Popgeni

 

Keith Hudson

"Pick A Dub"

1974

 

Från 1972 måste Kingston i Jamaica varit en glödhet plats. Inte nog med att Bob Marley And The Wailers spelade in "Catch A Fire" på Harry J Studios och Dynamic Sound Studios i. En Sur Lee "Scratch" Perry höll som bäst på att flytta sina prylar från Treasure Isle till Black Ark. Rolling Stones satt och svettades över "Goats Head Soup" i Dynamic. Alldels intill befann sig Keith Hudson. En 27-årig DJ som satt och knåpade på sitt tredje album. Ett album som skulle bli helt instrumentalt, var tanken.

Redan som liten hade Keith Hudson visat intresse för det mer tekniska. Han började i musiksvängen genom att arrangera konserter i skolan med en kille som gick klassen ovanför honom som hette Bob Marley. Men annars hängde han efter producenten Coxsone Dodds gäng med DJs, mixare och skivproducenter. Med sin trombon alltid till hands. 1968 hade han via vänner hittat in till Olympic Studios. När han fick höra Termites och Carl Bryan rocksteady beats, kopierade han helt enkelt dem och spelade in ny sång ovanpå. Han dubbade helt enkelt låten, kan man säga, och det var så dub föddes, som en gren ut ur reggaen.

1972 fick han skivkontrakt och spelade snabbt in två plattor. "Class & Subject" och "Furnace". Då spelade han in sin egna oskolade röst. Men han var inte riktigt nöjd. Just därför höll han på i ett år med att fila på den tredje plattan "Pick A Dub". Vilket skulle visa sig bli legendarisk bland musikern på Jamaica.

Han hade få att kontakt med bröderna Aston och Carlton Barrett som utgjorde stommen i bandet. Aston på bas och Carlton på trummor. Han hade även hittat melodicaspelaren Augustus Pablo som fick lägga sin melodica över beatsen. Han själv spelade även in vokala fragment av sig själv, Horace Andy och Big Youth.

Resultatet blev ett ekofyllt sound där rytmerna mal på som en ångvält. Som om ingenting kunde stoppa dem.

Plattan inleds med låten "Pick A Dub" där Augustus Pablo spelade en melodica version av Ennio Moricones "The Good The Bad And The Ugly". "Michael talbot Affair" är i princip "The House Of The Rising Sun", omgjord till en magisk dublåt. Och det finns fler låtar som är en ren magi för heta sommar dagar. "Black Heart" "Satia", "Blood Brother" och "Dreaded Than". Men mot slutet höjde han insatsen rejält. "I´m All Right" är en sån där låt Bounty Killer och Sizzla försökt att härma, utan att ens komma i närheten. Hudsom parade inte på krutet utan vänder och vrider på effekterna på både instrument och sång. Precis som dagens houselåtar produceras på samma sätt, fast med dagens teknik.

Avslutande "Depth Charge" börjar som en makalös reggaeballad med piano och gitarr, som snart övergår till sprittande dansrytmer. Och ett fantastiskt enkelt piano som driver låten framåt.

Keith Hudson fick stå ut med att hela tiden vara i skuggan kan King Tubby och Lee "Scratch" Perry. Det var inte för inte som han kallades "The Dark Prince Of Reggae". 1984 var han på gång med en comeback i New York, med bröderna Aston och Carlton Barrett. Men fick samma år reda på att han led av lungcancer. Han verkade ändå tillfrisna, men i november 1984 klagade han en dag på magsmärtor. Han lades in på sjukhus och ett par dagar efteråt så dog han. Comebacken, blev aldrig av. Och han dog, sorgligt bortglömd.

Men "Pick A Dub" och hans efterföljande "Flesh Of My Skin, Blood Of My Blood" har allt som man kan begära från en artist. Keith Hudsom kanske är den mest bortglömdea av alla de reggaeartister som förgyller varje sommar här uppe i norr.

Men för mig kommer han alltid att leva kvar genom sin musik.

 

 

/Stefan