Simon, kom igen. Det är dags nu. Vi behöver dig. Och Silverbullit.
Inför den Yran 2005 kom ångesten smygande. Jag började att ledsna på att recensera musik. Det fanns många orsaker till att jag såg skymten av vägs ände. Jag ville stanna upp, se (lyssna) tillbaka på alla de plattor som alltför fort hamnat i skivsamlingen eftersom det hela tiden kom nya alster som skulle granskas.
Mest illa var att det var samma sak med den musik jag tog del av livs levande. Jag var blasé och hela situationen kändes minst sagt underlig. Att vara ett med musik under så många år hade sakta men säkert förvandlats till en grå vardag. Och jag hatade detta faktum och önskade att ett mirakel skulle hända.
På Yran det året 2005 hände precis detta.
Det måste ha varit 1996 eller 1997 som jag träffade Simon Olsson första gången. Simon hade precis klivit av scenen efter att med sitt Silverbullit ha knockat Hultsfred med en spelning som där och då tjongade in på topp fem av vad jag dittills hade varit med om. En omtumlande rockupplevelse som var en osannolik mix av Stooges, Primal Scream och New Order. Debutplattan var en mer tyglad version av göteborgsbandet livs levande som är en übersvettig rockupplevelse. Jag spelar den fortfarande då och då, och hävdar fortfarande att det är en av de bästa svenska debutplattor som någonsin släppts.
Där och då, efter Hultsfredsspelningen hoppades jag att den tidigare så livaktiga och udda rockscenen i Göteborg var på väg in i en ny gyllene era. Tyvärr kom de förhoppningarna på skam.
Det kom att ta fyra långa år innan nästa skivsläpp (Citizen Bird) från Simon & Co. Tre år senare kom Arc Light. Det som hänt med bandet var att de vässat soundet än mer till att vara en hårdrocksvarsion av New Order, med magnifika elektroniska ljudmattor och Simons magnetiska sångröst hade tagit nya dimensioner.
Tillbaka till tältet nere i Badhusparken den yrankvällen. Jag hade inte träffat eller pratat med Simon sedan releasen av Citizen Bird och gruppen hade varit mycket sparsamma med sina liveframträdanden. Den första genomlyssningen av Arc Light hade gett mig en förhoppning om att gruppen tagit ett nytt steg i sin musikaliska utveckling och jag var mycket spänd på att höra de nya låtarna live.
Av en ren tillfällighet sprang vi på varandra innan spelningen. Jag slogs av att den spenslige sångaren var högenergiskt laddad, precis samma upplevelse jag hade på Hultsfred då jag knockades av en sann ren rockenergi som få svenska rocksångare bjudit på. Efter vårt korta möte infann sig en känsla i att det som komma skulle, hade potential till att bli ett av de yranguldkorn som man kommer att bära med sig livet ut.
Hur det blev?
Den timslånga spelningen med Silverbullit gav mig tillbaka lusten i att njuta av och söka ny musik. Energin och det sanna rockuttrycket – vad rockmusiken i sin essens handlar om – har Silverbullit i sitt artärblod och är kompromisslösa när man står på scen.
I fjol kom nyheten om att Silverbullit fått ett stipendium från SKAP (Svenska Kompositörer Av Populärmusik).
– Vi delar pengarna lika i bandet. Det blev 6666 kr var som jag tänkte ge i kollekt till min lokala satan-församling, kommenterade Simon det hela med sin sedvanliga glimt i ögat. Samtidigt avslöjade han att bandet jobbar på nytt material. Låt oss hoppas att det nya året lyfter på täcket till ett nytt kapitel i bandets karriär, att löftet inte rinner ut i sanden.
/TC
PS. Tyvärr finns inte Silverbullits allra bästa låt ”Peter Pencilbrain” på tuben. Kolla in på Spotify. Där finns rubbet.
Mest illa var att det var samma sak med den musik jag tog del av livs levande. Jag var blasé och hela situationen kändes minst sagt underlig. Att vara ett med musik under så många år hade sakta men säkert förvandlats till en grå vardag. Och jag hatade detta faktum och önskade att ett mirakel skulle hända.
På Yran det året 2005 hände precis detta.
Det måste ha varit 1996 eller 1997 som jag träffade Simon Olsson första gången. Simon hade precis klivit av scenen efter att med sitt Silverbullit ha knockat Hultsfred med en spelning som där och då tjongade in på topp fem av vad jag dittills hade varit med om. En omtumlande rockupplevelse som var en osannolik mix av Stooges, Primal Scream och New Order. Debutplattan var en mer tyglad version av göteborgsbandet livs levande som är en übersvettig rockupplevelse. Jag spelar den fortfarande då och då, och hävdar fortfarande att det är en av de bästa svenska debutplattor som någonsin släppts.
Där och då, efter Hultsfredsspelningen hoppades jag att den tidigare så livaktiga och udda rockscenen i Göteborg var på väg in i en ny gyllene era. Tyvärr kom de förhoppningarna på skam.
Det kom att ta fyra långa år innan nästa skivsläpp (Citizen Bird) från Simon & Co. Tre år senare kom Arc Light. Det som hänt med bandet var att de vässat soundet än mer till att vara en hårdrocksvarsion av New Order, med magnifika elektroniska ljudmattor och Simons magnetiska sångröst hade tagit nya dimensioner.
Tillbaka till tältet nere i Badhusparken den yrankvällen. Jag hade inte träffat eller pratat med Simon sedan releasen av Citizen Bird och gruppen hade varit mycket sparsamma med sina liveframträdanden. Den första genomlyssningen av Arc Light hade gett mig en förhoppning om att gruppen tagit ett nytt steg i sin musikaliska utveckling och jag var mycket spänd på att höra de nya låtarna live.
Av en ren tillfällighet sprang vi på varandra innan spelningen. Jag slogs av att den spenslige sångaren var högenergiskt laddad, precis samma upplevelse jag hade på Hultsfred då jag knockades av en sann ren rockenergi som få svenska rocksångare bjudit på. Efter vårt korta möte infann sig en känsla i att det som komma skulle, hade potential till att bli ett av de yranguldkorn som man kommer att bära med sig livet ut.
Hur det blev?
Den timslånga spelningen med Silverbullit gav mig tillbaka lusten i att njuta av och söka ny musik. Energin och det sanna rockuttrycket – vad rockmusiken i sin essens handlar om – har Silverbullit i sitt artärblod och är kompromisslösa när man står på scen.
I fjol kom nyheten om att Silverbullit fått ett stipendium från SKAP (Svenska Kompositörer Av Populärmusik).
– Vi delar pengarna lika i bandet. Det blev 6666 kr var som jag tänkte ge i kollekt till min lokala satan-församling, kommenterade Simon det hela med sin sedvanliga glimt i ögat. Samtidigt avslöjade han att bandet jobbar på nytt material. Låt oss hoppas att det nya året lyfter på täcket till ett nytt kapitel i bandets karriär, att löftet inte rinner ut i sanden.
/TC
PS. Tyvärr finns inte Silverbullits allra bästa låt ”Peter Pencilbrain” på tuben. Kolla in på Spotify. Där finns rubbet.
Kommentarer
Trackback
