Unika och absolut nödvändiga
The Nomads
“Solna” (Sonet/Universal)
PPPP
I tider när “biggies som Universal lever efter mottot “släpp så lite plattor som möjligt och håva in så mycket deg som möjligt” så har jag lite svårt att förlika mig med sanningen att ett av tidernas absolut bästa rock'n'roll band gör comeback på multibolaget med sin första platta på 11 år.
Men samtidigt är jag bara lycklig över att Niklas Vahlberg, Hans Östlund, Björne Fröberg och Joakim Ericson är tillbaka som spegelkopior av sig själva.
Det är en konst att behålla trovärdigheten, inte minst som musiker.
Robert Johnson sålde sin själ till djävulen i en fyrvägskorsning medan massor av andra efter honom sålt sina på betydligt mer tveksamma och förnedrande sätt.
Nomads har aldrig sålt något, förutom alldeles åt helvete för lite plattor med tanke på deras eviga klass.
Comebacken är kvalitetssäkrad när Chips Kiesbye (Sator) agerat lite femte medlem och tillsammans med Henryk Lipp skruvat ihop Solna.
Björne Fröbergs passion för powerpop har i låtskrivandet tillsammans med Chips, duon står för tio av de tolv låtarna, resulterat I strålande powerpopkarameller som “The Bad Times Will Do Me Good”, “You Won't Break My Heart”, “Can´t Go Back”, “20 000 Miles”, “Trying Too Hard” och “The Bells”.
Det furiösa trycket är inte exakt som förr. Men “Miles Away”, “Hangmans Walk”, “American Slang” och “Can't Go Back” är exempel på tillräckligt mycket The Nomads för att jag ska bli alldeles varm inombords.
Och som en av akterna i Universal stallet är The Nomads helt unika och absolut nödvändiga. Och förmodligen är "Solna" ett av mina käraste album 2012 när den fått sjunka in riktigt.
Liknande artister: The Dictators, The Saints, Flamin Groovies, Radio Birdman, The Sinners.
Björn Bostrand
Gick till Pet Sounds igår där Nomads sajnade plattor. Men då hade vinylerna tagit slut. :-( Kunde inte för mitt liv köpa "Solna" på CD så det fick vara.
