Johnette & James
Har torskat på ett skönt återfall med amerikanska Concrete Blonde.
Sprungna ur Los Angeles post-punk myllan, liksom band som Wall Of Voodoo, X, och The Go-Go's, så är Concrete Blonde en glömd juvel.
De två huvudrollsinnehavarna var sångerskan, låtskrivaren och basisten Johnette Napolitano samt gitarristen James Mankey.
När några stora skivbolag fick upp öron och ögon för duon så kallade de sig för Dream 6 och hade bara släppt en EP.
Men Napolitano och Mankey ville inte dansa efter majorbossarnas pipor utan krävde full artistisk kontroll och hamnade istället på den vid tidpunkten coola etiketten I.R.S som sorterade under CBS.
Där fanns också R.E.M. och det var faktiskt Michael Stipe som tyckte att de skulle kalla sig för C.B.
Resten är faktiskt ett stycke utsökt amerikansk rock'n'roll historik.
Från den självbetitlade debuten 1987, fem år efter att man bildade bandet, fram till 1993 års "Mexican Moon", så lyckades Napolitano och Mankey verkligen hålla greppet om sin särart och trillade aldrig ner i någon av branschens många varggropar.
Mellan förstlingen och "M.M" så släpptes, med Harry Rushakoff och Paul Thomson som alternerande bakom trummorna, även "Free" (1989), "Bloodletting" (1990) och "Walking In London" (1992).
En personligt balanserad och mångfacetterad full hand i hur man blir som bäst om man håller fast vid sin övertygelse.
C.B. var naturligtvis inte ensamma om att få alldeles för lite säljcred hos de stora massorna, men det är en annan och ganska vanligt förekommande historia.
De sex videorna som ramar in den här feta texten är alla hämtad från dessa fem album.
Da shit finns på Spotify.
/Björn
Kommentarer
Trackback
