Popgeni

Vi fortsätter på temat stenar...

Det är inte bara strandpojkar som har lirat musik i 50 år. Det har även rullande stenar.

 

Jag vet inte varför.

Men jag har så förtvivlat svårt att inte hela tiden komma tillbaka till antingen en Jagger/ Richards komposition eller en Stonesplatta.

Oavsett om det är Stones poppiga 60-tal. Eller deras rockperiod som började med "Beggars Banquet" 1968. Eller deras discoflirtar under 70- och 80-talet. Eller den moderniserade bluesrocken under 90 och 2000-talet.

Deras musik har för mig alltid stått för en kvalitet. Antagligen för att Mick Jagger  i grund och botten är en poporienterad rocker, som alltid hållit sig ajour med vad som varit inne för tillfället. Om det än rörde sig om disco eller house. Medan Richards hela tiden haft en stadig grund i amerikansk rootsmusik. Framför allt i blues och country. Det gör att deras låtar besitter en viss tidlöshet.

Även om det går till överdrift i bland.

I Juli 1997, när Stones hade jobbat med "Bridges To Babylon" och var på väg att släppa "Anybody Seen My Baby" som singel, så spelade Richards låtarna för dottern Angela och hennes kompis. Rent spontant så började Angela sjunga en helt annan text över refrängen. När Richards frågade vad det var, svarade hon att den var för lika K D Langs "Constant Craving". Richards svor och ríngde direkt till en advokat. Han lyssnade igenom låtarna och konstaterade att det kunde handla om låtstöld. Och därmed finns K D Lang och Ben Mink med som låtskrivare. Men Jagger hade också en en annan dimension. Bland det sista som Brian Jones skrev och spelade in, efter han hade fått foten av resten i Stones, var en låt med titeln "Has Anybody Seen My Baby?".

Enligt Richards så är Jagger en musikalisk svamp, som suger åt sig låtar, utan att för den sakens skull veta varifrån influensen kommer. På gott och ont.

Hur som helst, det som skiljer Bridges To Babylon från de flesta Stonesplattor är att Richards och Jagger skrivit låtarna mer eller mindre åtskiljda. Men lyckas här ändå att få i hop det till en helhet. Jagger plockade n The Dust Brothers efter att ha hört Becks "Odelay". Richards däremot plockade in Rob Fraboni som jobbat med Phil Spector, Tim Hardin och Wayne Shorter. Shorters saxofon finns också med i Richards "How Can I Stop" som avslutar plattan.

Trots motsättningarna, så funkar ändå helheten. Trots att Roy Wood konstaterade att "det enda som fanns kvar av Charlie Watts var en tredjedel av hans högra ben" , efter att ha hört "Might As Well Get Juiced". Trots att plattan spretar, så är det i grund och botten oantastliga låtar. Låtar som kommit i skymundan i Stones karriär. För då, 1997,  var "Thievs In The Night", "Out Of Control", "Flip The Switch", "Saint Of Me" och "How Can I Stop" är genomtänkta låtar i en rasande snygg och tidlös förpackning. En förpackning som fortfarande känns fräsch i dag. Det roliga också med låtar som "Out Of Control" är att den kan vara lika trollbindande live, som studioversionen. Och det lilla extra som ger låten en knuff framåt live är också sånginsatserna från Bernard Fowler och Blondie Chaplin.

 Jag vårdar fortfarande "Bridges To Babylon" lika ömt som "Exile On Main Street", "Beggars Banquet", "Aftermath", "Sticky Fingers" och "Some Girls". Så är det bara.

Och förutom musiken, kan man göra någonting annat än att älska de här karraktärerna?

Som Charlie Watts som slutat i bandet efter varje turné, för att sedan tacka jag när Jagger/Richards frågar om han fortfarande är Stones trummis inför nästa turn. Fast han gillade inte när Jaggar kallade honom för "min trummis". Då slog Watts till Jagger så Jagger for över vardagsrumsbordet. Richards försvarade Jagger och när Charlie undrade varför, var det för att Richards lånat ut sin bröllopskavaj till Jagger...

 

Ja, jo, det sägs ju att Keith Richards snortade upp sin fars aska.

I Richards biografi berättar han sanningen om den historien.

Under 80-talet återförenades mhan med sin far och de kom väldigt bra överrens. Därför blev det en sorg för Richards när Bert Richards dog 2002.

Han hade Bert i en urna och han spred askan ut vid ett träd i Redlands i Sussex.

Men en liten, liten del av askan råkade hamna på trädgårdsbordet. Så Keith Richards hade inte hjärta att bara sopa bort de askkornen som hamnat utanför. Så har snortade upp det.

"Ashes to ashes. Father to son."

Ganska fint, på något surrealistiskt vis.

Men det finns flera olika dimensioner av varför jag fullkomligt älskar det här bandet.

Och rent spontant känner jag att utrymmet här, inte räcker till.

 

/Stefan