2011 års bästa
Call your girlfriend
It's time you had the talk
Give your reasons
Say it's not her fault
But you just found somebody new
Mitt 2011 har varit ett riktigt bra popår. Ett kortkort besök i minnesarkivet bjuder på följande minnesvärda ögonblick…
1. Året började stenhårt med en flott ordnad popgenihelg i Vemdalen, där två av livets allra mest omistliga inslag, snowboardåkande och poptrivia i goda vänners lag, borgade för en ren och skär succé! Denna fenomenala tillställning följdes därefter upp med en egenordnad konsert med formidable Israel Nash Gripka - och vips var vi också framgångsrika rockpromotors!
2. En annan av årets höjdpunkter var Posies konsert på Storsjöyran. Under åren har Yran bjudit på en hel del riktigt bra livemusik men Posies var nog något av det bästa jag sett. Någonsin. Omständigheterna hade dock knappast kunnat var sämre - i en endast knappt halvfull teatersalong kunde en sittande, knappt halvfull publik fridfullt breda ut sig. Ändå bjöds vi på en riktigt ordentlig adrenalinchock! Det hela avslutades med en finurlig finess: till den sista låten ombeddes vi fåtaliga att resa oss upp och liksom låtsas vara på rockkonsert.
När sedan den låten var slut rev Jon Auer ilsket av alla strängar på sin gitarr. Litet rock´n rolligt tyckte nog de flesta. Jag är dock rätt säker på att han egentligen gjorde det mer för att slippa spela en låt till än för poserna. Hur som helst - en formidabel show!
3. I december månad tillbringade jag några fina dagar i London med familjen. Utan att jag riktigt visste hur hamnade vi en eftermiddag på klassiska skräddargatan Saville Row.
Väl framme vid det legendariska huset med adress nr 3, som än gång i tiden huserade skivbolaget Apple, kände jag snart historiens vingslag och försökte frammana känslan av hur det var den dagen då folk klängde efter fasadväggarna och Beatles för sista gången stämde upp till sång. När jag besviket noterade att de övriga i familjen inte alls var lika betaget slagna av historien sökte jag med hjälp av Youtube visa vilken historisk mark vi befann oss på. Vilket imponerade föga
Är måhända popgeniet likt så många andra rara släkten också utrotningshotad?
4. Bra musik har studsat mellan öronen under hela året. De främsta favoriterna kommer dock från sensidan av året. Bäst av alla Robyn´s magnifika Call Your Girlfriend. Själv hade jag inte ens hört låten när jag såg det märkliga Youtube-klippet med de kesoburks-skakande tjejerna i medicinstudentkören från Uppsala. Därefter har den dock snurrat åtskilliga varv i min virtuella skivspelare.
5. En annan höjdtopp är Australiensiska Wellingtons fjärde fullängdare In Transit, inspelad och producerad i London. Bandet har ända sedan öppningsspåret på första skivan varit en favorit men nu spretare det litet mindre och är mycket mer idag än igår. Lyssna och njut!
6. Slutligen, 2011 var året då vi fick en möjlighet att på riktigt kika in i Brian Wilsons mystiska musikverkstad.
Musiken på The Smile Sessions är i vissa avseenden enastående men i andra rätt så ofärdig. Hela projektet andas kreativt sammanbrott och sinande idéer. Även om skivan hade begränsats till en enkelskiva, med bara det allra bästa och mest färdiga, hade den aldrig nått till föregångaren Pet Sounds´ höjder, vilket Wilson själv medger idag. Inte desto mindre - ett spännande och lärorikt besök i musikverkstaden.
Vad bjuder då 2012? Jag har i strid med alla rådande principer, ryggradslöst beslutat mig att ge elefantsjuka Pink Floyd en sista chans. Nya storboxen är inköpt - i o f s till en ganska billig penning - och jag har redan påbörjat min långa resa från de första årens flumpop till de senare årens mer pretentiösa plattfall. Mitt första span kommer från genomlyssning av Dark Side Of The Moon och Wish You Were Here och fullängdsdebuten: Det må i o f s låta ganska bra men m u a Dave Gilmour´s smekande gitarr och Richard Wright´s fläskiga keyboards spelar Nick Mason och Roger Waters otroligt ospännande och platt. Huh! Men på de första skivorna låter det faktiskt både fräscht och friskt!
Gott slut!
tp
