Låtar = minnen
Året var 1962. Jag låg på barnmottagningen och hade nog gjort det bra länge, eftersom jag såg de vita väggarna som mitt hem. Anledningen till att jag var inlagd, 5 år gammal, var att mamsen och pappsen inte kunde fixa min astma. Det fanns där och då inte mediciner för oss astmatiker, inget annat än ren adrenalin, som injicerades av legitimerad personal.
Brorsan (han är fyra år äldre) hade råkoll på vad som gällde i fråga om musik. Vi köpte Bildjournalen, klädde väggarna och visste inte riktigt om The Fab Four eller de mer råbarkade stenarna var det som gällde.
Underligt nog blev mitt svar ett helt annat.
The Kinks.
Men mer om det senare.
Det här inlägget handlar om minnen med musik.
Minnen med låtar, låtar som på ett eller annat sätt berör.
Efter snart 50 år som skivsamlare finns det vissa låtar som har en stämpel på sig att vara något annat, eftersom de direkt framkallar minnena där och då.
Vi kan börja med Michael Landons ”Gimme little kiss”. Det året 1962 var västernserien ”Cartwrights”, eller på ren svenska Bröderna Cartwright det som var hett och inne. Landon var den tvålfagre, som decennier senare skulle få en ny karriär i ”Lilla huset på prärien”. Jag kommer aldrig att glömma den kvällen när pappsen ur ingenstans ramlade in på barnavdelningen, en sen kväll.
Det hela var i sig något speciellt, eftersom sjukvården där och då hade bestämda besökstider, även för föräldrar. Och att farsan dök upp när jag var på väg att somna, kom som en överraskning.
Det han hade med sig var Michael Landons ”Gimme little kiss”.
En riktig skitlåt, om man granskar den rent krasst. Singeln finns kvar, och jag brukar lyssna på den då och då och minnena poppar genast upp och ögonen blir tårfyllda.
Om man ska kamma igenom 60-talsårens minnen med låtar skulle det här inlägget bli så långt att du inte skulle orka läsa det.
Några milstolpar dock.
Det första är också ett astmaminne. Brorsan kom hem med The Kinks ”The Kinks Kontroversy” och jag hade inget annat att göra än att lära mig hela plattan utantill.
En annan är när jag låg och halvsov i baksätet på väg hem till Östersund den lördagen då The Lollipops ”Do you know” klev upp på Tio-i-topplistan.
En annan milstolpe är den sommaren 1967 när brorsan kom hem med Sgt Pepper-plattan. Den sommaren hände det så mycket annat, som Scott McKenzies ”If you´re going to San Fransisco” och The Box Tops ”The Letter”… och hundratusen andra låtar.
När jag tänker tillbaka är jag glad över att ha fått varit med där och då. Med facit i hand var det så otroligt mycket som florerade, hela musikbranschen stod i en unik blomning. Först tio år senare skulle samma fenomen inträffa, men minnet från sommarmånaderna 1967 är svårspöade.
När det var dags att kliva ut i vuxenvärlden, var flowerpowereran död och begraven sedan länge. Peace, Love and Understanding kom med band som Brinsley Schwartz, men tack gode gud att jag inte bär på en negativ upplevelse med den låten och gruppen.
Men lirar du Deep Purples ”Child in time” eller Pink Floyds ”Shine on your crazy diamond” infinner sig andra känslor som jag har svårt att styra över.
Den sistnämnda har jag nyligen haft en framgångsrik återförening med och den egenuppfunna terapin har hjälpt. Men ”Child in time”… no fucking way, den stunden med henne den kvällen är fortfarande för mycket.
Här och nu, med ämnet i fråga i sinnet om låtar och minnen, och då menar jag de minnena som är svåra att tackla, finns det en låt som jag inte riktigt vet om jag ska hata eller älska.
The Devlins ”I don´t want to be like this”. Gruppen är irländsk och låten finns på debuten ”The drift” från 1993, som ett undanskymt spår tio av elva på plattan.
I sig är det en ganska så simpel historia.
Om sann kärlek.
Musiken är exakt för budskapet, näst intill för mycket, och jag vet inte om vem av bröderna Peter eller Colin Devlin som hade den upplevelsen.
Orden biter hårt, här och nu. Samtidigt som låten är helt sagolikt exakt.
Här är texten.
”I see you're angry with the things you did
And I know you will be lost until
You find a reason that can make you see my wish
And now I'm watching as you swing your dress
And your friends may cool your own distress
But you could change it all with
Just one kiss, one kiss
Cause I don't want to be like this...for too long
And the words are racing through my head
But they need to come from you instead
So close your eyes and think of all the things you miss
The days are growing colder now
And I'm lost when you don't come around
But you could change it all with
Just one kiss, one kiss”
Ren magi.
Lyssna själv. De senaste veckorna har denna magiska låt än en gång slagit klorna i sinnet.
En enorm tjusning.
Brorsan (han är fyra år äldre) hade råkoll på vad som gällde i fråga om musik. Vi köpte Bildjournalen, klädde väggarna och visste inte riktigt om The Fab Four eller de mer råbarkade stenarna var det som gällde.
Underligt nog blev mitt svar ett helt annat.
The Kinks.
Men mer om det senare.
Det här inlägget handlar om minnen med musik.
Minnen med låtar, låtar som på ett eller annat sätt berör.
Efter snart 50 år som skivsamlare finns det vissa låtar som har en stämpel på sig att vara något annat, eftersom de direkt framkallar minnena där och då.
Vi kan börja med Michael Landons ”Gimme little kiss”. Det året 1962 var västernserien ”Cartwrights”, eller på ren svenska Bröderna Cartwright det som var hett och inne. Landon var den tvålfagre, som decennier senare skulle få en ny karriär i ”Lilla huset på prärien”. Jag kommer aldrig att glömma den kvällen när pappsen ur ingenstans ramlade in på barnavdelningen, en sen kväll.
Det hela var i sig något speciellt, eftersom sjukvården där och då hade bestämda besökstider, även för föräldrar. Och att farsan dök upp när jag var på väg att somna, kom som en överraskning.
Det han hade med sig var Michael Landons ”Gimme little kiss”.
En riktig skitlåt, om man granskar den rent krasst. Singeln finns kvar, och jag brukar lyssna på den då och då och minnena poppar genast upp och ögonen blir tårfyllda.
Om man ska kamma igenom 60-talsårens minnen med låtar skulle det här inlägget bli så långt att du inte skulle orka läsa det.
Några milstolpar dock.
Det första är också ett astmaminne. Brorsan kom hem med The Kinks ”The Kinks Kontroversy” och jag hade inget annat att göra än att lära mig hela plattan utantill.
En annan är när jag låg och halvsov i baksätet på väg hem till Östersund den lördagen då The Lollipops ”Do you know” klev upp på Tio-i-topplistan.
En annan milstolpe är den sommaren 1967 när brorsan kom hem med Sgt Pepper-plattan. Den sommaren hände det så mycket annat, som Scott McKenzies ”If you´re going to San Fransisco” och The Box Tops ”The Letter”… och hundratusen andra låtar.
När jag tänker tillbaka är jag glad över att ha fått varit med där och då. Med facit i hand var det så otroligt mycket som florerade, hela musikbranschen stod i en unik blomning. Först tio år senare skulle samma fenomen inträffa, men minnet från sommarmånaderna 1967 är svårspöade.
När det var dags att kliva ut i vuxenvärlden, var flowerpowereran död och begraven sedan länge. Peace, Love and Understanding kom med band som Brinsley Schwartz, men tack gode gud att jag inte bär på en negativ upplevelse med den låten och gruppen.
Men lirar du Deep Purples ”Child in time” eller Pink Floyds ”Shine on your crazy diamond” infinner sig andra känslor som jag har svårt att styra över.
Den sistnämnda har jag nyligen haft en framgångsrik återförening med och den egenuppfunna terapin har hjälpt. Men ”Child in time”… no fucking way, den stunden med henne den kvällen är fortfarande för mycket.
Här och nu, med ämnet i fråga i sinnet om låtar och minnen, och då menar jag de minnena som är svåra att tackla, finns det en låt som jag inte riktigt vet om jag ska hata eller älska.
The Devlins ”I don´t want to be like this”. Gruppen är irländsk och låten finns på debuten ”The drift” från 1993, som ett undanskymt spår tio av elva på plattan.
I sig är det en ganska så simpel historia.
Om sann kärlek.
Musiken är exakt för budskapet, näst intill för mycket, och jag vet inte om vem av bröderna Peter eller Colin Devlin som hade den upplevelsen.
Orden biter hårt, här och nu. Samtidigt som låten är helt sagolikt exakt.
Här är texten.
”I see you're angry with the things you did
And I know you will be lost until
You find a reason that can make you see my wish
And now I'm watching as you swing your dress
And your friends may cool your own distress
But you could change it all with
Just one kiss, one kiss
Cause I don't want to be like this...for too long
And the words are racing through my head
But they need to come from you instead
So close your eyes and think of all the things you miss
The days are growing colder now
And I'm lost when you don't come around
But you could change it all with
Just one kiss, one kiss”
Ren magi.
Lyssna själv. De senaste veckorna har denna magiska låt än en gång slagit klorna i sinnet.
En enorm tjusning.
Kommentarer
Trackback
