Popgeni

Det har aldrig varit bra att vara för stor. Ett exempel är när Andres Lokko hyllade Manic Street Prechers i början, innan de blev för populära. Då gillade inte Lokko Manics längre. Trots att James Dean Bradfield förskönade både låtskrivandet och sitt gitarrspel. Mysteriet med Lokko är dock att han fortfarande ändå gillar ELO...
Hur som helst, Bradfield är en stor beundrare av Lindsey Buckingham. Och på sätt och vis är FLeetwood Mac Lindsey Buckingham. Trots det blev plattorna Fleetwood Mac och Rumours lite för stora för att kritikerna skulle vara helt nöjda. Under 1990-talet fick Fleetwood Mac äntligen den respekt som de alltid förtjänat. Men då var inte Buckingham med i bandet. I stället hade man ersatt honom med TVÅ gitarrister, Billy Burnette och Rick Vito. Och Fleetwood Mac var synnerligen ointressanta. Fram till 1997. Då lyckades Stevie Nicks och Mick Fleetwood tjata med Buckingham igen. Och återkomsten kom på Bill Clintons valkampanj, eftersom Clinton var ett stort fan av Mac och låten "Don´t Stop" var den han använde i kampanjen.

Jo, jag vet att Fleetwood Mac var ett högt respekterat bluesband i början. Och att bandet nådde sin dåvarande höjdpunkt med Peter Green i spetsen. Men för mig var det popbandet Fleetwood Mac som kom att sätta sig fast i hjärtat. Framför allt Stevie Nicks låtar och Lindsey Buckinghams gitarr och produktion.

Fleetwood Mac Kanske bästa album är Rumours eftersom den är så genial i sin smått desperata framtoning. Och mer känslomässigt laddade låtar får man leta efter. Så kan det gå om man bildar band med två par. Fråga Abba. I längden orkar man inte.
1987 var det nogh för Buckingham. De hade just haft en megahit med plattan Tango In The Night och inför den stundande turnén så hoppade Buckingham av. Då gjorde att han och Stevie Nicks rök ihop handgripligen utanför Stevie Nicks hus i Beverly Hills. Efter det pratade de inte med varandra på nästan 10 år.

Så för att sammanfatta det hela, så kan man säga att Fleetwood Mac utan Lindsey Buckingham är betraktat som skräp. Medan Fleetwood Mac med Lindsey Buckingham är kult. Vilket är lite orättvist eftersom Stevie Nicks och Christine McVie skrev minst lika bra låtar. Men det var i kombination med Lindsey Buckinghams roll som producent som deras låtar kunde lyfta ordentligt. Plattorna Fleetwood Mac, Rumours, Tusk, Mirage och tango In The Night är stor popmusik med Lindsey Buckingham som huvudarkitekt. Även deras senaste Say You Will är en liten undanskffad pärla. Lyssna bara på Stevie Nicks i Throw Down och Say You Will så fattar ni vad jag menar.

Fleetwood Macs sound är mest baserat på Lindsey Buckinghams gitarrspel.
Där av kommer här en lite lektion av Buckingham själv, producerat av Guitar World.
Så det är bara att plcoka fram guran och plocka med i Landslide (skriven av Stevie Nicks).


/stefan