Popgeni

Be Bop Deluxe

“Axe Victim” (Harvest) 1974

Kanske var det min plötsligt rivjärnsonda hals som fick mig att plocka fram den brittiska trions debutalbum på en klassisk och eftertraktade etikett hos samlarna.

Men jag har alltid tyckt att omslaget är ett av de snyggaste från 70-talet som jag har min samling.

Bill William Nelson har varit med tidigare i Vinylkällaren, då under bandpseudonymen Red Noise och med fullängdaren “Sound On Sound”.

Här är det som väntat hans röst och gitarr som talar i en mix av progressiv rock, protopunk, glamrock och new wave som bitvia famlar och letar efter sin rätta identitet.

Nelson gjorde mäktigare, pampigare och vassare artrock på uppföljare som “Futurama", “Sunburst Finish”, “Drastic Plastic” och “Modern Music”.

Men grunden till det gigantiska soundet murades här och visst borde “Love Is Swift Arrows”, “Night Creatures” och “Rocket Cathedrals” ha platsat på någon av de best off samlingar som finns med Be Bop Deluxe.

64:an H.T. må har en lite intetsägande baksida men är annars ett grandiost och underbart varmt album.

Att gruppen har rötterna i County Durman, England, är enda ledtråden jag bjussar på.

God speed the plough...

/Björn

Och så har åren gått för våra hjältar från rocken och popmusikens barndom. Flertalet håller fortfarande på med musik. Och de har inte dalat speciellt i populäritet. 
Stones, Kinks, Beatles, The Who. Amerikas The Beach Boys släppte just en sprillans ny singel. På Capitol. Precis som för 50 år sedan. Då skulle Brian Wilson fylla 20 år. I år fyller han 70. Man ställer sig frågan i fall det blir en ganska sorglig comeback? För ett band som bråkat sig igenom de flesta av de 50 åren och tagit aningen mer droger än en normalstor svensk småstad. 
Nu har en ny låt hittat ut.  
Låten heter "That´s Way God Made The Radio". (Vet inte varför de jämställer Marconi med Gud, men men...)



Låten är i alla fall...
Inte bra alls. Ett hafsverk. En återvinning av "Keep An Eye On Summer". Och det värsta är. Produktionen påminner väldigt mycket om Brian Wilsons "Imagination" med en fd brottare Joe Thomas vid spakarna. Vilket gör att det låter platt, tråkigt och utan ett enda uns av dynamik. 
Just låten förbryllar mig en aning. Att Brian Wilson fortfarande kan skriva låtar visade han på That Lucky Old Sun. Och framför allt "Midnight´s Another Day" som är lika bra som vilket av Pet Sound-spåren som helst. Dessutom gjorde han färdigt två Gerswin-låter rakt upp och ner. Att han går från det, till den här platta bagatellen, verkar märkligt. 
Men å andra sidan så vet vi att Brians hjärna är inte som alla andras. Och tur är väl det i det här fallet. För låten får ett slags oskyldigt skimmer över sig.
 
Men, och det är ett ganska stort "men", röstarrangemanget fick mig ändå att tappa hakan. Hur han hittar ett sätt att ändå bygga det skrala och rätt menlösa låtskissen till att lyfta en aning från marken. Dansband kommer inte att göra någon version av den här låten av två enkla orsaker. Ett, de kan inte. För de har inte kunskapen att väva ett sångarrangemang på det här viset. Och gör de det ändå kommer det bara att låta som ett gäng Pat Boones.

Det verkar som det handlar om en skivbolagsprodukt. En amerikansk direktörs syn på vad han tror att Beach Boys-fans vill höra. Det är Brian Wilson, Bruce Johnston, David Marks, Jeffrey Foskett och Al Jardine som sjunger fantastiskt, strålande men en platt produktion och en mesig låt ligger liksom i vägen. Mike Love? Ja, han hörs knappt alls. Trots att låten har några bastanta bastoner. Men, i stort sett. Makalösa harmoniner i en intetsägande låtskiss.

Så egentligen så kan man säga att jag är rätt besviken. Speciellt efter att ha hört en rätt kul ny version av Do it again där grabbarna är definitivt mer på lekhumör och produktionen är där långt mer dynamisk. 
Just nu hoppas jag bara att inte Joe Thomas är inblandad, för då är projektet i princip dött för min del. 
Men potential finns definitivt för att de ska kunne ge ut ett album som ingen behöver skämmas för. 
 
I stället så finns det andra glimtar av "hur det kunde ha blivit".
Lane Steinberg fick den kreativa idén att ta låten "Trombone Dixie" (låten som inte platsade på Pet Sounds) och sätta sång till den. Steinberg gör det smakfullt. Men, som så mycket annat som rör Beach Boys, så blev det gnäll. Låten plockades bort från youtube, men Steinberg la ut den på sin hemsida i stället. Tur var väl det. För det är kul att höra att The Beach Boys, nog var den första indiegruppen.




/Stefan

Foster The People gjorde en av förra årets klart bästa låtar med "Pumped Up Kicks". Nu kommer deras totalt fjärde singel som döpts till "Houdini". Inte lika omedelbar som debuten, men fin soulpop som påminner lite om klassiska Blow Monkeys - om nu någon minns dem...
/cbj

Ett av de mest spännande amerikanska banden just nu besökte Liverpool och fick för sig att spela lite på gatan. Platsen de valde är en klassisk popadress. Nu hoppas vi på att Vintage Trouble snart dyker upp i Sverige, landet som gitarristen Nalle Colt en gång lämnade för att satsa på skateboard i Kalifornien...
/cbj

Blädderstopp i CD-lådorna med S som första bokstav och där står plötsligt Sugar.
Gruppen som amerikanska rockgitarristen Bob Mould bildade efter Hüsker Du på 80-talet.
“Copper Blue” från 1992 är en bortglömd bomb på ämnet och det är inte svårt att förstå varför Foo Fighters låter som de gör och att Dave Grohl högaktar Mould.
“Changes” och “A Good Idea” är två av spåren på albumet.
/Björn

En fantastisk inledning från hela rockhistorien har "Talk & Roll" och sedan kommer makalösa Eilen Jewell och hennes band. Lite intervju, lite musik.. Den 16 maj spelar Eilen och grabbarna på Storsjöteaterns studioscen i Östersund i IF Popgenis regi. Landstrom inleder helgdagsaftonen mitt i veckan...
/cbj

I går var de hos Kimmel. I sommar kommer de till Storsjöyran. Detta mina vänner är The Hives!

Fotograf: Kristofer Hedlund

Föllinges kulturexport nummer 1.
Hinner med att snickra låtar mellan lektionerna på Calle Flygares. Och gör det så här bra.
Vi i klubben lyfter på hatten och punkhoppar med stela armar och ben, till den här fantastiska poplåten.

"Dom gav mig piller för att tänka om
Men tänk om jag skulle glömma dig nån gång?
Jag ser svarta vågor slå ett sorgeband
... ifrån Skelleftehamn och ner till Hornstulls strand

Jag bär på din lukt som en stulen revolver
livrädd men trygg ändå
Jag driver till havs i min säng där du lämnat
din doft som en dimridå

Det brinner ingen eld i helvetet
Det är ett väntrum bara för dom lämnade"

"Jag bär på din lukt"

Video producerad 2012 av Kollektivet Film i Stockholm.
Musik inspelad i Studio Talkback i Östersund av johan.
Text, musik & kartong av Jonas.
Foto av Carl Larsson.
http://www.jonasjonsson.net 
Tack Jonas!

 

/Stefan

Det här kommer nog inte att tas emot på ett bra sätt av övriga popgeniussekten.
Hade inte tänkt att recensera Roxettes senaste album "Travellin". Har slölyssnat igenom det utan att direkt fastna för något, utom just en låt. "Touched by the hand".
Det som fick mig att lyssna var faktiskt synten i refrängen. Fick lite Fleetwood Mac á la 80-talsvibbar. Och faktiskt har nog Gessle här lyckats sno ihop en snygg poplåt förgylld med Marie Fredrikssons och Helena Josefssons röster.
Bland alla småtråkiga ballader och popripoffs, så får karln verkligen till det. Inget ont om Gessle annars. Han är en hårt arbetande låtsnickrare som är värd varenda krona.
Lyssna på okristligt hög volym, så kanske ni fattar vad jag menar.




/Stefan

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Brendans polare Jack White och solodebuten “Blunderbuss”.
Visst är det bra, men ibland känns det som om han inte riktigt kunde bestämma sig vem han ville vara.
Men “Sixteen Saltines” är naturligtvis en skön smocka.
/Björn

Brendan Benson

“What Kind Of World” (Lojinx/Border)

PPPP

Den 41-årige amerikanska popsmeden har sett till att releasen av femte studioalbumet ska synka med sonens andra födelsedag.

Underbart med artister som kan ställa den personliga okopierbara skatten i relation till karriären som bullrig singer/songwriter.

I min musikaliska värld så är Benson en av det senaste årtiondets främsta leverantörer inom skrået.

Och han lider inte av någon medelålderskris.

“W.K.O.W” följer upp 2009 års “My Old, Familiar Friend” och är inget undantag i diskografin när det gäller att sätta fingret på Benson utsökta känsla för melodisk pop och glödgad gitarrbaserad rock.

Posies kompisarna Jon Auer och Ken Stringfellow gästar självklart på albumet och Brendan sjunger duett med countrysångerskan Ashley Monroe och den på nystartade egna etiketten Readymade förstsignade Young Hines.

Några nypor Racounters rock, en handfull kusiner till Auer och Stringfellows granna powerpop och en närbesläktad känsla till Falkners oemotståndliga melodiska explosioner.

Men alltid med en egen skarp profil.

(“What Kind Of World” släpps på onsdag)

Liknande artister: The Raconteurs, The Posies, Jason Falkner, Roger Manning Jr. ,The Apples In Stereo.

Björn Bostrand

Just i dag fyller Paul Carrack 62 år. Vi firar med tre decennier klassisk brittisk pop á la Paul Carrack. Från 1970-talet med Ace, från 1980-talet med Squeeze och från 1990-talet med Mike+The Mechaniks och som bonus Paul själv från 00-talet. Njut av en av brittisk popmusiks absolut största...
/cbj

Lissy Trullie

“Lissy Trullie” (Downtown/Border)

PPPP

Hade den 29-åriga amerikanskan och exmodellen släppt sitt debutalbum i slutet av 70-talet så skulle skivetiketten varit given.

Stiff Records hade varit den perfekta plattformen för Trullies new wave och punkpop färgade låtpaket.

Likheterna med Stiff damer som Lene Lovich, Rachel Sweet och ett ungt Blondie dök upp nästan omedelbart när jag för första gången lyssnade igenom de 11 spåren som alla är skrivna av Elizabeth McChesney, som är namnet som står I dopattesten.

Och det är en skön samling poplåtar som med varierande melodiös elegans och bett kommer rusande mot lyssnaren i en omedelbar produktion av duon John Hill och Dave Sitek från TV On The Radio

“Caring” och “Wearing Blue”har ett flyt och kardborre refränger som skulle kunna göra dem till två av sommarens självklaraste hits och “Madeleine” och “Glass Mountains” är en nedväxlad dubbel med en småhypnotisk känsla som fäster omgående.

Men absolut bäst enligt min egen ryggmärgskänsla blir det när Lissy läckert smådesperat rusar igenom new wave doftande saker som “It's Only You Isn't It”, “X Red”, “Spit You Out”, “I Know Where You Sleep” och “You Bleed You” och bara är ordentligt övertygande.

Pop goes the brain!

Liknande artister: Blondie, Lene Lovich, Rachel Sweet, Yeah Yeah Yeahs, Bat For Lashes.

Björn Bostrand

The Nomads

“Solna” (Sonet/Universal)

PPPP

I tider när “biggies som Universal lever efter mottot “släpp så lite plattor som möjligt och håva in så mycket deg som möjligt” så har jag lite svårt att förlika mig med sanningen att ett av tidernas absolut bästa rock'n'roll band gör comeback på multibolaget med sin första platta på 11 år.

Men samtidigt är jag bara lycklig över att Niklas Vahlberg, Hans Östlund, Björne Fröberg och Joakim Ericson är tillbaka som spegelkopior av sig själva.

Det är en konst att behålla trovärdigheten, inte minst som musiker.

Robert Johnson sålde sin själ till djävulen i en fyrvägskorsning medan massor av andra efter honom sålt sina på betydligt mer tveksamma och förnedrande sätt.

Nomads har aldrig sålt något, förutom alldeles åt helvete för lite plattor med tanke på deras eviga klass.

Comebacken är kvalitetssäkrad när Chips Kiesbye (Sator) agerat lite femte medlem och tillsammans med Henryk Lipp skruvat ihop Solna.

Björne Fröbergs passion för powerpop har i låtskrivandet tillsammans med Chips, duon står för tio av de tolv låtarna, resulterat I strålande powerpopkarameller som “The Bad Times Will Do Me Good”, “You Won't Break My Heart”, “Can´t Go Back”, “20 000 Miles”, “Trying Too Hard” och “The Bells”.

Det furiösa trycket är inte exakt som förr. Men “Miles Away”, “Hangmans Walk”, “American Slang” och “Can't Go Back” är exempel på tillräckligt mycket The Nomads för att jag ska bli alldeles varm inombords.

Och som en av akterna i Universal stallet är The Nomads helt unika och absolut nödvändiga. Och förmodligen är "Solna" ett av mina käraste album 2012 när den fått sjunka in riktigt.

Liknande artister: The Dictators, The Saints, Flamin Groovies, Radio Birdman, The Sinners.

Björn Bostrand

Så ledsen.
Levon Helm fick kapitulera för cancern.
Minns, och minns allra mest denna magi.
Tack.

Girls var det hetaste heta för något år sedan. Men albumet "Father, Son and Holy Ghost" håller bortom all hype. Lyssna på denna ballad; "Love Like A River" med alla klassiska drag av de största balladerna. San Fransiscos Girls vet vad de gör. Det här gjorde under natten som var hos Conan...

En av årets stora Popgeni-favoriter är Chicagos egen kung av minimalistisk soul och blues. Ingen kan just nu sjunga som Willis Earl Beal. I går var han gäst i brittisk teve hos Later...with Jool Holland. Och ja, fler teveshower borde bjuda in Willis Earl Beal. Lyssna och njut av Willis och hans bandspelare. Det behövs inte mer...

Mr. Shin himself, James Mercer, har varit och hälsat på i KEXP, Seattle, med sin akustiska gitarr och “It´s Only Life” och “September” från bedårande nya albumet “Port Of Morrow”
Grand and intimate, som någon skrev...
/Björn

Livet efter The Duke & The King lovar bara mer lysande musik från detta oförutsägbara geni.
Här en färsk intervju från MTV om liv och död och lite avskalat akustiskt i underbara "New York Times" och sedan lite mer musik med två låtar live från Glasgow april 2011. Simone Felice gör våren 2012 så mycket bättre...
/cbj

Först den officiella Paul McCartney-videon till "My Valentine" med Eric Clapton på gitarr och Natalie Portman. Sedan ett par varianter där även Johnny Depp har smugit sig in. Macca gets by with a little help from his friends...Eller hur?
Tack till Stereogum och Rolling Stone för hjälpen...

När vi bokade Steve Forbert till Östersund trodde vi att de 150 biljetterna skulle sälja slut omedelbart. Vi hade fel. Men två tredjedelar är sålda och det är ju nästan en vecka kvar. Men östersundsborna i gemen, med flera lysande undantag, har varit trögare än vad vi trodde.
Men IF Popgeni ser väldigt fram mot lördagens konsert. För ingen sjunger amerikanska sånger som Steve Forbert, han är en av vår tids främsta berättare. Och hans senaste album från 2009 är fullt i klass med hans första fyra från slutet av 1970- och in på 1980-talet - innan skivbolagsbråken började.
Biljetter till konserten på Storsjöteaterns studioscen i Östersund finns på Ticnet och direkt från Cityshop.
Här är tre av Steve Forberts allra bästa låtar. Lyssna på en av populärmusikens klart skönaste röster:

I svenska tidningar verkar Peter Jöbacks inhopp i 25-åriga "The Phantom Of The Opera" vara det största som hänt Londons musikalvärld sedan Tim Rice och Andrew Lloyd Webbers första möte. Men i London bryr sig inga kritiker särskilt mycket om detta och det är bara svenskar som köper biljetter för Jöbacks skull, men svenskarna är i och för sig många.
Om man ska se en riktig musikal i London just nu finns bara ett val. "Sweeney Todd" har nog aldrig gjorts bättre, snyggare, blodigare och roligare än den specialuppsättning från Chichester-festivalen från i höstas som just nu under begränsad tid spelas på The Adelphi Theatre.
I huvudrollen superproffset Michael Ball, som gjort alla stora manliga musikalroller sedan genombrottet som Marius i "Les Miserables" och framför allt underbara Imelda Staunton, känd från scener och Harry Potter-filmerna. Michael Ball har förresten också en andraplats i Eurovision från Malmö i början av 1990-talet.
Det är en fullkomligt briljant uppsättning som visar att ingen musikal är bättre än sina huvudrollsinnehavare. Och två superstjärnor som här kan lyfta vilken musikal som helst. En skön scenografi, ett högt tempo, suverän musik, gripande sång och massor av blod som sprutar ur de halsar Michael Ball skär av på löpande band.
/cbj

Har man en ledig måndag, och vädret är under all kritik, så är det alltid trevligt att lätta upp med lite glad musik.
Som den här dubbeln.
Som har en spännvidd mellan 1976 och 2001. Mellan countrypop och hiphop. Mellan Lovin Spoonful och Onyx.
"Welcome Back" var John Sebastians sista hit i USA. En sådan där omedelbar poplåt som har "Det". Och John Sebastian är coolare än någonsin.
New York-grabbarna i Onyx lånade lite text och inspiration från den låten och fick till bland det grövsta gunget man tryckt in i hiphoplåt någonsin. En riktigt fullträff. Men också, ironiskt nog, Onyx sista hit. Men två riktiga glädjespridare är dessa två låtar, onekligen.
Tack för att ni finns!

/stefan

28-åriga amerikanskan Elizabeth “Lizzy” McChesney har haft en karriär som modell. Men hon har också skrivit låtar sedan hon var 11 och spelat i rockband sen hon var 14 och nu verkar det som att en rock'n'roll karriär bankar på dörren.
Under artistnamnet Lissy Trullie släppte hon sitt självbetitlade debutalbum för fem dagar sedan "back in the states", och om en vecka så finns det tillgängligt även på våra breddgrader.
2009 skivdebuterade Lissy med hyllade EP:n “Self-Taught Learner” där hon fick en liten hit med en cover av Hot Chips “Ready For The Floor”.
Men på debutalbumet, som är producerat av duon Dave Hill och John Sitek från Tv On The Radio, har hon skrivit de 11 låtarna själv.
Första fullängdaren är en härligt upplyftande och attackerade pop och rockplatta som doftar 70-tals new wave och punk och har elva låtar där både refränger och melodier står som spön i backen stöttad av en snygg och maffig produktion.
Mumma som i “It's Only You, Isn't It”.
Skulle bli mycket förvånad om inte 2012 blir Lissy Trullies år.
/Björn

Helläckra 33 minuter med Chuck Prophet och hans band The Mission Express.
Live i KEXP-studion framför han och gänget “The Left Hand And The Right Hand”, “Willie Mays At Up At The Bat”, “Temple Beautiful”, White Night, Big City” och Castro Halloween” och Prophet berättar också om tillkomsten av färska fullängdspärla “Tempel Beautiful”.
Prophets coola sång och karakteriska Fender Stratocaster sound är högklassig rakt igenom albumets 12 spår och det är bara att hålla med Little Steven när han påstår att Chuck sitter på några av “coolest songs in the world”.
Det har han förresten gjort många, många gånger under sin sorgligt underskattade karriär.
/Björn

De har varit med här förr ett antal gånger. Men vi kan höra dem hur mycket som helst just nu. Och härom kvällen var Alabama Shakes gäster hos Letterman. Årets svängigaste debutanter!!!

På twitter pågår just nu en slags nostalgitripp. Om twitter hade funnits på 70- 80- eller 90-talet, vad hade man twittrat om då?
Och just det här med nostalgi är en sak som sitter benhårt. Du får aldrig Björn att sluta lyssna på Beatles eller Bengt Ola att sluta lyssna på Kinks. Det dår inte. Det sitter där.
Jag tror att det beror på att den period som man generellt har det absolut starkaste behovet av just musik, var i den åldern när man gick från barn till vuxen. När man skulle forma en personlighet. Vem är jag och vad vill jag. Kanske är det just därför som jag upplever att bland den starkaste musiken som görs, görs av ungar på gränsen till vuxenvärlden. Och man upptäcker ny sådan musik varje år, men det dröjer mellan gångerna som man upplever att just den här plattan eller den här låten är riktigt bra.
Grimes är ett sånt exempel. Claire Boucher är föddes och växte upp i Vancouver för 24 år sedan, men flyttade snart till Montreal, som också blev hennes bas. Det finns en underbar liten skröna om när hon och hennes dåvarande pojkvän 2009 skulle åka flotta längs Mississippifloden, från Minneapolis till New Orleans. Inspirerade av Mark Twains Huckerberry Finn, naturligtvis. Boken hade de med sig på resan tillsammans med 10 kg potatis, levande höns och en skrivmaskin. Polisen gjorde sitt bästa för att stoppa projektet och tack vare desssa och motorkrångel så fick de avbrut resan i Minnesota. Hönsen beslagtogs av polisen. Det är precis sådana här galna påhitt som genomsyrar den här perioden av livet. Delvis äventyr, delvis misslyckande som stärker en som människa. Claire eller Grimes som hon kallar sig, kom nyligen ut med sitt tredje album "Visions". En platta som har delat recensentkåren mitt i tu. Och plattan kanske är aningen ojämn, men med låtar av "Oblivion"s kvalité så skäms den definivt inte för sig. Och åter igen så förpassas jag bakåt till tonåren igen. För här flödar inspiratioen och man hör stråfer från allt som Chi-Lites, Deee-Lite, Saint Etienne, Underworld, Kate Bush, Opus III och Moby. Grimes är här för att stanna. Och musiken tilltalar långt fler än kanske den målgrupp som hon förväntas att tilltala först.
Gymnasister och högstadieelever.

 

/stefan

Jamen... kan det bli bättre?
Och har den guran slocknat?
Från Tom Verlaines "Flash Light" från 1987... hör den innovativa gitarren som aldrig senare funnit en motsvarighet.
/TC

Mirakel händer, Stef.
När man minst anar det.
Efter gud vet hur många loosing seasons… det finns bara ett Orioles.
Och om man har det här miraklet som ett ledmotiv i livet, ja då är favvislaget i MLB givet.
New York, tja.
Med sin jävla Frank Sinatra.
Näe.. Dean Martin & Sammy Davis var bättre.
Det är det här passionen handlar om. Sedan 27 år tillbaka. Fast låten är åtta år äldre. Och ett hjärta med ett lag är ingen keps man kan handla på stan. På HM.

/Farbror

Ända sen jag såg Grammisgalan i februari i år, så har jag Marcus Krunegårds uppträdande fortfarande färskt i minnet. Vissa artister lyckas med bedriften att med bara cirka tre minuter på sig, skapa magi på en scen. Marcus Krunegård har den gåvan. Och hans "Askan är den bästa på jorden" är tre minuters popmagi. Med artisten och ett ensamt piano.
Så är det bara.


Redan innan Kent släppte sin "999", så blev det ett litet rabalder när de nobbade Skavlan. Skavlan ville inte att de skulle få spela hela sin låt på ca 7 minuter. Hej  å tack, sa Kent. Det är integritet och sånt gillas.
Men ungefär samtidigt som "999" släpptes så dök det upp en låt som hette "Ett år utan sommar", som tydligen inte skulle platsa på "Jag är inte rädd för mörkret" som släpps den 25 april.
Varför då? Låten är ju smått fantastisk. Kent verkar gå på knock i år.
Håll utkik! 



Fantastiska Amanda Mair är bara 16 år. Och fullständigt upphypad. Men det är också en sånt där ögonblick som jag aldrig kommer att glömma, när hon uppträdde på TV4s morgonprogram med Jesper Börjesson, en random lördag. Allting bara stannade upp. Till och med dottern slutade att sparka sig runt i sängen, på jakt efter hennes tygtiger, och tittade mot tvn. Små stunder av magi.
Inte illa för en nykläckt artist på 16 år...



/Stefan

Teknikchefen B O M efter nattens förlust mot Yankees...

Ett säkert vårtecken?
MLB-säsongen drar igång.
Los Angeles Dodgers öppnade i natt Baseballsäsongen 2012 starkt, med att förlora med 6-0 mot Texas Rangers. Men som ur ett avsnitt av The Living Dead, så har nu Beach Boys återuppstått och fick inte bara sjunga nationalsången, utan också Surfer Girl. Varför då? Jo, för att i den här Beach Boys cirkusen så verkar det inte finnas ett uns av integritet. Vilket är synd. Om jag fick leka med tanken att jag var manager för bandet hade nog tvingat dem att plocka fram "It´s Trying To Say" från 1977. Brian Wilson enda låt om Baseball. Han lär brorsan Dennis sjunga och och tillsammans med Carl och Dennis tog han bakgrundssången. Done. Ungefär som man svänger i hop en hysad Spaggetti Bolongese.
Men på något sätt hade det varit mycket coolare i fall de dragit den här sorglösa bagatellen i stället för ännu ett varv av en redan uttjatad hit.
Låten är också ett exempel på hur alkohol, droger och cigaretter på effektivaste sättet sabbar änglalika sångröster till raspiga taggtrådsviskningar.
Men det finns en hel del charm här, trots allt.



Teknikchefens favvolag Baltimore fick stryk av New York Yankees. Men bara med 5-4. Så nu är han övertygad om att World Series-titeln går till Orioles i år. Men det var en parentes, som ingen heller riktigt tror på. Hur som helst så är det egentligen bara en låt som man direkt kan förknippa med Baseball. John Foghertys "Centerfield" har alltid varit och är fortfarande en sån där rockfavorit som direkt väcker intresset att ladda upp med Club Sandwiches, Chips och öl och sitta och avnjuta ett femtimmarspass med sina favoritlag i den helylleamerikanska sporten. Tänk om den här varit med på CCRs sista platta "Mardis Gras"... MEn bandet kanske redan var dödsdömd.

 

Ytligt och sjukt jobbigt amerikanskt och på tok för patriotiskt, kanske en del invänder. Tja, jag kanske kan förstå de politiskt vridna invändningarna. Men jag skiter i dem. Eftersom det gick fort att trollbindas och charmas av den här sporten. Så att det är helylleamerikasnkt är inte jobbigt. Det är en del av charmen.
Try it, you´ll like it.

/Stefan

För att fira att det under 2012 är 30 år sedan australiensarna The Hoodoo Gurus släppte sin debutsingel “Leilani” så gör Dave Faulkner, Brad Shepherd, Mark Kingsmill och Richard Grossman en turné i slutet av april i hemlandet med ett gäng av sina favoritband som special guests.
Således finns ess som The Sonics, The Fleshtones, Red Kross, japanska The 5.6.7.8's, och australiensiska likasinnade som Hard-Ons, Died Pretty och Deniz Tek och Rob Younger från Radio Birdman, The Royal Headache och The Lovetones med på turnén som garanterar att bli en gigantisk happening för alla fans av Gurus och aussierock scenen.
Hoodoo Gurus kommer att framföra sitt helt klassiska debutalbum, “Stoneage Romeos” i sin hela längd och magin kommer att utspela sig i bandets hemstad Perth, Brisbane och Adelaide och med två minifestivaler i Sydney och Melbourne.
Gissa om man skulle vilja vara där!
Men jag får nöja mig med att kvartetten inte har några som helst planer på att lägga ner och att det fortfarande efter 30 år har samma underbara känsla i sitt uttryck.
“Leilani” från 1982 och 2012:an “Use-By Date” säger allt.
/Björn
/
Brittiska indiefolk duon Peggy Sue är en av många läckra band och artister på Yep Roc Records.
Just nu turnerar gruppen runt Nordamerika tillsammans med First Aid Kit för att bland annat pusha för senaste albumet “Acrobats”.
I kväll kan alla som bor i Vancouver och närområdet kolla in Peggy Sue och systrarna Söderberg live. Awesome...
/Björn

Det måste vara omöjligt att kalla sig för Shihad och försöka göra karriär i USA.
Den här trailern om excellenta rockgruppen Shihad från Nya Zeeland är en teaser om dokumentären “Beautiful Machine” som sträcker sig från gruppens rötter på N.Z. punkmetalscen i början av 90-talet till det internationella genombrottet 1999 med albumet “General Electric”, och det påtvingade namnbytet för att försöka blidka "the americans".
Filmen har premiär I Nya Zeeland den 17 maj och sen är det bara att hoppas på att den blir tillgänglig även på våra breddgrade så fort som möjligt.
För den här vill både jag och TC väldigt gärna kolla in.
/Björn

I väntan på Brendan Bensons nya album som släpps den 23 april så har jag fått ett skönt återfall på The Raconteurs där Brendan som bekant sköter en av gitarrerna.
Självklart hoppas man på nytt material från den här superläckra supergruppen också.
/Björn

Popmusik blir aldrig vackrare än den som Gerard Love, vanligtvis basist i Glasgow-fantomerna Teenage Fanclub, gör tillsammans med ett antal vänner på hobbyprojektet Lightships debutalbum "Electric Cables".
Bara lika bra som hos T.F. och andra underbart besläktade och passionerade popsnillen.
/Björn

Rocket Juice & The Moon
"Rocket Juice & The Moon" (Honest Jon´s/Border)
PPP

Gränsdragningen mellan vad som verkligen når ut och hittar in i människors hjärtan kan vara hårfin. Hamnar man för långt på den andra sidan om gränsen så blir det lätt musik för inbördes beundran. Som lyssnare kan man då nästan känna sig utanför. Men medger att det är snyggt, stundtals briljant musiserande. Men man blir helt enkelt inte berörd. Det är ett problem som Damon Albarns nya supergrupp dras med.
Bakom namnet Rocket Juice & The Moon hittar vi tre killar med rätt så långa meriter. Damon Albarn är mest känd som frontman i bandet Blur. Flea är Red Hot Chilipeppers basist och motor och Tony Allen är mannen bakom Fela Anikualpo Kuti och har blivit utnämd av Brian Eno som världens bästa trummis. I teorin är det alltså mer än lovligt spännande. I praktien funkar det. Men inte så mycket mer.
Den här plattans stora behållning är att man drar in gästartister som Erykah Badu, Fatoumata Diawara och Hypnotic Brass Ensemble. Vilket märks så väl i "Hey Shooter", "Lolo", "Follow Fashion" och "Benko".
En av plattans läckraste nummer "Poison", har sedan tidigare läckt ut från projektet. Vilket har gjort att förväntningarna kanske blivit aningen höga. Kanske är det, just det som gör att jag inte riktigt kan ta till mig allt.
Visst, det är faschinerande att höra Tony Allens altinerande från fjäderlätta kom till blytung funk. Det är trots allt en kille som verkligen nyanserar trummor som instrument och tillsammans med Flea får de stundtals i gång ett vattentätt gung som färgas av de varierande sångarna.
Men allt för ofta trampar bandet vatten. I bland geggar man ner sig för mycket i jamträsket och då blir mest intressant för de inblandade och vi som lyssnar, kan visserligen imponerad av kunskaperna, men känslan... Den finns inte där.
Liknande Artister: The Good The Bad And The Queen, Baba Maal, Zap Mama, Red Hot Chilipeppers, Paul Simon.



Stefan Herdell

Återupptäckte den här garagerockpärlan under den ständigt pågående sortering i CD-gruvan.
“The Sympathetic Sounds Of Toe-Rag Studios London” (Sympathy For The Record Industry) från 2003 är en udda guldklimp i kategorin för diverse artister med olika sorters “konstig” musik.
Själen finns för det mesta I det förflutna men det är alltid gjort med stort hjärta, kärlek och finess och då blir det smaker som alltid kommer att funka på de som bryr sig om musik på riktigt.
Kvartetten The Scoundrelles har alla sina rötter i den australiensiska rockscenen på 70 och 80-talet och gitarristen Tony Thewlis var en nyckelmedlem i band som The Scientist och The Intestellar Villains.
2007 kom “Organic Molecules In Action” som spelades in i Toe Rag Studion av snillet Liam Watson och gavs ut på gruppens egna etikett.
Tvåan “Atomic Batteries To Power” (Bang Records) ett år senare formades också till största delen i London, 13 av spåren spelades in i Toe Rag och andra studios, och nummer 14 kom till i Memphis, USA.
Efter den dubbeln blev Thewlis återbördad till återuppstående The Scientists och de övriga medlemmarna sysselsatte sig med diverse andra projekt, så The Scoundrelles blev ännu ett utropstecken i rockhistoriken.
Själv gick på magkänslan och omdömet på CD-Universe som säger att “A.B.T.P” är “an understated garage pleaser” när jag slog till och beställde vinylen.
/Björn

Fusionjazz. Det är som att svära i kyrkan bland poplovers. Men oavsett vilken/vilka genrer vi tillhör, oavsett favissartister, måste man ibland bara knockas av artisteriet.
Lyssna med öppet öra på denna milstolpe. Om inte annat för att Björn garanterat inte har den här i sin vinylsamling.
”Lila´s Dance” är sann magi från 1974, från ”Visions of the Emerald Beyoynd”. Jean-Luc Ponty på elfiol, basisten Ralphe Armstrong och trummisen Narada Michael Walden.
Och John McLaughlins gitarr.
Sann njutning. Inget Cheap Trick... utan jämförelse.
/B-O

Figaro

“Figaro” (CBS) 1976

Tidens tand har varit grym mot svenska proggkvartetten Figaro.

1976 tyckte jag att det här var en bra och ganska lattjo platta och vi lirade den på våra förfester innan det var dags att dra på diskot.

36 år senare har det mesta av mys och kvalitetsfaktorn flagnat och man kan inte låta bli att fundera över hur det kunde bli så.

Men jag hittar inget svar.

Innan man tog gruppnamnet Figaro kallade man sig Duga.

Peter “Ta Mig Till Havet” Lundblad, Tommy Andersson, Palle Sundlin, Anders Nordh, och Torbjörn Eklund var en imponerande sättning musiker på den tiden.

Texterna som då kändes lite coola är idag mest småpatetiska funderingar från en musikalisk era som innehöll både grus och guld.

“Harry Brass” och “DJ” var textmässigt vassa nedslag på aktuella ämnen från tidsperioden som nu mest framkallar en lätt generande rodnad på kinderna och man undrar vad låtskrivarna Lundblad, Sundlin och Nordh har för känslor för de 11 låtarna på "supergruppens" enda fullängdaren idag?

Men visst måste man erkänna att det finns en del ganska snygga arrangemang av låtarna som smakar Landslaget (Lasse Lindbom, Magnus Lindberg m.fl) och därför borde vara värda en liten notis i svensk progghistoria.

63:e Hidden Treasure som bara är ett år yngre har därmed behållit sin spänst och attityd totalt.

Inte ett billigt trick så långt örat hör och helt klart en av mina givna favoriter från det gyllene året 1977.

Mer info än så får ni inte.

Och mer behöver ni nog inte för att knäcka den påsknöten.

/Björn

Mr. Little Jeans har kontrakt med Sony och släpper albumdebuten till sommaren. Bakom namnet döljer sig norska Monica Birkeness som under sitt alias, hämtat från filmen "Rushmore", har släppt musik över soundcloud i över ett år nu. Här kommer nya videon "Runaway" och det är bara att böja sig för Monicas syntpop, smarta melodier, sköna intagande mörka röst och om hon inte slår igenom brett 2012 ska vi, ja, något i alla fall. För slår igenom gör hon...
/cbj

Patti Smith var på CBS "Sunday Morning" i går. I juni kommer hennes nya album och singeln "April Fool" med gitarrspel från Tom Verlaine finns redan ute på itunes. Och i sommar kommer hon till Storsjöyran. Här är Patti Smith från i går:

Hur många låtar finns det som heter "Everybody Hurts"? Nå, det kanske är en väl nördig fråga. Men Markus Krunegård kommer i vart fall med ännu en skön svensk uppväxthistoria. Sånt kan vi inte få för mycket av...Därför visar vi även den officiella videon längst ner under den fina texten.

Nu har Sub Pop släppt Dum Dum Girls mycket fina låt "Coming Down", från deras andra album "Only In Dreams" från i höstas, som singel. Lyssna för detta är en kraftfull popballad av bästa märke. Videon är en uppdaterad version av en performance som Yoko Ono genomförde i mitten av 1960-talet där hon lät folk komma och klippa sönder sina kläder.
För övrigt behöver världen upptäcka mer av Dum Dum Girls....
/cbj

Skivsamlare Paul Weller håller sig ständigt uppdaterad och gillar brittiska duon Baxter Dury (ja, han är son Ian och dessutom den enda) och Erland & The Carnival skarpt.
Det gör vi också.
Gör du?
/Björn

Vår Facebook-vän Seth Swirsky påminde om denna grupp. Så här beskrivs gruppen på Wikipedia:
Spanky and Our Gang, popgrupp bildad i Chicago, Illinois 1966. Idag är gruppen kanske inte så ihågkommen men de hade en hel del hits i andra halvan av 1960-talet. Deras sound var influerat av folk-rock och jazz. Framförandet var väldigt glatt och oskyldigt.
Medlemmar i gruppen var i början Oz Bach (bas), Eleine "Spanky" McFarlane (sång, slagverk), Nigel Pickering (gitarr), och Malcolm Hale (trummor). McFarlane (av en vän kallad "Spanky" efter en karaktär hon liknade i en tv-serie) hade varit aktiv i mindre musikprojekt tills 1965 då hon blev fast i Florida under en storm. Där träffade hon musikerna Oz Bach och Nigel Pickering som hon sedan bjöd in att starta en grupp tillsammans. De började uppträda på en liten klubb i Chicago med uppsättningen Bach på bas, Pickering på gitarr, och McFarlane på tvättbräda(!) under namnet Spanky and Our Gang. Detta var mest på skämt, men lokala medier uppmärksammade deras spelningar och namnet blev kvar. Malcolm Hale som McFarlane kände sedan tidigare blev nu gruppens trummis. De började spela på större klubbar och fick snart skivkontrakt (sent 1966). Gruppen släppte sin första singel, den folk/pop inspirerade "Sunday Will Never Be the Same" 1967 och låten blev en topp-tio hit. Samma år fick gruppen ännu en trummis, John Seiter.
Bach slutade 1968 och ersattes av Kenny Hodges som tog med sig sin vän sångaren Lefty Baker till gruppen. Det här året bytte också gruppen producent då de kände att de inte fick utlopp för sitt sound. Detta resulterade i att man på nästa album kunde hitta både blues och jazz inspirerad pop. Hits för gruppen 1968 blev "Sunday Morning", "Give a Damn" och "Like to Get to Know You".
Det här året hände dock något som fick gruppen att bryta upp, Malcolm Hale dog oväntat av lunginflammation i oktober. Mycket tack vare honom hade gruppen lyckats hålla ihop. Samtidigt hade Seiter blivit erbjuden jobb i the Turtles och McFarlane var gravid och hade inga planer på att uppträda. Ett livealbum med gruppen släpptes 1970 och 1975 samlades några gruppmedlemmar för en inspelning av ett album. När the Mamas and the Papas återförenades på 1980-talet togs McFarlane in som ersättning för Cass Elliot.