Popgeni

Come on and cry me an ocean,
then I want you to cry me a sea
Somebody's hurt you, just like you hurt me,
cry me a river, cry me a sea

...men väl i vinylbacken.
Lovade Björn vid ett tillfälle att jag skulle sno hans vinylkällare. Detta blir dock inte av. Jag har min egna skivback. Och jag tänker inte köra med någon "hidden treasure", för det är Björns specialitet.
Med respekt för the big polarbear.

Hur som helst så vill jag gå tillbaka i tiden. Långt tillbaka. Långt innan jag ens var född. Eftersom det då kom en platta som gav svallvågor som man kan höra än i dag. I låtyar som Justin Timberlakes "Cry Me A River" och Cee Lo Greens "Cry Baby". Men det här är grunden.
Men det är inte blues rätt igenom.
Det handlar snarare om en brilljant korsbefruktning mellan blues och soul. Med melankoli som huvudtema.
För det här är en platta om vuxna män som gråter, för vuxna som vill eller bör gråta.
Eller vad säger man om låtar som "Cry Cry Cry", "Don´t Cry No More", "I Don´t Want No Woman", "I Pity The Fool"...
Två steg från bluesen så blir det storband som spelar blues som ryggrad och med soul i blodet.
Bobby "Blue" Bland sjunger sig hes redan i inledande titelspåret. Och så fortsätter han. 
Det är musik som tar stora spadtag från melankolins mylla och lyfter upp allt till ytan. Trots de svartmålande texterna så finns det ett ljus i musiken. Ett hopp. Den är inte helt igenom bäcksvart som Frank Sinatras "Only The Lonely", som får krukväxterna hemma att vissna genom första spelningen. Det finns alltid hopp. Det finns alltid en axel att gråta ut emot bara man ser sig om. Och även det sjunger Bobby Bland om.  

I know you've been hurt by someone else
I can tell by the way you carry yourself
But if you let me, here's what I'll do,
I'll take care of you

Ingen behöver gå ensam.
Men från början till slut är det ändå "Two Steps From The Blues" ett sorgearbete. Ur olika perspektiv och vinklar. De vänder och vrider och ältar, till det inte längre finns något kvar. Tills den sista karraktären går på ýttligare en nit i "I´ve Been Wrong So Long". Och tonerna tonas långsamt ut efter att han har insett att hon inte var kapabel att älska honom lika mycket som han älskade henne.
 
Kanske är en av beståndsdelarna till plattans storhet att den inte riktigt passar in någonstans. Det är definitivt inte Motown. Det låter snarare som en korsbefruktning mellan Ray Charles tidiga plattor och Staxsoul från början av 1960-talet. Med lite Muscle Shoalsinfluenser. Bobby Bland kommer från Tennessee och hade länge Memphis som bas. Vilket man kan höra dova toner av.
Men i stort sett så är det i grund och botten en bedårande platta.
Som hjälper till att läka de så i hjärtat man fått, för en liten stund.

/stefan