Vinylkällaren 53
Tony Koklin
"Time Chaser" (Chiswick) 1981
Ett trist exempel på hur det kan gå när en artist kommer i andra och till och med i tredje hand.
Förutsättningar var faktiskt nära nog klockrena med Chiswick Records, Roger Bechirian som producent och ett fint låtmaterial från Koklins egen penna
Han hade börjat repetera med sitt nya band för "T.C." som blev både hans debut och enda album i karriären.
Men någonting blev fel när det välrepeterade kompisbandet kom till The Manor Farm studios i London för att börja spela spela in "Time Chaser".
Skivbolaget hade bestämt sig för att göra Koklin till Irlands svar på Elvis Costello och började byta ut medlemmarna i bandet mot studiomusiker, vilket gjorde att Koklin själv tappade kontrollen över arbetet i studion.
Som platta är "T.C" stundtals ett alldeles utsökt smycke i new wave och powerpopens anda från den i Dublin födda och uppväxta Tony Coughlan, som uppenbarligen tyckte att Koklin var betydligt bättre som artistnamn.
Singelsläppet "Claude Monet" är ett ess med sin klisterrefrängen "I may be Claude Monet, i definitely know that i'm not Van Gogh, but i may be Claude Monet"
"Movie Faces", "Slow Dancing" och "On Pop" följer absolut i den andan och störs inte det minst av E.C. liknelserna, snarare tvärtom.
Men mycket av de övriga åtta spåren lider helt klart av att inte ha fått rätt produktion.
Budgeten sprack och Chiswick gav ut en platta som bara känns halvfärdig och bortslarvad.
Koklin och kompisen Philip Cullen fortsatte att skriva låtar och framträda live efter debaclet med "T.C." Men efter ett inbrott i Cullens studio 1985 där alla instrument och allt demomaterial som de gjort tillsammans försvann så lade Koklin ner sin musikaliska karriär.
Tony Koklin levde i Wales, och hade spelat in nytt material några månader tidigare, när han avled den 20 december förra året.
Omgångens H.T. är helt enkelt för lätt eftersom vilket falköga som helst kan läsa både gruppnamn och albumtitel på den lite dåligt maskade ryggen.
Men sånt händer uppenbarligen och låt gå för den här gången.
/Björn
Apropå HT, så bra upplösning har jag inte. Men man skulle kunna tro pubrock och Sean Tyla's keps.
Och jag som var bergsäker att du hade det, Hans.
Men det är inte Tylas keps så ledtråden blir att det handlar om både klimax och en viss stil ur rootsfacket.
Men det kan ju inte vara Climax Blues Band för de kunde ju inte få till det rätt...
Klockrent analyserande!
Men "Couldn´t Get It Right" finns på "Gold Plated" som kom 1976
"Stamp Album" som H.T handlar om var ett kritikerhyllat album 1975, men jag undrar om det har klarat av tidens tand?
Måste kolla det...
Ha inte för stora förhoppningar Björn. Såg dem på Astoria i London i tidigt 1980-tal. En av de tråkigaste spelningar jag sett. Det var roligare att spela Alice Cooper på ställets jukebox...
Läge för att sälja billigt på nätet kanske...?
