Popgeni

Efter 30 år i frontlinjen finns en stor osäkerhet om framtiden för Sonic Youth. Många tror att konserten i Brasilien i måndags kan ha varit deras sista någonsin. Ingen vet - men titta och njut av dryga 70 minuter med ett band som alltid har vågat lite mer...
/cbj

Höstens viktigaste artist i Sverige och Norge har utan minsta tvekan varit Melissa Horn. Hennes allvar, hennes seriositet och hennes förmåga att i sina sånger höja banaliteter ovanför allas vår vardag är unik. Jag satt på Gävle konserthus och åt middag vid bordet bredvid hennes och hennes band, samma dag som premiären var på den turné som håller på än, och hon var nog den som märktes minst vid bordet. Men på scenen är hon helt unik.
I somras framträdde Melissa Horn i Oslo: en knapp vecka efter massmordet utfört av den där norske galningen jag inte ens vill nämna vid namn. Här står Melissa och band på taket till Operan i Oslo fyra dagar efter vansinnet- Och det är så gripande och så bra...

/cbj

Basse Wickman

"Crazy Love" (CBS) 1982

Det finns en del av Basses backkatalog på Spotify men konstigt nog inte "C.L".

Producerad av Mikael Rickfors och fylld med dussinet excellenta Wickman kompositioner i powerpop och countryrockens namn så är det en platta som fortfarande håller och sticker ut ur den svenska popproduktionen genom årtiondena.

Som liten kuriosa kan nämnas att det också var det första album som jag tyckte till om som recensent i Östersunds-Posten för snart 30 år sedan.

I dag känns det som om man skulle vilja peta lite i ljudbilden och exempelvis lyfta fram Basses gitarr och lufta upp den lite kompakta 80-talsproduktionen.

Men i det stora hela lyckades Rickfors med uppdraget, även om det naturligtvis var svårt att strula bort ett så utsökt material.

"Oh,Susanne", "Someday" "Long Dark Night", "Moonlight Lady", "Right Now", "Shining Through The Haze", "Every Which Way" "Short Stories" skulle självklart vara med på en "Best Of B.W."

Och det är med höjda ögonbryn jag konstaterar att inte ett enda av hans 12 egenhändigt skrivna låtar från "C.L." finns med på den i övrigt mycket fina Basse Wickman "Revisited - The Best Of Basse Wickman".

Handlar det om upphovsproblem, eller har man bara bommat totalt?

Måste vara det senare.

Samtidigt så är de 23 låtarna på "Revisited…" ett mycket hörvärt bevis på att Basses låtskatt är betydligt elegantare och vackrare än vad försäljningssiffrorna förtäljer.

Omgångens Hidden Treasure-baksida är också blågul.

Men en tämligen svettig en om man nu inte råkar sitta på albumet eller som CBJ har järnkoll på det mesta av det som landade på den svenska pop och rockscenen under 70 och 80-talen.

Förresten så har H.T. bandet gjort comeback i originaluppsättningen under hösten och ett antal livespelningar runt om i vårt land ska vara på gång.

Bite the bullet!

Liknande artister: The Byrds, Sutherland Brothers & Quiver, Ian Matthews, Magnus Lindberg, Dan Tillberg.

Björn Bostrand

Vi har inte riktigt koll på alla våra läsare. Så några av er kanske missade Foo Fighters spelning på Madison Square Garden i New York i går. För er visar vi just därför två smakprov från gårdagens spelning...

Och så ett extranummer tillsammans med Joan Jett...

Britterna Snow Patrol med färgstarke sångaren Gary Lightbody i spetsen släpper sitt sjunde studioalbum på onsdag.
"Fallen Empires" är titelspåret och "This Isn't Everything You Are" är nya singeln.
/Björn

Underbar artist.
Underbar låt skriven av Paul Westerberg från underbara albumet "Ghost On The Canvas"
Det känns trist att det är sista kapitlet i Glen Campbells omstart av en underbar karriär.
/Björn

Det är minst 20 år sedan riot grrrl rörelsen skapade ärr i altrock vågen när plötsligt den här superfyran från Portland, Oregon, gör comeback under namnet Wild Flag.
Carrie Brownstein, vocals, guitar, Janet Weiss, drums , backing vocals, Mary Timony, vocals, guitar, och Rebecca Cole, keyboards, backing vocals, har ett förflutet i grupper som Sleater-Kinney, Helium och The Minders och ränder har inte bleknat sedan dess.
/Björn

Shelby Lynne

”Revelation Road” (Everso)

PPPP

Hon vilar inte på lagrarna direkt.

Efter två album under 2010, "Tears. Lies And Alibis! och julalbumet "Merry Christmas", så har hon plötsligt material till ytterligare en fullängdare med 11 egenhändigt pennade låtar på egna etiketten Everso. Produktiv som få och "R.R" är album nummer 13 sedan debuten "Sunrise" 1989.

Men personligen tycker jag är det från och med den musikaliska kursändringen med "I Am Shelby Lynne" från 2000 som hon började hitta sitt rätta jag som artist.

Countryslingorna från början av karriären finns kvar, men Lynne är numera en friare och bredare artist som lånar och blandar både fritt och elegant från rootspåsen, och det hela tiden med helt rätt balans när det gäller känslan.

Hon visar också prov på utmärkt låtskrivande och hennes bedårande röst ligger så där hudnära rätt i produktionen som den bara ska.

Titelspåret, "Even Angels", jazzrökiga "Lead Me Love", "I Won´t Leave You", "I Don't Need A Reason To Cry", "Heavens Only Days Down The Road" och "I Won't Leave You" är granna avtryck från en artist och musiker med stor och varm integritet.

Liknande artister: Tift Merritt, Rosanne Cash, Allison Moorer, Shawn Colvin, Lucinda Williams.

Björn Bostrand

Tom Waits senaste video "Satified" från senaste albumet. Inte så illa...

När Tori Amos ska turnera i USA med start den 29 november har hon bjudit in en norsk sångare och låtskrivare för att öppna för henne.En man som av New Musical Express har kallats "Norges svar på Nick Drake". Popgeni låter först Thomas Dybdahl berätta om sina låtar och sitt senaste album och sedan blir det några låtar till...

I går stod det klart att artisten som kallar sig The Moniker kommer att delta i nästa års melodifestival med en låt döpt till "I Want To Be Chris Isaak". Som om inte detta är nog kommer Il Divo med ett nytt album och gissa vilken låt de valt till titellåt - samma låt som de framförde hos Jay Leno natten till i dag?
Men just i Il Divos fall kan nog Chris skratta hela vägen till banken. Avgör själva - här är Il Divo med "Wicked Game":

/cbj
Men självklart visar vi Chris precis som vi är vana att se honom i en ursnygg Herb Ritts-regisserad video med ännu en supermodell, här Laetitia Casta, vid sin sida. Här den ständigt återutgivna "Baby Did A Bad Bad Thing", först släppt i mitten på 1990-talet och som störst 1999 när videon släpptes.Videon har för övrigt hamnat på plats 28 i VH1:s lista över de 50 sexigaste videorna någonsin:

Den 23 november släpper Kate Bush ett album med nyskrivet material.
Plattan som släpps på Bush egna label "Fish People" är döpt till "50 Words For Snow" och innehåller sju nya låtar mot en bakgrund av fallande snö???!!!
Hörs snöflingorna??!!
Den spelades in under samma period som man jobbade med "Directors Cut", där elva låtar från "The Sensual World" och
"The Red Shoes" friserades om i modernare men knappast häpnadsväckande versioner.
De sju färska låtarna sträcker ut sig över 65 minuter och visst låter smakprovet "Wild Man", vilken uppenbart handlar om snömannen, som att hon fortfarande har det?
/Björn

Vilka andra skulle så här nästan 40 år senare ge sig på David Bowies ösiga "Suffragette City"? The Horrors kan sin retro-rock och sin Bowie trots ålderskillnaden. Och "Yeah! It´s Allright!"

/cbj

Ännu en hiphopartist har gått över till den andra sidan.
Dwight Arrington Myers eller Heavy D var kanske mest känd i USA. Men de flesta som har ett litet hum om hiphop har i alla fall hört hans strålande version av "Now That We Found Love". En monsterhit på sin tid.
Heavy D blev 44 år.
På tok för ung, även han. Men vi kommer att minnas honom som en av de hiphopartister som spred mycket glädje omkring sig. Precis som han gör i den här dängan, som håller än i dag.


/Stefan

I natt besökte Peter Gabriel & The New Blood Orchestra David Letterman och de framförde låten "Red Rain". Den 25 år gamla låten inledde Peter Gabriels soloalbum "So". Den nådde tredjeplatsen på Billboardlistan 1986. Textidén lär ha startat när Gabriel fick en dröm samtidigt som han simmade i en swimmingpool och drack rött vin.Men visst anspelar texten på det som brukar kallas "acid rain" och på radioaktivt nedfall. 1986 var ju också året för Tjernobyl-katastrofen...
/cbj

Kränger CD-skivor på Tradera just nu och det blir mycket plock i lådorna.
Tänkte lägga ut amerikanska indierockarna The Black Heart Procession "The Spell" från 2006 för en 25-krona.
Men efter att den snurrat hälften av de 11 spåren i iTunes så kändes det som en ganska dålig idé.
Så jag behåller den.
Vad tycker ni? Rätt eller fel?
/Björn

Jag sitter i Uppsala igen. Jag är här precis mitt emellan konserter med Ryan Adams och Marianne Faithfull. Men det är skönt. I Uppsala är jag så gärna tillbakablickande. I Uppsala har jag skrivit i minst fyra olika tidningar, jag har sänt radio i flera år, jag har varit på något hundratal konserter, jag har haft så roligt man kan begära och jag skulle kunna citera Expressens Björn Nilsson i att jag åtminstone i vissa stunder skulle kunna tänka mig att offra ett år av de år jag har kvar för bara en enda kväll tillbaka till då i Uppsala.
Jag kom till Uppsala i januari 1980. Jag flyttade från Uppsala i september 1985. De första månaderna i Uppsala for jag ofta till Stockholm till Music Palais och till Musikverket för spelningar med band som Reeperbahn, Alien Beat, The Pain och andra. I Uppsala gick jag på V-Dala och upplevde Ted Gärdestad, Kenta, Eva Dahlgren, Ulf Lundell och andra. Jag bodde i Studentstaden och det tog ett tag innan jag gick till Rackarbergspuben. Där blev det mest Dag Vag, Aston Reymers Rivaler, Calcutta Transfer, Blues Annika, Ola Magnell, Kjell Höglund och Roffe Wikström. Men även Cornelis, Magnus Lindberg och till och med Olle Adolphson.

Sedan var det alla Uppsala-band. N-Liners som sedan blev Eklund, Jameson, Eklund och till sist Webstrarna, Svart med Caiza Almén från Östersund, Stain, Rävjunk,Rune Strutz, Lars Garage och inte minst underbara Low Rain. Sedan alla gamlingar med Red Label, Good Morning Blues med flera. Och mina speciella garagefavoriter The Sleep och Watermelon Men dök så småningom upp. Dessutom var det Micke Wallin som jag läste Informationsteknik med och hans The Preachers.


Runt 81-82 började jag skriva rock i studenternas veckotidning Ergo. De ville ha någon som ville skriva om svensk rock och livescenen i Uppsala. Perfekt. Jag kom in gratis på allt. Och ibland var det tre kvällar i veckan på Rackis. Livet lekte och det gav kraft åt studierna.
För helt plötsligt hade Rackis också börjat locka liveband av annat slag. Bröderna Uffe och Björn hade bara rättigheter för folköl, men den var billig, och med deras chilenska piroger och massor av livemusik satte det fart på allt. På Rackis såg jag allt – och jag menar ALLT. Legender som Sir Douglas Quintet, Nico, Eric Burdon, Linus & The Losers, Wilko Johnsons Solid Senders, Richard Lloyd, Queen Ida,The Saints, Roy Buchanan, Peter Hammill, Vibrators, Richard Thompson och dåtidens allra viktigaste band som Green On Red, Barracudas, Blow Monkeys, franska Dogs, Jason & Scorchers, The Cheaters, The Triffids, The Lyres, Robert Cray, Katrina & The Waves och många fler. Samt första spelningar med svenska band som Lolita Pop, Gyllene Tider, Docent Död, Wilmer X, Dead Scouts med Per Persson, Lustans Lakejer och en hel del till.

Rackis var mitt allt, Jag bodde först nära och sista året väldigt nära. Och jag blev överlycklig när jag var tillbaka i Uppsala runt 15 år senare och när gick in på Uffes dåvarande arbetsplats Katalin så kände han igen mig på långt håll.
Annars var det givetvis också Musikforum, ännu mera V-Dala och den självklara samlingsplatsen på Musikörat – världens bästa skivbutik någonsin – i alla fall i Uppsala- i alla fall då i början av 1980-talet. Usch, den här texten blir för lång. Men nostalgin finns kvar. Och det blir aldrig som det var – men det var förbannat bra…
För allt i Uppsala, tack till hela korridoren på Studentstaden med Per & Helena i spetsen för alla festerna. Tack till Freddie som oftast var med. Tack till Micke Wallin, Imre Von Polgar(RIP), Erik Illés, Sören G Andersson, Peter Ericson på Musikörat, Peter R. Ericson, Nicke Rune, Peter på Skivboden, Lasse, Lasse, Lennart och Peter, Rosman. Till sist ett gigantiskt tack till Uffe & Björn på Rackis och alla på Ergo och även till Ulf G. och Björn G. på UNT som lät mig skriva.
/cbj
Här hittar ni länken till Rackis-nostalgi

Kommentarer överflödiga.
The Vasco Era "Rock'n' Roll Is The Only Thing That Makes Me Feel Good" från ett nytt och för tillfället till synes helt oåtkomligt album är sånt som jag faller helt platt för.
/Björn

M83
"Hurry Up We´re Dreaming" (Naive/Playground)
PPPP

Efter fem stycken halvdana popalbum slog det till ordentligt för det franska bandet M83(som står för Messier 83 eller Södra Vindsnurregalaxen som är en spiralgalax).
Det råder inget större tvivel om att de vill vara med och kämpa om titeln "årets platta". "Hurry Up, We´re Dreaming" är en kanonplatta från början till slut.

Inför "Hurry Up We´re Dreaming" så valde Anthony Gonzalez att flytta till Los Angeles.
Enligt honom själv så hade han en ambition att göra en platta som Smashing Pumpkins "The Mellon Collie And The Infinite Sadness". Mest som dubbelalbum då, för musikaliskt sett så finns här väldigt få elgitarrer. Men akustiska gitarrer och pianon. Kanske hade flytten en bra inverkan på Gonzalez 
Man får väldigt mycket 1980-tals vibbar, New Wave, Britpop och shoegaze. Och starka melodier, framför allt. Lite som om man skulle stampa ihop Depeche Mode med Joy Division, Visage och Duran Duran med Phil Spector bakom spakarna. Det är ett symfoniskt syntigt wall of sound som träffar en mitt i plytet. På ett helt delikat sätt. Tankarna går också till Spiritualized "Ladies And Gentlemen We´re floating In Space" och tidiga Genesis med Peter Gabriel som frontfigur.
Ett smakprov fick vi i somras när M83 släptte "Midnight City" som singel. På plattan finns det en handfull lika bra låtar. Men det bästa är ändå att lyssna på plattan från första till sista spåret.
Man får en musikalisk tripp i tid och rum som snabbt blir beroendeframkallande.

Liknande Artister: Har jag redan namedroppat i texten, så läs om du missade det.



Stefan Herdell

I lördags var Maroon 5 gäster i Saturday Night Live. De körde givetvis "Moves Like Jagger" - en självklarhet på många listor när året summeras. Och sedan gästades de av Travie från Gym Class Heroes i "Stereo Hearts". Kom igen katten, det svänger...
/cbj

Som alltid. Mycket okänt men mycket hörvärt på countryscenen. Bara man letar.
Langhorne Slim och Attwater känns absolut som något man borde fördjupa sig i.
/Björn

 

Har investerat i vinylutgåvan också av en av årets tveklöst mest klockrena garagerock, punkpop och powerpopare och fick en nedladdning i mp3 format på köpet.

Sånt gillar vi och just nu lirar jag vinylen både högt och hårt på en skönt ledig måndag.

Hey ho, let's go, och Ramones måste le i sin himmel.

Lyssna själva The Barreracudas "Nocturnal Missions".

/Björn

 

Så där ja... Så var man installerad i nya lägenheten och internet och tv är i gång. Nu är det bara att vänta på soffjäveln som aldrig tycks komma.
Men vaggan är bäddad. Har funderat på att bädda ner mig där med en kall pilsner, men jag tror inte att den håller.
Så nu är det en väntan på första bäbisen som gäller.
Medan jag har varit utan internet så har jag roat mig med att bära saker. Och lyssna in mig på The Smile Sessions och Crosby, Stills, Nash & Young. Därför blev ju låtvalet för dagen rätt lätt, så att säga...


/Stefan

David Ryan Adams fyller 37 år just idag.
Undertecknad och Popgeni gör naturligtvis jättevågen för mannen som med "Ashes & Fire" har gjort ett album som är helt givet på min årsbästalista, som så många andra fullängdare ur hans backkatalog.
Underbara "Lucky Now" har Ryan framfört tidigare hos oss, men inte i den här videoversionen.
På onsdag spelar han live i Uppsala på Konsert & Kongress och jag kan inte riktigt förstå varför jag måste vara hemma och jobba och inte kan åka ner och hälsa på min syster och ta med henne på giget.
/Björn

Nu finns den på Tuben.
Den officiella videon till "The Lions Roar" titelspåret till First Aid Kit kommande album som släpps den 24 januari 2012.
Popgeni är förtrollade...
/Björn

Pink Floyd
"Wish you were here - The Immersion Box Set" (EMI)
PPPP

Chris Difford fyller år i dag

Från 1978 och genom hela 80-talet på åtta album utgjorde Difford tillsammans med Glenn Tilbrook engelska gruppens Squeeze helt excellenta låtskrivarduo.

Rättvist jämfördes de med både Lennon & McCartney och Ray Davies (The Kinks) när det gällde smartness i låtbyggandet.

Oftast var det Tilbrook som sjöng lead på låtarna och på min Spotifylista Squeeze "Best Of Difford & Tilbrook" med 15 av duons finaste ess så tar Difford bara ton på new wave doftande trippeln ”Take Me I'm Yours”, ”Cool For Cats” och ”Slap And Tickle”.

Men man kan höra honom ”morra” personligt snyggt bakom Glenn många av de övriga låtarna.

I eget namn har han släppt tre album och det senaste, av recensenterna hissade Chris Difford "Cashmere If You Can" visar han med tydlighet att den speciella popkänslan sitter där fortfarande.

Jag är stolt över att vara av samma årgång som C.D.

/Björn

Snart kommer ett album, "Lioness: Hidden Treasures", med outgivna sånger som Amy Winehouse hann spela in innan alla de där vodkaflaskorna tömdes och tog hennes liv. Amy och Nas var vänner och hon har sjungit om honom. Men Nas rap är uppenbarligen inspelad efter Amys bortgång.Nå men här är i vart fall "Like Smoke" - en av 2011 år mest intressanta låtar tycker jag...
/cbj

“…like a polygamist with a twist, will I marry again, maybe, I guess….”

“I be out in London, Camden, hunting for the answers why the God take away the homie. I can’t say that I’m a firm believer that we all meet up in eternity. Just hope the big man, show me some courtesy….“

Just i dag för exakt 50 år sedan gjorde en viss Bob Dylan konserthalls-debut i Carnegie Hall. Publiken bestod passande nog av 50 personer.
Betydligt fler väntas till Globen i kväll där Bob Dylan och Mark Knopfler återförenas. Vi hoppas att de båda herrarna inte följt i Rihannas spår och laddat med tequila-race...
Nej, skämt åsido. Popgeni hade gärna besökt både Rihanna och Bob & Mark. Vi får nöja oss med några videoklipp. Vi börjar med att lyssna på hur det lät i Carnegie Hall den 4 november 1961. Sedan lyssnar vi på den dynamiska duon från Luxembourg den 21 oktober 2011.Och jo, allt var bättre förr...
/cbj

Cass McCombs kommer på måndag med sitt andra album bara för i år. Den Kalifornien-födde sångaren och låtskrivaren debuterade för snart tio år sedan. Hans karriär har varit hit och dit och han har turnerat med de flesta. Lisa Milberg hävdar i alla fall att kommande "Humor Risk" är Cass bästa album någonsin - och Lisa brukar ha rätt, ja, utom i det extremt kortvariga äktenskapet med Andres Lokko förstås...
/cbj

Häromdagen visade vi Pistol Annies. Men just den här veckan ger sig Miranda Lambert, den mest kända av de tre pistolerna, ut och konkurrerar med sig själv. Hennes nya album "Four The Record" är ett av höstens mest emotsedda. Vi visar först en intervju om albumet och sedan två av de nya spåren.

/cbj

Trouble Boys

”Bad Trouble” (Ball & Chain/Border)

PPPPP

En supergrupp. Och en fullpoängare på ämnet.

60 procent svenskt rockstål och 40 brittisk dito med en melodismartness och ett grundsväng som knockar.

Billy Bremner, lead guitar & vocals, Sean Tyla, guitar & vocals, Tommy Cassemar, bas, Ingemar Dunker, trummor, och Micke Finell, saxophone, vocals & guitar kan man läsa i CD-häftet och det är bara att buga för 30 år av rock'n'roll konst.

T.B. är naturligtvis pubrock hela vägen ut i fingertopparna. Och med den här sättningen handlar det om en pubrock dröm som blir sann då gruppnamnet är lånat från Bremners egen klassiker som så tydligt berättar allt om vad den här kvintetten representerar.

Alla står som delaktiga till de 12 spåren av ett helt nyskrivet och suveränt material.

Och med Bremner och Tyla som delar på solosången så blir toppningen oantastlig, för de må var ”gubbs” men båda är fortfarande strålande uttrycksfulla vokalister.

Så skit i åldershetsen som råder i idollandet och njut istället.

”They may be older, maybe not wiser, but these guys know a lot about trouble. Looking for trouble? Look no further” skriver Mats Olsson så pricksäkert i ”the liner notes”.

Man säger att bandet och plattan är ett ”one-off project”, så det är bara att handla ”Bad Trouble” och hoppas att kvintetten bokas av någon välvillig och pubrockkrögare inom närområdet fortare än kvickt.

Liknande artister: Rockpile, Dave Edmunds, Nick Lowe, Tyla Gang, Ducks Deluxe, The Refreshments.

Björn Bostrand

Vi tror att inom ett år kommer Vintage Trouble från Los Angeles att vara ett av världens hetaste band. De är redan på gång och deras The Bomb Shelter Sessions har skapat deras rykte.
Sångaren Ty Taylor och gitarristen Nalle Colt möttes för första gången för rätt många år sedan. Men det dröjde över tio år innan de fick ett band tillsammans. Ty gjorde tevekarriär först. Och skataren Nalle hade flytt hemstaden Malmö för att leva sin dröm i Venice Beach, LA. Nalle Colt växte upp i Malmö och lärde sig spela gitarr till familjens Rory Gallagher-album...
I dag är Vintage Trouble en komplett kvartett. Och den perfekta kombinationen mellan Ty Taylors souliga uttryck och Nalles ösiga gitarr. Framtiden tillhör Vintage Trouble. Och det är ju faktiskt extra kul att det är en svensk som står för gitarrspelet.Här nedan kan ni uppleva det mesta som finns med Vintage Trouble just nu...
/cbj

Det är november, Det är Smiths-väder. Gradvall skrev en hel krönika i DI om The Smiths betydelse härom veckan. Och här på Popgeni vill jag bara påminna om det självklara. "Heaven Knows I´m Miserable Now" är världens bästa låt någonsin. Den som inte håller med har fel. Frågan kan inte diskuteras för svaret är alldeles för självklart.
Så just i dag först ett klipp från TOTP 1984 med lite diskussion om låten och sedan några versioner till, en till från TOTP och en liveversion från 1985...
/cbj

PS - Om någon invänder så har ni ju fel och i värsta fall lovar jag att då publicera min 27 år gamla översättning av texten...

Florence + The Machine

”Ceremonials” (Island/Universal)

PPP

En del menar att Florence Welch är den brittiska motsvarigheten på Lady Gaga.

Själv tycker jag att hon snarare är en musikalisk syster till Kate Bush med sin drömska, högtsvävande och storslagna ljudbild.

Att likheterna med den nästan unisont hyllade debuten ”Lungs” från 2009 skulle vara tydliga var ganska väntat.

Men skillnaden är att här anfaller Florence + The Machine på en bredare front.

Som lyssnare blir man pressad mot väggen redan från öppningspåret ”Only If For A Night” och sen sitter man som klistrad där under resten av albumets 12 spår.

Emellanåt får man känslan av överproduktion och undrar om man inte skulle behöver ett break mitt i allt det bombastiska som sköljer över en.

Trycket från The Machine är stort och blytungt, låtarna kittlande, körerna rätt i ansiktet med Florence röst som varm topping.

Men när man går i mål så är känslan att ett flertal av låtarna skulle ha vunnit på om man struntat i att använda studions alla tillgängliga kanaler och skalat av produktionen en aning.

Bäst blir ”Ceremonials” om man delar upp den i mindre portioner. För som ett dussin i enda svep blir den svår att svälja och till och med lite enahanda.

Liknande artister: Kate Bush, Lykke Li, Marina & The Diamonds, Ellie Goulding, Lady Gaga.

Björn Bostrand

Funderade på ”The Greeks Don't Want No Freaks” med tanke på det ekonomiska kaoset i Grekland.
Men dubbeln ”James Dean” och ”Already Gone” från ett av Eagles allra bästa album, "On The Border", i vassa liveframförande från Huston, USA, 1974 kändes klart mycket bättre.
/Björn

Så här firade de amerikanska kvällsshowerna Halloween i går. Extra kul med Rocky Horror Show-medley av den så hypade Amanda Palmer med vänner som Moby och Magnetic Fields. Megadeth är alltid rätt en Halloween-kväll. Och Conan välkomnades tillbaks till New York med en klassisk Thin Lizzy-cover.
Vi tackar våra vänner på The Audio Perv(se länk ute till höger)för klippen. Och vi ber om ursäkt för en del av reklaminslagen som vi inte rår på..
/cbj

Den 22 oktober 1966 släpptes singeln Good Vibrations, den kanske bästa singel som någonsin släppts och den felande länken mellan Pet Sounds och det stora Smile-projektet som Brian Wilson sjösattes hösten 1966. På Pet Sounds hade Wilson samarbetat med reklamaren Tony Asher men på Smile valde han stället att samarbeta med den excentriske mångsysslaren Van Dyke Parks. Ambitionerna var skyhöga - att beskriva de förenade staterna från väst till öst - på ett humoristiskt sätt.

Den ursprungliga planen var att släppa skivan redan i december 1966 vilket idag känns helt orimligt med tanke på att arbetet med inspelningarna påbörjades först två månader tidigare. Av de utdrag från inspelningssessionerna som släppts genom åren, både officiellt och på bootlegs, framgår dessutom tydligt hur Wilson trevar sig fram och hela tiden provar nya infall och angreppssätt. det är inte svårt att föreställa sig hur denna process dränerade honom mentalt.

Samtidigt som Wilson och Parks arbetade med Smile i studion var Beach Boys på Europa-turné, och förmedlade här sin litet glättiga bild av ett Amerika i ständigt solsken - kontrasterna kunde inte vara större.

Smile tilldelades faktiskt ett katalognummer av bolaget Capitol och sammanlagt 400 000 omslag trycktes upp. Den planerade utgivningen i december 1966 sköts fram litet - och sedan litet till. Det dröjde en bra bit in i 1967 innan Wilson meddelade att projektet lagts på is. Den ursprungliga förklaringen från Wilsons sida var att det inte blev så bra som han och Parks förutsatt och hoppats men en rimligare förklaring är nog att de vid detta laget var så mentalt utslitna med ett arbete som aldrig tog slut. Wilsons kondition påverkades dessutom knappast av hans nya bekantskap med LSD och andra sinnespåverkande droger.

Den hastigt inspelade Smiley Smile, som släpptes den 5 september 1967, fick tillgodose Capitols intressen av att hålla kommersen igång. Skivan, som är så lofi som Beach Boys någonsin blev, är en musikalisk parantes men ändå en tydlig markering mot Wilsons mer konstnärigt ambitiösa syn på musik. I den meningen är sagan om Smile också sagan om en man som tog sig vatten över huvudet och aldrig riktigt hittade tillbaka till sitt skapande igen.

Genom åren har vi fått kika in i Wilsons verkstad. En del musik har släppts på CD-utgåvan av Smiley Smile, annat har dykt upp på den monumentala Good Vibrations-boxen och på olika Beach Boys-skivor. När Wilson för några år sedan, ivrigt påhejad av Darian Sahanaja från Wondermints och Wilsons kompband, beslutade sig för att söka tygla den demon som Smile sedermera kommit att bli för honom, dels genom att framföra Smile live, dels genom att göra en nyinspelning av musiken, fick vi dock en ganska tydlig bild av hur skivan var tänkt att vara.

Och nu kommer Wilsons version av hur det egentligen var tänkt att bli – när det begav sig!

Till skillnad från den allmänna uppfattningen, finns det fortfarande rikligt med inspelningsmaterial från Smile. Mycket är helt färdiginspelat medan annat utgörs av segment och partier som skulle inarbetas i andra. Eftersom detta redigeringsarbete avstannade redan 1967 är det förstås svårt att helt föreställa sig hur det hade blivit – men 2011 års version är ändå god nog, även om Wilson synes ha haft en mer undanskymd roll i återskapandet av hans mästerverk från 1966/1967.

För mer läsning om Smile rekommenderas Domenic Priores monumentala bok Look! Listen! Vibrate! Smile! I ett av de senaste numren av Uncut finns också en hel del nytt och intressant att läsa om projektet, som utses till den främsta icke utgivna skivan.

Själv kommer jag nu genast att isolera mig tillsammans Wilson och hans musiker och djupdyka i det musikaliska hav av idéer som heter Smile. Jag har svårt att tro att skivan inte förmår att leverera just ett – leende.

Nedan finns en kort film med introduktion till Smile, som rimligen bör få alla popnördars munnar att vattnas. Jag instämmer helt med Priore - Look! Listen! Vibrate! Smile!

tp