Popgeni

(Andy Warhol 1967)

Det var ett spektakulärt musikår i många avseenden. The Summer Of Love. Nerdrogade långhåriga snorungar i parker runt om San Fransisco, som sedermera började kalla sig hippies och skulle rädda världen med blommor.
En vacker tanke. En färgstark idé.
Nu blev det inte så. Nixon, Reagan, Bush och Bush kom emellan.
I England blommade mode som aldrig förr. Swingin´ London hade blivit ett begrepp. Twiggy var världens smalaste storstjärna på modellhimlen och allt Beatles rörde vid var stor konst.

Jag har ju gjort en rejäl djupdykning ner i Billboard-listornas historia. Och blivit fullkomligt bländad av alla låtar som kom under 1967.
Neil Diamond fick en hit med "Girl, You´ll Be A Woman Soon". En av mina absoluta favoriter tack vare Quentin Tarantinos Pulp Fiction och Urge Overkill. Av någon anledningen gjorde även Cliff Richard den 1970, men det glömmer vi. Urge Overkill i all ära, men Neil Diamonds version är svårslagen.


Sandy Posey var en sångerska från Alabama. Hennes röst är obestridligt countryinfluerad. Men låten "I´ll Take It Back" är i grunden en poplåt enligt gammaldags amerikansk tradition. "Ì´ll Take It Back" var Sandy Posey fjärde och sista hitsingel i USA. Strax efter henne kom en kvinna med en snarlik röst som kallade sig Dolly Parton.


Janis Ian var bara 14 år när hon (1965) sjöng in "Society´s Child" med Shangri-Las producent Gerorge Morton bakom spakarna. Låten hande om ett kärleksförhållande mellan en svart man och en vit kvinna, där den vite kvinnan tvingas hålla sig efter de normer som, samhället satt vid den tiden. Och gör då slut med mannen.
Ett ämne som var så kontroversiellt att radion först inte vill ta i låten med tång. Men när låten släpptes som singel för fjärde gången blev den en hit. 1967, året då normerna började ruckas ordentligt.
Det skulle dröja 9 år innan Janis Ian fick sitt ordentliga genombrott med "At Seventeen". Men hon är och förblir en av de modigaste singer/songwriters som USA har haft.


Jomenvisst. Politisk medvetenhet, psykadelia och kärlek var ledande under 1967 års låtar.
Men visst kom det även bubbelgumpop 1967.
Gärna då med en storfamilj.
The Cowsills startade 1965 av bröderna Bill, Bob och Barry Cowsill. Men för att alla namn inte skulle börja på bokstaven B så tog de med brorsan John också. Och mamma Barbara för att få lite studs i refrängerna. Men minstingarna Paul och Susan fick inte vara med. Susan var ju bara 8 år dessutom. Dessutom fick hon i slutet av 1970 och början av 1980 samarbeta med Dwight Twilleys plattor och konserter som "harmony vocals".
Bara en sån sak.

Hur som helst. 1967 fick The Cowsills, utan Susan och Paul, en stor hit med "The Rain, The Park And Other Things". Ja, så pass stor att alla ville boka upp gruppen som hade de snyggaste stämsången efter The Mamas And The Papas. SÅ då blev både Susan och Paul med i The Cowsills i alla fall för att mamma Barbara skulle hålla reda på dem. Dessutom blev brorsan Richard (Bobs tvillingbror) också med på ett hörn som turnéledare.
Det sägs att det var The Cowsills som var inspirationen till den amerikanska tv-succén The Partridge Family senare på 1970-talet.
I den här filmsnutten är alltså både Susan och Paul med, fast de inte sjunger på låten.
Men när The Cowsills återförenades som trio för ett par år sedan var det Bob, Susan och Paul som fick köra den här låten i TV.


I augusti 1967 brände Bobby Vee in på försäljningslistans 3:e plats.
Bobby Vee?!?!
Mannen med tidiga 60-tals hits som "Rubberball" (som M.A Numminen faktiskt gjorde bäst som "Gymmibåll"), "The Night Has Thousand Eyes", "Run To Him" och "Devil or Angel".
Han var en av alla dessa "Bobbys" som fanns innan The Beatles slog igenom.
Kunde han få till pophits?
Jodå. Innan så hade Carol King försett honom med "Take Good Care Of My Baby" och låten "More Than I can Say" skäms inte för sig heller.
Men "Come Back When You Grow Up" är i all sin enkelhet en romantisk liten låt.
Och så fortsätter den på det poplära temat för ung tjej som är ivrig att växa upp och som är intresserad av äldre killar, som även Neil Diamond hade i sin låt.
Jag vet inte vem som startade trenden men året därpå kom den strålande popsingeln "Young Girl" med Union Gap. Efter den gick det inte att göra en bättre låt på det temat.


Naturligtvis vimlande det av hits som också blev stora här i Sverige. The Who "I Can See For Miles", Tom Jones "Green Green Gras Of Home", Jefferson Airplane "White Rabbit" och "Somebody To Love", Hollies "Carrie Ann", The Mamas ANd The Papas "Dedicated To The One I Love", Beatles "Penny Lane", "Strawberry Fields" och "All You Need Is Love". Bara för att nämna några. Dessutom kom ju Sgt Pepper och Velvet Underground & Nico. Två viktiga plattor i min samling.
Men jag har valt de låtar som inte blev hits i Sverige och håller mig till det.
Listan för 1967 finns i alla fall här.

Men jag väljer med att avsluta med en riktig höjdare. Brenton Wood fick inte så många hits. Men den här slog ordentligt. 26 år senare hittade en tjej från Brooklyn, New York den här låten. Och hon spelade in den med sin kille.
Kommer någon ihåg vad hon hette, nu igen?
Hon hade blått hår och var, förutom sångerska, skådis och numer även producent och låtskrivare på heltid.
Den som vet, vinner min kanelbulle.


/Stefan