En guide att vårda
Guided By Voices
"Let's Go Eat The Factory" (Fire Records/Border)
PPPP
Åtta år har gått sedan Robert Pollard bestämde sig för att lägga ner bandet. Och att det skulle bli en reunion även för 54-årige sångaren Robert Pollard och de övriga gubbsen i ett band som startade på tidigt 80-tal var definitivt en högoddsare för min del.
Men även om det gått nästan åtta år sedan de sist slog sina klokt skruvade skallar ihop så har inget hänt rent sound och tankemässigt i gruppen som under sin ungefär 15 album långa diskografi alltid varit likhet med exceptionell personlighet.
Och tack och lov för det.
De 21 låtarna, på bara 42 minuter, byggs på nytt av en mix från psykedeliska stänk från the summer of love, garagerock, punk och janglepop och blir till ännu ett album som låter bara som Guided By Voices kan.
Med originalsättningen Pollard, Tobin Sprout, Greg Demos, Mitch Mitchell och Kevin Fennell som plockar upp tråden från “Under The Bushes Under The Stars” (1996) så är det en ytterst kär återkomst.
Elva av låtarna klockar in under två minuter och kort är oftast klockrent när G.B.V. sitter i förarsätet.
Albumet bildar en G.B.V-helhet, långt ifrån alltid lättsmält och lättlyssnad, men alltid spännande. Men champagnekorkar briserar när man möter saker som “Doughnut For A Snowman”, “Spiderfighter”, “Hang Mr. Kite”, “The Unsinkable Fats Domino”, “Imperial Racehorsing”, “Waves” och “Chocolate Boy”
Om nu Pollard, som på solkvist sedan 2004 har släppt häpnadsväckande 14 album, nu också bestämmer sig för att på nytt slå sina påsar ihop med powerpoparen Tommy Keene och göra den där hett efterlängtade uppföljaren till 2006 års “Blues & Boogie Shoes”, som förresten inte alls har något med varken blues eller boogie att göra, utan är en perfekt kloning av dessa båda herrars musikaliska snillen, så är 2012 plötsligt två juveler rikare.
Eller fyra eftersom man redan bestämt sig att släppa ytterligare ett G.B.V. album i maj med helt nytt material. En platta som föregås av ett nytt soloalbum med Pollard.
Någon som är förvånad?
Jag är bara lycklig.
Liknande artister: Boston Spaceships, Circus Devil, Sebadoh, Pavement, Superchunk.
Björn Bostrand
Minnen, Björn! Snacka om frustration jag får när GBV kommer på tal. Den kvällen lirade Matthew Sweet och Guided By Voices på en klubb i Seattle och jag slet mitt hår i förtvivlan över att inte fixa logistiken mellan förorten och skjuts till klubben och hem.
Sweet, som då nyss släppt den fantastiska ”In reverse” och Robert Pollards GBV på samma scen… de lyckliga som var där fick sig till livs en spelning som var så bra som man kunde ana, och recensionerna dagen efteråt var översvallande.
Själv har jag aldrig kunnat förstå varför jag den kvällen inte tog in på hotell… och GBV´s nya är precis så glimrande bra som du säger…
Fy bubblan!
