Vinylkällaren 42
Carlene Carter
”Musical Shapes” (WB) 1980
Ett riktigt ess i countryfacket.
Och trots sina 31 år på nacken så passar den hur bra som helst in på vilken countryradiostationer i dagsläget som värnar om klassig americana och countryrock. Naturligtvis blev den aldrig hyllad på den årliga galan på Grand Ole Opry i Nashville det året, men ignorerade artister och band i det sammanhanget är ofta lika med kvalité.
Och jag ljuger inte det minsta när jag påstår att den är pärlan i Carlenes diskografi, i konkurrens med ”Little Love Letters” från 1993 då.
1980 var Carter gift med Nick Lowe vilket innebar att hela Rockpile, förutom Lowe på bas, Dave Edmunds och Billy Bremner på gitarrer och Terry Williams trummor kompade på tio av plattans 12 spår.
Edmunds gör en oslagbar duett med Carlene i ”Baby Ride Easy med och Johnny Cash ”Ring Of Fire” får sig en läcker vinkling när Clover-medlemmarna John McFee, gitarr, Johnny Ciambotti, bas, Sean Hopper, orgel, och Kevins Wells, trummor tar över för stunden.
Men den är Rockpiles driv och känsla förenat med Carlenes sång och ypperliga låtskrivande i ”Too Bad About Sandy”, ”Foggy Mountain Top”, ”Cry”, ”Madness”, ”Bandit Of Love”, ”I'm So Cool” och ”That Very First Kiss” som gör helheten så rätt.
Naturligtvis så producerade Nick den här bakelsen.
Gossen som smyger till höger på albumbaksidan är the hidden treasure i den 42:a omgången av Vinylkällaren.
Som ung fick han sin spräckt sex gånger i boxningsringen innan han började göra det som han var bäst på.
Lätt som en plätt hävdar jag. Någon som är av en annan åsikt?
/Björn
Såg ju ganska snabbt (f'låt) att det rör sig om Chris Isaak med sitt andra och självbetitlade album från 1987. Tyckte först att det dock fanns en likhet med profilen på John Mellencamp.
En liten reflektion över skillnaden med vårt lyssnande idag och igår som nog stämmer in på de flesta musikintresserade som varit med några år.
Jag har väldigt dålig koll på cd-omslagens fram- men framförallt baksidor. Visst var det väl så att vi förr bara kunde sitta och glo och läsa på omslagen i samband med att skivan snurrade. Idag förhåller man sig på ett annat sätt till musik; vi rör oss eller gör ofta något annat i samband med lyssnandet. Vi sitter inte längre bara ner och lyssnar (om man inte sitter i bilen vill säga) men det jag vill komma till är att jag inte läser på omslagen i samma utsträckning som tidigare. Jag får villigt erkänna att jag knappast (orkar) läsa igenom de små ”pixi-häftena” längre. Jag bryr mig inte så mycket om de konstnärliga uttrycken heller. Allt beror nog inte bara på åldern…
Am I right or will I be left?
Right as usual.
Funderar allvarligt på om jag ska starta upp kategorin CD-skafferiet inom kort?
Nej, fortsätt du (säger jag, ja).
Jag tog mig en tripp in på Bengans i Göteborg under semestern. Har inte varit där på görlänge och det var nog minst 20 år sedan jag såg så mycket nya LP-skivor, så riktigt död är väl inte vinylen men det är väl bara nördarna och vissa unga som hakar på. Men fan så häftiga LP-albumen blir vid sidan av cd-versionen.
