Popgeni

Som ett barn av 60-talet som huvudsakligen fick sin musikaliska utbildning under 70-talet av den topplistemusik som varje vecka presenterades av Kaj Kindvall, var jag ganska länge - och är väl fortfarande - obekant med den litet mindre listorienterade musiken från början av 70-talet, särskilt den engelska proggen och den engelska alternativscenen.

En litet dörröppnare till den världen blev Dr Feelgood som jag lyckligtvis lät mig drabbas av redan från början. I strid med allt förnuft köpte jag dock deras utmärkta Down By The Jetty - på inspelat kassettband. Många år senare korrigerade jag mitt misstag och bytte bandet mot en skön vinylplatta! 70-talet var på många sätt en egendomlig tid…

En annan dörröppnare till den engelska alternativscenen blev Dave Edmunds fenomenala LP Get It, som släpptes på Led Zeppelins skivbolag Swan Songs. Jag hade först hört Edmunds på något av Kindvalls radioprogram, jag tror att det var hans cover av Dions 50-talscover I Was Born To Be With You och han var ju också litet omtalad för sin medverkan i nostalgifilmen Stardust. Desstom hade jag hunnit med att bekanta mig med Love Sculptures första LP, den med Sabre Dance, ett inte så litet taffligt försök att casha in på Jimi Hendrix och Eric Claptons rocktriokoncept.

Jag antar att det främst var via Edmunds och Dr Feelgood som jag först hörde talas om officerssonen Nicholas Drain Lowe, mer känd som Nick Lowe. Jag kände då inte alls till hans bakgrund i Brinsley Schwartz, vare sig deras musik eller det legendariska fiaskoartade framträdandet på Fillmore East i New York, när bandet skulle säljas till den amerikanska publiken. Under några år skulle dock min musikaliska värld komma att snurra snabbt och intensivt kring Nick Lowe och hans olika projekt.

Jag minns väl hans singelsläpp under namnet Tartan Horde, ett försök att ta sig ur sitt gamla skivkontrakt med United Artists. Någon gång i mitten av 70-talet släpptes i Sverige en samlingsskiva med just Brinsley Schwartz som jag köpte, 15 Thoughts of Brinsley Schwarz, dock utan att bli särskilt imponerad. Deras största hit, What´s So Funny ´Bout Peace, Love And Understanding kändes dock direkt som ett mästerverk, alltifrån de skimrande ackustiska gitarrerna till den tjutande gitarrmelodin. Och, förstås - inte minst den nonchalanta pratsekvensen! Den låten kändes stor redan från början! Den ogenerat poppiga låten är dock knappast representativ för bandet, som var mer inspirerat av vad vi idag skulle kalla americana, kanske framför allt av amerikanska Band med Robbie Robertson i spetsen. Dave Edmunds producerade bandet och i deras setlista återfanns flera låtar som senare skulle komma att dyka upp på parets senare produktioner.

Sedan dök Lowe upp överallt. Han producerade Graham Parkers och Elvis Costellos första skivor och kom att bli centralfiguren bland artisterna m m på Stiff Records. Hans första singel under eget namn kom i augusti 1976 och var därtill bolagets första skivsläpp. A-sidan So It Goes var inte så litet inspirerad av Steely Dan´s hit Reelin´ In The Years, vilket trummisen på skivan Steve Goulding, bl a känd från Graham Parkers band Rumour, också påpekade när han presenterades låten. B-sidan Heart Of The City utsågs f ö till veckans låt/singel av engelska musiktidningen NME. Man skulle kunna säga att Lowe fick en flygande start på sin nya artist- och producentkarriär.

Lowe och Costello, som båda hade samma manager, Jake Riviera, lämnade dock ganska snart Stiff Records. På bolaget släppte han utöver debutsingeln bara ytterligare en singel, den bitterljuva Billy Fury och Tony Orlando-covern Halfway To Paradise och EPn Bowi, med klassiska Marie Provost. Jag sökte med ljus och lykta efter just den skivan, vilken var en kul nickning till David Bowie som strax innan släppt sitt Berlinexperiment Low. Jag hittade i alla fall till slut mitt exemplar på en liten skivaffär i London – om jag inte minns fel köpte popgeniet Andreas Victor samtidigt sitt exemplar av samma skiva. När jag f ö själv spelade in en singel några år senare, fick omslaget på Bowi tjäna som den främsta inspirationen till mitt eget omslag!

Lowes debut-LP, Jesus Of Cool från 1978 - i USA släpptes skivan under titeln Pure Pop For Now People - är fortfarande en anmärkningsvärt modern skiva. Över huvud taget präglas hans tidigare skivor av ett okonventionellt anslag och en vilja att blanda det traditionella med något nytt. Några bra exempel på detta är Music For Money och 36 Inches High på Jesus Of Cool-skivan och t ex Heart och Let Me Kiss Ya från hans tredje skiva Nick The Knife från 1982.

Parallellt med solokarriären lierade sig Lowe med Dave Edmunds och utgjorde om vart annat frontfigur i Rockpile, av många betraktat som det slutgiltiga rockbandet. Lowe skrev några låtar på Edmunds nämnda Get It-skiva, bl a klassiska I Knew The Bride, som citeras ovan och får betraktas som ett mer än kärt lån från Chuck Berry´s You Never Can Tell.

Rockpile spelade in flera skivor, dock bara en under eget namn. Lowe´s andra soloskiva Labour Of Lust från 1979, som bl a innehöll en nyinspelning av en överbliven låt från slutet av Brinsley Schwartz-tiden, Cruel To Be Kind, är egentligen en Rockpile-skiva, liksom de två skivor under Dave Edmunds eget namn, Trax On Wax 4 från 1978 och Repeat When Necessary från 1979. Carlene Carters förnämliga Musical Shapes från 1980, som producerades av Lowe (f ö hennes dåvarande make) kan också betraktas som en förstärkt Rockpile-skiva. Den enda skiva som Rockpile släppte under eget namn, Seconds Of Pleasure från 1980, betraktas som ett litet misslyckande. Själv såg jag bandet flera gånger och har bara ljuva minnen av den underbara blandningen av Lowes melodier och Edmunds - och Billy Bremners - utsökta gitarrspel.

Lowe och Edmunds blev sedermera ovänner och Rockpile kom att splittras. Jag gissar att misslyckandet med Seconds Of Pleasure och ett intensivt turnerande i förening med ett lika intensivt festande utgjorde grunden för splittringen. De två förenades dock efter några år vid inspelningen av Lowes utsökta soloskiva Party Of One från 1988, som Edmunds också producerade.

Numera har Lowe lämnat den litet hurtigt käcka popmusiken, inte sällan med ett anslag av country, för en egen hemkokt brittisk version av lofi-country, inte sällan med pianisten och parhästen Geraint Watkins alldeles i närheten. Hans enastående förmåga att berättande en historia, som redan var väl utvecklad i mitten av 70-talet, är fortfarande lika framträdande. I intervjuer brukar han alltid nämna hur svårt det är att få till något riktigt bra och hur mycket hårt arbete som ligger bakom varje fras. Själv har jag alltid sett Lowe som synonym med spontan, närmast gudomlig ingivelse. Kanske ligger sanningen någonstans mitt emellan.

För några år sedan uppträdde Lowe solo på Storsjöyran i Östersund. Bredvid mig i publiken återfanns både Billy Bremner och Pretenders´ primus motor Chrissy Hynde, vars första singel Stop Your Sobbing producerades av Lowe. Konserten i Badhusparken var ett småskaligt mästerverk. Och det är samma småskaliga spår som han härefter följt, nu senast med rosade fullängdaren The Old Magic från 2011 

På fredag står han på scenen i Gamla Teatern i Östersund och jag vet att vi är många som kommer att vara där, med en känsla av djup tillförsikt i åldrandet, när man kan åldras på samma värdiga sätt som Lowe.

Nedan återfinns en video med Lowe från 2011, kompad av utsökta Wilco, där han återbesöker sin första fullängdare från 1978. Lyssna och njut!


tp     

Ps. När Graham Parkers första kompband Rumour 1977 släppte sin första egna fullängdare, fick den titeln Max, nu en nickning till Fleetwood Mac och deras monumentala Rumours.

Pps. Det är inte bara Lowe som lånat av Steely Dan´s klatchiga slagdänga. Lyssna på Reelin´ In The Years bredvid Thin Lizzy´s The Boys Are Back In Town så förstår Ni vad jag menar…