Popgeni

Todd Rundgren

“Something/Anything” (Bearsville) 1972

Dubbelalbumen har varit sällsynta i Vinylkällaren. Tror faktiskt inte det har förekommit ett enda tidigare i en snabb eftertanke (rätta mig om jag har fel, Hans).

Men när det nu förmodligen är debut för detta både älskvärda och ibland också ganska onödiga format så plockar jag fram en av de bästa någonsin genom tiderna.

För att inte säga en helt tidlös klassiker som är lika bländande bra den 31 januari 2012 som den var när den släpptes i februari 1972.

För det mesta på egen hand så formade Todd ett dubbel som är en bländande uppvisning i låtskrivarkonstens svåra hantverk.

Magnifika “I Saw The Light” öppnar och sen följer ytterligare 24 spår som är en provkarta över Rundgrens snille, bredd, lekfullhet och hängivna koll på alla genrer som finns på kartan.

Tänker inte rabbla låtar utan trumfar istället med en Spotifyare Todd Rundgren "Something/Anything" så kan du upptäcka albumet själv om det nu inte redan är gjort.

Todd tangerade bitvis brilliansen på “Something/Anything” senare I karriären, men aldrig med samma monumentala kraft som på “S/A”, som är nummer tre i en lång, längre och längst albumdiskografi.

57:e Hidden Treasure är ett ess från 70-talet där de fyra synliga bokstäverna överst på baksidan berättar det mesta. Kanske också den röda och på den tiden tämligen välkända skivbolagsloggan.

Brittiskt, och en pärla. Men absolut inte Showawaddywaddy.

Guess Who! Inte gruppen förstås.

/Björn

The organic movement is finally real! It brings us a caffeinated surge of pleasure to introduce to you the first-ever (and only) Bonnie Prince-certified organic coffee. Up until now there were rules and rules about how to get a product certified organic, but standards are for the birds. And Bonny eats birds for breakfast. With coffee, goddamn.

Along his travels Bonny some how managed to find himself on the island of Hawaii and met up with the Kona Coffee people. After rigorous experiments with bean burning, granulated sugar filtering, boll weevil cross pollination and button pressing (always the most critical part of any operation, including our own. Lever-pullers, shut you mouth!), this limited edition roast is ready to be bought (but mostly sold) right here, right now in the Drag City interglobal e-marketplace.

Each half pound of whole beans comes in a re-sealable black bag complete with a one of a kind pink label to certify the clean body and fresh finish (and deep paranoia) you expect from the Bonny brand. It tastes best when paired with Wolfroy Goes To Town, available for purchase here, but it’s also not bad with chewing gum, hash browns (or hash, browns), garden heirlooms, sour patch gummies, cough drops, foodstuff, ulcers, dandelions, hot dogs and turkey necks.

This "Bonny Billy Blend" from Kona Rose Coffee is 100% Kona Coffee certified Organic by HOFA. 100% Wolfroy certified, too. Certified what is what you'll have to buy the coffee to figure out.

Foxy Shazam

“The Church Of Rock And Roll” (EMI/Capitol)

PPPP

Det är nästan löjligt.

Men jag är där och fingrar på tangenten för att trycka dit det femte P:et som skulle inneburit att jag öppnat 2012 med tre raka fullpoängare i recensionskategorin.

Och hur trovärdig blir man då när inget av deras album finns recenserade på siten Kritiker.se där stora delar av “recensionseliten” huserar.

Huuva!

Men skit samma för Foxy Shazam från Cincinatti, Ohio, levererar stundtals på ett sätt som skapar rysningar hela vägen ner under fotsulorna.

Rock'n'roll kan vara så där omedelbart underhållande att man plötsligt bara sitter där med ett brett och fånigt flin på läpparna. Eller bara rakt av på svinbra så att man drabbas av gåshud.

De tillstånden infaller när man suger åt sig F.S. högoktaniga hemkok av glam, en gnutta soul och bombastiskt progressiv rock.

Med frontmannen och sångaren Eric Sean Nally, som en solklar och medveten kloning av ikonen Freddie Mercury (Queen), Russel Mael (Sparks) och Justin Hawkins (Darkness), i odiskutabelt fokus så anfaller man med storslagen melodisk hitrock'n'roll.

Hawkins har också varit med och skrivit samtliga 11 spår, vilket också hörs klart i den maffiga ljudbilden.

Bandet må vara ett klart ripoff på föregångarna, men varför bli upprörd.?

Plagiatet är seriöst, älskvärt och gjort med stor glimt i ögonvrån och eget snille i ryggen.

Och visa mig den passionerade rock'n'roller som på fullt allvar påstår att ett knippe som “I Like It”, “Holy Touch”, “Last Chance At Love”, “(It's) Too Late Baby”, “I Wanna Be Yours”, “Wasted Feelings” och titelspåret inte kittlar ordentligt?

Kolla själv här om du är en av dem Foxy Shazam "The Church Of Rock And Roll".

Liknande artister: Sparks, Darkness, Queen, Meat Loaf, Panic At The Disco.

Björn Bostrand

Nada Surf

PPPPP

“The Stars Are Indifferent To Astronomy” (City Slang/PGM)

New York trion har varit igång i 20 år nu.

Och Matthew Caws, gitarr, sång, basisten Daniel Lorca och trummisen Ira Elliot har bara vuxit som grupp när andra band ofta tappat inspiration och upprepat sig själva under en så lång tidsera.

2012 är Nada Surf ganska långt ifrån det småyviga indiegrungebandet i “nerd rock revival eran” som hade en liten monsterhit med “Popular” 1996 och spådes en kort karriär av expertisen.

Men efter avstampet på de två första albumen har man lagt essen på bordet.

“Let Go” (2002), “The Weight Is A Gift” (2005), “Lucky” (2008), bedårande coverplattan “If I Had A Hi-Fi” (2010) är som att rulla ut röda mattan fram till sjunde kapitlet i en både graciös och explosionsartad diskografi

Att spetsa tio års powerpop mission med ett album av “T.S.A.I.T.A.” kaliber är magnifikt för tre herrar som åldersmässigt befinner sig mitt emellan 40 och 50, men fortfarande har kvar den stora kärleken till den sanna popmusiken.

De tre bärande hemligheterna med Nada Surf är förstklassigt låtsnickrande, det omedelbara flytet i låtarna och Caws elegant sårbara sång långt fram I mixen.

Inte ett tveksamt spår och den graciösa popmelankolin grundad på elektriska power ackord i “Clear Eye Clouded Mind”, “Jules And Jim”, "Teenage Dreams", Looking Through”, “Let The Fight Do The Fighting”, “No Snow On The Mountain” och "The Future" är en sann popdröm.

Och jag faller raklång redan i farstun.

Liknande artister: Ash, Fountains Of Wayne, Teenage Fanclub, The Lemonheads, Band Of Horses.

Björn Bostrand

from Molly Schiot on Vimeo.

/Stefan

Tracey Ullman

“You Broke My Heart In 17 Places” (Stiff Records/MCA) 1983

Vilket popalbum med stenhård flirt på 60-talet hon gjorde med sin debut. Men sen blev det bara en fullängdare till innan Ullman “faded away” från popscenen.

Lite som en musikalisk syster med saliga Kirsty MacColl, och att hon fick en monsterhit med Kirstys “They Don't Know” kändes som rätt naturligt då, och den finns naturligtvis med på albumet som ett bland 11 spår.

MacColl är också med och körar liksom The Flying Pickets och en lång radda andra.

Här finns klassisk 60-talspop, både I lånad form direkt från det magiska deceniets smörgåsbord, och från 80-talet men med rotsystemet 20 år bakåt I tiden.

Och Ullman gör verkligen låtar som Jackie De Shannons “Breakaway” och Sandie Shaws “Long Live Love” rättvisa

Breda leenden hela vägen. Och varför inte för det är ju fredag och man är ledig.

Han som flinar upp sig så maximalt på baksidan av 56:ans Hidden Treasure är inte brorsa till dem som gjorde det här albumet 1970 och därmed tog första steget i en mäktig musikalisk karriär som fortfarande pågår.

Vem och vilket album?

/Björn

Kathleen Edwards

"Voyageur" (Rounder)

PPPP

Något så ovanligt som en skillsmässoplatta.

För den här handlar på ett flertal av de tio spår om den 33-åriga kanadensiskans uppbrott från det långvariga äktenskapet med musikern och producenten Colin Cripps, som varit hennes högra hand på hennes tre tidigare album.

Men mycket av texterna är inlindade och man får många gånger dra egna slutsatser och spekulationer om hennes funderingar och känslomässiga förhållande till exmaken och kärleken till den nya mannen i hennes liv, Justin Vernon (Bon Iver).

Kvalitén har gått som en röd tråd genom hennes karriär, från fullängsdebuten “Failer” (2003), “Back To Me” (2005) och “Asking For Flowers” (2008).

Som tonåring grottade Kathleen ner sig i äldre broderns samling av Bob Dylan, Neil Young och Tom Petty album och tog där avstamp på sin musikaliska profil.

Med Vernon som medproducent har ljudbilden vuxit och brett ut sig mer på “Voyageur”, jämfört med de lite mer traditionellt elegant americana formade föregångarna.

Men Edwards är fortfarande starkt rotad i genren och öppningsspåret “Empty Threat”, “Chameleon/Comedian”, “Change The Sheets”, “House Full Of Empty Rooms” och “Mint” är exempel på underbart balanserad och lagomt storslagna americanaballader.

I sju minuter långa avslutningen “For The Record” gör hon upp med sina nuvarande känslor.

Men även om “Voyageur” som helhet andas en del tungsinne så är Kathleen likt sina nedanstående medsystrar begåvad med en musikalisk dragningskraft som är urstark oavsett om det handlar positiva eller negativa vibbar i livet.

Liknande artister: Lucinda Williams, Tift Merritt, Gillian Welch, Patty Griffin, Kasey Chambers.

OBS! “Voyageur” släpps nästa onsdag i Sverige.

Björn Bostrand

"The disc was produced by Ron Aniello, who has previously worked on albums by Candlebox, Jars of Clay and the last LP by Springsteen's wife, Patti Scialfa. Members of the E Street Band play on the album, along with a variety of outside musicians, including Tom Morello and possibly former Pearl Jam drummer Matt Chamberlain, who has often recorded on Aniello's projects. "It was an experimental effort with a new producer," says Landau. "Bruce and Ron used a wide variety of players to create something that both rocks and is very fresh."

Wrecking Ball Tracklist:
01. We Take Care of Our Own
02. Easy Money
03. Shackled and Down
04. Jack of All Trades
05. Death to My Hometown
06. The Depression
07. Wrecking Ball
08. You’ve Got It
09. Rocky Ground
10. Land of Hope and Dreams
11. We Are Live
12. Swallowed Up (iTunes Bonus Track)
13. American Land (iTunes Bonus Track)

Loney Dear - "Loney Blues" from stereogum on Vimeo.

First Aid Kit

PPPPP

“The Lions Roar” (Wichita/Border)

Klara och Johanna Söderberg sjunger fantastiskt och stämmorna är magnifikt knäckande. Dessutom skriver de utsökta låtar som om de aldrig gjort något annat  i sina unga liv. Helheten blir musik som är så tiotalt tidlöst vacker men också bjuder på smaker av både ungdomlig styrka och nyfikenhet samt ärrad och respektfull rutin.

First Aid Kit är drömamericanacountry som inte flirtar det minsta med trender och som bara känns som en ärlig och genuin hyllning till systrarnas förebilder som Emmylou Harris, June Carter, Johnny Cash, Gram Parson med flera.

Det är miltals från det påkletade sminket i Idolvärlden och Klara och Johanna bestämmer alldeles själva.

Inspelad i Omaha, Nebraska, med Mike Mogis (från systrarnas gamla idoler Bright Eyes) som producent och medmusiker och ett antal Mogis-vänner också involverade I ljudbilden så är “The Lion's Roar” rakt igenom en hudnära ekologisk produkt utan onödiga tillsatser.

Pappa Bengt (f.d. Lolita Pop) bidrar med bas på sju av de tio spåren och Mattias Bergqvist står för fingertoppstrummande på alla utom en av låtarna

Faktiskt inte så mycket orda om för det här är en musikalisk resa extra ordinär med ett syremättat melankoliskt sound som gör den som är beredd att öppna sina sinnen både lyrisk och knäsvag.

Liknande artister: Emmylou Harris, June Carter, Johnny Cash, Gram Parson och alla andra liknande som leverat på samma nivå genom årtiondena.

Björn Bostrand

The Kills: The Last Goodbye on Nowness.com.

Full Time Men

“Your Face My Fist” (New Rose) 1988

Obskyrt?

Visst, men likt förbaskat en läcker supergrupp för bara ett par tillfällen.

När amerikanska The Fleshtones var lite på dekis under sent 80-tal så samlade Keith Streng ihop större delen av bandet och gjorde som F.T.M. en EP och den här sköna fullängdaren med assistans av polare från en handfull ytterst älskvärda grupper.

Peter Buck (R.E.M.), Pat Dinizio (The Smithereens), Jeff Connolly (Lyres), Dave Faulkner (Hoodoo Gurus) och Stiv Bators (Dead Boys) bidrar pricksäkert till resultatet som är klart besläktat med Fleshtones retro garagerock.

11 spår, de flesta med Streng som en av låtskrivare, men även några eleganta covers som The Creations “Making Time”, Holland, Dozier, Holland “Baby Don´t Do It” och Ida Cox “Four Day Creep”.

Det lär bara vara ett fåtal som var på hugget när det här blixtsnabba nedslaget i rockhistorien dök upp.

Men vi som lyckades snubbla över den gläds naturligtvis över att kunna sortera in den som en skitsnygg nördig vinyl i samligen.

H.T:n to the right handlar om en klassiker med pudelvinkling och ett riktigt ess i sin genrer. Ett måste för praktiskt taget vem som helst som vill ha hyfsad klass och bredd på sin skivsamling.

Lätt som en plätt. Eller hur?

/Björn

Guided By Voices

"Let's Go Eat The Factory" (Fire Records/Border)

PPPP

Åtta år har gått sedan Robert Pollard bestämde sig för att lägga ner bandet. Och att det skulle bli en reunion även för 54-årige sångaren Robert Pollard och de övriga gubbsen i ett band som startade på tidigt 80-tal var definitivt en högoddsare för min del.

Men även om det gått nästan åtta år sedan de sist slog sina klokt skruvade skallar ihop så har inget hänt rent sound och tankemässigt i gruppen som under sin ungefär 15 album långa diskografi alltid varit likhet med exceptionell personlighet.

Och tack och lov för det.

De 21 låtarna, på bara 42 minuter, byggs på nytt av en mix från psykedeliska stänk från the summer of love, garagerock, punk och janglepop och blir till ännu ett album som låter bara som Guided By Voices kan.

Med originalsättningen Pollard, Tobin Sprout, Greg Demos, Mitch Mitchell och Kevin Fennell som plockar upp tråden från “Under The Bushes Under The Stars” (1996) så är det en ytterst kär återkomst.

Elva av låtarna klockar in under två minuter och kort är oftast klockrent när G.B.V. sitter i förarsätet.

Albumet bildar en G.B.V-helhet, långt ifrån alltid lättsmält och lättlyssnad, men alltid spännande. Men champagnekorkar briserar när man möter saker som “Doughnut For A Snowman”, “Spiderfighter”, “Hang Mr. Kite”, “The Unsinkable Fats Domino”, “Imperial Racehorsing”, “Waves” och “Chocolate Boy”

Om nu Pollard, som på solkvist sedan 2004 har släppt häpnadsväckande 14 album, nu också bestämmer sig för att på nytt slå sina påsar ihop med powerpoparen Tommy Keene och göra den där hett efterlängtade uppföljaren till 2006 års “Blues & Boogie Shoes”, som förresten inte alls har något med varken blues eller boogie att göra, utan är en perfekt kloning av dessa båda herrars musikaliska snillen, så är 2012 plötsligt två juveler rikare.

Eller fyra eftersom man redan bestämt sig att släppa ytterligare ett G.B.V. album i maj med helt nytt material. En platta som föregås av ett nytt soloalbum med Pollard.

Någon som är förvånad?

Jag är bara lycklig.

Liknande artister: Boston Spaceships, Circus Devil, Sebadoh, Pavement, Superchunk.

Björn Bostrand

Bara några dagar in det nya år som vi stavar 2012 och säkerligen med flera nyårslöften redan brutna, kan det vara trösterikt att blicka tillbaka och litet fundera över detta med att alltid vilja ändra på sådant som ändå oftast fungerar riktigt utmärkt, t ex sig själv.

En som visste särskilt mycket om förändringar är den store Woody Guthrie, som 1942 upprättade följande lista över sina nyårslöften.

För alla er andra som också fortfarande befinner er i ett tillstånd av julmatskoma eller annars har svårt att läsa smått, kommer här alla löftena utskriva:

1. Work more and better
2. Work by a schedule
3. Wash teeth if any
4. Shave
5. Take bath
6. Eat good — fruit — vegetables — milk
7. Drink very scant if any
8. Write a song a day
9. Wear clean clothes — look good
10. Shine shoes
11. Change socks
12. Change bed cloths often
13. Read lots good books
14. Listen to radio a lot
15. Learn people better
16. Keep rancho clean
17. Dont get lonesome
18. Stay glad
19. Keep hoping machine running
20. Dream good
21. Bank all extra money
22. Save dough
23. Have company but dont waste time
24. Send Mary and kids money
25. Play and sing good
26. Dance better
27. Help win war — beat fascism
28. Love mama
29. Love papa
30. Love Pete
31. Love everybody
32. Make up your mind
33. Wake up and fight

Nåt att fundera över!

tp

We're gonna shout and make some noise
We're gonna really give it to the boys
Ian jacked it in, but we got Pat McGlynn
And so long as he's a Roller, then we'll love him

Gone to see the Rollers
Got a ticket for the Bay City Rollers
And everything will be outta sight
When Les sings "Money" at the Rollers Show tonight

Nu har ju Chrille B mobbat mig för snöskottning hela vintern. Men nu tar jag min hämd.
Med hjälp av Nick Lowe.

I bland känns det skönt att få medhåll från popgenier som Lowe.
Bay City Rollers var bättre än Showaddywaddy.
Så är det bara.

Nick Lowe skrev hyllningslåten "Bay City Rollers, We Love You" till Bay City Rollers, med en rejäl ironisk glimt i ögonvrån, redan 1976 efter att Brinslet Schwartz gått i bitar. En låt som faktiskt blev etta i Japan, av alla ställen.
Han får berätta själv:



Låten fanns inte med på Lowes platta "Jesus Of Cool" som kom ut 1978, men väl på hans amerikanska version "Pure Pop For Now People" dök "Rollers Show" upp. En slags fortsättning, eller vad man ska kalla det.
"Pure Pop For Now People" använder även vi i IF Popgeni har anammat som mantra.
Hur som helst, så är "Rollers Show" en liten poppastish av en högre rang.
 

Om en månad. Den 3 februari så står Nick Lowe på Gamla Teaterns scen.
Missa inte det!
Även om han ändrat stil en aning de senaste åren så är och förblir han en högkvalitativ låtskrivare.
Det kommer mer om honom framöver.

Här skulle det kanske vara lämpligt med en video med just Bay City Rollers...
Men kom igen...
De sög ju...

/Stefan