Popgeni

Pink Floydnörderiet står har denna höst en gudomlig renässans. Efter en salig månad med utgåvan av "The dark side of the moon" i boxversionen "The Immersion" har jag längtat som ett barn inför julafton på att få ta del av samma koncept med "Wish you were here". Just nu är jag av förklarliga skäl skitless på "Money" och de andra låtarna på "The dark side" efter att ha vridit och vänt på alla ljudmässiga versioner, som i sig förstås är fantastiska upplevelser.

Nu vill jag ha samma retrokick med "Wish you were here".

Redan med nyheten då det nya namnet på uppföljaren till "Dark side" släpptes infann sig en kittling då det inte var svårt att räkna ut vad Rogers Waters och de övriga i bandet hade i tankarna då de började forma de nya låtarna den vintern 1973. Det hela handlade förstås om Rogers och David Gilmours saknad av barndomsvännen Syd Barrett.

Med facit i hand hösten 1975 då "Wish you were here" släpptes var det uppenbart att bandet tagit ett nytt steg framåt. Idag, när vi leker med Garageband och den digitala tekniken erbjuder oändliga möjligheter, förstår jag nu vilket otroligt geni Pink Floyds Richard Wright var och hur han i ett fantastiskt ljudbildsamspel (vilket ord..) med David Gilmour skapade nya förgreningar i rockmusikträdets oändliga grenverk.
Det är här "Wish you were here" har sin tidlöshet. Musiken är betydligt kallare och mer anonym, men lika exakt och precis i varje enskild ton och beståndsdel. Det finns ett vemod, en saknad, men det är en tydlig ödmjuk värme, som om förmedlarna av budskapet har förlikat sig med att verkligheten i fallet med Barretts förvillande tillstånd är så skoningslös som man bara har att acceptera.

Tillbaka till nörderiaspekten igen. För 1200 spänn får du hyfsad valuta för pengarna, även om jag även på denna utgåva hade hoppats på att EMI inkluderat mycket mer, bland annat filmupptagningar av bandets framträdanden efter det att albumet släpptes. Om man nu med The Immersion-serien haft en intention att plocka ihop det ultimata paketet för albumet ifråga, tycker jag att man kunde ha gjort jobbet komplett, en gång för alla.

Lite gnäll, alltså, och mer kommer avslutningsvis. Tillbaka till en kärnfråga: vad är det du får för de 1200 sekinerna förutom en snygg box att ställa i bokhyllan? Naturligtvis ett flertal ljudversioner, från remastrad cd, dvd till bluray, förstås. Och det låter helt enkelt fantastiskt bra. Du kan välja och vraka mellan quadmixar, surrondditon eller att nöja dig med en nyligen remastrad version av albumet.

Min största upplevelse av det outgivna materialet är att ta del av extranumren från "Wish you were here"-konserterna på Wembley 1974, ja, det var faktiskt så att gruppen lirade de nya låtarna live innan plattan släpptes. Det jag knockas av handlar om "Raving And Drooling" och "You’ve Got To Be Crazy" som sedermera på "Animals" vässades till "Sheeps" och "Dogs". Liveupptagningarna av de två låtarna är två rejäla guldkorn. Den mytomspunna studioversionen av titelspåret på albumet då violinisten Stéphanie Grappeli kliver in, är en ganska så platt historia som får mig att förstå varför gruppen valde att inte ta med den i den slutliga albumversionen.

I övrigt innehåller boxen precis som The dark side of the moon-utgåvan en kitschig halsduk, samlarkort och tre stora glaskulor med tillhörande samettspåse. Det kanske kan bli kuriosa värt en sekin för yngre Pink Floydnördar i framtiden. Fotoboken med bilder av Hipgnosis och Jill Furmanovsky är såväl i urval som formmässigt ett hafsverk, med bland annat tio(!) bilder på Roger Waters i en i och för sig snygg skotskrutig keps.
En betydligt mer substans finns i albumformgivaren Storm Thorgersons designade bok på 36 sidor. Men även här känns det som om man skyndat lite för fort i projektet, som om man mer plikttroget värkt fram något, utan att riktigt ha tänkt till. Den skriftliga dokumentationen känns också lite underligt när man lämnar åt Thorgerson och journalisten Mark Blake att berätta om tillkomsten av albumet.
Inte ett ord från någon i bandet.
Inte ett kommatecken.
Det får mig att undra om denna revival är ett skivbolagsnyck där Waters, Gilmour & Co inte brytt sig ett skit. Deras egna upplevelser från albumets tillkomst, tankar och idéer hade gjort detta till att vara en komplett retrokick.

Jag grymtar men nöjer mig trots allt med den ljudmässigt omtumlande upplevelsen, som med handen på hjärtat är en högtidsstund och oklanderligt utförd. Men helheten i konceptet "The Immersion" känns ändå som ett svek mot alla oss som med stor förväntan väntat på dessa boxar som vi hoppats vara slutgiltiga och totala paketeringar av två av den moderna musikhistoriens mest omskakande musikupplevelser.

Avsändaren, läs upphovsmännen, känns underlig anonyma i det storsvulna konceptet och det stör mig. 
/TC