The Thin Ice
Jag har på sista tiden laddat min ipod med plattor av America och Pink Floyd för att äntligen sätta mig in deras musik. America gick sådär... Jag återkommer med det.
Däremot är jag numer helt såld på Pink Floyd.
Är nog den sista i världen, men det skiter jag i.
Förr tyckte jag mest att det lät som ljudcollage, men nu äntligen fattar jag hur det hänger i hop.
"Dark Side Of The Moon" är nog en av världens bästa plattor.
"Wish you Were Here" är troligen en av världens bästa låtar.
Och att jag inte upptäckt "The Wall" tidigare är märkligt.
Så eftersom bloggen speglar det jag lyssnar på just för tillfället, så måste ju även Pink Floyd vara med.
Vill slå ett extra slag för "Meddle" och "Animals" som kom lite i skymundan. Fantastisk musik som får dagarna att springa förbi.
Söker just nu efter filmen "The Wall" med Bob Geldof i huvudrollen. jag kommer i håg att jag såg den för 10 år sen ungefär, men nu vill jag se den igen. Tack och lov för klippen på youtube.
Anledningen till att jag fastnade i Pink Floyd var en av de där bloggtjejerna i aftonbladet som totaldissade Roger Waters som gammal gubbe.
I dagens medievärld är det fullt ok att fortfarande diskriminera ålder. Speciellt fortfarande musikaliskt aktiva mäns ålder.
Därför är jag glad över att den bästa musiken är tidlös. Texterna är tidlösa. Vi brottas fortfarande med samma problem. Problem som en del blogg/krönikörer fortfarande inte fattat finns. Utan inbillar sig att de lever i en slags stockholmsdröm med två timmars bloggjobb om dagen, fika med hunden i 7 timmar och klubbande på stureplan resten av den vakna tiden. Då behöver man inte lyrik, poesi eller annat fjant. Då kan man göra som vår nöjesminister Lena som vill kalla kultur för underhållning.
Det är ett stickprov av den värld vi lever i idag. Och där behövs Pink Floyd, John Lennon, Miles Davies, Janis Ian och Joni Mitchell fortfarande. Över 30 år efter sin "storhetstid".
/Stefan
Helt rätt Steffe! Gilmours soloplattor är oxå värda att kolla upp. Speciellt den första. Och en del av Roger Waters sologrejer förtjänar respekt!
Mycket intressant inlägg. För någon tid sedan funderade jag själv, litet provocerande, över den evigt uthängde Peter Frampton och en måhända förestående omvärdering av honom. Jag läste just på en annan blogg sådana liknande funderingar kring honom och kände mig litet clairvoyant. Några som tagit sig genom den rehabiliteringsprocessen - och kanske studsat tillbaka in i mörkret? - är Fleetwood Mac - lika föraktade som de var i mitten av 70-talet, lika hyllade var de för några år sen. Jag har själv ännu inte gett mig på Pink Floyd men är nog ganska övertygad av att en sådan djupdykning bara skulle resultera i en total kapitulation. Däremot tycker jag att Waters under sin senare karriär förefaller vara otroligt pompös och överlägset dryg - och det kommer jag nog alltid att tycka. Kul förresten att Du gjorde ett försök med America, jag visste till för nyligen inte om deras samröre med George Martin och en del av musiken är riktigt bra, även om de nog inte når ända fram. Själv fick jag förresten riktigt kalla kårar när jag spelade upp en liten låt som jag skrivit häromsistens och snart fick höra det positiva omdömet (det var menat som positivt) "aha, det låter litet som Yes!" Snart är ingenting sig likt...
"Dark Side..." och "Wish..." är ess. Även spännande "Meddle" och "Atom Heart Mother" fanns med under skolperioden på förfesterna och satte sina avtryck.
När det gäller "America" så köpte jag debutplattan med samma namn i Spanien 1972 och fyllde på med ytterligare sju vinylalbum, de sex första är riktigt bra, innan det kändes som de började tappa tempot.
"Here & Now" från 2007 är förresten ett riktigt snyggt album där man kan känna igen de melodiösa vibbarna från the seventies.
... och förresten.
Vem fan bryr sig om bloggtjejerna i Aftonbladet eller på liknande forum?
Jag slösar inte min tid på dem.
