Patti Smith - en slutfundering

 

Patti Smith debuterade som argsint skivartist i mitten av 70-talet ungefär samtidigt som Blondie, Television och Ramones, samtliga sprungna ur den bördiga New York-scenen. När både Blondie och Ramones flirtade med pop-publiken valde Smith och Television en annan väg. Television, med sångaren, gitarristen och låtskrivaren Tom Verlaine i spetsen, f ö en god vän till Smith, gjorde - efter flera omtag - en lysande debut med gitarrbaserade Marquee Moon, en skiva som jag både när den kom och nu håller som en av de allra bästa i min samling. Bandets senare karriär blev dock ganska kort och ointressant.

Smiths egen skivdebut med Horses från 1975 gjorde mig förstås lika nyfiken men lämnande mig snart i huvudsak kallsinning och oengagerad. Hon fick i o f s utmärkt press men jag minns särskilt en TV-sändning från en konsert från Konserhuset i Stockholm som övertygade mig om att hon bara var en överreklamerad hajp. När vi någon gång litet senare emellanåt korsade vägar, som t ex när Because The Night blev en världshit, tillskrevs jag detta hennes samarbetspartner - eller ren tur. Men, tänk så fel man kan ha…

Ibland behöver man bara hitta rätt nyckel för att dörren skall öppna sig. Min nyckel var boken Just Kids, som i huvudsak handlar och Smiths unga år och hennes relation till vännen och fotografen Robert Mapplethorpe. När sista bladet i den alldeles förträffliga boken vänts, lovade jag mig själv att ge Smith en ny chans och - se där! - plötsligt föll alla bitarna på plats.

Jag var nog därför en av dem som såg mest fram emot hennes lördagsbesök på Stortorget.

Det finns en hel del detaljer kring Smith som ger en liten förklaring till hennes storhet. Hon började sin musikaliska bana tillsammans med gitarristen Lenny Kaye, vilken hon fortfarande kamperar med. Kaye, som är den amerikanska garagerockens gudfader och ”pappa åt” Nuggets-samlingen med amerikans undergroundmusk, är förstås en utmärkt pelare att vila sig mot i alla rocksammanhang. En annan detalj är att hon i huvudsak hållit sig till samma krets av musiker - när det varit möjligt - i stället för att välja en litet bättre gitarrist eller basist, trots att detta förstås hade varit en väg. Härom året samarbetade hon med Verlaine, som på något vis slöt cirkeln.

Lördagskvällens konsert var en vidunderlig mässa. Där jag tidigare bara sett ilska och kyla syntes värme och engagemang. T o m det envisa regnet kändes varmt och behagligt - stundtals. Inledningen med favoriten Dancing Barefoot och låtarna från Horses var all formidabla - bl a Redondo Beach och en fullkomligt furiös Gloria - och satt som supersmäck. Det var visserligen mycket regn men också detta kändes mest som lyckotårar från de högre makterna än de iskalla regn vi vanligtvis får från väst.

All heder åt Yran som gav oss denna högtidsstund!

/ t


Norsk ångvält

 

Samtidigt som Patti Smiths spelning pågick ett rejält gitarrmangel på Studioscenen i Storsjöteatern. Jag kom in i mitten av spelningen, en smula nyfiken på Bergen-gruppen The Megaphonic Thrift, som jämförts med shoegazergrupper som Sonic Youth och My Bloody Valentine.

Ljudet var smärtsamt högt, strax intill gränsen till att vara för mycket och upplevelsen var som om en ångvält körde över dig, om och om igen. En yvigt distad gitarrvägg förstärks av en hypnotisk vokal insats av basisten Linn Frökedal och Richard Myklebust och det är omöjligt att inte beröras. I mina öron var detta Yrans mest "blytunga" och mest tuffa spelning detta år.

/TC


Magi i regnet

 

Så stod hon där, Patti. En ikon och legend på många sätt, som tittade ut i hällregnet på de förväntansfulla som trotsat vädergudarna, och det var överraskande många med tanke på hur j-la blött det faktiskt var.

Och det var inte en trött rockstjärna vi fick möta, jag menar som lackade ur för att de yttre betingelserna var så trista. På något sätt var det faktiskt tvärtom, som om hon sagt till sina förnämliga medmusiker "att nu jävlar ska vi ge dessa tappra själar en upplevelse som de sent ska glömma".

Det hela var sensationellt bra. Och när jag säger det kan jag inte uttala mig om avslutningen, eftersom jag då traskat ner in till Studioscenen och The Megaphonic Thrifts spelning. Men Björns ovationer om Pattis avslutande låtar fick mig att förstå att jag skulle ha dröjt kvar och verkligen missat något yranklassiskt.

/TC


Klockrena punkrötter

Malmöbaserade Vånna Inget inledde lördagskvällen på Studioscenen.
Och visst är det en kick att höra deras rappa och klassiska poppunk med rötterna i new wave vågen från 1977 och några år framåt.
Gitarristen Tommy Tift var också oerhört ödmjuk inför publiken som han tackade ömt och också önskade att de någon gång skulle få befinna sig i samma livesits som honom.
/Björn
 

Popgenifavoriten

Jonas Jonsson och hans underbara Konungaätten gjorde musikaliska underverk på Indiedagis. /Björn


Norskt gitarröj med rätt attityd

 

Hårdrocksfansen är lite sura över genrens utbud på årets yra. Och även om årets startfält har en genrebredd som enligt min åsikt saknar motstycke, kan jag förstå att hårdrockarna förväntat sig att se minst en akt av renommerat tyngre kaliber.

Tror dock att de som bevistade norska Kvelertaks spelning i Badhusparken, fick en upplevelse som var en hyvens tröst.

Jävlar vilket röj gruppen pumpade upp. Och jag blir så varm inombords när man får ta del av ett band med tre(!) gitarrister.

 /TC


Fredagskvällens drottning

 

Fredagskvällens mest imponerande föreställning bjöd Laleh på. Hon klev ut på Stortorgsscenen med ett leende som knockade oss alla och den enorma karisma och sanna värme denna fantastiska människa utstrålar är så unik och äkta.

Det är ytterst få stunder som jag upplevt samma magi på Stortorgsscenen, frågar är om jag någonsin varit med om den flod av sann empati och ödmjukhet som fick många tusen att le.

Tack, Laleh.

/TC


Förväntad magi med Anna

 
Jag var aningen betänksam när jag blev varse att arrangörerna placerat Anna Ternheim i det lilla cirkustältet - mest med tanke på att hon faktiskt sålde ut Gamla Teatern vid sitt senaste besök i Östersund. Farhågorna om ett smärre publikkaos späddes på ytterligare när jag närmade mig tältet, då det stod fans ett tiotal meter utanför entrén.

Men det fungerade över förväntan, även om det var trångt.

Anna var själv på ett strålande humör, och att hon trivs med Östersund och i synnerhet Storsjöyran, var hon inte sen med att understryka.

Hennes utsökta låtskrivande saknar jämförelse och det är väl därför hon sedan många år har en fanskara á la hardcore. Och när hon gång efter annan visar vilken underbar liveartist hon är, omgiven av en handplockad samling medmusiker, är jag inte ett dugg förvånad över hur stark upplevelsen är.

Synd bara att spolningen krockade med Thåströms. Det blev en halvtimme med Anna, jag skulle gärna önskat att det blev mer, men det är ju så det är på en festival…. man önskar att det gick att klona sig.

/TC

 


Blytungt och vackert

 

"Som en knytnäve i magen". Orden kom får någon bakom mig, när Jocke Thåströms primalskrik ekade ut i natten vilandes på en taggtrådig ljudmatta designad av gitarristen Pelle Ossler. Och visst ligger det något i de orden. Thåströms musikaliskt mörka betraktelser har samtidigt en musiklyrik som jag är så innerligt svag för. 

"Beväpna dig med vingar

beväpna dig med sång

beväpna dig med allting

som du längtat och drömde om en gång"

Berättelserna andas en tillförsikt, samtidigt som det finns ett vemod och en reservation för att allt här i livet inte är så jävla självklart. 

Och tillsammans med ljudkonstnären Pelle Ossler skapas en ganska så fantastisk upplevelse, som likt en ångvält ramlar över dig, tung och oundviklig. Och när de båda, som fallet var på fredagskvällen, verkligen lever ut och tydligt är tända på uppgiften för kvällen, ja då fick även vi som följt Jocke genom åren, en unik musikupplevelse.

Och när Anna Ternheim, som startat sin spelning en kvart innan Jocke, skyndade sig för att köra i "Brunkebergstorg", brister Thåström ut i ett av sina sällsynta leenden och stunden är fullkomlig. Som Thåströmspelning betraktat, var det här en av de absolut bästa jag sett honom göra i solokarriären.

 /TC


Syd Barrett går igen på Yran?

Popgeni puffar förstås alltid och gärna för förre Östersundaren Göran Nyström som ikväll på c/o Östersund vid Krogstråket spelar låtar från sin och Phil Etheridges finfina Syd Barrett-hyllning "Shine", utgiven tidigare i sommar under namnet "Men on the border". Låtarna lär varvas med initierade anekdoter om Barrett och hans liv. Föreställningen börjar vid ca 20. / t


Uggla bäst - som vanligt!


Eldkvarn brinner igen

Gammal kärlek rostar aldrig och litet så känns det också med Eldkvarn. Karriären är fyllda av lika höga höjder som djupa dalar (i alla fall nästan...) men ändå finns de ändå där, oförtrutet spelande... Årets utgåva var mer sparsmakad och tydlig än jag hade befarat. Klassiker som Pojkar pojkar pojkar och favoriten Ett fall av kärlek var oklanderliga och de inslag och Grateful Dead-såsande som jag befarade lyste helt med sin frånvaro. Nej, igår brann Eldkvarn igen! / t


Hellman tillbaka

Det var med spänd förväntan som jag inställde mig till Jakob Hellmans konsert på fredagkvällen. Den enda gång jag tidigare sett honom live var just på Yran för många år sedan, i en halvkaotisk Badhuspark. Min oro visade sig snart helt ogrundad. Han såg oförskämt fräsch och laddad ut och med ett smakfullt komp av bandet Nerverna ledde han oss igenom både delar av sin legendariska debut och en hel del nytt material, som bar hans klassiska signum. Plötsligt kände man sig oskuldsfullt ung igen - utsökt! Det ryktas om en ny skiva så det är bara att börja spara. / t


Linnea vinner

En knökfull Storsjöteater välkomnade Halmstads finaste Linnea Henriksson i går kväll. En samspelt band och en energisk Linnea presenterade låtar från nysläppta skivan på ett mer ledigt och spännande sätt på scen än på skiva. Ute var det litet småkulet men inne i teatern var det bara, kara kul! / t


Vi ses på Stortorget

Har förberett mig inför kvällens höjdare med Patti Smith med att läsa den utsökta artikeln i Uncut nr. 182.
Patti Smith och hennes band är tillsammans med Deadman två av lördagens helt givna akter.
Hur resten av musikmosaiken blir är svårt att uttala sig om just nu.
/Björn

Hassle blommade

Det råder delade meningar om Erik Hassels och hans melodiska snille inom Popgeni.
Men jag är tillsammans med alla tonårstjejerna en fortsatt passionerad anhängare av Eriks sätt att snickra eleganta poplåtar och framföra dem med stil.
/Björn 

"Du skulle ha varit där...."

Missade yranguldkornen Nina Ramsby, Mattias Alkberg och Toni Holgersson igår eftersom jag, Pson och Björn lirade plattor under temat sommarpop på ℅ Östersund. Framförallt Ninas spelning känns lite sur att missa. Från hennes första yranframträdande (1995) med sitt Salt (vilket band… måste leta rätt på dom plattorna) har jag sett henne i olika konstellationer vid en handfull tillfällen, som alla varit enormt starka upplevelser. 

Men som sagt, nu hade jag och Popgenipolarna vår egen spelning att tänka på. Och vi hade som vanligt skitkul, även om det tidvis var ganska så glest i det vackert inredda tältet. Och helt klart landade det naturligtvis i en spelning av karaktären "du skulle ha varit där…."….. missa inte nästa gång vi dyker upp med våra vax!

/TC


Popgeni on a mission

Popgeni lirade sina favoritlåtar på c/o Östersund på torsdagskvällen.
Peson, Teknikchefen och jag gjorde vårt bästa för att locka in pop och rocknördar i tältet, men responsen var lite klen.
Kanske berodde det på att det inte gick att få sig en pilsner på plats? Eller så vill Yranbesökarna bara sjunga med i coverbandens utnötta refränger.
Men spelar roll.
Som de obotliga popnördarna vi är så njöt vi av den snyggt brokiga spellistan över 120 minuter,
/Björn 

Första dagens intryck

Första Yrankvällen bjöd både på det ena och det andra. Martina & Madeleine bjöd på en fin stund i Intiman. Det finns all anledning att förvänta sig stordåd av duon. Staffan Hellstrand är en av landets finaste popsmedar. Ändå var hans spelning, också på Intiman, inget riktigt utropstecken, där en småkrasslig gitarr drog ner intrycket, i alla fall för mig. Jag gillar slammer över det mesta men denna gång hade nog uttrycket vunnit på litet mer nyanser. Kvällen avslutades som den började - prima! Loney, Dear var nämligen hur bra som helst. Läs gärna BOMs betraktelse från den konserten, jag skriver under på varenda lovord! Näh, nu är det dax för dag två. Om någon minut kliver Linnea Henriksson på... t


Musikalisk huvudbry

Lägger pannan i djupa veck inför kvällens DJ:ande på c/o Östersund mellan 20-22.
Två timmar kan tyckas vara hyfsat med tid att breda ut sin musikaliska kärlek över.
Men faktumet att jag ska dela de 120 minuterna med mina kära Popgenivänner Peson och Teknikchefen så handlar det plötsligt bara om 40 minuter per skalle.
I antal låtar handlar det om max ett dussin.
Om jag nu inte väljer att göra en fräckis och köra The Undertones "Here Comes The Summer", en låt som klockar in på ganska exakt två minuter, på repeat. 
Men delad musikglädje är alltid störst och jag har ännu ingen koll alls på vad mina sköna sidekicks tänke bjussa på.
/Björn 

RSS 2.0