems my love is up and has left you with no warning
Its not always going to be this grey
All things must pass
All things must pass away
Härom dagen strecksåg jag Martin Scorsese´s omskrivna film om den tysta beatlen, George Harrison - Living In The Material World. Är man bara litet intresserad av Beatles eller 60-talskultur i allmänhet är filmen ett absolut måste. Den kan f ö sägas ha en släkting i Peter Bogdanovich´s utmärkta karriärsammanfattande porträtt av Tom Petty som kom för något år sedan - Running Down A Dream från 2007. Där leder oss Petty genom hela sin karriär, förstås blandat med en massa finfin musik, hela tiden utan att intervjuaren/reportern någonsin syns till - i filmen om Harrison är Scorsese lika frånvarande.
Harrison, förresten, hade lika väl kvalificerat sig som "den rolige" eller "den eftertänksamme" av beatlarna - det fanns oändligt mycket mer i honom än bara tystnad. Det finns ett fantastiskt klipp med racer-ässet Damon Hill i extramaterialet där George uppträder som reporter och intervjuar vännen och racerstjärnan Hill - bara den är väl värd ett inköp!
Nu begränsades förstås Scorsese litet av att huvudpersonen bara indirekt fanns tillgänglig för "nya" kommentarer. Å andra sidan har han haft tillgång till privata filmisnpelningar som tidigare inte nått någon spridning. De nya intervjuerna som gjorts med personer runt honom sprider också litet nytt ljus över Harrison och Beatles. Ringo Starr utbrister t ex att "vore det inte för Paul hade vi aldrig gjort så många plattor" och berättar vidare hur Paul McCartney ringde runt till honom och John Lennon för att mana dem till studion. En annan litet mindre känd vinkling är hans missbruksproblem på litet äldre dagar och den bitvis svajiga relationen till hustrun Olivia.
Filmen är visserligen väldigt lång, drygt tre timmar, men den som väljer att se ett sådant artistporträtt räds knappast av längden. Till priset av ca 60 kr/tim är det inget att fundera över - köp den!
Nedan finns ett fint, litet mindre känt klipp med Paul McCartney, som spelar Harrison´s kanske bästa låt All Things Must Pass.
tp
Kan man hoppas på ett nytt album?
De kvarvarande medlemmarna i australienska The Triffids, Martyn P Casey, Jill Birt, "Evil" Graham Lee, Robert McComb, och Alsy MacDonald, gjorde en två timmar lång spelning på Queescliff Music Festival förra helgen.
Och de fick sällskap av medlemmar från band som Oh Mercy, Blackeyed Susans och musikaliska landsmän som Mick Harvey, Adrian Hoffman, JPO Shilo samt brittiska sångaren Simon Breed.
Naturligtvis kan det giget också ses som en hyllning till sångaren David McComb som avled i sviterna efter en bilolycka i februari 1999.
Man kan ju också hoppas på ett nytt Triffids album och jag kan inte låta bli att lägga ut den här läckra trippeln även om jag har en stark känsla att någon av dem redan är publicerad här.
/Björn
Be there or be square
Arlo Guthrie.
Vem är han?
Det känns lite plumpt och orättvist, när det första man tänker på att han är Woodys son. Ja, du vet Woody som fick Bob Dylan att lämna tristessen i Minneapolis och dra till New York där det fanns människor som var mer toleranta och förstående för vad Bob ville säga med sin musik.
Bob sökte upp Woody, träffade Arlo som hade det Woody strävade att förmedla med sin musik i modersmjölken. I den tidsmässigt präglade filmen ”Alice´s restaurant” genomsyras tidsandan bland folksingers i USA exakt och ödmjukt av regissören Arthur Penn.
Peace, love and understanding.
Det är Arlo som skrev ledmotivet.
I filmen köper gänget en kyrka som man förvandlar till sitt eget tempel.
Arlo äger samma kyrka idag.
Den 27 januari nästa år kan du möta honom livs levande i Gamla kyrkan i Östersund.
Har du någonsin mött en artist som var med på Woodstock? Inte jag heller.
Vi ses den 27 januari. Och minns.
Ps. Döttrarna Sarah Lee och Cathy skriver egna kapitel i rakt nedstigna led i den amerikanska folkmusiken. Men det återkommer vi till.
