Popgeni

Jag hade den stora fördelen att växa upp under 1990-talet. Från en pojkspoling till... Tja... Skit i det.
En platta som jag vårdade öm under det årtiondet var George Michaels "Listen Without Prejudice". Under den här tiden fanns det i en tonårings värld bara två band. Guns ´n Roses och Metallica. På sin höjd kunde man gå med på Ac/Dc och Mötley Crue, men that was it. Så popplattorna fick man smussla undan.
Det var väl först när man gick i nian som man hade byggt på självförtroendet så pass att man kunde medge att man gillade Faith No More, hip hop och Elton John.
Men just George Michael var mer eller mindre ett stort No No. Karln var ju gay. Det gick ju inte för sig på det jämtländska hillbilly-landet. Men när han 1990 började proppa sina videos med supermodeller i stället för sitt egna arsle, så slog han an en ton hos tonårspojkarna. Låtarna var ju skit, men videorna gloddes det på med stora pojkögon. Jag höll ju förstås med, gick hela vägen och stal en av de där H&M-affisherna med Cindy Crawford på och höll på att bryta tummen på kuppen. Men jag berättade aldrig att jag lärt mig spela George Michaels "Faith" på gitarr eller att när jag var i mitt romantiska tonårs-jag om kvällarna spelade nästan sönder singeln "Praying For Time". Som jag, då, tyckte var den bästa Lennoninspirerande balladen jag hade hört sedan Lenny Kravits "It Aint Over Til It´s Over".

Men tillbaka till fenomenet supermodeller.
Av någon anledning så fanns det en liten liten klick av tjejer som då ansågs vara världens vackraste. Inga andra fick liksom plats. De fick Pamela Anderson och Baywatchbrudarna att framstå som White Trash. Det var glamour, det var Paris, Milano och New York. Det var märkeskläder och smycken till förbannelse. Och visst blev man hänförd och charmad. PÅ samma sätt som Grace Kelly, Sophia Loren och Marilyn Monroe trollbundit män och kvinnor genom åren.
Just därför är det lite lustigt att när man tar del av Duran Durans senaste "Girl Panic" så hamnar man tillbaka till tonåren en aning. Nu riskerar jag att bli ytlig, men å andra sidan så är ju hela modebranchen uppbyggd på just detta. Duran Duran sångaren Simon Le Bons fru Jasmine Le Bon var den som fick ihop det gamla gänget igen. Cindy Crawford, Naomi Campbell, Eva Herzigova och Helena Christensen (Chris Isaaks tjej i "Wicked Game" om ni minns) gör här rollerna som bandet "Girl Panic". Intervjuad av Duran Duran, förståss. Naturligtvis med kläder från Dolce & Gabbana. Snyggare än någonsin och trots att de i den ytliga modevärlden nått 40-strecket slår de ut allt motstånd även 2011. Nerdrogade och plastiskopererade bloggerskor är inte ens med i matchen här. Till och med botox fixar de här supermodellerna snyggt. Och vi kan förlåta Cindy Crawfords styltiga skådespeleri, både här och i Fair Game. Som Modeikon slår ingen henne. Inte ens Gisele Bundchen. Dessutom har ju Duran Duran fått till en låt som för tankarna tillbaka till 1980-talet och "Girls On Film" och "A View To A Kill".
Det enda trista är att det verkar som verkligen ingenting har hänt eller utvecklats inom modebranchen sedan 1990.
Men som underhållning är det en smällkaramell av stora mått.

/Stefan