I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni.
Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]
Vinykällaren 68
The Someloves
"Something Or Other" (Mushroom Records) 1989
Vinylkällaren är tillbaka efter semestern och omstarten görs med en solklar hjälte på den australiensiska popscenen.
The Someloves frontades av powerpop och garagesnillet Dom Mariani (The Stems) som tillsammans med sidekicken Darryl Mather (ex. Lime Spiders) fixade till en solklar fullpoängare.
– Första gången vi träffades så pratade vi i flera timmar. The Stems hade inte samma rock'n'roll driv som Lime Spiders, men Dom hade en fantastisk popkänsla och var en utsökt låtskrivare, sa Mather.
Mariani och de övriga medlemmarna i The Stems diggade i sin tur Lime Spiders.
– Jag tror att vi låg närmare det sound som Darryl gillade bäst och han var nog lite missnöjd med L.S. tilltagande hårdrock profil. Vi däremot hade ett uppdaterat garage och popsound från 60-talet med akustiska gitarrer och fuzzpedaler genom Vox förstärkare, konstaterade Mariani vid något tillfälle.
Båda var också passionerade anhängare av den powerpop som grupper som The Easybeats, Big Star, Badfinger och The Raspberries levererade på sent 60 och under 70-talet.
Alla dessa bitar föll elegant på plats på "Something Or Other" som har ett glänsande sound med Mariani och Mathers Rickenbackersound som ledstjärna.
Duon producerade albumet tillsammans med Mitch Easter och John Villani och gästlistan av "special friends" är ytterst stilfull över de 12 läckra poppärlorna.
Att det inte blev någon fortsättning på den här lysande starten var på ett sätt skivbolagets fel.
Mushroom ställde ultimatumet att Someloves måste göra en turné för att få spela in en uppföljare. Men tyvärr var Dom och Darryl oense på den punkten.
– Darryl ställde upp på det, men för mig var det otänkbart att gå vidare med Someloves på det sättet. Att vara tillsammans i ett band kan vara väldigt känslomässigt och ibland kan bästa vänner plötsligt bli värsta ovänner för att man inte delar samma åsikt, har Mariani kommenterat faktumet att man gick skilda vägar och att han själv fortsatte sin mission i DM3.
Mariani är fortfarande aktiv och så sent som förra veckan släpptes en singel med nya bandet The DomNicks från kommande fullängdaren "Super Real".
Plugga på mer här http://dommariani.earplugmusic.com/
H.T. nummer 68:a bör vara som att skjuta på en sittande fågel för väl pålästa och engagerade vinylister. Albumet ifråga släpptes i England den 5 januari 1979 på Radar Records och det borde väl räcka för att hitta rätt. Eller...?
Patti Smith debuterade som argsint skivartist i mitten av 70-talet ungefär samtidigt som Blondie, Television och Ramones, samtliga sprungna ur den bördiga New York-scenen. När både Blondie och Ramones flirtade med pop-publiken valde Smith och Television en annan väg. Television, med sångaren, gitarristen och låtskrivaren Tom Verlaine i spetsen, f ö en god vän till Smith, gjorde - efter flera omtag - en lysande debut med gitarrbaserade Marquee Moon, en skiva som jag både när den kom och nu håller som en av de allra bästa i min samling. Bandets senare karriär blev dock ganska kort och ointressant.
Smiths egen skivdebut med Horses från 1975 gjorde mig förstås lika nyfiken men lämnande mig snart i huvudsak kallsinning och oengagerad. Hon fick i o f s utmärkt press men jag minns särskilt en TV-sändning från en konsert från Konserhuset i Stockholm som övertygade mig om att hon bara var en överreklamerad hajp. När vi någon gång litet senare emellanåt korsade vägar, som t ex när Because The Night blev en världshit, tillskrevs jag detta hennes samarbetspartner - eller ren tur. Men, tänk så fel man kan ha…
Ibland behöver man bara hitta rätt nyckel för att dörren skall öppna sig. Min nyckel var boken Just Kids, som i huvudsak handlar och Smiths unga år och hennes relation till vännen och fotografen Robert Mapplethorpe. När sista bladet i den alldeles förträffliga boken vänts, lovade jag mig själv att ge Smith en ny chans och - se där! - plötsligt föll alla bitarna på plats.
Jag var nog därför en av dem som såg mest fram emot hennes lördagsbesök på Stortorget.
Det finns en hel del detaljer kring Smith som ger en liten förklaring till hennes storhet. Hon började sin musikaliska bana tillsammans med gitarristen Lenny Kaye, vilken hon fortfarande kamperar med. Kaye, som är den amerikanska garagerockens gudfader och ”pappa åt” Nuggets-samlingen med amerikans undergroundmusk, är förstås en utmärkt pelare att vila sig mot i alla rocksammanhang. En annan detalj är att hon i huvudsak hållit sig till samma krets av musiker - när det varit möjligt - i stället för att välja en litet bättre gitarrist eller basist, trots att detta förstås hade varit en väg. Härom året samarbetade hon med Verlaine, som på något vis slöt cirkeln.
Lördagskvällens konsert var en vidunderlig mässa. Där jag tidigare bara sett ilska och kyla syntes värme och engagemang. T o m det envisa regnet kändes varmt och behagligt - stundtals. Inledningen med favoriten Dancing Barefoot och låtarna från Horses var all formidabla - bl a Redondo Beach och en fullkomligt furiös Gloria - och satt som supersmäck. Det var visserligen mycket regn men också detta kändes mest som lyckotårar från de högre makterna än de iskalla regn vi vanligtvis får från väst.
Sommarens roligaste låt är förstås Jonas Jonssons "Ett försvinningsnummer". I låten visar Jonas med all önskvärd tydlighet varför han i våra blev den förste mottagaren av vårt stora poppris som lämpligtvis heter "Stora P". Nu har videon kommit. Inspelad on location i Åsgård. Varsågoda världen!
Fjolårets yranknock, Deadman, fick i år en ny inbjudan, vilket alla vi som var på Intiman fjol lyfter på hatten för. Och det kändes som om Steven Collins & Co var precis lika glada, åtminstone om man ska gå efter den uppsluppna stämning som man skapade i Cirkustältet. Samtidigt är det nog så att Deadman i skrot och korn är en av de där grupperna som aldrig gör en usel spelning. Lägstanivån är så otroligt hög. Och det känns som om man här med att lira live, det är något som är mycket roligare än att harva på i studion.
Extasen stegrades undan för undan och allt fler fyllde tältet för att värma sig av den innerlighet som detta förnämliga band utstrålar. Och publiken ville att nirvanan skulle fortsätta betydligt längre än den dryga timme som gick så fort. När gruppen kapitulerade och körde extranumret The Bands "Up on cripple creek", ville vi ha ännu mer.
Det är nog dags att ta hit bandet för en klubbspelning där speltiden gärna kan bli minst den dubbla….
Samtidigt som Patti Smiths spelning pågick ett rejält gitarrmangel på Studioscenen i Storsjöteatern. Jag kom in i mitten av spelningen, en smula nyfiken på Bergen-gruppen The Megaphonic Thrift, som jämförts med shoegazergrupper som Sonic Youth och My Bloody Valentine.
Ljudet var smärtsamt högt, strax intill gränsen till att vara för mycket och upplevelsen var som om en ångvält körde över dig, om och om igen. En yvigt distad gitarrvägg förstärks av en hypnotisk vokal insats av basisten Linn Frökedal och Richard Myklebust och det är omöjligt att inte beröras. I mina öron var detta Yrans mest "blytunga" och mest tuffa spelning detta år.
Så stod hon där, Patti. En ikon och legend på många sätt, som tittade ut i hällregnet på de förväntansfulla som trotsat vädergudarna, och det var överraskande många med tanke på hur j-la blött det faktiskt var.
Och det var inte en trött rockstjärna vi fick möta, jag menar som lackade ur för att de yttre betingelserna var så trista. På något sätt var det faktiskt tvärtom, som om hon sagt till sina förnämliga medmusiker "att nu jävlar ska vi ge dessa tappra själar en upplevelse som de sent ska glömma".
Det hela var sensationellt bra. Och när jag säger det kan jag inte uttala mig om avslutningen, eftersom jag då traskat ner in till Studioscenen och The Megaphonic Thrifts spelning. Men Björns ovationer om Pattis avslutande låtar fick mig att förstå att jag skulle ha dröjt kvar och verkligen missat något yranklassiskt.
En dubbel live,"Han Som Stack Sin Väg" och "Jag Bär På Din Lukt", från Storsjöyrans fina Indiedagis med Popgeniprisade Jonas Jonsson och bandet Konungaätten finns nu på YouTube och bjorntherocker.
De borde naturligtvis ha fått breda ut sig på en större scen också.
Malmöbaserade Vånna Inget inledde lördagskvällen på Studioscenen.
Och visst är det en kick att höra deras rappa och klassiska poppunk med rötterna i new wave vågen från 1977 och några år framåt.
Gitarristen Tommy Tift var också oerhört ödmjuk inför publiken som han tackade ömt och också önskade att de någon gång skulle få befinna sig i samma livesits som honom.
Laddning för kvällen på Cook. Ola, Lelle, Björn, Steffe och TC drack god bira, lade upp strategier för kvällen och pratade skvaller om allt och inget. Som att det finns en knullsnut i stan.
Hårdrocksfansen är lite sura över genrens utbud på årets yra. Och även om årets startfält har en genrebredd som enligt min åsikt saknar motstycke, kan jag förstå att hårdrockarna förväntat sig att se minst en akt av renommerat tyngre kaliber.
Tror dock att de som bevistade norska Kvelertaks spelning i Badhusparken, fick en upplevelse som var en hyvens tröst.
Jävlar vilket röj gruppen pumpade upp. Och jag blir så varm inombords när man får ta del av ett band med tre(!) gitarrister.
Fredagskvällens mest imponerande föreställning bjöd Laleh på. Hon klev ut på Stortorgsscenen med ett leende som knockade oss alla och den enorma karisma och sanna värme denna fantastiska människa utstrålar är så unik och äkta.
Det är ytterst få stunder som jag upplevt samma magi på Stortorgsscenen, frågar är om jag någonsin varit med om den flod av sann empati och ödmjukhet som fick många tusen att le.
Jag var aningen betänksam när jag blev varse att arrangörerna placerat Anna Ternheim i det lilla cirkustältet - mest med tanke på att hon faktiskt sålde ut Gamla Teatern vid sitt senaste besök i Östersund. Farhågorna om ett smärre publikkaos späddes på ytterligare när jag närmade mig tältet, då det stod fans ett tiotal meter utanför entrén.
Men det fungerade över förväntan, även om det var trångt.
Anna var själv på ett strålande humör, och att hon trivs med Östersund och i synnerhet Storsjöyran, var hon inte sen med att understryka.
Hennes utsökta låtskrivande saknar jämförelse och det är väl därför hon sedan många år har en fanskara á la hardcore. Och när hon gång efter annan visar vilken underbar liveartist hon är, omgiven av en handplockad samling medmusiker, är jag inte ett dugg förvånad över hur stark upplevelsen är.
Synd bara att spolningen krockade med Thåströms. Det blev en halvtimme med Anna, jag skulle gärna önskat att det blev mer, men det är ju så det är på en festival…. man önskar att det gick att klona sig.
"Som en knytnäve i magen". Orden kom får någon bakom mig, när Jocke Thåströms primalskrik ekade ut i natten vilandes på en taggtrådig ljudmatta designad av gitarristen Pelle Ossler. Och visst ligger det något i de orden. Thåströms musikaliskt mörka betraktelser har samtidigt en musiklyrik som jag är så innerligt svag för.
"Beväpna dig med vingar
beväpna dig med sång
beväpna dig med allting
som du längtat och drömde om en gång"
Berättelserna andas en tillförsikt, samtidigt som det finns ett vemod och en reservation för att allt här i livet inte är så jävla självklart.
Och tillsammans med ljudkonstnären Pelle Ossler skapas en ganska så fantastisk upplevelse, som likt en ångvält ramlar över dig, tung och oundviklig. Och när de båda, som fallet var på fredagskvällen, verkligen lever ut och tydligt är tända på uppgiften för kvällen, ja då fick även vi som följt Jocke genom åren, en unik musikupplevelse.
Och när Anna Ternheim, som startat sin spelning en kvart innan Jocke, skyndade sig för att köra i "Brunkebergstorg", brister Thåström ut i ett av sina sällsynta leenden och stunden är fullkomlig. Som Thåströmspelning betraktat, var det här en av de absolut bästa jag sett honom göra i solokarriären.
Efter att ha fångat en hel powerpopvärld i Merrymakers, vars sista fullängdare "Bubbelgun" är inget mindre än ett veritabelt mästerverk, har David Myhr ny samlat ihop sig och under försommaren släppt sin första soloskiva "Soundshine".
De riviga och raspiga gitarrerna hörs inte längre lika mycket, däremot är de sockersöta körerna och smakfulla arrangemangen en fröjd att slicka i sig. Örongodis av högsta kvalitet!
På många sätt är Soundshine en naturlig fortsättning på Merrymakers, om än i en mindre frenetisk och mer solig skepnad. Rekommenderad starkt!
/ t
Popgeni puffar förstås alltid och gärna för förre Östersundaren Göran Nyström som ikväll på c/o Östersund vid Krogstråket spelar låtar från sin och Phil Etheridges finfina Syd Barrett-hyllning "Shine", utgiven tidigare i sommar under namnet "Men on the border". Låtarna lär varvas med initierade anekdoter om Barrett och hans liv. Föreställningen börjar vid ca 20.
/ t
Gammal kärlek rostar aldrig och litet så känns det också med Eldkvarn. Karriären är fyllda av lika höga höjder som djupa dalar (i alla fall nästan...) men ändå finns de ändå där, oförtrutet spelande...
Årets utgåva var mer sparsmakad och tydlig än jag hade befarat. Klassiker som Pojkar pojkar pojkar och favoriten Ett fall av kärlek var oklanderliga och de inslag och Grateful Dead-såsande som jag befarade lyste helt med sin frånvaro. Nej, igår brann Eldkvarn igen!
/ t
Det var med spänd förväntan som jag inställde mig till Jakob Hellmans konsert på fredagkvällen. Den enda gång jag tidigare sett honom live var just på Yran för många år sedan, i en halvkaotisk Badhuspark.
Min oro visade sig snart helt ogrundad. Han såg oförskämt fräsch och laddad ut och med ett smakfullt komp av bandet Nerverna ledde han oss igenom både delar av sin legendariska debut och en hel del nytt material, som bar hans klassiska signum. Plötsligt kände man sig oskuldsfullt ung igen - utsökt!
Det ryktas om en ny skiva så det är bara att börja spara.
/ t
En knökfull Storsjöteater välkomnade Halmstads finaste Linnea Henriksson i går kväll. En samspelt band och en energisk Linnea presenterade låtar från nysläppta skivan på ett mer ledigt och spännande sätt på scen än på skiva. Ute var det litet småkulet men inne i teatern var det bara, kara kul! / t
Det råder delade meningar om Erik Hassels och hans melodiska snille inom Popgeni.
Men jag är tillsammans med alla tonårstjejerna en fortsatt passionerad anhängare av Eriks sätt att snickra eleganta poplåtar och framföra dem med stil.
Plura på Stortorgsscenen med vapendragarna. För mig är en stund med boysen lika mycket gåshud som första gången jag hörde dom, typ 1975-76. Världsklass, även om jag gillar dom bättre i klubbspelningskostymen....
/TC
Missade yranguldkornen Nina Ramsby, Mattias Alkberg och Toni Holgersson igår eftersom jag, Pson och Björn lirade plattor under temat sommarpop på ℅ Östersund. Framförallt Ninas spelning känns lite sur att missa. Från hennes första yranframträdande (1995) med sitt Salt (vilket band… måste leta rätt på dom plattorna) har jag sett henne i olika konstellationer vid en handfull tillfällen, som alla varit enormt starka upplevelser.
Men som sagt, nu hade jag och Popgenipolarna vår egen spelning att tänka på. Och vi hade som vanligt skitkul, även om det tidvis var ganska så glest i det vackert inredda tältet. Och helt klart landade det naturligtvis i en spelning av karaktären "du skulle ha varit där…."….. missa inte nästa gång vi dyker upp med våra vax!
Första Yrankvällen bjöd både på det ena och det andra. Martina & Madeleine bjöd på en fin stund i Intiman. Det finns all anledning att förvänta sig stordåd av duon.
Staffan Hellstrand är en av landets finaste popsmedar. Ändå var hans spelning, också på Intiman, inget riktigt utropstecken, där en småkrasslig gitarr drog ner intrycket, i alla fall för mig. Jag gillar slammer över det mesta men denna gång hade nog uttrycket vunnit på litet mer nyanser.
Kvällen avslutades som den började - prima! Loney, Dear var nämligen hur bra som helst. Läs gärna BOMs betraktelse från den konserten, jag skriver under på varenda lovord!
Näh, nu är det dax för dag två. Om någon minut kliver Linnea Henriksson på...
t
Lägger pannan i djupa veck inför kvällens DJ:ande på c/o Östersund mellan 20-22.
Två timmar kan tyckas vara hyfsat med tid att breda ut sin musikaliska kärlek över.
Men faktumet att jag ska dela de 120 minuterna med mina kära Popgenivänner Peson och Teknikchefen så handlar det plötsligt bara om 40 minuter per skalle.
I antal låtar handlar det om max ett dussin.
Om jag nu inte väljer att göra en fräckis och köra The Undertones "Here Comes The Summer", en låt som klockar in på ganska exakt två minuter, på repeat.
Men delad musikglädje är alltid störst och jag har ännu ingen koll alls på vad mina sköna sidekicks tänke bjussa på.
Det verkar som att det måste finnas en motsättning.
Kan förstå att det för en kreatör kan tyckas vara onödigt med det här tävlingsmomentet. Att det inte spelar någon roll hur många medaljer som tas.
Men egentligen så är det tvärtom. Medaljer kan ju betraktas som ganska värdelösa. Men just tävlingsmomentet tror jag är livsviktigt. Även inom konst. Det måste finnas en friktion.
Nej, man kanske inte kan tävla inom konst, musik, litteratur...
Men trots allt, så behöver ju alla utövare en publik.
Kultur, konst, musik , litteratur är det inte alla som förstår. Eller ens vill förstå. För en del är kultur skådespelare som urinerar på scenen. För vissa är kultur Anders Zorn. För en del är kultur att tävla om vem som hoppas längst med skotern i uppvisningssyfte och för en del är kultur Den Svenska Björnstammen.
Men alla förstår att boll i mål är ett poäng. Eller hoppa högst vinner. Eller springa fortast.
Frågan är väl i vilken grad som det intresset finns hos den enskilde.
I popgenigänget så finns den ett par sportnördar.
Jag kan erkänna att jag är en av dem. Jag har förtvivlat svårt att missa en fotbollsmatch, NHL-mach eller friidrottsevenemang. Och OS tillhör livets höjdpunkterna. Det har det varit sen jag var liten.
Jag finner en avkoppling med att kolla på vattenpolo. Eller på en landhockeymatch mellan Tyskland och Nya Zeeland. Det enda som är över min gräns är hästdressyr. Men fälttävlan, det är på liv och död det...
Enormt kul.
Och jag tror att anledningen till att idrott faschinerar mig, är att för att kunna vara bäst så måste man även som idrottsutövare ha krativitet. Pele, Marta, Ingemar Stenmark, Messi, Wayne Gretsky, Sidney Crosby, Peter Forsberg... Eghentligen alla som varit eller är bäst har en stark kreativ sida. De som inte kan utnyttja den inom sin idrott, gör som Stenmark och hittar nya vägar för att träna. Kreativitet är livsviktigt. Och det är den gemensamma nämnaren mellan idrott och kultur.Stora idrottare, är också på sitt sätt stora artister.
Och i går tjyvstartade OS med fotboll. Elden tänds i morgon. Magi.
Därför har jag också samlat ihop några favoritlåtar om London.
Onsdagens Klubbland sparkade igång med Östersundsduon Martina & Madeleine, som hade lockat en stor skara nyfikna åhörare till Intima.
Efter litet inledande instrumentstrul visade duon att de är värda alla lovord. Den strålande stämsången fungerade utmärkt till det sparsmakade gitarrspelet. Kanonbra!
t
Emil Svanängen, eller Loney, Dear, som han kallar sig som musiker, trollband mig och alla andra i Gamla Kyrkan med sin otroligt melodiösa och vackra musik. Emil är en perfektionist som inte låter ett endaste hårstrå ligga fel i sina kompositioner. Som åhörare blir man enormt fascinerad och trollbunden över den spännande ljudresan, som berättar att här handlar det om ett naturbarn och en talang av ytterst sällsynt art.
Hatten av, eller som fotografen i förgrunden gjorde, ner på knä i pur lycka…
Popgenis innertrio Teknikhefen, Peson och The Polarbear är redo.
Häng med Popgeni under Yran och upptäck sånt som du inte hade en aning om.
/The Polarbear
Japp, då var man åter hemma i stan, redo för litet seriöst Yrande. I kväll blir det en tur i Klubbland, först skall jag se hemmahoppen Martina & Madeleine och därefter Staffan Hellstrand.
Ingen sommar är en sommar utan sommardspellista - här nedan kommer årets lista! Några av låtarna spelar säkert jag, Björn och BOM i måra på krogstråket.
Må gott!
t
http://open.spotify.com/user/torbjornpettersson/playlist/5lCKeSYomkXLb5nDoYyfeQ
Fattar inte riktigt hur jag kunde låta amerikanska Rival Sons "Pressure & Time" från ifjol ramla mellan stolarna.
Deras blues och klassiska hårdrock färgade rock'n'roll är rena dynamiten och jag skiter fullständigt i dem som fånar sig och säger att man är ett plagiat av Led Zeppelin.
Lysande sångaren Jay Buchanan kan sannerligen inte rå för att han begåvats med en pipa som är besläktad med Robert Plant, men det är också det närmaste man kommer Zeppelinarna.
För annars är Buchanan, gitarristen Scott Holiday, basisten Robin Everheart och trummisen Mike Miley den optimala fyran att bära det odödliga klassiska gitarrdrivna rockelixiret vidare.
Personlig bot och bättring är redan iscensatt genom att jag har investerat i "Pressure & Time" och lagt en förhandsbeställning av nya albumet "Head Down" som borde innebära Los Angeles bandets stora genombrott när det blir dags för release i mitten av september.
Lyssna igenom previewn på de 13 "Head Down" och kolla in de tre videosmakproven från "Pressure & Time" och påstå sen på fullt allvar att Rival Sons är blekt plagiat av Led Zeppelin.
The Raveonettes bildades för hela 11 år sedan. Den 10 september kommer deras sjätte album "Observator". Men redan i dag kan vi titta på den sköna videon och lyssna till deras smittsamma pop i "She Owns The Streets". Att döma av refrängen hade de nog önskat döpa låten till "Dancing In The Street", men den titeln är ju upptagen....
Sharin och Sune är kanske inte influerade av The Jesus and Marychain här som de var när de debuterade.Men The Raveonettes har betytt väldigt mycket för många. Inte minst har James Allan hyllat dem och talat om precis hur mycket upplevelsen av en konsert med dem betydde för bildandet av Glasvegas. Ja, brittiska draken NME går till och med så lång och hävdar att The Raveonettes framgångar på 00-talet inspirerade till den stora vågen av ny vass pop i USA och England med band som: The Drums, Best Coast, Vivian Girls, Dum Dum Girls och brittiska band som The Vaccines och givetvis Glasvegas.
Enligt ständigt hypetörstande engelska NME så är Perth-bandet Pond det hetaste bandet i världen just nu.
Men Pond låter sig inte drabbas av storhetsvansinne för det utan levererar vidare utifrån sina DIY-rötter på den psykedeliska rockscenen.
När man gjorde videon till nya singeln "Moth Wings" från fjärde fullängdaren "Beard Wives Denim" så använde man sig av iPhone appen Funny Movie Maker.
Cameos som Clint Eastwood, Arnold Schwarzenegger, Kylie, Batman och Gandalf passerar revy i ett energiskt pumpande hemkok till video som i allra högsta grad gör att bandet behåller fötterna på jorden.
Pet Shop Boys nya album kommer den 17 september. Redan den 6 augusti släpps första singeln "Winner". Men vi kan redan i dag visa den. Surrender Monkeys har regisserat videon och ja, våra favoriter i The London Rollergirls bjuder på sig själva. Videon är så bra att man nästan glömmer låten. Pet Shop Boys "Winner", varsågoda...
Mac DeMarco försöker förtvivlat vara Vancouvers egen hemkokta Lou Reed cirka 1972. det var tydligt när hans debutalbum släpptes i vintras. Nu kommer titellåten från albumet, "Rock and Roll Nightclub", i en härlig datoranimerad version som visar att unge Mac kanske ändå har lite mer självdistans än vad man kunde tro i vintras...
/cbj
Den medföljande gratis CD'n till musikmagasinet Mojo's julinummer har varit en av min semesters överlägset mest spelade.
Man har på ett utsökt sätt kopierat låtordningen från "Yellow Submarine Soundtrack" som släpptes 1999.
Som den absoluta grädden på moset har 15 artister och band handplockats och efter eget sinne och smak fått fria händer att tolka Lennon, McCartney och Harrisons kompositioner.
Resultatet är rakt igenom spännande och bedårande bra och sätter i många fall helt nytt ljus på beatlarnas låtsnille.
Bevis Frond "Hey Bulldog", Corneshop "Love You To", Natalie Duncan "Lucy In The Sky With Diamonds", Pete Shelley "Think For Yourself", Michele Stodart "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band", Benjamin Francis Leftwich "With A Little Help From My Friends" och Thea Gilmore "All You Need Is Love" är bara ett axplock av coverjuvelerna i den musikaliska kristallkronan.
Kan bara beklaga alla er som inte hunnit lägga vantarna på ett ex. av "Yellow Submarine Resurfaces" innan den returnerades av din tidningshandlare.
Men kanske han inte hunnit postat returexen ännu?
/Björn
Nu var den här. Tre år har gått sedan den första fullängdaren. Tre år fulla av turnéer som förband på de stora scenerna och i egen regi på världens alla klubbar och festivaler. Alberta Cross har jobbat hårt sedan de bildades för sju år sedan på en pub i London. Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Petter Ericson Stakee är uppvuxen utanför Uppsala som son till musikern, producenten, låtskrivaren och radioprataren Peter R. Ericson. Basisten Terry Wolfers kommer från Londons East End. Övriga medlemmar har varierat över åren. Numer är bandet sedan flera år baserat i New York.
Alberta Cross har finslipat musiken till detta andra album. Vi var väl många som trodde att de skulle gräva sig djupare ner i den amerikanska myllan än på debuten. Nu är det nästan tvärtom. Ljudbilden har öppnat upp sig och Petters sång och melodierna drar ännu mer åt det brittiska, men gitarrerna och en del arrangemang drar i alla fall då och då åt gospel och roots. Det är ändå som helhet ett mer popbetonat sound. Vilket inte är fel.Petters ljusa sköna röst är viktig och han kan skapa tilltalande melodier. En korsning av Oasis och Lynyrd Skynyrd är kanske vad världen behöver.
Men när jag hör en storslagen ballad som ”I Believe In Everything” så förstår jag att Alberta Cross gapar över mycket. Jämför den med discorökaren ”Money For The Weekend”, den pompösa stadionrockiga U2-aktiga ”Magnolia”, tunga boogien i ”Crate Of Gold” och den skönt avskalade gospeldoftande ”Bonfires” och ja, det är svårt att få ihop det till samma band. Alberta Cross har lite samma utveckling som Kings Of Leon på gott och ont. Petter Ericson Stakee är i vart fall en sångare och låtskrivare som fortsätter utvecklas. Och spretigheten är kanske helt rätt i dessa tider av spellistor när ett album i sig inte längre är en enhet som förr. Kanske kommer jag att gilla albumet mer när den inledande tveksamheten har släppt.
Liknande artister: Kings Of Leon, My Morning Jacket, Oasis
Lana Del Rey gör det snyggast i sommar. Sedan kan alla diskutera hennes sångröst hur mycket som helst. Det är hur det låter som är viktigast. Och en titel som "Summertime Sadness" känns alldeles rätt; inte bara för att jag kommer hem en julikväll och har frusit trots tröja och jacka. Här en dagsfärsk video...Kiss me before you go...I got the summertime sadness.../cbj
Har blivit bjuden på legendgiget med Status Quo på Jamtli ikväll.
Senast jag såg och hörde Francis Rossi och kompani live var 1997 under längd-VM i Ramsau, Österrike, på en utomhusscen när blötsnön föll och kvicksilvret pendlade kring nollan.
Francis gnuggade fingrarna efter varenda låt och konstaterade ett antal gånger att det utan tvekan var det iskallaste giget de någonsin gjort i sin karriär.
Tror på lite bättre förutsättningar ikväll, även om kvicksilvret bara når strax över 10° och en småotrevlig nordvästan förväntas svepa in över området.
Foto: Terry O´Neill( Porträttet togs för att Nelson Mandela så gärna ville ha ett foto av Amy)
Var på vernissage på Lars Bolin Gallery för Terry O´Neills fantastiska foton av alla från Stones 1963 till Amy Winehouse. Här är några av de artister som var porträtterade.../cbj
Vi har så få läsare ändå i sommar så vi kan visa Lilla Lovis utan att alltför många retar sig på oss. Dessutom kommer hon till Yrans Klubbland om en knapp vecka. Lilla Lovis kan provocera, och hon gör det med glimten i ögat utan att erbjuda den minsta lilla skämskudde. Hon plockar upp Eddie Meduzas fallna mantel med den äran och med nyktrare ögon...Läs Hanna Fahls intervju med Lilla Lovis i DN här...
De flesta av oss trodde nog att Dave Pirner hade skrotat bandet för länge sedan.
Men när nya albumet "Delayed Reaction" från och med idag finns till salu på nätet, i importversion på ett litet skivbolag, så har det gått 20 år sedan de nådde sin peak med "Runaway Train".
"Gravity" som öppnar plattan är en spänstig och melodisk rockare som påminner lite om deras råa ursprung på den alternativa rockscenen i Minneapolis på 80-talet tillsammans med bland andra The Replacements och Hüsker Dü.
Det finns några låtar till med samma grungepunkiga studs.
"We're happy to confirm that @LanaDelRey is the face of H&M's autumn campaign!"
Hon har redan en handväska döpt efter sig hos Mulberry och fick ett modellkontrakt i år. H&M-kampanjen är hennes första. Se videon nedan och förstå varför alla slåss om Lana i år...
Australiensaren Dan Kelly har inte bara en egen fin solokarriär att sköta om.
Han är dessutom brorson till den 57-årige aussielegenden Paul Kelly och tillsammans med farbror Paul så har Dan precis startat upp jobbet med Paul Kellys 26:e studioalbum. Arbetsnamnet på uppföljaren till 2007 års "Stolen Apples" är "Spring And Fall".
Parallelt med den produktionen mixar Dan också sitt nya soloalbum "Dan Kelly's Dream Band - Coastal Chill Vol. 4" med release någon gång under hösten.
Videopaketet innehåller klipp från hans fina produktion och en underbar liveversion av Paul Kellys "How Too Make Gravy" där han kompar farbror Paul på elegant elgura.
Och där man tydligt kan höra vart en stor del av hans inspiration kommer ifrån.
Taxi driver I swear I've got three lives Balanced on my head like steak knives I can't tell you the truth about my disguise I can't trust no one
Frank Ocean
"Channel Orange" (Def Jam/Universal)
PPPP
Egentligen så har hypen runt Frank Ocean handlat om en enda sak. Att han via sin blogg kommit ut som bisexuell. I Sverige, är just det no big deal. Men i den amerikanska, lätt homofobiska, hiphopvärlden är det förvånansvärt modigt.
Men det är en sak till med just Frank Oceans musik. Och det är att den är berättande. Hans texter är outstanding i dagens läge.
För det som är en av "Channel Orange"s starka sidor är berättelserna. Det handlar om svartvita foton från 2011-2012 års värld. Med USA i fokus.
Frank Ocean heter egentligen Christopher "Lonny" Breaux och han föddes i New Orleans, Louisiana 1987. Han fick sin musikaliska bildning genom att lyssna på det hans mamma lyssnade på. Celine Dion, Anita Baker och Andrew Lloyd Webbers "Phantom Of The Opera". 2005 började han på New Orleans universitet, och började där med musicerandet. Men så kom flodvågen Katrina.
Christopher flyttade till Los Angeles för ett par veckor, men han blev kvar. Han fick via kontakter in foten i musikbranchen och skrev låtar åt bland andra Justin Bieber, Brandy och John Legend.
2010 ändrade han sitt namn till Christopher Francis William Ocean. Och så fick tog han alltså namnet Frank Ocean. Inspirerad av, naturligtvis, filmen "Oceans 11" med Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davies Jr.
Men Ocean har också stött på en del fartgupp. Han använde samma ackord till "American Wedding" som The Eagles hade i "Hotel California". The Eagles surnade till och funderade på att stämma honom. Hur det blev med det, är fortfarande oklart.
Men "Channel Orange" är ett bevis på Frank Oceans kunnande. Han har kokat ihop samtliga influenser från sitt liv. Visst kan man direkt märka likheter med Maxwells "Urban Hang Suit" och R.Kelly, men det finns även toner av Phillysoul och jazz, förnimmelser av 1970-talets vita skäggsoul med Hall & Oates i spetsen. Och allt inramat i en klar kalifornisk prägel. Framför allt genom de starka texterna.
Visst handlar det om klassiska hjärta och smärta epos, men även med naturskildringar, människoskildringar, klassklyftor och en allt mer avlägsen ungdom.
Frank Oceans sätt att skriva texter är poetiskt, helt i samma klass som Bruce Springsteen har målat upp bilder av New Jersey.
Men Frank Ocean skriver om Ladera Heights, en stad i L.A som ligger strax ovanför Inglewood, ett stenkast från Marina Del Rel. "The Black Beverly Hills", som Ocean kallar området, är ett rikt område där palmerna vajar längs Bedford Avenue och nästan varje hus har en pool. Och där invånarna till 74% är afroamerikaner.
Det är här "Channel Orange"s resa börjar med "Sweet Life" och som han återkommer till i "Super Rich Kids". Men det är inga roliga typer som han skriver om. I "Sweet Life" betraktar han folket med en distans. Och i "Super Rich Kids", kompat av Elton Johns "Benny And The Jets"-piano förmedlar hans karraktärer oron över den "kommande" finanskrisen. "Thinkin´ About You" är en stark öppning där Frank Oceans karraktär brottas med en tankar om en person som huvudpersonen inte riktigt vill tänka på. Men kan inte låta bli. SÅ inna han bryter ut i en Prince-falcett i refrängen så försöker han förklara de motstridiga känslorna.
"No, I don't like you, I just thought you were cool Enough to kick it Got a beach house I could sell you in Idaho Since you think I don't love you, I just thought you were cute That's why I kiss you"
I "Pilot Jones" skriver han om problematiken med ett allt för starkt drogberoende, och i "Crack Rock" får vi hänga med en fullfjädrad crackpundare i ett par minuter.
Men kanske starkast är en trippel. "Pyramids" där huvudrollsinnehavarens flickvän är en strippa med Cleopatrasminkning. Med en elak men sorgset attackerande syntslinga i bakgrunden, så utvecklas låten till en medryckande discolåt med tung bas. Som snart går in i små funkiga "Lost" med Rick James-gitarrer, där huvudpersonerna jobbar mot drogberoendet. "Bad Religion" är en långsam och smärtsam bikt för en taxichafför, där huvudpersonen spottar ur sig sin ångest medan han dunkar huvudet mot framsätets baksida. Med ett sparsmakat orkesterarrangemang och nakna gospelklapp i bakgrunden så blir låten en av ångest svartmålad popballad, som man inte har hört sedan Goffin/Kings dagar.
"Bad Religion" går sedan vidare över till den inte fullt så övertygande "Pink Matter" med Andre 3000.
I "Forrest Gump" kan man, precis som i "Thinkin About You", ana Frank Oceans känslor för män.
"Forest green, forest blues, I remember you This is love, I know it's true I won't forget you"
"Channel Orange" är en lågmäld platta. I samma anda som Bobby Womacks "The Bravest Man I The Universe". Men med skillanden att Frank Ocean tar norrsoul tillbaka från Europa till Kaliforniens palmer och mangoodlingar Med ett inspirerande ljudcollage väver han ihop sina berättelser till en ovanligt stark enhet. Just nu när skivkonceptet är hopplöst ute, så kommer Frank Ocean med en stark platta. För det är drivkraften i texten och drivet i musiken som gör att den här plattan blir en av 2012 års viktigaste album.
1971 frågade sig Marvin Gaye "What´s Going On?".
2012 förklarar Frank Ocean att: this is going on, right now.
Likande Artister: Maxwell. R.Kelly. Marvin Gaye. The Commodores. Prince. D´Angelo.
När The Cure spelade i Bilbao häromdagen strulade tekniken. Det var något keyboard som inte ville riktigt. Då gick Robert Smith ut med akustisk gitarr och körde tre noga utvalda Cure-låtar. Det är ruskigt bra..
-Applådera inte för mycket, ni kan börja ge mig idéer, sa han.
Båda mina döttrar är i London. De bor i Chelsea och ja, jag hade också gärna varit där. I stället tillbringar jag lördagsnatten på jobbet och lyssnar på Pogues allra bästa London-låtar. Det Pogues som började sin livekarriär i Finsbury Park precis när jag bodde där. Men då förstod jag inte vilka storheter det var som flera gånger i månaden spelade på puben som jag passerade varje dag.
Ingen skildrar London som Shane MacGowan. Och då döttrarna inte bor så långt från Albert Bridge börja jag med den...Varsågoda...
Men nu är alltid lika efterlängtade Aimee Mann redo för ett nytt albumsläpp.
"Charmer" heter fullängdaren som är hennes åttonde studioalbum och kommer på egna etiketten Superego Records den 18 september.
Albumet är producerat av bandmedlemmen och långvarige vännen Paul Bryan och gästas av ett antal av Manns musikaliska vänner. Bland annat gör hon en duett James Mercer från The Shins.
Titelspåret berättar klart och tydligt att popsnillet är intakt och vi friskar också upp minnet vad gäller hennes grace som låtskrivare och artist med ytterligare tre ess från backkatalogen.
Intressant pop och rockgodis från down under att suga i sig och hålla koll på i fortsättningen.
Dune från Melbourne sitter på en klart snärtig poplåt med singeldebuten "Shoestring"och the future looks bright om hon fortsätter i liknande ljudspår.
Cameras "June" är nya singeln från debutalbumet "In Your Room" som släpptes i Australien i oktober förra året och finns tillgänglig som importplatta och på den här Spotifylänken Cameras "In Your Room" om nu "June"skulle ge mersmak.
Spiritualized har sannerligen fått en nytändning i år. "Little Girl" är ännu en suverän berättande video och en nästan lika skön låt.Videon visar upp en rad av Tysklands bästa stuntriders. Den är inspelad på plats i Eisenhüttenstadt på gränsen mellan Polen och Tyskland. Tjejen i huvudrollen, Chesca Miles, som snor farsans mc och drar iväg är en av de bästa stuntriders England har.
I år är det 20 år sedan Jason Pierce och bandet släppte sitt första album.Sedan dess har medlemsbytena varit täta. Men Jason står kvar. Och den 17 augusti i år står de på största scenen i Marinen i Trondheim på PStereo-festivalen...
/cbj
Charlotte Audestad kommer från Hitra; den stora ön i södra Tröndelag som man når via en lång vägtunnel. Numer bor hon i Oslo. Hon har spelat in sitt debutalbum i Halden i bästa sällskap. Just nu finns bara några singlar tillgängliga. Men albumet är på gång. Charlotte bjuder på skön rootsig musik och fyndiga texter på trönderdialekt med humor och glimten i ögat. Det är väldigt, väldigt bra. Den 26 augusti spelar hon nästan på hemmaplan på Antikvariatet i Trondheim.
Här nedan kommer en väldigt skön ny låt med video från albuminspelningen och ett klipp med korta snuttar från hennes andra låtar som kommer på albumet i höst.' Besök gärna Charlottes fina hemsida.
Från 1972 måste Kingston i Jamaica varit en glödhet plats. Inte nog med att Bob Marley And The Wailers spelade in "Catch A Fire" på Harry J Studios och Dynamic Sound Studios i. En Sur Lee "Scratch" Perry höll som bäst på att flytta sina prylar från Treasure Isle till Black Ark. Rolling Stones satt och svettades över "Goats Head Soup" i Dynamic. Alldels intill befann sig Keith Hudson. En 27-årig DJ som satt och knåpade på sitt tredje album. Ett album som skulle bli helt instrumentalt, var tanken.
Redan som liten hade Keith Hudson visat intresse för det mer tekniska. Han började i musiksvängen genom att arrangera konserter i skolan med en kille som gick klassen ovanför honom som hette Bob Marley. Men annars hängde han efter producenten Coxsone Dodds gäng med DJs, mixare och skivproducenter. Med sin trombon alltid till hands. 1968 hade han via vänner hittat in till Olympic Studios. När han fick höra Termites och Carl Bryan rocksteady beats, kopierade han helt enkelt dem och spelade in ny sång ovanpå. Han dubbade helt enkelt låten, kan man säga, och det var så dub föddes, som en gren ut ur reggaen.
1972 fick han skivkontrakt och spelade snabbt in två plattor. "Class & Subject" och "Furnace". Då spelade han in sin egna oskolade röst. Men han var inte riktigt nöjd. Just därför höll han på i ett år med att fila på den tredje plattan "Pick A Dub". Vilket skulle visa sig bli legendarisk bland musikern på Jamaica.
Han hade få att kontakt med bröderna Aston och Carlton Barrett som utgjorde stommen i bandet. Aston på bas och Carlton på trummor. Han hade även hittat melodicaspelaren Augustus Pablo som fick lägga sin melodica över beatsen. Han själv spelade även in vokala fragment av sig själv, Horace Andy och Big Youth.
Resultatet blev ett ekofyllt sound där rytmerna mal på som en ångvält. Som om ingenting kunde stoppa dem.
Plattan inleds med låten "Pick A Dub" där Augustus Pablo spelade en melodica version av Ennio Moricones "The Good The Bad And The Ugly". "Michael talbot Affair" är i princip "The House Of The Rising Sun", omgjord till en magisk dublåt. Och det finns fler låtar som är en ren magi för heta sommar dagar. "Black Heart" "Satia", "Blood Brother" och "Dreaded Than". Men mot slutet höjde han insatsen rejält. "I´m All Right" är en sån där låt Bounty Killer och Sizzla försökt att härma, utan att ens komma i närheten. Hudsom parade inte på krutet utan vänder och vrider på effekterna på både instrument och sång. Precis som dagens houselåtar produceras på samma sätt, fast med dagens teknik.
Avslutande "Depth Charge" börjar som en makalös reggaeballad med piano och gitarr, som snart övergår till sprittande dansrytmer. Och ett fantastiskt enkelt piano som driver låten framåt.
Keith Hudson fick stå ut med att hela tiden vara i skuggan kan King Tubby och Lee "Scratch" Perry. Det var inte för inte som han kallades "The Dark Prince Of Reggae". 1984 var han på gång med en comeback i New York, med bröderna Aston och Carlton Barrett. Men fick samma år reda på att han led av lungcancer. Han verkade ändå tillfrisna, men i november 1984 klagade han en dag på magsmärtor. Han lades in på sjukhus och ett par dagar efteråt så dog han. Comebacken, blev aldrig av. Och han dog, sorgligt bortglömd.
Men "Pick A Dub" och hans efterföljande "Flesh Of My Skin, Blood Of My Blood" har allt som man kan begära från en artist. Keith Hudsom kanske är den mest bortglömdea av alla de reggaeartister som förgyller varje sommar här uppe i norr.
Men för mig kommer han alltid att leva kvar genom sin musik.
Jomen det hör ju till sommaren att ta minst en raggarrunda, från torget till Statoil, via Kvantum till Körfältet och tillbaks till torget. Gärna i en amerikanare, men har man inte det så får en Opel Corsa duga. Eller Puch Dakotan från 1979. Man tager vad man haver, som knugen lär ha sagt till Army Of Lovers... Musiken ska i alla fall till 90% bestå av rockabilly, rock och pop från 50- 60-talet. Och då snackar vi Rock ´n roll och inte Frank Sinatra. Konservativ miljö, visst. Men i bland får man offra sig.
Men en del namn kvalar in ändå.
En av dessa är Eddie Meduza. Jag tror det bara är jag och Christer från en samlad kritikerkår som försvarar Eddies talang. Både som kuf och som låtskrivare. Visst, han är känd som snuskgubbe, rasist, kvinnofientlig, och.. Tja, Han är beskylld för att vara allt. Men grejen med Eddie var nog ändå att det var en känslig kille innerst inne. Han kunde aldrig släppa Mats Olssons brutala sågning av "Punkjävlar" 1979. Lite oförtjänt, måste jag säga. Mats Olsson vurmar för skånes stoltheter (inte våra) Lasse Stefanz. Vilka också har gjort covers på Eddies låtar.
För var det nåt killen kunde var just att skriva låtar. Han skrev rena rockdängor som "Young Girls And Caddilac Cars"och "Rocky Rocky". Ballader som "Going Back To Oklahoma" och "I Don´t Love You Anymore". Han skrev popdängor som "Pretty Martina", och den här "Yea Yea Yea" som kunde ha varit 60-tals hit.
Just "Yea Yea Yea" som är en fartfylld popbagatell, fick mig att sitta och traggla basgångar en hel sommar innan jag skulle börja nian.
Eddies seriösa sida blev aldrig någon större hit. Det var provokatören och clownen folk ville ha. Och Eddie, som den sanne entertainern han var, gav dem det. Men han smög alltid in sin seriösa sidan mitt ibland snuskvisorna. För de låtar folk ville höra var ju de som till och med skulle ha fått Johnny Bode att rodna.
Men väl hemma grunnade han, enligt vänner och bekanta, ganska mycket på varför det var just så. Samtidigt som Hank Williams snurrade på skivtallriken.
För visserligen var produktionen platt och hans sångröst kanske inte var den bästa. Men även i hans seriösa katalog, så lyser fortfarande en jordnära bondcharm igenom.
Frankie Valli and the Four Seasons kanske inte tillhör raggarkategorin, med sin ganska avancerade pop. Men de låg rätt när Beach Boys, som med sina billåtar alltid gjort sig en plats i den sanne raggarens hjärta. Så att det dimper ner Four Seasons-låt i bilstereon är inte så konstigt egentligen. Beach Boys sjöng ju om ett soligt Californien, så vad skulle egentligen Four Seasons profilera sig med som kom från det något skitigare New Jersey? De var ju inte ens från New York. Frankie Valli och Bob Gaudio koncentrerade sig på låtarna. I början var det ganska så simpelt med "Sherry" och "Big Girls Don´t Cry", men direkt när Beach Boys gjort sig berömda hakade man på. Och speciellt när den bittiska invasionen var ett faktum och Beach Boys kläcker ur sig "I Get Around", började man på allvar försöka öka kvalitén på låtarna.
"Rag Doll" och "Dawn" såg till att The Four Seasons fick sina bäst säljande album. Bob Gaudio var nu tillsammans med Bob Crewe en fullfjädrad hitmakare. Och 1965 kom "Let´s Hang On", men längre än så kom inte The Four Seasons. Visst hade man "Working My Way Back To You", "Opus 17", "Can´t Take My Eyes Of You", "C´mon Marianne" och makalösa versioner av "I´ve Got You Under My Skin" och "Will You Still Love Me Tomorrow". Men det räckte inte. Frankie Valli och The Four Season förpassades i frysboxen.
Ett par år senare blev de populära igen med discodängan "Who Loves You" och "December 1963 (Oh What A Night)". Man glömmer lätt bort The Four Seasons när man ska prata om britterna och amerikanarna på 60-talet, men de var med och spelade en stor roll innan The Monkees kom in i bilden. Släktskapet med Doo Wop, Motown, surfpop och rock n´ roll gjorde i alla fall att de svenska raggarna i alla fall inte glömmer The Four Seasons i första taget.
Ärligt talat, så vet jag faktiskt inte så mycket om Jerry Williams. Men jag har alltid gillat karln. Även när han fick låtar av Alexander Bard. Det går inte att tycka illa om den amerikanaälskande kommunisten. Och med "Cruising On A Saturday Night" så har han en oslagbar bilröjarlåt. Och när han tog sig an Johnny Cash och June Carters "Jackson" med Ardis på 1990-talet så kom jag i håg att jag rös. Han har något i rösten. Dessutom har han god smak. Han gjorde julsingeln "Falling In Love" med Moneybrother, spelade in "Ringside" med Daniel Lemma och förra året släppte han en av fjolårets mest överasskande album. I och för sig tog det ett tag innan jag lyssnade. Plattan inleds med "Blue Jean Bop", vilket för mig känns inte rätt eftersom Paul McCartney redan gjort den ultimata coverversionen. Men resten... En sparsmakade eufori av 50-tals nostalgi. Och inte blir det sämre av att Eva Eastwood skrev plattans kanske snyggaste spår "Cancel The Wedding". Tillsammans med den sorgeliga "These Pills" om åldrandes baksida, är "Cancel The Wedding" bland det bästa Jerry Williams någonsin har släppt.
Westway är 4 km tvåfilig väg på pelare mellan Paddington och North Kensington.Vägen byggdes i slutet av 1960-talet för att lätta på trycket vid Shepherd´s Bush.
Blur har i sommar bjudit på två nya studioinspelade låtar. "Under The Westway" är den vackraste av dem. Detta är London-nostalgi i kubik. Och bara jäkligt bra...
< Samtidigt kommer Bombay Bicycle Club med ännu mer britpop á la 2012. "Beg" släpps just i dag. Och videon med dessa två män som dansar sig genom London är inte så dum. Snarast rätt så oemotståndlig...
31 augusti är ett datum att notera redan nu för den som inte har upptäckt australiensiska The Go-Betweens ännu.
Då släpps nämligen den 18 spår oumbärliga samligen "Quiet Heart: The Best Of Go-Betweens" på EMI-etiketten.
Sammanställd av medlemmarna Robert Forster, Lindy Morrison, Amanda Brown och Robert Vickers och naturligtvis som minne till salige Grant McLennan.
Det är en välbalanserad samling låtar som på ett ypperligt sätt täcker in gruppens karriär mellan 1982-1988.
Men samtidigt är den långt, långt ifrån komplett med tanke på den odödliga låtskatt som Forster och McLennan skapade tillsammans, och det inte minst efter omstarten med "The Friends Of Rachel Worth" 2000 och ytterligare två album fram till Grants plötsliga och helt oväntade död den sjätte maj 2006.
"Quiet Heart: The Best Of Go-Betweens" släpps tillsammans med "Vienna Burns" som är en liveupptagning från 1987.
Yeah. JEFF The Brotherhood har med sig några sexpack, drar ut i skogen, paddlar kanot, nakenbadar och ja, precis så här vill man väl ha det just nu.Bröderna Jake och Jamin Orrall är duon bakom bandnamnet. De har hållit på rätt länge nu. Men deras sköna mix av oslagsbara poprefränger och psykedelia funkar i alla lägen. Och en låt som heter "Sixpack" känns helt rätt just nu.
Jake och Jamins pappa heter Robert Ellis Orrall. Han är en väldigt framgångsrik låtskrivare som skapat flera ettor på countrylistan och skriver och producerar åt bland andra Taylor Swift...
3. Det är till en stor del musikskribenters, skribenter och journalisters egna fel.
Varför är det då sant?
Jo, för att det är en slags åldersdiskriminering som pågår. Mot både män och kvinnor. Och den framförs framför allt av oss musikskribenter och twittrande hobbytyckare. Antagligen som hänger med i tiden. Med utseendefixeringen. Med tvånget om att vara snygg. Med tvånget om att vara ung. Fräsch. Det säljer. Och det läggs in i bedömningar från höger till vänster.
Madonna tas upp som exempel i artikeln.
Och hon är ett mycket bra exempel. Dels för att hon är 53 år. Dels för att hon är kvinna. Och dels för att hon är en megastjärna.
En megastjärna som nu, enligt en del musikskribenter, bör plockas ner. Hennes tid är inne. Vid 53...
Och en del av kritiken kom även efter att hon visat ena bröstet under en konsert i Turkiet nu i år.
Framför allt män, förfasade sig. Twitterkommentarer som "Nej, det är inte sexigt att se en kvinna som skulle kunna vara min mormor vifta med sin bröstvårta", skickades.
Och jag undrar bara varför?
Inte varför hon gjorde det. Vi snackar alltså om en kvinna som gav ut en fotobok under namnet "Sex". Låtar som "Erotica" och "Justify Me Love". Hon har all rätt att ta sig de uttryck hon vill. Nej, jag vänder mig i stället mot kommentarerna. Varför bryr sig folk? Jag har faktiskt ingen aning.
I våras hörde jag ett program på P4 Jämtland där Lisbeth Hermansson ställde frågor om topless var ok.
En "stor tänkare" uttryckte sig som att det skulle vara mer okej om det rörde sig om yngre tjejer, men inte ok om det rörde sig om 60-åringar.
Jag fattade ingenting. Sedan när ska män bryr sig om hur, när och varför kvinnor solar? Och va fan har det med åldern att göra? Skulle det inte vara en upplyst värld som vi lever i nu?
Inte i Sverige 2012 i alla fall.
Är du 53, 61 eller 72 år...? Gör som Helen Mirren. Släpp tuttarna fria!
I dag är det bland det mest provokativa du kan göra i Sverige! Speciellt mot unga människor.
En slags nymoralism har kommit in samtidigt som 80-talister tagit över i rubriksättning och journalistik överhuvudtaget. Men inte utan motsägelser. Samtidigt som tuttar flyger över serier som Game Of Thrones, Borgias, House of lies, Boss, Hung och Californication, så är IRL en kvinnlig bar överkropp oerhört tabu. Och direkt kopplad till sex. Bröst är sex. T o m vid amning. En man med bar överkropp är ett tecken på varmt väder. Precis som det var 1958...
Detta budskap, att ålder är fult, är i huvudsak från "journalister" som är väldigt inne (enligt dem själva). Och som själva hävdar att de arbetar för jämställdhet. Bloggers och tv-folk. Som vill synas i tv.
När Ebba Von Sydow blev verbalt attackerad av Janne Josefsson i Publicistklubbens debatt för ett par månader sen, om journalister med namnet som varumärke, så värjde hon sig med det värsta som hon verbalt kunde komma på. Att kalla Josefsson för "gubbe".
Vem fick den massmediala stödet? Von Sydow så klart. Det var ju en "gubbe", som gick till attack.
Ingen har diskuterat vad den här kvarlevan egentligen sa.
Och i och för sig kan jag förstå det, eftersom Josefsson stod och skällde som en bandhund i 43 minuter för en poäng som han kunde ha hostat ur sig på 5 sekunder.
"Du är programledare och modereporter, inte en undersökande journalist".
Men visst är det lätt att håna Josefsson eller Stina Dabrowski för deras ålder, eftersom de inte känner till twittervärlden, tror att facebook är en bok man klistrar in foton i och att blogg sitter i aktern på en segelbåt. Varför behöva argumentera mot deras old school-synsätt med riktiga argument som de fördelar dagens teknologi ger oss?
När man kan kalla dem gammal!
Är det okej att göra det?
Jag tycker inte det. Easy way out, liksom... När man inte orkar ta tag i det egentliga problemet.
En annan är Cicci Wallin. Som och är en "journalist" som ideligen lägger in egna värderingar i det hon gör. En slags modern variant på Jan Guillou, skulle man kunna säga. Har egentligen ingenting emot det. Men hon återkommer hela tiden till mäns ålder för att understryka ett märkligt beteende. Helst då hos män. Och nästan alltid är just åldern infallsvinkeln. Oerhört tröttsamt, eftersom hennes betracktelser ofta är träffsäkra. Men även där hittar man en åldersfixering.
I skrivande stund så kom det ett tweet från Wallin där hon skrev "Att som medelålders politiker med 60 lax i månaden spela "Staten och kapitalet" för "folket" är någon slags höjd av genans".
Träffäkert, visst. Men vad exakt har åldern med det att göra? Är det viktigt? Varför då i så fall?
Är det för att man i medelålden ska vara på ett visst sätt kanske?
Fråga Wallin...
I SVTs morgonsoffa satt Margret Atladottir och Klas Granström i går och tyckte till om Madonna.
De tyckte förvånansvärt lite, men Granström var så där lite lagomt manligt hipp och tyckte Madonnas nya var sådär eftersom det inte var tillräckligt nytt. (Kan personligen tillägga att Madonna mötts av likadan oförstående kritik varje gång hon gjort något "nytt"). Margret gillade Madonna.
Men så kom de in på det här med ålder. Och då kommer kommentaren från Atladottir.
"Vem vill se gamla gubbar jucka?".
I och med det uttalande har hon direkt svarat för de killar som inte vill se en 53-årig Madonna jucka på scenen.
Lysande..
Dessutom, så är det många kvinnor som fortfarande vurmar ömt för Bruce Springsteen, Rick Springfield, Paul McCartney, George Clooney och Brad Pitt.
Så sorry, Margret. Det är nog ganska många är jag rädd...
Alltså, Här vill jag understryka. Jag menar inte att ingen av dessa som jag namngett skulle ha kritiserat eller ogilla Madonna. Tvärtom kanske de älskar Madonna. Men det hör inte hit. Jag menar att de är med och bygger på hela den åldersfientligen väggen som utövare inom kultur och nöje kommer att ställas inför.
Men även från mer sk seriös musikjournalistik. Från Marcus Larssons och Nils Hanssons original och kloningar till bloggvärldens acneattackerade skribenter som tror att Pink Floyd är en drink.
Till och med Jan Gradvall slänger ur sig en mening om att Beach Boys senaste platta stundtals är "ett PRO-möte med smörgåstårta".Även där är ålder är något fult och dåligt. Men lätt att skriva, när man inte orkar förklara varför det låter sunkigt. Men då ska man också veta att Gradvalls recension som helhet för fram budskapet att man inte är för gammal för att kunna skapa ett mästerverk. Vilket hedrar honom. Men var inte den där åldersfascistiska meningen ändå lite onödig?
Den där åldersväggen blev just aningen lite högre...
Antagligen så är jakten på den försvunna ungdomen, som dog med 2000-talets intågande, på tok för stor och intensiv.
För inte är det Madonna som är desperat, trots svikande publiksiffror på sina håll. De flesta konserter går sämre och sämre.
Nej, jag tror att det är skribenternas jakt på sin egen ungdom som är desperat. Det är jakten efter att hitta det som är inne och "på" just nu, som är desperat. Kanske är det just därför som ingenting görs åt den åldersrasism som i dag faktiskt kan läsas överallt i kultur och nöjessidor. Kanske är skribenternas rädsla för sin egna ålderdom så pass stark?
Det handlar ju om karriärer också. I en branch som kidnappades av ungdomar på 60-talet. Som då var till för de unga. Och så har det förblivit nu, även när 40-talisterna har fasat ut sig själva som pensionärer... Därför kanske Jan Olov Andersson tycker att Madonna borde vara och skriva musik mer som en 53-åring och inte försöka vara en 20-åring. Uttrycket att man alltid är "25 år i huvudet", har han nog inte hört.
För övrigt, om Madonna som 53-åring inte får ge uttryck för en sexualitet, betyder det att recensenter som klagar inte har sex heller?
Kanske har t o m publiken en del i det, med tanke på vilken musik som konsumeras mest och att det gås mindre och mindre på konserter. Publiken kanske inte vill ha artister av Madonnas kvalité, utan ett nytt fräsch ansikte vartannat år? Och nu kan ju alla twittra om det. Om bra konserter. Dåliga konserter. Och om gamla kvinnors tuttchocker... Allt genom sitt egna moraliska filter.
I alla fall.
Ålder har ingen betydelse när det kommer till konst.
Ålder har ingen betydelse för konstnärer som målar, eller skriver böcker.
Det är när konstnären själv ska visualiseras som det blir problematiskt om konstnären har rynkor. Kan man då tjäna pengar på artisten? Tilltalar artisten en publik?
Och när det gäller Madonna så närmar ju hon sig ett farligt tabu. Kan man verkligen sammankoppla en 53-åring med sex? Kan man sammankoppla föräldrar med sex? Eller, huu, mor- och farföräldrar?
I Sverige 2012 verkar svaret vara: Nej.
Speciellt inte om du är kvinna. Är du dessutom artist, sluta med det. Stanna hemma och baka bullar. Sola med Helly Hansen och bada i en heltäckande hajskinnsdräkt från Terese Alshammars 1999-garderob.
Du vill väl inte reta ungdomarna?
Måste erkänna en sak.
Jag gillade Madonnas senaste platta. Har alltid gillat hennes röst. Den har en slags hypnotisk effekt på mig. Blev inte besviken denna gång heller.
De kvinnor som jag lagt in bilder på representerar också kvinnor som med den visdom ålder för med sig per automatik, gjort rena mästerverk. Inom både film och musik. Och långt, långt, långt efter de fyllde 25.
Det jag vill komma fram till med det här är att ska vi få bukt med att kvinnor döms hårdare pga ålder, så bör vi nog rannsaka oss själva först. Försöka att inse att åldern inte är något negativt, utan precis tvärtom.För både kvinnor och män. Med åldern får man visdom, vare sig man vill eller inte. Eller ja, de flesta får det. Inte alla.
Vi måste vara uppmärksamma på att inte använde åldern i nedvärderande form. Alla förlorar på det, eftersom vi alla åldras. Det är minst lika viktigt som att belysa de samhällsmässiga strukturella mönstren där män är dominerande.
Madonna har brutit ny mark inom musikindustrin, hon har vänt och vridit på allt. Och hon har lyckats gå sin egna väg. Hon är och förblir en ikon för det. Hon är Madonna. Oavsett vad Jan Olov Andersson tycker.
Men va fan vet jag. Jag är ju typ gubbe. 3 år äldre än Ebba Von Sydow, som jag är...
Studioalbum nummer fyra från den i Ravensdale, Washington, 50 miles från Seattle födda Brandi Carlile höll på att falla mellan stolarna.
Av någon under anledning står inte recensenterna direkt i kö, i alla fall inte i Europa, för att skriva om hennes musikaliska skönhet.
Oerhört synd säger en som hängt med från den självbetitlade debuten sju år bakåt i tiden.
Altenative countryrock, singer songwriter eller americana är några etiketter som passar bra på 31-åriga bedårande sångerskan. Men det finns fler som passar också och som helhet har hon skapat ett personligt uttryck genom att korsa olika stilar.
"Bear Creek" som släpptes för ganska precis tre veckor sedan skiljer sig inte det minsta när det gäller elegant låtsnickeri och ypperligt framförande från föregångaren "Give up The Ghost" 2009, utan här handlar det om hantverk i samma hjulspår.
Och färden tar även den här gången raka spåret mot mitt hjärta.
Stereogumsläsare har röstat fram sommaren tre bästa indielåtar. Ett jäkla bra val. Och ettan är helt underbar - spela högt, högt, högt....Den kanadensiska duon Japandroids kombinerar det mesta av det bästa från rockhistorien och drar på med högljudd attityd. Bara att gilla. Och i morgon släpps deras andra album passande nog döpt till "Celebration Rock"... Tvåa är New Yorks sköna vintage-hjältar The Walkmen med "Heaven" och trea Twin Shadow, aka George Lewis Jr, med "Five Seconds" från hans nya album som släpps på måndag. Svenska Icona Pop missade precis pallen och blev fyra...
När australiensiska soulpopbandet The Bamboos lirade in sitt femte studioalbum "Medicine Man" så lånade man in ett gäng vokalister för att sätta lite extra krydda på materialet.
Tim Rogers från älskvärda powerpoprock trion You Am I var på pappret kanske inte en av de mest självklara i sammanhanget, men i vanlig ordning så visade Tim att ingen genrer är honom övermäktig.
Vit soulpop, kanske inte svart heller, levereras knappast med bättre träffsäker falsett än så här.
Här får ni den i både en liveversion och i den officiella video versionen.
Album släpptes förresten i "rest of the world" i början av juni.
Musikblasé. Kan allt sakta men säkert dras till en tillvaro där man helt enkelt slutar lyssna?
Jodå. När jag klev av från musikrecenserandet 2005 var jag trött. Efter 15 års hektisk musikbevakning, där jag hade förmånen att ta del av det jag ville ta del av, plus allt annat som jag INTE ville ta del av och den överraskande sötman i sammanhanget, det jag inte hade en aning om, blev jag ändå just då - blasé.
Det som gick in i örat var en grå massa. Jag kunde inte ta till mig, än mindre bedöma detta rättvist och sant. Och det var därför jag klev av.
Under två år lyssnade jag i princip bara på Mozart, John Coltrane, Tom Waits, Van Morrison, Nina Simone och Stan Getz.
Men inte ens dessa gudomligheter fick mig att vakna. Tillvaron var som ett vakuum, i vilket jag tog del av nämnda artisters guldkorn, som jag kunde utan och innan. Och det var det som var grejen, men det förstår jag först nu. Jag var tvungen att hitta hem igen, att finna ett nytt avstamp.
Rehabiliteringen har varit lång. Popgenis nya "ben" att arrangera spelningar är en viktig beståndsdel i mitt nyuppvaknande. Mötena med Otis Gibbs, Israel Nash Gripka, Arlo Guthrie, Brigitte Meyer, Johan Örjansson, Will Kimbrough, Eileen Jewell, Sticko Per Larsson och sist men inte minst Steve Forbert är minnen för livet. Stunderna med den sistnämnde de dygnen i våras är något som jag aldrig kommer att glömma, och samma känsla infann sig när jag mötte Israel vid soundchecket på Storsjöteatern. Det återseendet var ömsesidigt nära,
Under våren har jag börjat köpa vinyl igen. Jag har nog uppe i ett trettiotal plattor och söker ständigt efter fler. Och det som gör mig så glad är att allt fler artister/skivbolag ser att det finns en marknad för det "riktiga" formatet.
Det hela har den senaste månaden också landat i en renoveringslusta av den gamla stereon. Köksrenoveringskontot gav en möjlighet att skapa en trådlös lösning med streaming via en ny förstärkare (danska Tangent) till nya högtalare i köket (också Tangent). Och idag kom jag hem med ett nytt par högtalare till musikrummet (Tangent igen). Och eftersom jag nu är over the edge beställde jag en ny cd-spelare. Vafan.
Och här sitter jag nu.
Klockan är strax efter ett och jag har lyssnat sedan åtta.
På Getz, Van The Man, Mozart, Nina och en herrans massa andra.
Just nu ligger Nomads nya på vinyltallriken och jag kommer på att kolla upp den där sista pusselbiten.
En ny vinylspelare.
Förslag, någon? Det kan inte bli en Tangent, dom gör inga vinylspelare.
I stället för sommar-P 4 Västernorrland för drygt tre år sedan...
En man med stort musikbagage.
Christer B Jarlås har det hektiskt i sin roll som miljöåklagare. Det som kanske inte alla vet är att han skrivit om musik i över 30 år. Det blev många intressanta anekdoter när han öppnade sitt musikbagage.( Från P4 Västernorrland den 28 april 2009 - programledare Karin Lönnå).
Min första idol: Sven-Ingvars - Någon att hålla i hand Jag flyttade till Värmland från Kiruna när jag skulle fylla sex. Hamnade som granne till Sten & Stanleys skivstudio i Karlskoga och till Sten Nilsson och mitt i den svenska danbandsboomen och Svensktoppen. Sven-Ingvars var bäst. Och när jag startade studentradion för Värmlands Nation i Uppsala i början av 1980-talet var de så ute det bara kunde bli - då spelade vi en Sven-Ingvars-låt i varje program. Sen blev de ju kult, men det var långt senare...
En artist som har betytt mycket för mig: Ebba Grön - Vad ska du bli? Jag var sjutton år 1976 när punken började blomma ut. Såg Sex Pistols på Club Zebra i Kristinehamn 1977, Clash på Stora Hotellet i Örebro, Stranglers på Konserthuset i Örebro. Och jag blev överlycklig när Ebba Grön kom med samma attityd och bra låtar på svenska. De första singlarna lever kvar. Och Vad ska du bli brukade jag och en kompis, som nu är på UD, avsluta våra förhörskvällar inför juridiktentorna i Uppsala med och refrängen håller än och alltid. Thåström och Lundell är två artister som hängt med sedan 1970-talet fram till i dag.
Det här får mig att dansa: The Clash - White Man In The Hammersmith Palais. Bra reggae. Bra tyngd. Clash måste vara med. Jag gifte mig med en tjej som dansat sedan hon var barn och ibland nästan halvprofessionellt. Jag är en usel dansör. Men basen i reggae gör att man nästan rör sig ändå. Och Joe Strummers sång om den misslyckade reggaekonserten är bara för bra.
Just nu lyssnar jag på: Perssons Pack - Stenad i Stockholm. Per Persson är en av landets absolut bästa låtskrivare. Alltför ofta bortglömd. Och att de efter så lång tid gjort en ny skiva är bara för kul. Jag tillhörde de skribenter som tog till mig Persson redan med hans första band Dead Scouts och jag tycket att Packets Bröllopsdag är en av de bästa svenska låtarna någonsin.
Låt jag städar/diskar till: Hello Saferide - My Best Friend En glad låt. Jag har visserligen jobbat med både Annika, som sjunger, och Erika som låten handlar om. Men det är främst en låt att bli glad av. Och jag ser framför mig de två hoppandes på Yrans efterfester när jag hör den.
<
Bästa sommarlåt: Elliott Murphy - Summer House Murphy och Steve Forbert är mina två största musikaliska hjältar. Elliotts Summer House är så vemodigt vacker. Och båda är lysande sångare och textförfattare. Mer Elliott Murphy åt folket säger jag.
Bästa peppningslåten: Ian Hunter - Irene Wilde (liveversionen från ”Welcome To The Club”) Livet är inte lätt när man växer upp. Men barndomen styr inte allt. En dag kan allt ändras och textraderna har så rätt. Läste någonstans att detta också är Magnus Ugglas favoritlåt. En urstark ballad
Lyssnar jag på i bilen: Tomas Andersson Wij - Mellanstora Mellansvenska städer. Det är där jag åker. Runt, runt till domstolarna i mellannorrland Östersund, Härnösand, Örnsköldsvik, Hudiksvall, Gävle. Den här låten har allt det. Och jag gillar TAW och allt han har gjort.
Låt som jag gillar i smyg: Bay City Rollers - Summerlove Sensation. Jag är ett barn av 1970-talet och föll för både glitterrocken, glamrocken och punken. Mina hjältar heter än Johnny Rotten, Joe Strummer och Ian Hunter. Men jag var mycket i England då i mitten av 1970-talet. Och överallt spelades det Bay City Rollers. Det gick inte att värja sig. Jag gillar begravningsscenen i Love Actually när hon valt att spela Bay City Rollers Bye, Bye Baby. Inte någon credlåt direkt. Men kul fortfarande.
Det är inte bara strandpojkar som har lirat musik i 50 år. Det har även rullande stenar.
Jag vet inte varför.
Men jag har så förtvivlat svårt att inte hela tiden komma tillbaka till antingen en Jagger/ Richards komposition eller en Stonesplatta.
Oavsett om det är Stones poppiga 60-tal. Eller deras rockperiod som började med "Beggars Banquet" 1968. Eller deras discoflirtar under 70- och 80-talet. Eller den moderniserade bluesrocken under 90 och 2000-talet.
Deras musik har för mig alltid stått för en kvalitet. Antagligen för att Mick Jagger i grund och botten är en poporienterad rocker, som alltid hållit sig ajour med vad som varit inne för tillfället. Om det än rörde sig om disco eller house. Medan Richards hela tiden haft en stadig grund i amerikansk rootsmusik. Framför allt i blues och country. Det gör att deras låtar besitter en viss tidlöshet.
Även om det går till överdrift i bland.
I Juli 1997, när Stones hade jobbat med "Bridges To Babylon" och var på väg att släppa "Anybody Seen My Baby" som singel, så spelade Richards låtarna för dottern Angela och hennes kompis. Rent spontant så började Angela sjunga en helt annan text över refrängen. När Richards frågade vad det var, svarade hon att den var för lika K D Langs "Constant Craving". Richards svor och ríngde direkt till en advokat. Han lyssnade igenom låtarna och konstaterade att det kunde handla om låtstöld. Och därmed finns K D Lang och Ben Mink med som låtskrivare. Men Jagger hade också en en annan dimension. Bland det sista som Brian Jones skrev och spelade in, efter han hade fått foten av resten i Stones, var en låt med titeln "Has Anybody Seen My Baby?".
Enligt Richards så är Jagger en musikalisk svamp, som suger åt sig låtar, utan att för den sakens skull veta varifrån influensen kommer. På gott och ont.
Hur som helst, det som skiljer Bridges To Babylon från de flesta Stonesplattor är att Richards och Jagger skrivit låtarna mer eller mindre åtskiljda. Men lyckas här ändå att få i hop det till en helhet. Jagger plockade n The Dust Brothers efter att ha hört Becks "Odelay". Richards däremot plockade in Rob Fraboni som jobbat med Phil Spector, Tim Hardin och Wayne Shorter. Shorters saxofon finns också med i Richards "How Can I Stop" som avslutar plattan.
Trots motsättningarna, så funkar ändå helheten. Trots att Roy Wood konstaterade att "det enda som fanns kvar av Charlie Watts var en tredjedel av hans högra ben" , efter att ha hört "Might As Well Get Juiced". Trots att plattan spretar, så är det i grund och botten oantastliga låtar. Låtar som kommit i skymundan i Stones karriär. För då, 1997, var "Thievs In The Night", "Out Of Control", "Flip The Switch", "Saint Of Me" och "How Can I Stop" är genomtänkta låtar i en rasande snygg och tidlös förpackning. En förpackning som fortfarande känns fräsch i dag. Det roliga också med låtar som "Out Of Control" är att den kan vara lika trollbindande live, som studioversionen. Och det lilla extra som ger låten en knuff framåt live är också sånginsatserna från Bernard Fowler och Blondie Chaplin.
Jag vårdar fortfarande "Bridges To Babylon" lika ömt som "Exile On Main Street", "Beggars Banquet", "Aftermath", "Sticky Fingers" och "Some Girls". Så är det bara.
Och förutom musiken, kan man göra någonting annat än att älska de här karraktärerna?
Som Charlie Watts som slutat i bandet efter varje turné, för att sedan tacka jag när Jagger/Richards frågar om han fortfarande är Stones trummis inför nästa turn. Fast han gillade inte när Jaggar kallade honom för "min trummis". Då slog Watts till Jagger så Jagger for över vardagsrumsbordet. Richards försvarade Jagger och när Charlie undrade varför, var det för att Richards lånat ut sin bröllopskavaj till Jagger...
Ja, jo, det sägs ju att Keith Richards snortade upp sin fars aska.
I Richards biografi berättar han sanningen om den historien.
Under 80-talet återförenades mhan med sin far och de kom väldigt bra överrens. Därför blev det en sorg för Richards när Bert Richards dog 2002.
Han hade Bert i en urna och han spred askan ut vid ett träd i Redlands i Sussex.
Men en liten, liten del av askan råkade hamna på trädgårdsbordet. Så Keith Richards hade inte hjärta att bara sopa bort de askkornen som hamnat utanför. Så har snortade upp det.
"Ashes to ashes. Father to son."
Ganska fint, på något surrealistiskt vis.
Men det finns flera olika dimensioner av varför jag fullkomligt älskar det här bandet.
Och rent spontant känner jag att utrymmet här, inte räcker till.
Ett laddat livstecken från stora personliga kanadensisk favoriter.
The Tragically Hip med dynamiske shoutern Gordon Downie som frontman är tillbaka med nytt material som skvallrar om att det inom en snar framtid är dags för efterlängtade uppföljaren till “We Are the Same” från 2009.
“At Transformation” är dynamit som påminner om kraften och attityden på 1989 års “Up To Here”.
Underbart med rockers som trots 29 år på nacken inte tappat varken känsla, själ eller bett, slutat experimentera eller sålt sin själ till reklamradion bara för att åren rusat iväg.
Som bonus, tror att den varit med tidigare, lägger jag till tidernas bästa hockeylåt.
Det är också dumt att inte ge Karl Van Iseghem 56 låtar långa och snygga spårlista på Spotify en chans, och det även om deras digra studiodiskografi är långt ifrån helt fullödigt representerad där.
