Popgeni

Apropå Patrik Backlunds ”Is An Arsonist” så funkar den här rykande färska och goa tributen Div. Artister "Sing For Your Meat: Tribute To Guided By Voices" som hand i handsken till det amerikanska kalasbandet.

För det handlar ofta om samma geniala vibbar.

Sen är det bara att gå bort sig helt i G.B.V. mäktiga backkatalog och naturligtvis köpa ett av de 300 vinylexemplaren av mordbrännarens mästerverk.

Om det nu av någon underlig anledning skulle finns några kvar efter kvällens releaseparty i Umeå?

/Björn

It's hard to be ignored
When I look at you, you look so bored
My baby, my darling
I've been taking a beating

tp

Patrik Backlund

Is An Arsonist (DIY)

PPPPP

Mordbrännare är guld värda. I alla fall när de likt Patrik Backlund kan sätta eld på popmusik på det här helt magnifika sättet. Fast egentligen är det lika mycket rock eller indie med sylvassa och granna låtar som bara slår undan fötterna med sin omedelbarhet.

"I.A.A." är nio låtar som aldrig ber om ursäkt. De tränger sig helt enkelt på så där underbart övertygande som bara de bästa melodierna kan göra.

Mattias Alkbergs klockrena hyllningen till Patrik på hans hemsida säger det mesta.

Där drar han eleganta paraleller till band som Big Star, Guided ByVoices, Paul Westerberg, Yranaktuella The Posies och Roky Erickson under sin tid med The Aliens, Neutral Milk Hotel och en massa skotska band som fortfarande vårdar konsten att spela pop med en hel del rock i baksätet.

Han avslutar med att kalla "Is An Arsonist" för ett modernt mästerverk.

Jag behövde bara ett par, tre genomspelningar för att inse att han talade sanning.

"Is An Arsonist" är nio låtar helt euforisk och bedårande pop med klockren varierad hårdhet i den musikaliska lacken.

Jag lyfter mentalt och blir varm inombords när jag hör omtumlade saker som "Rope", "Living Room Fire", "Don´t Wait Up For Me" och "Outspoken And Plain".

Men egentligen är det här en platta som ska spelas hela vägen från inledningen med "Run Son Run" till avslutande "Seesaw" för att förstå hur stor den är.

Även om Patrik bor i Umeå, där det blir releaseparty för albumet i kväll, så är det en rakt igenom jämtländsk produkt.

Inspelat i Studio Talkback mellan maj och december 2009 med lysande trummisen Emil Karlsson och fint körande Anna Johnsson (Anaugh Conda &The Hartmans) som excellent komplement till Patrik och hemliga Sommarkatten på övriga instrument.

Patrik och "katten" står också för produktionen och har format något som har få likheter på den svenska musikscenen, förutom kusinen Grande Roses då.

Redan på min årsbästalista och jag är så förbaskat nöjd att jag också har försäkrat mig om ett av de 300 vinylexemplaren som pressats.

Gör det du också genom att gå in på patrikbacklund.com och beställ innan det är för sent.

Det är ju ett modernt mästerverk.

Liknande artister: Se ovan

Björn Bostrand

Samma dag som hennes första album på åratal ges ut så kommer också meddelandet att Poly Styrene har avlidit i bröstcancer. X-Ray Spex var först och störst av den brittiska punkens band med tjejer i fronten. Och X-Ray Spex var Poly Styrene och hennes röst. 
Jag ryser än i dag av välbehag när jag tänker på upplevelsen av att höra deras första singel "Oh Bondage Up Yours" 1977 och inte minst deras album "Germ Free Adolescents" från 1978.
Tyvärr drabbades Poly av psykisk ohälsa och hennes karriär har varit otroligt ojämn sedan debuten.
I dag kom meddelandet att hon avlidit i går 53 år gammal.Vila i frid!

She's a germ free adolescent
Cleanliness is her obsession
(x4)
Cleans her teeth ten times a day
Scrub away scrub away scrub away
The S.R. Way 

/cbj

Delay Trees "About Brothers" from friendly fire recordings on Vimeo.

Dennis Linde

”Under The Eye” (Monument) 1977

Ibland är det klockrent med fortkörningsböter.

Det var i alla fall det som fick amerikanska låtskrivaren och musikern Dennis Linde att bli av med sitt körkort och sitt dagliga kneg som chaufför på en tvättinrättning och istället satsa på det han var absolut bäst på.

Att skriva låtar.

Det betalda sig ganska snabbt när Elvis Presley fick en monsterhit med Lindes ”Burning Love” 1972, där Linde lirar gitarr på originalversionen.

Fram till sin död, 63 år gammal 2006, så var han en respekterad och hyllad låtskrivare främst i countrykretsarna och han levererade hits till artister som Kenny Rogers, Don Williams, Mark Chesnutt, Joe Diffie, Dixie Chicks och Alan Jackson.

Han fick också utmärkelser som Nashville Songwriter Association's Of The Year och BMI's Songwriter The Year 1993 och 1994.

Men ”Under The Eye”, hans fjärde, sista och finaste soloalbum, handlar inte så mycket om country förutom en och annan banjo och fiol i ljudbilden.

Istället blandar han rock'n'roll och popmelodier och spetsar anrättningen med slingor av southernfunk. Och låtskrivarsnillet blir hur uppenbart som helst.

Tio låtar, nio egna och en cover på Stan Jones ”Ghost Riders” är ett klockrent uppställ med ett antal fina musiker i kombandet.

Titelspåret, ”Strange Groove”, ”There Goes My Heart Again”, ”Lookin´At Ruby”, ”In The Music”, ”The Good Ship Rock'n'Roll” och ”Funky Hoe Down” är låtar som spindelväven aldrig kommer att växa fast på.

Dessutom en stark uppvisning på Lindes utsökta bredd som låtsnickare.

”Under The Eye” blev aldrig en säljare när det begav sig. Men tidens tand har inneburit upprättelse på den fronten och välförtjänt gjort den till ett verk som det talas om när bortglömda oldies but goldies kommer på tapeten.

Tyvärr en vit fläck på Spotify.

Omgångens ”Hidden Treasure” till höger tycker jag är svinlätt. Jag bjussar ju till och med på några av låttitlarna.

Shoot!

/Björn

Om någon vecka slår slaget om finalplatserna i Champions League. Det är föga förvånande att Barcelona, Real Madrid och Manchester United är tre av lagen som gör upp om finalplatserna men litet mer otippat att tyska Schalke 04 är ett av de fyra återstående lagen.

1976 placerade sig ett annat otippat lag i finalen för dåvarande Europacupen, nämligen franska AS Saint-Étienne, som dock misslyckades med att slå blytunga Bayern München. Den franska klubben, som bildades redan 1919 och bl a betalat lön till sådana legendarer som Michel Platini, Laurent Blanc och Roger Milla, har dock inte bara satt sina spår på fotbollsplanen.

Jag medger gärna att jag inte är någon stor fena på indie dance eller housemusik men sent omsider, måhända, fick jag upp ögonen för utmärkta engelska bandet Saint Etienne, som tog sitt namn just efter det franska succélaget. Bandet bildades av de f d musikjournalisterna Ben Stanley och Pete Wiggs. Deras ursprungliga idé var att de skulle engagera olika vokalister vid behov men efter några sådana inhopp, kom dock Sarah Cracknell att bli en permanent medlem av bandet och dess frontfigur.

Den första skivan Foxbase Alpha kom 1991 och därefter har ytterligare sex originalplattor släppts., senast Tales From The Turnpike från 2005.

Det är inte särskilt förvånande att två journalister återfinns i bandet, som formligen dryper av nostalgi och romantiska bilder från ett oskuldsfullt England som aldrig kommer igen.

Kolla in bandets ambitiösa hemsida och läs om medlemmarnas tips för en bättre tillvaro.

Nedan kommer videoklipp med två av mina favoriter Mario´s Café och He´s On The Phone.

tp

Lördag har blivit söndag.

Dagen efter kvällen före för alldeles för många och hur är det med livsmelankolin?

Hänger ankomsten av måndagen som stor blöt och sur filt över dig?

Eller är du redo att du njuta i fulla drag av ännu en dag som du kan forma precis som du vill?

Jag funderade inte en sekund över att ha med ”Sunday Bloody Sunday” för att strö extra salt i såren hos dig som umgicks för länge och intimt med old demon alcohol på lördagskvällen.

Det finns några solklara vinklingar på det ämnet i alla fall.

Tänkte mest bara på låtar Div. Artister "The Sunday List" som fungerar oavsett kroppslig och känslomässig status denna morgon.

/Björn

Det är lördag.

En dag som för de allra flestaruvar på förväntningar, löften och en total bortkoppling från the rat race (om man nu inte har ett kneg där varannan helg är rutin).

För andra kan det vara ännu en ”Another Shitty Saturday Night” som Greg Trooper sjunger så magnifikt verklighetsnära i den pärlan.

Hur som helst så är det en dag som berör och här får ni en lista med lördagsfavoriter som i min musikaliska sfär ramar in dagens känslan på ett tämligen snyggt sätt Div. Artister "The Saturday List".

Naturligtvis handlar den också om tips på fina album som ni kanske inte i vissa fall visste existerade?

/Björn

Raphael Saadiq ”Stone rollin´”

(Columbia/Sony)

PPPP

Genom åren som recensent har jag haft ett speciellt öga för soul, gammal som ny. Det är den genren jag ständigt haft bevakning på och under 90-talets enorma Northern Soul-väg, då det vällde fram mängder med guldkorn ur arkiven, var det riktigt svårt att hänga med i svängarna, för att inte tala om i plånboken. Men även den sortens reträtt till vad man missat, har sin begränsning. Det är liksom mer svårt att finna nutida utövare av den genuina soulmusiken. Krasst uttryckt växer de idag inte på träd.

Det är där som yranaktuella Raphael Saadiq klivit in med stil och finess, känsla och naturbegåvning.

Efter karriären med Tony! Toni! Toné! har Saadiqs fyra solourgåvor sakta men säkert kantrat över till att vårda dåtidens svarta musik, om än i egen tappning där låtskrivandet varit lika starkt som under åren med Brothers Wayne och kusinen Timothy Christian i TTT. Mellanspelet i supertrion Lucy Pearl (med Dawn Robinson och Ali Shaheed Muhammad) bjöd också det på en imponerande studioplatta innan solokarriren tog vid för tio år sedan.

De två senaste utgåvorna ”Ray Ray” och ”The way I see it” har fått oss lovers av 60/70-tals soul & funk att sucka djupt av beundran och glädjande nog är ”Stone rollin´” en direkt fortsättning, där låtmaterialet är sagolikt bra. Saadiqs känsla som producent (fråga Macy Gray, TLC och The Roots som har haft förmånen att anlita denne magiker) är en pusselbit som gör att lyssnaren lika gärna kan säga att det här är inspelningar som kan härröra från dåtidens klassiska sound. Det partykitschiga singelsläppet ”Radio” har banat väg för albumet som bjuder på en drös lika knäckande bra låtar och jag längtar redan nu att få höra Raphael livs levande på yran. Eller vad sägs om de här orden, då Saadiq med band bjöd på en livs levande förhandslyssning i New York i februari av låtarna på ”Stone rollin´”:

”Raphael Saadiq is the perfect example of an artist whose albums don’t give you the full experience of how great their talent is. Live he is beyond amazing and vocals are better than anything he’s ever recorded” (www.soulculture.co.uk)

Say no more, liksom.

/B-O

Keren Ann ”101” (EMI/Border)

PPPP

Jag tar av mig hatten, bockar djupt och tackar ödmjukt för att få ha tagit del av en smart, stilfull och på många sätt stor tonkonstnär. Den meningen kunde ha avslutat den här recensionen, men jag vill säga det på en gång eftersom det är de orden som poppar upp direkt efter att den sista låten tonat ut. För mig är det här en musikupplevelse som jag kommer att återvända till och jag rekommenderar dig att söka upp Keren Ann Zeidels tidigare utgåvor.

Varför?

Jag kommer till det strax. Först förtjänar denna doldis en liten presentation. Keren är född i Israel, har en rysk farsa och en holländsk morsa. Strax innan tonåren flyttade familjen till Frankrike där hon redan som tonåring började skriva egna låtar. Fullängdsdebuten ”La Biographie de Luka Philipsen” är en häxbrygd av influenser där ytterligheterna utgörs av triphop och judisk folkmusik och mellan dessa finns många överraskande inslag.

Under förra decenniet släpptes ytterligare fyra plattor, alla skapade i samma nyckfulla spektra där det är tydligt att tonkonstnären själv är nyfiket sökande över dåtid som samtid, med ett öppet öra för att ta till sig små pusselbitar här och där, och ta in dessa i det egna musicerandet.

Det är exakt detta som inryms i de tio låtarna på ”101”, även om jag tycker att det tidigare mer ystra uttryckssättet tyglats för att i studion putsas till utsökt perfektionism. Sångrösten är tonexakt behagligt balanserad för att bara vara ett med helheten. Detta är något som också gäller alla beståndsdelar i Keren Anns musik. Inget sticker egentligen aldrig ut för att ta över. Här finns inga gitarrsolon eller överraskande andra instrumentella inslag. Men det är helheten, go´vänner som jag knockas av, eftersom beståndsdelarna är så utsökt balanserade. Det här är ultrasmart singersongwriterpop som etsar sig fast men du förstår inte riktigt varför.

Som exempel skapas i titelspåret en knepig mystik då hon till en monotont hypnotiskt vacker ljudkuliss räknar ner en mängd ting och händelser från 101 till 1. Det hela är en parentes i jämförelse med övriga låtar, men sammanfattar ganska så exakt den upptäckarglädje och exakthet som den här tjejen har i sin musik. Som sagt, jag lyfter på hatten och hyser stor beundran för den här kvinnan och vill ha mer.

Liknande artister: Suzanne Vega, Portishead, Beth Orton, Jane Siberry, Annie

/B-O

I dag - The Knux med härligt sköna "She´s So Up".HipHop-brorsorna vill visa att de kan rocka och spela instrument. Nya albumet från New Orleans coolaste duo sedan Allen Toussaint och Dr John är under inspelning.
Dagens Fråga: Vad hette det album från 1973 som producerades av Allen Toussaint med Dr John kompad av The Meters?( Hör svaret här under The Knux sköna rocksväng)

Hör svaret här

Jakob Hellmans "Vintern dör". En 22 år gammal sång som alltid är lika aktuell den här tiden på året.
Dagens Fråga: "...och stora havet", Jakob Hellmans hittills enda album producerades av en producent som också var musiker och sångare. Vilket band kom Jakob Hellmans producent ifrån?(Hör dem med en lysande låt under detta audio-klipp på en av alla tiders bästa vårsånger)

Hör svaret här

Bill Callahan

”Apocalypse” (Drag City/Border)

PPP

Ex. Smog mannen gör plattor som får recensentkåren att slå knut på sig själva för att hitta rätt när det gäller att beskriva hans uttryck. Han gör upp med sitt eget lands inblandning i Vietnam, Irak och Afghanistan i musikaliskt skeva och skruvade ”America”.

Men annars är det för det mesta en återhållsam, känslosam och hudnära produktion som möter lyssnare i de sju spåren som bäst kan beskrivas som en avskalad befruktning mellan soul, blues och country. Callahans karismatiska och mjukt påträngande röst ligger längst fram och berättar personligt historier om både fägring och hat på vårt klot.

Och när jag hör en kvartett som ”Drover”, ”Babys Breath”, ”One Fine Morning” och ”Riding For The Feeling” så kan jag se mig själv en månad framåt i tiden sitta på vår altan i morgonsolen och fundera över nuet med feelgood-Callahan som musikalisk massör.

Jag har inte direkt fördjupat mig i hans tidigare två soloalbum. Men ”Apocalypse” gör klart att Bill Callahan är en artist som går sin egen väg.

Liknande artister: Smog, Silver Jews, Justin Townes Earle, Bonnie ”Prince” Billy, Palace Music.

Björn Bostrand

Shoes

”Present Tense” (Elektra) 1979

Ett tämligen prefekt popalbum från en tämligen perfekt popgrupp i 70-talets sista andetag. ”Present Tense” är en utsökt balanserad, klassisk och tidlös popplatta med känsla och sound hämtad från 60-talets beat och pop och förfinad genom 70-talets powerpopfilter.

Inspelad i England och producerat av de fyra medlemmarna Jeff Murphy, sång & gitarr, John Murphy, sång & bas, Gary Klebe, sång & gitarr och Skip Meyer, sång & trummor tillsammans med en viss Mike Stone så skapade den amerikanska gruppen sitt alldeles eget attraktiva sound.

Och även om man lätt kan sortera ut influenser från både Beatles, Beach Boys och en del andra stilbildare så är det här en popplatta med en egen själ.

Alla fyra sjunger och harmonierna och stämsången är inget annat än briljant rakt igenom de 12 ursnygga låtarna på ämnet.

Mjuka Shoes stryker oemotståndligt mjukt medhårs i ”Tomorrow Night”, ”Your Very Eyes”, ”In My Arms Again”, ”Every Girl” och ”Three Times”. Med tempohöjare och crunchiga gitarrer i ”Tommorow Night”, ”In My Arms Again”, ”Now And Then”, ”Cruel You” och ”I Don´t Wanna Hear It” adderade man new wave känslan och formade ett album som bara måste sortera in i timeless-facket.

Här får du en Spotifylänk för att lyssna själv Shoes "Present Tense/Tongue Twister"

Den innehåller även uppföljaren ”Tongue Twister (1981) från spår 13 och neråt. En platta som jag personligen inte tycker prickade lika hundraprocentigt rätt, men ändå är ett album som håller klart hög powerpopklass.

Å så var det där med det som jag från och med nu kommer att benämna ”Hidden Treasure” (tack Hans!) i den här kategorin.

Vem är han som gömmer sig i blåröken till höger på LP-baksidan och vilken är titeln på albumet?

/Björn

Alldeles snart kommer ett nytt samlingsalbum från fru Adu. Allt är kanon som vanligt och varje dag blir en cool dag med hennes musik...
Dagens Fråga: Det här smakprovet från samlingalbumet är en cover. Vilka popgenifavoriter gjorde originalet?(Hör dem under denna sköna torsdagssång)

Hör svaret här

Mike McGear

”McGear” (WB) 1974

Han heter egentligen McCartney i efternamn och är en två år yngre broder, född 1944, till en viss Paul. Men han ville inte segla på sin brorsas namn när det var dags för solodebuten 1974 och tog därför efternamnet McGear.

Innan hade han ett förflutet som en i trion The Scaffold tillsammans med komikern John Gorman och poeten Roger McGough.

Alla med ett hyfsat laddat 60-talschip någonstans i bakhuvudet kan säkert erinra sig låtar som hiten från 1966, ”Thank U Very Much”, och englandsettan ”Lily The Pink” året därpå.

Men här är anslaget lite annorlunda.

De tio låtarna är, förutom Bryan Ferrys ”Sea Breezes” och ”The Casket” av Paul och Roger McGough, skrivna av Mike tillsammans med Paul som också har producerat. Och det med ett sound som ligger mycket nära det som ”Macca” själv gjorde på soloalbum som ”McCartney” och ”Ram”. När sen Mike sjunger med en stämma som utan tvekan skulle ha passat utmärkt i Beatles stämmsång så blir det här ett klart elegant popavtryck.

Paul och Linda kallar sig också McGear på insidan av vik-up-omslaget, och Linda finns med i instrumentering som även innehåller Wings-gitarristerna Denny Laine och Jimmy McCulloch och trummisen Gerry Conway.

Vem som lirar bas står inte, men man kan ju bara gissa.

37 år efter releasen så är det här fortfarande ett tidlöst och mycket behagligt återseende.

”Leave It”, ”Norton”, ”Have You Got Problems”, ”Rainbow Lady”, ”Simply Love You” och ”Givin' Grease A Ride” är låtar som garanterat får snålvattnet att rinna hos vilken låtsnickare som helst. Både då och nu.

Och nere i högra hörnet så tittar ”Macca” upp.

/Björn

Young Dreams - Young Dreams from Kristoffer Borgli on Vimeo.

Peter LeMarc har gjort den vackraste sången om denna månad. April står för allt vackert och Peter LeMarcs text innehåller allt detta. Köpte Le Marcs fina stora bok för halva reapriset häromdagen. Boken innehåller Lennart Perssons sista text och massor med intressanta och vettiga texter runt Peter LeMarc och hans låtar.

Dagens Fråga: Peter LeMarc gjorde flera skivor som floppade. Men när han väl slog igenom var det med hjälp av en viss producent från ett stort svenskt band. Från vilket band kom producenten som producerade Peter Le Marcs stora genombrottsskivor?( Hör svaret under denna vackra aprilsång)

Hör svaret här