Popgeni

När jag fick min dotter så kom jag på mig själv att fundera över vilken musik som jag har med mig från min egen barndom. Tidigare skrev jag ett inlägg om min mors influens och vilken riktning som hon fick in mig på. Relativt omedveten, skulle jag tro eftersom 90% av den musik hon spelade var dansband, medan de låtarna som jag sög åt mig var hitlistemusik från 70-talet.
Men det finns också låtar som vuxit sig fast. Och som jag fortfarande gillar och blir så där drömskt nostalgisk utav.
Den första är Heart & Soul. En gammal Hoagy Carmichael klassiker som sjungits av alla från Dean Martin, Frank Sinatra och Ella Fitzgerald. Men kändast är den med The Cleftones från sista natten med gänget. De gjorde helt enkelt om det gamla örhänget till suverän doo wop. Men den är versionen är mer eller mindre bortglömd. Men den ligger närmast Hoagy Carmichaels original.
Helen Ward sjunger och det hörs lång väg att Carmichael vaskat fram en äkta amerikansk gludklimp från början till slut.


Den andra är en brittisk glamklassiker. The Sweet i den här Chinn/Chapman dängan. Lite fånig, lite corny, men ändå jävligt rolig. Det här är också morsans förtjänst. Även om glamrock var totalt främmande för henne. Men hon hade, och har fortfarande, en bra känsla för melodier. Och jag antar hon har fört det vidare.
Jag har också ett rätt sjukt minne till den här låten från början av 2000-talet. Jag och brorsan var så där ordentligt drängfull på Dansmaran i Folkets Hus i Ö-vik. Bandet Perikles spelade, och jag gillade det jag hörde. Det var inte en enda klassisk dansbandslåt utan de körde covers från Ac/Dc till Beach Boys, 80-tals hits och Bonnie Tylers "It´s a heartache" och även Huey Lewis "Whole Lotta Lovin". Men som sista låt drog de i gång "Poppa Joe" och fick alla att sluta dansa och i stället dansa ringdans. Min bror och jag deltog inte, men det hela såg så bizarrt ut att vi bestämde oss för att dricka apelsinjuice resten av natten.

br />
Den sista är en 80-talare. Jag var nog bara 8 år då den här kom. Men trots det gick den rakt in.
Idag kan det låta hopplöst 80-tal om produktionen, men det är låtens och dess uppbyggnad som är storheten. Den sa mig något. Sedan är ju Agnetha Fältskogs sångröst väldigt speciell.
Det var bara något år sedan när poletten trillade ner. Det var först då som jag fick reda på att det var Jeff Lynne som låg bakom låtskrivandet och produktionen.
Sorry, Christer. Men Jeff Lynne är en begåvad musiker.


/Stefan