Glöden tänder aldrig brasan
Paul McCartney
“Kisses On The Bottom" (MPL/Universal)
PP
Någon gång skulle den bara komma, för att liksom sluta cirkeln. Och han är ju utan tvekan en av mina största musikaliska idoler.
Men det här är inte min McCartney som återvänder till sina rötter. Den McCartney finns på den totala motsatsen “Run Devil Run” från 1998.
Kompet är ju på pappret kvalitativt oantastligt med Diana Kralls jazzband i ryggen och med gästande megastjärnor som Eric Clapton och Stevie Wonder. Och naturligtvis löser Macca den vokala biten med glans.
Därför är det svårt att förstå varför den glöden aldrig tänder brasan?
Men tempot är för såsigt. Och med 14 spår som tillsammans bildar en ganska intetsägande helhet så hamnar man väldigt nära hissmusik i slutändan, trots att det handlar om klassiker i genren.
Men det är säkert meningen också och genomtänkt i varje detalj att det ska låta så där totalt laidback som det kanske gjorde en gång i tiden när Paul bara var en vanlig liten skolgrabb.
Själv blir jag aldrig tillräckligt mogen för den totala stråköverdoseringen som mestadels hänger som en våt filt över majoriteten av låtarna.
Hans egna två nyskrivna låtar, “My Valentine” och “Only Our Hearts”, är tveklöst bäst och för mig två starka anledningar till varför han aldrig skulle gett sig på att tolka en flock ganska utnötta evergreens från sin barndom.
Björn Bostrand
