Popgeni

Bon Iver - Towers (Official Music Video) from Bon Iver on Vimeo.

Det går bara inte att motstå.

Phil Seymour, Dwight Twilleys trummis och polare sen tidiga tonåren och medmusiker i Dwight Twilley Band,chann bara släppa två soloalbum innan lymfcancern tog honom blott 41år gammal den 1:a augusti 1993.

Förutom att han var ruggig bakom trumsetet så var Seymour minst lika bra på gitarren, för att inte tala om hans sätt att smida pop och rocklåtar och sen framföra dem med en oantastligt bra och personlig röst.

Vinylutgåvan av den elegant "lila" och självbetitlade debuten kom 1981 och följdes året därpå av en “gula tvåan”. Naturligtvis finns de 11 spåren från debuten och de nio från gulingen med på respektive CD i granna powerpop tagningar färgade av olika sinnestämningar.

Men det som gör dessa båda CD, döpta till “The Phil Seymour Archives Volume 1 & 2”, till oumbärliga, om man nu som undertecknad har originalvinylen, är extramaterialet.

På debuten finns tre tidigare outgivna spår i form av Twilleys “Looking For The Magic”, gitarristen Bill Pitcock IV´s “How About You” och Seymours egna “I'll Be Waiting”.

Dessutom fyller man på med åtta av de 11 originallåtar i sina tidiga och oputsade “early mixes”, något som helt klart sätter ytterligare ljus på Seymours stora popgenisnille.

“2” har ett lite annorlunda, men minst lika älskvärt upplägg, med de nio originallåtar läckert producerade av Richard Podolor och Bill Cooper då det begav sig.

Men innan releasedagen kom bestämd sig skivbolaget Boardwalk för att mixa om albumet, vilket resulterade i ett lite mer polerade sound på orginalvinylen.

De övriga tio spåren är tio tidigare outgivna låtar där Phil betar av musikaliska vänners och sina egna pop rockpärlor på ett helt klockrent sätt.

En mindre mission helt enkelt.

Enligt Saul Davis som på ett så suveränt sätt greppat den här skatten så ska det komma fler utgåvor med efterlämnat studio och konsertmaterial från Phil Seymour.

Jag kan knappt bärga mig.

/Björn

Det är vecka 33 och året är 1998 i landet mellanmjölk.

Den svenska försäljningslistan för album toppas av Modern Talking följd av Ricky Martin, Electric Banana Band och Freestyle.

Andra jättesvackor bland de 20 bästa är Hjalle & Heavy, Céline Dion, Drängarna , Björn Rosenström och Drömhus.

Huuvaligen!

Men tack och lov fanns Sound Affects nummer 40, som också hade 10 årsjubileum, som en räddare i den musikaliska nöden.

En av redaktionens många personliga darlings var Elliot Smith, som hösten 98 var aktuell med utsökta albumet “XO”, prydde omslaget och en fem sidor lång läsvärd intervju med Smith var ett av de tunga knäcken i tidningen.

Att Smith fem år senare skulle avlida endast 34 år gammal efter ett par knivhugg i bröstkorgen, som han förmodligen utdelat själv efter ett gräl med en flickvän, är en av musikhistoriens mest bisarra förluster.

Ett annan bärande historia var ett lika långt knäck med Manic Street Preachers som var rykande aktuella med fullängdaren “This Is My Truth Tell Me Yours”

Mark Linkous, mer känd under gruppnamnet Sparklehorse, interjuvades om färska albumet “Good Morning Spider” och berättar bland annat om sitt tunga heroinmissbruk.

När 47-årige Linkous begick självmord den 6:e mars 2010, han sköt sig själv med ett gevär, så gick musikvärlden miste om ännu ett udda och älskvärt popsnille.

Andra band och artister som dök upp under Spotlite rubben var Ash, Rocket From The Crypt, Roddy Frame, Barusta, Robert Pollard (Guided By Voices), Evelyn Forever, Jack, The Supernaturals och kanadensiska Sloan.

Tyvärr finns inga låtar med Sloan med på Div. Artister "Sound Affects No. 40" eftersom deras 98-utgåva “Navy Blues” inte existerar på “spoten”.

Annars handlar ovanstående spellista om sånt som luftades I SA #40 på ett eller annat sätt.

Sånt som faktiskt borde legat på den svenska försäljninglistan istället för smörjan i början av den här texten.

/Björn

STAFFAN HELLSTRAND "SPÅR" from Thore Soneson on Vimeo.

Slim Jim Phantom, egentligen James McDonnell, född 20 mars 1961 i Brooklyn, New York, är en amerikansk trummis och medlem i bandet Stray Cats.

Han var gift med Britt Ekland 1984-1992. Här kan du läsa Slim Jims hemsida

Lucinda Williams

“Lucinda Williams” (Rough Trade) 1988

Lucindas tredje album finns av någon outgrundlig anledning inte på Spotify.

Mystiskt eftersom både “Happy Woman Blues” från 1980 och magnifika uppföljaren “Sweet Old World” (1992) gör det.

Bedårande bra är även det här dussinet låtar starka albumet med sin helt oemotståndliga blandning av country, folk,blues och rock'n'roll.

Än i dag kan jag tycka att det var oerhört synd att samarbetet med Gurf Morlix som medproducent och musiker inte fortsatte efter “S.O.W.”.

För tillsammans med “Car Wheels On A Gravel Road” (1992) så utgör de en trippel som för mig definitivt är några av Lucindas högtidsstunder, även om hon aldrig någonsin under den fortsatta diskografin gjort mig det minsta besviken. Lägstanivån har ju alltid varit grymt hög när det gäller 59-åringen som rätt ofta beskrivits som en kvinnlig Bob Dylan.

“L.W.” innehåller Williams ess som “I Just Wanted To See You So Bad”, “The Night´s Too Long”, “Big Red Sun Blues”, “Passionate Kisses”, “Am I Too Blue”, “Changed The Locks” och Chester Burnette covern “I Asked For Water (He Gave Me Gasoline)”.

Och det berättar egentligen det mesta om detta albums förträfflighet. The Lucinda William Band, som det står på innerpåsen, består förutom av Morlix på gitarrer och divesere andra stränginstrument av John Ciambotti (ex. Clover) bas och trummisen Donald Lindley.

Ett gäng “additional musicians” som Jim Lauderdale är också med och bidrar till guldkanten.

Utgiven på både amerikanska Chameleon och engelska Rough Trade så känns det av någon anledning rätt coolt att jag har den på den senare etiketten.

Number 59 i The Hidden Treasure bjussar på mer ansikten (minns nr. 58) och nu handlar det om ett par klassiska nunor från den svenska musikscen. Borde vara lätt som en plätt för ganska många.

Och skulle det vara någon som plötsligt halkat in på det berömda bananskalet och undrar vad H. T. handlar om så är det artisten eller bandet samt titeln på albumet till höger om Lucinda som jag söker.

Go for it och försök hinna före oraklet från Grums.

/Björn

UNKLE – ANOTHER NIGHT OUT dir: Toby Dye from Black Dog Films on Vimeo.

Chuck Prophet

“Temple Beautiful" (Yep Roc/Border)

PPPPP

Egentligen är han inte främmande för någon genre och känns lika bekväm i rock´n´roll, countryrock, indie eller americana. Det har han bevisat på 11 album sedan 1990 när han solodebuterade med “Brother Aldo”, en platta som benämdes som en bedårande kollision mellan lo-fi och country.

Alla inte totalt hundraprocentiga. Men tillräckligt många är så grymma att de utgör en imponerade diskografi från en stor personlighet som aldrig kompromissat med sin musik, utan alltid gått sin egen väg med ett utsökt låtskrivande och därmed en hel hög omistliga album i kappsäcken.

Nummer 12 är solklart ett sådant. För här är Chuck på nytt bara optimal.

Med “Temple Beautiful” väljer 48-åringen att göra ett konceptalbum med fokus på sin hemstad San Francisco, och albumtiteln är förresten lånad från en gammal punkklubb I S.F.

Men även om han stolt förklarat att de här ett album som är inspelat i S.F. , av människor bosatta i S.F. Och dessutom handlar helt och hållet om S.F.  så behöver man aldrig känna sig utanför oavsett var man har slagit ner sina bopålar.

Värmen strålar intensivt från detta rootsiga, starkt melodiösa och tempomässigt varierade rockpaket och Prophet bjuder in med öppen famn.

12:e Prophet kapitlet innehåller självklart lika många låtar av högsta Prophet klass.

Jag blir genuint lycklig av de glimrande melodierna I “Castro Halloween” och “The Left Hand And The Right Hand” och totalt varm inombords av det mjukt balanserade uttrycket i “The Museum Of Broken Hearts” och “He Came From So Far Away (Red Man Speaks)”.

Resten är bara ett gigantiskt bonus.

Vinylexemplaret är redan beställt.

Liknande artister: Green On Red, Alejandro Escovedo, Dave Alvin, Steve Wynn, The Dream Syndicate.

Björn Bostrand

The Rumour

“Frogs Sprouts Clogs And Krauts” (Stiff Records) 1978

Andra albumet från Graham Parkers kompband på solotripp ska ses som ett försöka att blanda upp pubrocken med new wave känsla med tonvikt på brittiskt smart och välljudande pop.

Brinsley Schwarz, gitarr & sång, Martin Belmont, gitarr & sång, Steve Goulding, trummor & sång, Andrew Bodnar, bas och Bob Andrews, keyboards & sång, var kvalitetsmässigt ett helläckert band som också behärskade konsten att skriva låtar som fortfarande känns som en fräsch och fräck korsning mellan Parker och Nick Lowe's uttryck.

Debuten “Max” med sin tillbakalutade och coola pubrock är klassad som deras höjdpunkt.

Men tillsammans med “Frogs...” och trean “ Purity Of Essence” bildar “Max” en trippel musikdokument som fler popgenier på vårt klot definitivt borde ta till sitt hjärta.

“Frozen Years” och “Emotional Traffic” är en helt strålande öppning på albumet och kompleteras snyggt av “Tired Of Waiting” (nej, inte en Kinks cover), “Loving You (Is Far Too Easy)”, “Euro”, Two Leaders” och “One Good Night”.

Att The Rumour åter slagit sina påsar ihop med Graham Parker och släpper en platta senare i år känns fantastiskt roligt och som en återförening som det under inga omständigheter går att misslyckas med.

Nummer 58:a i the never ending story, Hidden Treasure, handlar om en klockren vinylklassiker med ytterligare nio år på nacken, och definitivt många fler varv på den samlade arsenalen av världens skivtallrikar, jämfört med “småttingarna” The Rumour.

För den som är expert på pop och rockskägg så bör snubben uppe i högra hörnet på albumets baksida vara en tillräckligt bra ledtråd för att knäcka nöten.

Det är inte helt omöjligt att det kommer att dyka upp någon fråga som har direkt koppling till albumet under kvällens Popgeni-party hos Erik.

Det känns ytterst surt att undertecknad inte kan vara med från start där (work, work,work) utan får ansluta några timmar senare för att suga i sig av den oemotståndliga atmosfären som alltid är likhetstecken med Popgenikvällarna.

/Björn

Pontus Snibb 3

"Loud Feathers" (ADA Warner/Rootsy)

PPPP

Varför krångla till det och bosätta sig i en studio under månader när man faktiskt kan göra det på tre dagar.

Pontus Snibb, sång och gitarr, Mats Rydström, bas, och Niklas Matsson, trummor, dundrade in och pangade ur sig 11 låtar på tre dagar i Gig Studio, Stockholm, tillsammans med producenten Conny Wall.

Resultat är hårt och ljuvligt electrified.

“Jag fullkomligt älskade de tre dagarna vi spelade in albumet. Tre killar som har kul och lirar live i studion med nära nog inga pålägg och på samma sätt som alla mina favoritplattor gjorts.

Det handlade bara om att spela svängig musik tillsammans och vi kunde lika gärna ha kallat den för en liveskiva, påpekar Pontus I releasebladet."

För den som inte vet, och det är tyvärr alldeles för många, så är Pontus Snibb utan diskussion en av landets mest begåvade men tråkigt nog också sorgligt underskattade musiker, sångare och låtskrivare.

Men under en lång karriär i grupper som The Buckaroos, SNIBB, Bonafide och i många andra sammanhang, inte minst som vikarierande trummis i legendariska amerikanska countrypunkarna Jason & The Scorchers, så har Pontus med stil och kraft visat att han inte går bort sig i någon genre.

I det här trioformatet är det kärleken till klassisk rockmusik från The Who och Free till Neil Youngs sidekickar Crazy Horse och Van Halen som luftas.

Men trion stoppar sound och känslomässigt också vid andra viktiga bränslepumpar på den larmiga och skönt gungande vägen mot mål.

Klassisk bluesrock som endast kan mätas med med ett ungt ZZ Top, tycker siten CrankitUp.se om "Loud Feathers" som precis som albumtiteln berättar både smeker och river.

Men bluesrock? Med viss reservation säger jag.

För om ni vanligtvis brukar hyperventilera lätt vid den kategorisering så är P.S.3 med sitt rätt-i-ansikte-genuina-ös mycker mer och väldigt långt från fyrkantig 12-taktsblues.

Det är rena rama eldkastarrocken i spår som “Tag Along”, “Mental Breakdown”, “Filler”, “Hounds Of Hell”, "Tiny Joe" och “Suck Face”.

Liknande artister: Bonafide, Brickhouse, Imperial State Electric, Dan Baird's Homemade Sin, Thunder Express.

Björn Bostrand

Dublins allra finaste Imelda May tillhör det bästa vi på Popgeni vet. I natt jobbade hon hårt hos Jay Leno och hon är stolt och ödmjuk. Det är vi också för den delen...