Obama, can´t you tell? Obama, can´t you tell...?
Det här med politik kontra musik och även annan konst är knasiga saker...
Men Obama verkar ju vara en skön snubbe, helt enkelt. En sån där kille man vill hänga med på en efterfest klockan 5 på morgonen och prata om allvarliga saker. Som Levi Stubbs, vad som hände med Motown egentligen efter 1968 och Steve Jobs inflytande i databranchen...
Kanske inte är så konstigt att jag gillar Obama. Han har sin födelsedag en dag för mig, vilket innebär också att vi har samma mån-födelsedag.
Men det är ju på det andliga planet.
I stället skulle vi nog mest hänga i soffa över några thailändska cigg (som har en bild på en stor ful tumör på framsidan) som vi snott av Mogge och några vinpavor vi snott av Jonasson under hans senaste utställning.
Vad Obama vill, rent politiskt har jag ingen aning om. Jag bryr mig hellre inte. Enligt ryktena vill han ha en bra sjukvård som liknar den vi har, men går tvärtemot vad vår egna Mitt Romney, Christer Siwertsson, vill ha.
Men jag vet inte. Jag bryr mig inte.
Jag vill helst bara hänga med Obama och lyssna på en herrans massa musik. Så som Bobby Womack och Chi-Lites.
Jag tror han skulle gilla det!
Grattis i efterskott Obama!
Och är det så att ni hittar något politiskt i mitt val av låtar, så är det (naturligtvis) helt och hållet en ren slump... Vi skålar bara vidare och sjunger:
"I know you'd like to thank your shit don't stank
But lean a little bit closer
See that roses really smell like boo-boo..."
/Stefan
