Patti Smith - en slutfundering
Patti Smith debuterade som argsint skivartist i mitten av 70-talet ungefär samtidigt som Blondie, Television och Ramones, samtliga sprungna ur den bördiga New York-scenen. När både Blondie och Ramones flirtade med pop-publiken valde Smith och Television en annan väg. Television, med sångaren, gitarristen och låtskrivaren Tom Verlaine i spetsen, f ö en god vän till Smith, gjorde - efter flera omtag - en lysande debut med gitarrbaserade Marquee Moon, en skiva som jag både när den kom och nu håller som en av de allra bästa i min samling. Bandets senare karriär blev dock ganska kort och ointressant.
Smiths egen skivdebut med Horses från 1975 gjorde mig förstås lika nyfiken men lämnande mig snart i huvudsak kallsinning och oengagerad. Hon fick i o f s utmärkt press men jag minns särskilt en TV-sändning från en konsert från Konserhuset i Stockholm som övertygade mig om att hon bara var en överreklamerad hajp. När vi någon gång litet senare emellanåt korsade vägar, som t ex när Because The Night blev en världshit, tillskrevs jag detta hennes samarbetspartner - eller ren tur. Men, tänk så fel man kan ha…
Ibland behöver man bara hitta rätt nyckel för att dörren skall öppna sig. Min nyckel var boken Just Kids, som i huvudsak handlar och Smiths unga år och hennes relation till vännen och fotografen Robert Mapplethorpe. När sista bladet i den alldeles förträffliga boken vänts, lovade jag mig själv att ge Smith en ny chans och - se där! - plötsligt föll alla bitarna på plats.
Jag var nog därför en av dem som såg mest fram emot hennes lördagsbesök på Stortorget.
Det finns en hel del detaljer kring Smith som ger en liten förklaring till hennes storhet. Hon började sin musikaliska bana tillsammans med gitarristen Lenny Kaye, vilken hon fortfarande kamperar med. Kaye, som är den amerikanska garagerockens gudfader och ”pappa åt” Nuggets-samlingen med amerikans undergroundmusk, är förstås en utmärkt pelare att vila sig mot i alla rocksammanhang. En annan detalj är att hon i huvudsak hållit sig till samma krets av musiker - när det varit möjligt - i stället för att välja en litet bättre gitarrist eller basist, trots att detta förstås hade varit en väg. Härom året samarbetade hon med Verlaine, som på något vis slöt cirkeln.
Lördagskvällens konsert var en vidunderlig mässa. Där jag tidigare bara sett ilska och kyla syntes värme och engagemang. T o m det envisa regnet kändes varmt och behagligt - stundtals. Inledningen med favoriten Dancing Barefoot och låtarna från Horses var all formidabla - bl a Redondo Beach och en fullkomligt furiös Gloria - och satt som supersmäck. Det var visserligen mycket regn men också detta kändes mest som lyckotårar från de högre makterna än de iskalla regn vi vanligtvis får från väst.
All heder åt Yran som gav oss denna högtidsstund!
/ t
