Popgeni

Jag vet inte vad det är med lördagar, men jag faller tillbaka till britpop och Burt Bacharach varenda lördag.
Kanske har det att göra med det naturliga att vilja ha ngot i bakgrunden medan man sköter om hushållssysslor som att diska, laga mat, städa eller tvätta. Och då faller det sig naturligt att lättsmält pop är det bästa att kunna gå och nynna till.
Som Mike Flowers Pops version av "Wonderwall". En hädelse, kanske en del tycker om hans easy listeningversion av Oasis klassiker, men jag håller inte med. Den är gjord med glimten i ögat och en stor portion humor. Och dessutom funkar musik i sig väldigt bra.

The Supernaturals kanske inte är lika lättsmält. Men det handlar fortfarande om tidlös pop. Det var Bengt Ola som fick mig att lyssna på deras "A Tune a day" och snart hittade jag även "It doesn´t matter anymore".
"Sheffield Song" får mig att vilja göra lammstek, av någon konstig anledning...




Lenny Kravitz är egentligen ett kapitel för sig. Älskar man Jimi Hendrixs "Electric Ladyland", John Lennon och Paul McCartneys soloplattor och Sly And The Family Stones "Stand", så älskar man Lenny Kravitz. Så är det bara. Hans  musik är som att blanda de fyra ingrediensera och låta deet reducera ner till en essence. Den essencens är Lenny Kravitz musik. Och det fuunkar lika bra om det så är "Let Love Rule" från 1989 eller årets "Black And White America".
Singeln "push" är från oktober i år och det enda som jag kan kritisera Kravitz för är att det verkar som han alltid sitter med bar överkropp på en hotellsäng i videos för 3 - 4 singeln från sina album. Det är precis som han satsar alla pengar på sina första två videos, så det enda han har råd med i de sista är att han kan sitta i en säng med bar överkropp och antingen läsa eller kolla på tecknat.
Men musik skäms inte för sig.




/Stefan