Stacie klarar enkelt nålsögat
Stacie Collins
"Shinin´ Live!" (Blue Rose/Rootsy.nu)
PPPP
Med tre studioalbum i ryggen så är det dags för Nashville baserade Stacie Collins att släppa loss sin "southern rockin', harp howlin, twang bangin rock" i all den totala frihet som det innebär att göra ett livealbum.
Liveplattor kan många gånger vara en balansgång där skönhetsfläckarna blir extra tydliga.
Men Stacie tar sig elegant genom det nålsögat tack vare ett varierat och klassiskt bra låtmaterial, den egna talangen och vassa medmusikerna som Al Collins (Jason And The Scorhers) på bas, Jason Graumlich, gitarr, och trumslagaren Brad Cummings.
Själv är Stacie en äkta shouter som sångerska och en munspelare av rang och tillsammans med bandet förvaltar hon det genuina rock och roots receptet på ett smakfullt sätt på de 16 låtarna som sträcker ut sig över hela 77 minuter.
Inspelat live på Bootleggers Bar, Kendal, UK, inför en entusiastisk och påläst publik så innebär den medföljande DVD dokumentationen från konserten ett rejält extra plus i helheten och så här borde alla livedokument förpackas.
Sedan i mitten av maj så befinner sig Stacie med band på en lång Europaturné och den femte juni gör de sin enda livespelning i Sverige på Sweden Rock Festival.
Det finns all anledning att kolla in det giget för den som är på plats i Sölvesborg redan på onsdag eftermiddag nästa vecka.
På sin hemsida skriver Stacie att hennes band består av många utsökta musiker och att hon alternerar beroende på vilka som finns tillgängliga.
Förutom Al Collins på bas så finns Pontus Snibb (Bonafide) bakom trummorna medan Conny Blom (Electric Boys) har ansvar för gitarriffen i Sölvesborg.
En giftig besättning med andra ord.
Liknande artister: Dan Baird, Georgia Satellites, Jason And The Scorchers, The Blasters, Bob Seger.
Björn Bostrand
Skrämmer slag på mellomaffian
Oblivians
"Desperation" (In The Red/Border)
PPPP
När det gäller det här så varken vill eller kommer jag aldrig att bli "vuxen".
I fredags kom de amerikanska garagepunkarnas första fullängdare sedan 1997.
Kanske inte lika påfluget, rätt i ansiktet och "chockerande" som den råa studioalbum trippeln mellan 1995 och 1997.
Men även garagepunkare blir äldre och lite mindre forcerade i sitt musikaliska uttryck.
Med det definitivt inte sagt att Oblivians blivit tandlösa eller tunnhåriga. Snarare mer fokuserade på uppgiften och den så viktiga melodiösa tråden.
Utan att ha helkoll på deras tidigare discografi så törs jag påstå att "Desperation" är det läckraste de har pangat ihop i sin skönt primitiva karriär.
De 14 spåren går i mål på 32 minuter och det omöjligt att motstå det enkla hypnotiska beat som styr upp snutdubbeln "Woke Up In A Police Car och "Call The Police", häftplåsterdubbeln "Pinball King" och "Run For Cover" maniska tvåan "Back Street Hangaround" och "Desperation".
Som helhet är det en helläcker oborstad, primitiv, melodisk mix på punk-garage-blues-trash med ursprunget i rebellisk 50-talsrock och 60-talets garageslammer som dukas upp.
Det är bara att göra vågen för textraden ”let's rock and roll as we get old” som en textrad går i öppningsspåret "I'll Be Gone".
Oblivians gör det nämligen med större trovärdighet än de flesta unga band.
Liknande artister: Cramps, Ramones, Nomads, Bo Didley, The Milkshakes.
Björn Bostrand
Vinyl - Ett sätt att leva...
Det är lite nördigt, jag vet...
Men man kan liksom inte hjälpa det.
Om man har vant sig vid att bli kär i musik, så är det svårt att släppa magin med just LP.
Det är vad den här dokumentären handlar om.
Magin men LP-skivor.
Har själv inte någon vinylspelare för tillfället. Men efter att ha sett den här dokumentären, så började jag direkt att leta efter en maskin att spela mina gamla plattor på.
(Får se hur länge den här hängs upp, eftersom den är producerad nu 2013...
/Stefan
Susan James åt folket
Orange County baserade Susan James är nog tämligen ensam om att ha lirat tillsammans med både Greatful Deads Bob Weir och The Replacements Tommy Stinson.
På egen hand har hon sedan 1998 släppt tre soloplattor och från och med idag finns fyran "Driving Toward the Sun" tillgänglig i Sverige.
Det musikaliska uttrycket handlar om pop, rock och americana med countryslingor. Endast åtta spår över 32 minuter känns inte det minsta futtigt då hennes låtsnickrande är av yppersta klass liksom hennes totala vokala utstrålning.
Och inte blir det sämre av att snubbar som trummisen Don Heffington (Lone Justice, Bob Dylan, Emmylou Harris), gitarristen Neal Casal (Ryan Adams & The Cardinals, Chris Robinson Brotherhood) och steel gitarristen Eric Heywood (Ray LeMontagne, Son Volt) bildar musikalisk ryggrad.
"D.T.T.S" är en platta med potential att tilltala alla individer utrustade med tillräckligt många musikaliska kromosomer för att kalla sig själv musikälskare.
För ingen i den kategorin kan motstå saker som titelspåret, "Agua Dulce Tears", "U-Haul In The Driveway" och "Tule Fog".
Och visst fanken är det Peter Stormare som man ser i en av rollerna på YouTube klippet ovan.
/Björn
It´s fucking alright, it´s fucking OK.
Primal Scream
More light
(First International)
PPPP
Första och enda gången jag träffade Bobby Gillespie var på en fotbollsplan för 19 år sedan. Bobby, och en hel del andra medlemmar i övriga brittiska band som det året 1994 invaderade Hultsfredsfestivalen, försökte visa var skåpet skulle stå när man mötte ett lag med journalister.
Men kondisen var inte den bästa.
Den trådsmale Bobby flämtade när han kom fram till mig, som stod och betraktade det fantastiska skådespelet på den gröna mattan, och bad om en cigg och en klunk av skivbolagsölen.
Det var mycket som hände den magiska helgen på Hultsfredsfestivalen 1994. Oasis gjorde sin numera klassiska första-utanför-England-spelning, The Verve´s ”Bittersweet Symphony” var den heta låten/CD-singeln som alla suktade efter vid Virgin Records lilla hydda. Men Blur var också där, liksom Elastica, Echobelly, The Auteurs, Prodigy och St Etienne.
Och Primal Scream.
Som jag kommer ihåg det här och nu var spelningen med Glasgows stoltheter lite tam och oengagerad. kanske hade det att göra med att alla redan då pratade om det stora nya i Oasis, kontra Blur, och att Bobby & Co hamnat i ett bakvatten.
Så kan det vara. Eller var det så att det där fotbollsmatchen tog knäcken på skottarna.
Men idag, när Oasis is no more och Blur trevar efter en nystart, finns Primal S fortfarande där.
Och skottarna har anpassat sig med tiden, på gott och lite ont.
Med ”Vanishing point”, ”Echo Dek” och ”XTRMNTR” tänjde gruppen på gränserna och sluggade vilt mellan genrer, som om det hela handlade om att skapa något eget, något nytt. Alla vi som föll platt med ”Screamadelica” och de tre första spåren på ”Give out but Don't Give Up”, vi som med handen på hjärtat var ytterst konventionella rockers, fick välja om man ville vara med på skutan eller inte. Att våga lära sig något nytt eller stanna vid det gamla.
Och det är exakt det, som ”More light” egentligen handlar om. Primal & Bobby har plötsligt blivit äldre, lite klokare, lite mer vågade. Som om man inför tillkomsten för den nya plattan rannsakat sig själva, var innerligheten till musiken finns. Och visst. Det här är helt klart den mest publikfriande platta man gjort sedan ”Screamadelica”.
Och åldras du och jag på det här sättet, ja, då har vi all anledning att se fram mot pensionen.
”More light” är ”back to basics”. Frågan är om gruppen gjort en mer jordnära platta, ja jag inkluderar ”Screamadelica” när jag drar den slutsatsen. Det är den känslige David Holmes som producerat och det tror jag har påverkat Bobby G och de andra enormt mycket.
Genom plattan finns här alla urarterna av modern musik - blues, soul och rock. Plus att det låter så förbannat modernt och rätt.
Gillespie har bjudit in (om jag räknar rätt) 27 musiker för att ro skutan i land. Vänskapen med Kevin Shields lever vidare, mer överraskande är att Robert Plant dyker upp i den gudomligt vackra ”Elimination Blues” och att den ytterst känslige Popgenifavissen Jason Faulkner funnits med i princip överallt.
Efter ett par veckor med de nya låtarna i iPhonen, i iPoden, Spotify och till sist på vinyl har jag malt ner upplevelsen så till den grad att jag måste ta ställning till om mitt Primal Scream av idag är det PM som jag vill ha. Och stå ut med in i en musikvärld där det jag skakas om av av, blir alltmer sällsynt.
Det brittiska 90-talet var en sällsynt magisk period, med en enorm flora av personligheter och lika många one-hit-wonder-band. Något säger mig att det kommer att ta jävligt lång tid innan något liknande händer igen.
Därför är det så innerligt varmt jag tar emot denna nya samling låtar med Bobby och hans Primal Scream. Som arg och utmanande samtidslyriker är han långt ifrån en Joe Strummer, men det funkar så förbannat bra, när den musikaliska fina känslan får klä de tafatta orden, som aldrig har en spottande saliv.
Och det är precis så hela plattan summeras, i den rytmiskt soulgungande ”It´s all right, it´s Ok”.
Bobby, det här är fan så mycket OK.
/Bengt Ola
Mer skäggrock - Nu från Austin
Austin-baserade Uncle Lucius har i dagarna tillsammans med Blue Rose Records sett till att deras senaste studioalbum från 2012, "And You Are Me", finns tillgängligt hos oss och övriga Europa.
Rock och rootsrötter med energi och känsla hämtad från den djupa amerikanska traditionen är det som står på menyn och med gitarristen och tillika utsökta sångaren Mike Carpenter i spetsen så finns det emellanåt solklara likheter med Popgeni favoriten Israel Nasha Gripka.
Men på albumet finns också spår som får en att osökt tänka på både The Doors, Black Crowes och ett gäng andra i det välfyllda skafferiet.
/Björn
Miller är på riktigt
Jerry Miller
"New Road Under My Wheels" (Signature Sounds/Rootsy.nu)
PPPP
Han levererar inte direkt i världens mest uppskattade genres är det gäller de breda lyssnarleden, så någon topseller lär "New Road..." inte bli.
Men för den som hyllar första klassens yrkesskicklighet och hantverk av den finaste sorten är gitarrmaestron Millers solodebut ett måste då han skapar stor konst med sin både eleganta och sylvassa Gretsch.
Vi som hade förmånen att se honom live i Östersund med underbara Eilen Jewell Band ifjol vid den här tiden vet att det här är på riktigt och att ingen stilart är främmande för strängkonstnären Jerry.
Han blandar totalt ohämmat rockabilly, country, wester swing, twang, surfrock, jazz, blues, rock'n'roll och han gör det hela tiden med samma oantastliga pricksäkerhet tillsammans med rytmsektionen Jason Beek, trummor, och John Sciascia, ståbas.
Själv har Miller pennat fyra instrumentala låtar medan de övriga åtta handlar om fingertoppsplockade personliga favoriter.
Men han är uppenbarligen för blyg av sig för att stå för den vokala biten och har därför lånat in oantastbara röster som Eilen Jewell, Miss Tess, Eric Royer, och Roy Sludge som extra krydda på anrättningen.
Liknande artister: Brian Setzer, Reverend Horton, Eddie Cochran, Phil Cerny, Milton Hopkins.
Björn Bostrand
Mikal spretar fint
Mikal Cronin är polare med noisemaestron Ty Segall och tänker helt klart i samma musikaliska banor.
2011 kom den självbetitlade debuten som lyftes till skyarna i snäva indiekretsar och förra veckan släpptes tvåan "MCII" på det i sammanhanget klart mycket större Merge som distribueras av Border i vårt land.
Som livslång popnörd är det svårt att inte gilla Cronins skeva och bullriga pop.
För melodiernas finns ju där hela tiden.
I augusti lirar Mikal Cronin med band på Way Out West i Göteborg.
Undrar om Segall finns med då?
/Björn
Ny växel, samma speed
Beady Eye släpper sitt andra album "BE" den 10 juni.
Vad Liam Gallagher tycker om kvalitén på de 11 spåren där kan ni säkert gissa själva.
Men jag tillhörde den halvstora skaran som tyckte att debuten "Different Gear, Still Speeding" var betydligt bättre än majoriteten av recensentkåren bestämde sig för.
Och att döma av de här båda smakproven från "BE" så kopplar Liam och polarna lite nya grepp.
Jag kommer ganska säkert att trycka på gillaknappen.
/Björn
Strålande svart korp
Ellen Sundberg
Black Raven (Sensus)
PPPP
Bästa sättet att se Sverige är att se det från ett tågfönster, sägs det.
Egentligen gäller det inte bara Sverige, utan vilket land som helst. USA, till exempel.
Musikaliskt sett är Ellen Sundbergs "Black Raven" som en resa genom den norrländska prärien. En resa som inte enbart är snörök på E14, karga vinterlandskap eller ett töspåring Brunflo. Det kan lika gärna röra sig om vårvnter i Colorado eller Höstsol i Wyoming.
För Ellen Sundberg kan sin musik. Hon kan country. Hon kan rock. Hon kan pop. Och det märks mycket väl.
Det vore väldigt enkelt att dra paraleller med First Aid Kit, och visst finns det likheter. Men det finns också klara skillnader mellan dem. Ellen Sundberg har ett eget språk och en egen röst. Skillnaderna mellan Ellen och First Aid Kit är som skillnaden mellan Rolling Stones och Kinks. Som mellan Led Zeppelin och Guns ´n´ Roses. Som mellan Neil Young och Gene Clark.
Det finns en spröd ton genom hela plattan som uppgraderar musik så att den kan leva nu, år 2013. En spröd mollanande ton som jag märkt lite varstans på sistone. Hos John Murrys "The Graceless Age". Hos Phosphorescent. Hos First Aid Kit.
Men musikalisk skulle jag nog vilja återgå till de två namn jag namedroppade tidigare. Två namn som känns som omedelbart kompliment till Ellen Sundbergs "Black Raven". Neil Young och Gene Clark.
Men hör att det finns en vilja och ett driva att dra framåt. Det finns en egensinnighet och en integritet, hos Ellen, som är riktigt stark. Precis som hos Young och Clark.
Men framför allt är det styrkan på låtarna som imponerar. Black Raven är musik som är målad i de mörkaste nyanserna på färgskalan. Det finns en melankoli, men även klart vitt ljus. Något som kulminerar i mitten av plattan när Ellen sjunger "Drag me up insted of leaving me under..." och musiker fullkomligt skjuter på lyssnaren framåt och uppåt. Vilket gör att "Leave Me Under" blir navet som hela plattan kretsar runt. Med brilljanta "Worthy Of Love" på ena sidan med sina mörkare molltoner och spartaskt vackra melodi. Och på den andra sidan bedårande "Some Time Ago" med sin glada banjoknäpp, fiolkvitter och sin sköna lediga söndagsmorgonkänsla.
Det är förbannat snyggt gjort.
Titelspåret, "Black Raven" sätter tonen skivans ton med det ena benet i moll och det andra i dur. och avslutande "Evil Ones" som avslutar i samma färgskala.
Plattan är bra genomarbetad. Det hörs lång väg. Men även om "black Raven" är musik som talar direkt till roten av mitt hjärta, så finns det utrymme för att det kan blir större. Det är trots allt ett par kliv upp til Springsteens "Nebraska"-nivå. Eller Youngs "Harvest" eller "After The Goldrush". Men efter att ha lyssnat igenom "Black Raven ett par gånger så råder det ingen tvekan om att Ellen Sundberg har en stor talang. En talang som med tiden kommer att växa så mycket hon bara vill. Bara hon följer sin egen väg, sin egen tro.
Att säga att jag är imponerad är bara förnamnet.
För ett par år sedan gick en liten slogan runt, som bland annat skrev på tröjor. "Music sucks in Östersund". För inte alltför längesedan var det en tjänstemänniska som påstod att man inte kan satsa på kulturen i Jämtland, eftersom den inte finns.
Dessa felaktiga påståenden kan vi härmed förklara död och begraven.
Det här kan vara början till en riktigt rolig och intressant tid för oss jämtar.
Stefan Herdell
Black Raven Mov_orginal from Ellen Sundberg on Vimeo.
Ge livet tillbaka till musiken!
Daft Punk
"Random Access Memories" (Columbia/Sony)
PPPPP
Åh fuck...
Jag blir av gammal vana väldigt skeptisk när de där musikskribenterna på de två kvälldrakarna lovordar något. Det brukar handla om att tävla i superlativ över Spingsteens 75:e arenarock. Eller att de står och lite recensentigt gubbhoppar lite lätt till Swedish House Mafia på Friends Arena (för att de är ju så stora i USA... Då måste de ju vara bra... Vet inte riktigt när det blir bra, så jag chansar på att det är bra just nu... Jan Gradvall twittrade att det var bra nu iaf...).
Typ.
För att använda ett avslaget fjortisuttryck från 2002.
Men så sparang jag på Bengt-Ola på stan som frågade om jag hört Daft Punk. Nej, sa jag. Jag läser inte Marcus Nunstedt.
Nja, sa Beng-O, en del var ju bra men den där jävla robotrösten alltså... Det låter fördjävligt.
Jaha, tänkte jag. Då måste man ju lyssna.
Och det skulle jag inte ha gjort. För jag föll, som en nersågad tall mot en blöt myr.
Pladask.
Fuck... Dom fick rätt till slut ändå...
Men jag är också väl medveten om att alla inte kommer att älska det här. För det finns två stora hinder som man måste ta sig över.
För det första. Idiotpunkarna från Paris, Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo envisas med att föreställa sig som robotar. Vilket har gjort att de har snott Roger Troutmans gamla dammiga talkbox. Och det kan reta en del. För egen del, har jag inga problem med det alls. Speciellt inte när de väljer att samarbeta med riktiga människor som Pharell Williams, Panda Bear, Julian Casablancas, Todd Edwards och Paul Williams. Som jag inte ens visste levde. Paul Williams, en singer/songwriter som fick framgång med låtar för Three Dog Night, Anne Murray och The Carpenters i början av 1970-talet. En amerikansk musikskatt, som med tiden fallit i glömska. Att överhuvudtaget plocka upp honom till ett samarbete är en kulturgärning som slår det mesta.
Men Daft Punks nya låtar med dessa gäster.
Det blir faktiskt en ren kavalkad av helt klockrena duetter.
Men inledningen var ändå knäckande.
Där det andra problemet, som hardcorefansen nog kommer att få brottas med, är att att Daft Punk stoppat undan samplernn och plockat in musiker. Som man i öppningen av plattan deklarerar, med ett blankt robotfinger riktat mitt i ögat på lyssnaren, "Give Life Back To Music". Och det gör man i en låt där man återskapat Nile Rodgers/Bernard Edwards discosound från slutet av 1970-talet. Med hjälp av Nile Rodgers och hans funkgitarrsound, förstås...
Jag tappade hakan där.
Sen fortsätter det. Två enormt starka soulballader i form av "The Game Of Love" och "Within". Och en ljud och tonsatt monolog av Giovanni Giorgio Moroder i "Giorgio by Moroder". Giorgio är producenten som gav världen Donna Summers "Love To Love You Baby" och som ligger bakom filmmusiken och fått Oscars för Top Gun, Flashdance och Midnight Express. Låten för tankarna till Todd Rundgrens Intro från "Something/Anything", men är ändå en läckert iscensatt berättelse som lär lysnnaren mer om popmusikän vad denne kanske ville från början. Men man blir ändå hänförd.
Introt till "Give Life Back To Music" återkommer i avslutande "Contact". En slags blandning av 2013 års disco, Elton Johns "Funeral For A Friend" och Todd Rundgrens "Breathless".
Och det svänger något så enorm.
Problematiken för Daft Punk var att de tappade greppet en aning efter den ikoniska debuten "Homework". Vilket en del hardcorefans nog kan får svårt att förlåta. Sen blev Daft Punk mer ett singelband med en populär singel här och där.
Men så nu. 2013. Så slår de huvudet på spiken direkt. Men en känsla för kvalité. LÅten Get Lucky med Pharell är den mest nedladdade på itunes. En av de mest spelade på Spotify.
Det säger faktiskt en del. Det blev en comeback, trots att Daft Punk aldrig slutat.
Det är i princip lönlöst att namedroppa med den här musiken i åtanke. Jag får samma känsla av "Random Access Memories" som jag får av valfri Håkan Hellströmplatta. Dety blir en ren njutning i alla referenser till pophistorien. Och det finns så mycket influenser som rasar över en, att man tappar räkningen. Men det är även det som ger plattan ett eget liv.
En del hatar det. Dom vill ha Lars Winnerbäck och Ulf Lundell.
Inte jag.
Jag väljer Daft Punk och den här plattan i 10 fall av 10.
Daft Punk är kommer att vara årets glädjespridare nummer 1.
Stefan Herdell
Poetisk Madchester utflykt
Parlour Flames
"Parlour Flames" (Cherry Red/Border)
PPP
Visst lärde han sig ett och annat under tiden som andre guitarslinger i Oasis.
Det går igenom när Bonehead, aka Paul Arthurs, tillsammans med dem Manchester baserade poeten och musikern Vinny Peculiar, aka Alan Wilkes, släpper sin flörsta platta sedan han skildes från bröderna Gallagher 1999.
Själva beskriver Bonehead och Peculiar innehållet på albumet som en bred musikalisk mix av gitarrbaserad pop med psychedeliska skruvningar.
Och även om man bitvis känner igen Boneheads gitarrmattor från förr så är det här en klart flummigare och mer nedtonad historia med Peculiar som förste sångare och textförfattare och Bonehead som chef för den sex och 12 strängade utsmyckningen.
Orkestrerade psychedeliaarr med Wilkes omväxlande djupa och roliga texter till pratsång på låtar som "Never Heard Of You", I'm In a Band", "Get In The Van" och "Jump The Brook skapar en brygga mellan traditionella gitarrock och literal pop som känns klart egen.
Men som helhet kan man inte låta bli att undra om de båda inte riktigt pratat ihop sig till hundra om helheten utan mer gör varsin grej?
Men självklart är "Manchester Rain","Lonely Girls","Pop Music, Football & Girls" låtar som Madchester fans bara måste gilla.
Det oavsett att varken Vinny eller Bonehead är några stora vokalister.
Liknande artister: Badly Drawn Boy, The Auteurs, Oasis, Morrissey, Pulp.
Björn Bostrand
Fransk rättvisa
Fortsätter med att tipsa om fransk musik, eftersom den har ett rejält uppsving just nu med ettablerade artister som Vanessa Paradis och Daft Punk släpper nytt nu närstan samtidigt.
Så även Phoenix från Versailles.
Deras "Bankrupt" har precis kommit ut på itunes och som cd. Plattan skulle vara ett avbrott från deras senaste, mer poporienterade platta, "Wolfgang Amadeus Phoenix" från 2009. De ville vara mer experimentella.
Jag kan inte påstå att "Bankrupt" låter så experimentell. The Knifes "Shaking The Habitual" är experimentell. Den utmanar lyssnaren. Phoenix "Bankrupt" är The Beatles "Abby Road" i jämförelse. Här finns hits som platsar i plastiga reklamradio, men med en integritet som gör det hela intressant för lyssnaren.
För det handlar ändå om dansmusik. Om house som blandas med pop. Trenden just nu verkar vara "våga vägra sampler" och ta in fler musiker som spelar trummor, bas och gitarr. Med klara skarpa melodier.
Och det bådar gott.
Phoenix svänger rejält.
Så det verkar som att fransk musik äntligen får lite rättvist genomslag. Det var ju ett tag sedan sist.
Sen är ju videon till "Entertainment" den snyggaste musikvideon på mycket länge.
Man anar att Sofia Coppola varit med på ett hörn, eftersom man får lite av "Lost In Translation"-känslor av den.
/Stefan
21st century digital boys...
Amerikansk punk går framåt. Kanske inte musikalisk. Men de gräver ner sina bopålar djupt i musikhistorien, med sitt samhällskritiska synsätt.
Och fortfarande spelar New York Dolls på New Yorks inneställen.
Och medan grabbarna i Green Day räknar pengar besöker Bad Religion årets Storsjöyran.
Nykomlingar som Alkaline Trio spelarför allt större publik och får råd med att anlita fd supermodellen och Resident Evil-stjärnan Milla Jovovich till senaste videon.
Att Bad Religion kommer till Östersund är stort på ett sätt. Inte minst pga deras rutin. De har ju spelat ihop sedan 1979.
Men jag måste erkänna att, även om jag gillar bandets filosofi mot organiserat tänkande och religiös fanatism, så har jag aldrig direkt fallit för bandet. Som alla andra i mainstreamfåran blev jag totalt träffad i nyllet av "21st Century Digital Boy". Ironiskt nog.
Men kanske just där hittar man bandets storhet. Att man snart 20 år senare fortfarande har en hitlåt som är textmässigt aktuellare än någonsin. Det brukar faktiskt känneteckna de största banden.
Alkaline Trio går åt andra hållet. De spelar en klassisk punkrock. De smackare på med gitarrer och smarta körer till smittande refränger. Men med texter som även har en hoistorisk anknytning. De söker sig mot tidlösheten.
Och de gör det riktigt snyggt.
Som "I Wanna Be a Warhol". Om kärlek och besatthet. Vem kan inte reflektera över de ämnena?
Amerikansk punk mår faktiskt fortfarande riktigt bra.
,
A Clockwork Blur
Alltså, snart har det gått 20 år....
Och fortfarande är den här videon en av musikhistoriens snyggaste.
Producerad på den tiden MTV koncentrerade sig på musik....
/Stefan
Njutbar återkomst
Texas
"The Conversation" (PIAS/Border)
PPPP
Alltid lika upplyftande att bli överraskad.
För jag had knappt några förväntningar alls på Sharleen Spiteri och snubbarna i Glasgowbandet när de nu gör comeback med sitt åttonde album efter lika många års frånvaro samtidigt som de firar 25 årsjubileum
Men Texas återkomst handlar absolut inte om ett trött band som slagit sina påsar ihop på nytt bara för att det börjar bli skralt på bankkontona.
I alla fall låter det inte så för här är det kärleken till hantverket som styr.
Sharleen, som producerat albumet och skrivit merparten av låtarna tillsammans med basisten Johnny McElhone sjunger fortfarande briljant.
Och inte blir det sämre av att man involverat Suede-avhopparen Bernard Butler och Sheffields finest, Richard Hawley i ljudbygget.
Hawley har satt tydliga och ursnygga avtryck på de sju låtarna som spelades in i hans studio.
Men först och främst är det konstellationen Texas som ska ha rejält cred för att de skickar på mig en flock popsoulrock darlings med både känslor och melodier som omedelbart är love at first sight.
Titelspåret, "Dry Your Eyes", "Detroit City", "Be True", "Love", "All That Love Her" och "Maybe I" varken vill eller kan jag inte värja mig emot.
Liknande artister: Deacon Blue, Beautiful South, Alison Moyet, Sheryl Crow, Lightning Seeds.
Björn Bostrand
Mjukisen Joshua
Amerikanska folk och singer/songwritern Joshua Radin testade ett mer elektriskt sound på albumet "The Rock And The Tide" från 2010 och det funkade riktigt bra.
Men på "Underwater" som kom ifjol var han tillbaka till sitt mer nedtonade sound som även präglade de två första utgåvorna.
Vinklingen är densamma på femman "Wax Wings" som släpptes i förra veckan. Man kan faktiskt känna av små americanaslingor i Radins mjuka och stundtals lite översmöriga uttryck.
Men när det balanseras på rätt sätt, som oftast och exempelvis i "In Her Eyes", så är det svårt att inte ta till sitt inre.
Så här beskriver han själv sitt nya album:
"Det är berättelse om en romans, utan början och slut. I mina tidigare låtar har jag jämfört min älskade med solen. Den här gången flög jag för nära den solen med vingar gjorde av wax och när de smällte så föll jag om och om igen"
Get the picture?
/Björn
Vit man kan
Mike Zito & The Wheel
"Gone To Texas" (Ruf Records/Helan Kommunikation)
PPPP
Enligt Zito så räddade Texas hans liv.
Det var där han tog upp en lyckad och nödvändig kamp mot sitt drogmissbruk. Det var där han efter en konsert signade en CD med dedikationen "Take me to Texas with you" till kvinnan som några är senare skulle komma att bli hans livs kärlek.
Att Zito mår bra och trivs med livet hörs också på hans sjunde album, tillika det första på klassiska Ruf etiketten.
Vet inte om snacket om att vita män inte kan lira blues med rätt känsla existerar längre? Men är det så då är "G.T.T" ett fint antidot mot den villfarelsen.
Zito har skrivit samtliga 13 spår och är inte det minsta främmande för att på ett elegant sätt späda ut bluesgrunden med ett flertal musikaliska kusiner.
Det resulterar i en luftig och smakfull musikalisk bredd som liksom understryker faktumet att bluesen har fler babys än rock'n'rollen i sitt släkträd.
Redan under albumets fyra första nummer, titelspåret, "Rainbow Bridge", "I Never Knew A Hurricane" och "Don´t Think Cause You´re Pretty" blandar och ger Zito med stilarterna på ett mycket trovärdigt sätt.
Med heltighta The Wheel i ryggen och gäster som Sonny Landreth, Delbert McClinton och Susan Cowsill så är "G.T.T." Mike Zito finaste hantverk hittills.
Liknande artister: Sonny Landreth, Delbert McClinton, Ryan Bingham, Levon Helm, Joe Ely.
Björn Bostrand
Pistol-Annisarna och Gabrielle Aplin...
Jag tycker nog att Pistol-Annies sound har blivit mer tillrättalagdt och så där trist skivbolagsanpassat på nya plattan "Annie Up".
Men å andra sidan så är ju "Hush Hush" en riktigt bra countrydänga som siktar och träffar en mitt i nyllet.
Då var i så fall Gabrielle Aplin en nyare och lite trevligare bekantskap. Det går nog inte att kategorisera henne som country, det är trots allt popmusik det handlar om. Men countryn finns där som ett hörbart element. Och här går det också undan. Det svänger om brittiskan som nu är aktuell med plattan "English Rain". Det bådar ju bara gott.
/Stefan
Lana, Mariah, Vanessa och Laura. Fyrtal i Ruter Dam.
...eller damer med ruter i.
Vilket man vill.
Lana Del Rey har precis släppt videon till sin "Young And Beautiful" som finns med på soundtracket till Leonardo Di Caprios senaste blockbusterfilm, The Great Gatsby.
Och visst, Lana Del Rey gör ingen besviken numer.
Mariah Carey har rest sig från askan och lyckats få till en brilljant liten soulpärla tillsammans med Miguel.
Det trodde jag faktiskt inte. Jag hade faktiskt räknat ut souldivan.
Men vad glad man blir av att ha fel ibland.
Här var det inte så värst Depp-igt... Tihi... Vanessa Paradis är aktuell med ny platta. Love Songs. Nyskild och mer vågad (musikaliskt!) än tidigare.
Fransk pop mår bra just nu. Trots epelepsiframkallande videos...
Laura Marling släppte sin platta "Once I Was A Eagle" i februari i England. Nu börjas den stora USA landseringen att rullas i gång. Plattan släpps den 27:e maj där. Och i dagarna har videon till "Master Hunter" släppts. Inte så illa för en 23-åring från Hampshire. Som nu spelar för arenor i Englad. Trots att hon inte gillar det.
/Stefan
Franska land
Trodde ni att det här med country, skägg, turnpike troubadors, first aid kit, knalla runt med häst i poncho och cowboyhatt, bara var en amerikansk grej som spridit sig till Sverige?
Inte en chans.
Även i Frankrike knallas det runt med hästar till akustiska gitarrer.
Som Anouk Aiata, fransk Chanson som hakat på country-tåget, som knalar runt och undrar varför hennes skäggiga polare kollar in månen...?
/Stefan
Aoife + YepRock= sant
Hon heter Aoife O'Donovan, kommer från Boston, USA och släpper inom kort sitt första soloalbum ”Fossils” på ett av våra favvisskivbolag, YepRoc Records.
Släpper man ett soloalbum brukar det betyda att man funnits med i annat/andra sammanhang dessförinnan, och det stämmer precis även denna gång. Aoife har under 2000-talet varit leading lady i bluegrassgänget Crooked Still och även haft ett sidoprojekt i trion Sometymes Why.
Som du kan höra själv på Youtubeklippet ovan finns inget att klandra på sångrösten och den habila låtskrivarkapaciteten har t ex Alison Krauss sedan några år tillbaka upptäckt kvaliteten i. ”Lay my burden down” är ett verk av Aoife och en av låtarna på Krauss album ”Paper airplane”
/Bengt Ola
Elegant från London
Still Corners är den London baserade duon där Greg Hughes är multiinstrumentalisten och låtskrivare nummer ett. Men han skulle stå ganska slätt utan Tessa Murray´s vokala grace.
"Strange Pleasures" heter albumet som släpptes i början av veckan och tillika är uppföljaren till den av NME hyllade debuten "Creatures Of An Hour" från 2010.
"S.P" innehåller dussinet högtflygande melodierna som innebär klara a-ha´s till Cocteau Twins, Kate Bush, Curve och Everything But The Girl för att nu droppa några likasinnande ur det historiska drömpopskafferiet.
Är det för mycket flummig shoegazing?
Eller faller du raklång för de glittriga melodierna och Murray's svävande stämma?
/Björn
Fina förunderliga grannar
Det ständigt förunderliga och överraskande norska rock och popbandet Motorpsycho som alltid vandrat sin egen väg under de 25 år som man existerat utan att bry sig ett dugg om trender och kommersiella svängningar, har nyligen släppt ifrån sig nytt material.
"Still Life With Eggplant" som är inspelad i Brygga Studio i Trondheim där bandet formade några av sina tidiga klassiska album, "Soothe", "Demon Box" och "Timothy´s Monster", innehåller endast fem spår men är som vanligt av hög klass när det handlar om Motorpsycho.
Enligt maiman Bent Saether så valde man bland 20 låtar som inte passade in på den fullvuxna föregångaren ”The Death Defying Unicorn”, men samtidigt var för bra för att ignoreras.
Det är bara att hoppas att det kommer ytterligare ett släpp inom en snar framtid för det finns 15 låtar kvar som säkert är för spännande för att gömmas i byrålådan.
/Björn
Lauryn Hill och Alice Russell - soul i tiden.
Lauryn Hill är tillbaka efter nästan 3 års tystnad. Mest i nyheterna på grund av att hon fått 3 månaders fängelse för skattebrott. Oddsen för att just denna historia skapade den nya singeln "Neurotic Society" är väldigt låga. För häng med i texten som Mds Hill spottar ur sig. Hon är förbannad. Rejält jävla förbannad.
Blåögd soul från London har vi ju inte kunnat ungå på sistone tack vare Adele. Men det finns andra artister. Kanske Alice Russell inte har Adeles hela röstregister, men suverär norrsoul kan snickrar hon ihop. Singeln "Heartbreaker" släpptes i slutet av 2012 och har undgått mig till nu, nöär Alice Russell släpper sitt debutalbum "To Dust". En smått formidabel soulplatta värd att upptäcka.
/Stefan
Världens bästa Del Lords är tillbaka
Som några av oss har längtat. Och undrat.
När ska Del Lords göra comeback? Eller är det över?
Och plötsligt blir man börnhörd.
Nästa vecka finns Del Lords nya album "Elvis Club" tillgängling på import, tillika det första livstecknet på 20 år från bandet.
Förhoppningvis kommer även den här helt totalt magnifika rock'n'roll uppvisningen också att finnas på vinyl när det blir dags för Europareleasen i den 14 juni.
Men redan nu är det julafton för Spotify har frälst oss Lordsfantaster med The Del Lords "Elvis Club".
Bättre än så här blir aldrig rock´n´roll. Bara lika bra.
/Björn
Spretig Allman med potential
Devon Allman
"Turquoise" (Ruf Records/Helan Kommunikation)
PPP
Devon är förstås sonen till en viss Gregg Allman, Allman Brothers Band, och att gå i en sådan pappas fotspår är kanske inte helt lätt alla gånger.
Men Devon behöver absolut inte känna sig underlägsen då den första riktiga solotrippen visar både på personlighet och utvecklingspotential.
På några album med grupperna Honeytribe och Royal Southern Brotherhood har det handlat om utpräglad blues rock med fokus på Devon som den lysande gittarist han är.
"Men på Turquoise" är det låtskrivaren och sångaren Devon Allman i huvudrollen och han blandar bluesen med avskalad rak rock, smäktande southern soul och funk.
Tillsammans med Myles Weeks, bas, Yonrico Scott, trummor och gästande Luther Dickinson på grann slide är han lysande i rockigt gungande öppningsspåret "When I Left Home" och det fortsätter med samma vassa touch på nummer två"Don't Set Me Free".
Personligen känner jag direkt att det är den Devon Allman som jag vill höra mer av och covern på Tom Petty's "Stop Draggin' My Heart Around", med Samantah Fish som Stevie Nicks, understryker den övertygelsen.
Han sjunger utmärkt i softa bluessoul nummer som "Time Machine, "There's No Time", "Strategy" och "Homesick", men det känns som att man har hört det förpackas minst lika bra många gånger tidigare
Devon verkar vara av en rastlös natur så frågan känns berättigad.
Vad ska han hitta på nästa gång i jakten på sin musikaliska utveckling?
För det finns definitivt mer att plocka ut.
Björn Bostrand
Dirty love
Sex man starka jänkarna The Dirty Guv'nahs har gjort en av årets musikalisk pärlor med albumet "Somewhere Beneath These Southern Skies" som släpps i morgon.
Men egentligen kom den redan ifjol i USA och har funnits tillgänglig som import hos oss sedan i augusti 2012.
När nu skånska Rootsy och tyska Blue Rose Records i ännu ett utsökt samarbete på nytt missionerar om något som 98 av 100 inte hade en aning om att det existerade så är det bara att bocka och buga.
Med två album på egen etikett lite i skymundan och ett massivt turnerande under de senaste fem åren så har dynamiske sångaren James Trimble, gitarristerna Michael Jenkins och Cozmo Holloway, Chris Doddy, orgel och keyboards, Justin Hoskins, bas, och Aaron Hoskins, trummor, mycket välförtjänt skaffat sig en trogen skara fans på hemmaplan, en skara som borde växa överallt bara man får smaka på "S.B.T.S.S".
Föregångarna är bra, men det är med "Somewhere..." som är inspelad i Nashville med producenten Ross Copperman som det verkliga lyftet kommit.
14 strålande exempel på kraftfull, passionerad, klassisk och tradionsbärande amerikansk heartlandrock med ett tydligt rotsystem i soulen.
Faller dessa båda videos dig på läppen så är det bara att gå in Spotify och fylla på med de öviga dussinet och konstatera att du plötsligt upptäckt ett av sommarens mest självklara soundtrack.
/Björn
Världsklass
Landstrom
Land of nowhere
(Kullsta Records/Rootsy)
PPPPP
Efter sin hyllade debut ”In The Bright Daylight” återvänder multiinstrumentalisten Göran Lindström med sin livspartner Carina Landin med tio nya låtar. Göran och Carina har även denna gång gjort det mesta själv, Micke Ajax är än en gång anlitad som trummis och Gustaf Hyléns känsliga trumpet förgyller ett av spåren.
Som albumtiteln antyder, är det här en hyllning till det landskap vi lever i, vi norrlänningar. Den psalmvackra ”Open spaces” är en ode till vidunderliga skogar, med ett budskap som är diametralt motsatta till Uffe Lundells ”Öppna landskap”. Det är ett majestätiskt vackert stycke, fullt i klass med Lundells klassiker. Som norrlänning känner jag både stolthet och värme och blir oerhört berörd av Carinas lyrik:
I don´t believe in open spaces
I don´t believe in fields and seas
I know the names of 40 different trees
and that is true enough for me
”Welcome to the land of nowhere” griper redan inledningsvis tag i dig på samma sätt:
Welcome to the land of nowhere
follow the line of electricity…
…There are miles to be walked
where there is no one to be seen
Don´t let the silence kill you
The noice of wood is loud and clear
Det är en vansinnigt vacker musikresa i sin sköra enkelhet, som du bjuds in i. Som helhet är ”Land of nowhere” en mer finstämd upplevelse än debuten. Mer trygg, mer balanserad. Som en odyssé in i ett musikaliskt landskap á la ett soundtrack, och även om jämförelsen haltar en smula, är känslan densamma som om det hela skulle vara designat av typ Ry Cooder.
Carinas klara och tonsäkra röst lutar sig mot Görans känsliga gitarrslingor i en vemodighet som ÄR den skönhet som finns i vårt fantastiska landskap. Samma känsla infinner sig i ”From across the border” som får mig att tänka på de där stunderna då jag skramlade norrut i min Opel Kadett på väg hem från Falun. När jag lämnade Orsa och vek av mot Sveg, var det som att äntra en tripp som kändes vara i alla evighet, en resa genom ett oändligt ingenting, in i en värld som i sig är ett med hela den person som är jag, en 50/50-korsning mellan jämte och härjedaling.
Den lugna ”Up the chimney” kunde ha platsat på Neil Youngs ”Harvest Moon”, ”Laws and faith” är en vaggvisegungande mjuk betraktelse, så underbart vacker liksom ”To my dearest”, en annan mjukt vaggande vals till komp av en pumporgel och en svag dist på Carinas röst och med ett Tom Waitskt genialt stick.
På ”Travellin´ in time” är ljudbilden i framför allt Görans gitarr och Micke Ajax trummor mer tufft vass. I den läckra valsen ”Words from far ago” kliver Göran fram med sin röst, låten har en skitsnygg refräng där Carina körar.
I avslutande ”Into the forest” sjunger Carina med Karen Carpenter-klar röst. Det är en ganska så perfekt avslutningslåt där Gustaf Hyléns känsliga trumpet kliver in och förstärker det vackra och varma vemodet.
Precis som på debuten är det här en samling sånger som genomgående håller mycket hög klass i alla beståndsdelar, utsökt balanserad i sin produktion och med en instrumental skicklighet som tangerar världsklass. Debuten var mer musikaliskt ”yvig”, något som denna gång har landat i en mer trygg helhet, och jag kan bara göra ”hatten av” och utan tvekan sätta ett maxbetyg. Det enda som jag skulle vilja ha mer av är ännu fler låtar, "mycket vill ha mer...", men en speltid som klockar in på närmare 40 minuter är helt okej.
Tänk att två av vårens allra bästa musiksläpp kommer från vårt Jämtland – det andra är förstås Ellen Sundbergs sagolika debut ”Black raven”.
Fantastiskt.
/Bengt Ola MattssonOantastlig introduktion
David Olney
"Predicting The Past - Rootsy Approved: Introducing Americana Music Vol. 2" (Rootsy.nu/Warner)
PPPPP
När man med oerhört stort nöje liftar sig genom de 33 låtarna fördelade på två CD så imponeras man över Olneys underbarar rootsbredd och sättet att hela tiden leverera.
Och man kan inte låta bli att känna att det var lite surt att 64-årige Olney passerade värdshus förbi Östersund under sin nyligen avslutade Sverigeturné eftersom vi i IF Popgeni bestämde oss för Elliott Murphy & Olivier Durand istället. Något som vi naturligtvis inte ångrar en sekund.
Men det bli förhoppningsvis fler tillfällen för Olney här och tills dess kan man investera i denna utsökta introduktionen av en artist som vuxit i klass med åren.
Från att ha startat som folk och singer/songwriter så har David Olney under sin långa karriär breddat sitt musikaliska spektra rejält.
Townes Van Zandt sorterade in honom som en av sina stora personliga favoriter tillsammans med Mozart, Lightnin´ Hopkins och Bob Dylan. Emmylou Harris och Steve Earle är några andra som prisat hans låtskrivarådra.
Och det är omfånget i Olneys sätt att plocka ihop sina låtar som värmer och glöder på den här specialaren där Rootsy gör en kulturgärning när man presenterar artister på sitt alldeles egna fingertoppsvis.
Will Kimbrough var först ut och det kommer säkerligen fler godbitar vad det lider.
CD 1 är rakt av de 16 låtarna som finns på Olney´s nya album "Predicting The Past" som släpps i USA under hösten.
Dessutom är den ett solklart bevis på att han är minst lika bra som någonsin tidigare när han växlar friskt mellan stilarter och tempon utan att tappa det minsta i trovärdighet.
Tvåan går under samlingsnamnet "Retrospective 2000-2012" och innehåller 17 favoriter från det senaste decenniet.
Rootsy vill inte kalla den för en "best of" eftersom man inte hade rättigheterna att plocka flera av Olney´s mest kända låtar som finns på de tiotalet album som han gjorde mellan 1981 och 1999.
Men det spelar inte så stor roll faktiskt för David Olney har gott om pärlor att plocka ur sitt digra låtarkiv.
Detta inget annat än en helt oantastlig introduktion till en stor amerikansk låtskrivare och artist som inte bara ser ut som Neil Youngs yngre bror.
Liknande artister: Rodney Crowell, Emmylou Harris, Jim Lauderdale, Kevin Welch, Kieran Kane.
Björn Bostrand
Bonehead & Peculiar
Ex. Oasis gitarristen Bonehead, aka Paul Arthurs, och den Manchesterdbaserade musikern och poeten Vinny Peculiar, aka Alan Wilkes, har slagit sina påsar ihop under gruppnamnet Parlour Flames.
Debutalbumet med samma namn släpps den 20 maj, men redan nu får ni två ganska typiskt brittiska låtar med fina svartvita videos.
Inte minst den till "Pop Music Football & Girls" med en titeln som ligger oss Popgenier extra varmt om hjärtat.
Jag blir nyfiken på resten och lyssnar igenom fullängdaren vilken dag som helst.
/Björn
3 * Joe South
Smörig countrynisse eller smart singer/songwriter?
Jag tycker nog bådeoch. Man är ju en lagom svensk.
Men det är klart att dessa tre av Joe Souths kompositiomner är svårslagna, än i dag.
Godnatt!
/stefan
Söndagsmusik - Bara efterätt (...och lite nytt)
Någon som har tänkt på att innan de här reklamradiostationerna, de som vet hur man spelar ett skivbolagsbeställda musikstycken om och om och om och om igen till man mår lite illa, brukar ha en klämkäck radioröst som säger "Bäst musik just nu" eller "Ny musik!". Och så spelar dom Magnus Ugglas "Jag och Min Far" eller Timbukus "Flickan och Kråkan".
Igen.
Så man kräks lite munnen.
Vilken tur då att det finns bloggar som verkligen för fram "NY" musik till folk som vågar och är intresserade.
Så som vi. Idag.
(Vaddå hög svansföring? Vi vet ju vad vi pratar om...:)
Marina And The Diamonds släpper en ny låt gratis.
Passar perfekt en trevig vårmorgon som denna.
Valentina är rösten bakom Kindness. Hon flyttade till London när hon var 16 år med bara en sak i skallen. Att göra musik. Hennes "Gabriel" blev i Joe Goddards version en klubbhit i London 2011.
Det har surrats en hel del runt henne i London men även här då en del musikbloggar uppmärksammat hennes avskalade popmusik. Låten Wolves har funnits för nerladdning sedan februari. Nu är hon i alla aktuell med sin EP "Wolves". Och den kommer ni nog aldrig att få höra på RIX eller NRJ...
EN av förra årets höjdpunkter, Australiensarna i Tame Impala, visar upp en svårslagen bredd när de i ett radioprogra får för sig att köra en version av Outkasts "Prototype". Och gör det förbannat bra.
Syntpop från San Fransisco. Butterclock. Jo, även jag tyckte namnet kändes lite.. Hmm.. Smörigt... Men det kan man inte anklaga Laura Clocks musik att vara. Drömsk syntpop med starka melodier handlar det om. Förövrigt så är Laura Clocks barndomsvän, artist och producent steget originellare när det gäller namnet. Hon kallar sig helt sonika för oOoOO.
Men namn är en skitsak. Det är musiken som är viktig.
Så är det bara.
Så dra täcket över huvudet och kör på repeat.
Söndagsmusik i en ask.
/Stefan
Söndagsmusik, just nu - utan bäst före datum (Lite gammalt...)
Söndagar brukar man vältra sig i gammal som ny musik.
Söndagar brukar också vara dagar då jag och sambon turas om att gå på pubquiz på Bishops Arms. Gillar den puben. Mycket också för att de har den goda smaken att köra pubrock på låg volym. Nick Lowe vevas ganska ofta. Det gör att det känns som att komm hem, en smula.
Via facebook såg jag att Peson hade hittat Nick Lowes gamla "Little Hitler" från hans smått magiska "Jesus Of Cool" från 1978. Musik utan datumstämpel.
Vidare har jag fastnat för Jeff Becks gitarr i Yardbirds. Framför allt den här "Mr You´re A Better Man Than I" som om någon outgrundlig anledning fick vara B-sida till "Shapes Of Things". ;Åten har blivit en liten modsklassiker. Låten stod då, som nu, helt klart stadigt på egna ben. Mycket tack vara Jeff Beck.
Trumpeten i Curtis Mayfields hit "Move On Up" kan väcka döda. Tillsammans med en kopp kaffe borde det vara en lika vanlig standard frukost som ost och marmelad.
Under 70-talet hade Bruce Springsteen och hans E-Street Band som vana att avsluta konserterna med Gary US Bonds "A Quarter To Three". En partyröjare som roat amerikaner sedan slutet av 50-talet.
Så när Gary US Bonds ville tillbaka till rampljuset i början av 1980-talet gnuggade Bruce och Little Steven händerna. Bruce hade dessutom ett knippe låtar som blivit över efter "Darkness..." och "The River"-inspelningarna. Låtar som Little Steven älskade pga deras popkvalitet. Gary Fick "Rendevous", "Joles Blond" och "Out Of Work". Men framför allt så knåpade Springsteen ner "This Little Girl". En skamlös pastisch baserad på Sam Cookes "Twistin The Night Away". Året var 1981. Kunde man köra twist igen? Klart man kunde. Inom ett par år skulle band som Huey Lewis And The News dominera i USA.
Så, "This Little Girl" har visserligen en datumstämpel. Men med all sin charm och smittande melodi är den svår att stå emot.
Jackie DeShannon är nog världen mest underskattade singer/songwriter. Hon skrev klassikern "When You Walk In The Room" som spelats in av alla från Status Quo till Agnetha Fältskog. Hon skrev "Put A Little Love In Your Heart", "Keep Me In Mind", Salinas", "Vanilla O´Lay" och "Bette Davis Eyes" som blev hits för andra artister.
Kanske är Jackie DeShannon ett bra exempel på att det alltid varit tuffare för tjejer att slå sig igenom hos skivbolagsfolk. Hennes enda riktiga hit på egen hand var med Burt Bacharachs "What The Wolrd Needs Now". Vilket var skivbolagets idé.
Men Jackie DeShannon var en gudabeådad låtskrivare. Och i slutet av 1960-talet började hon få lite mer frihet att göra det hon ville. Vilket märktes i perioden 1968 - 1972. Bland annat så kom då de starka plattorna "Laurel Canyon", "Put A Little Love In Your Heart", "To Be Free", "Songs" och den underskattade "Jackie".
Framför allt "Laurel Canyon" är en kärleks förklaring till Kalifornien. Vilket också märks i den promotionfilm som spelades in till låten "L.A".
En kul raritet och en påminnelse om Jackie DeShannons storhet.
Bara en påminnelse...
Hade tänkt skriva en smått överväldigad recension om amerikanen John Murry och hans fullängdsdebut "Graceless Age" som finns tillgänglig i svenska distributionskanaler från och med måndag.
Men eftersom excellente Popgeni-kompisen Stefan upptäckte Murry - som inte bara är polare med en annan av mina darlings Chuck Prophet utan även vokalt låter som om han har knyckt Prophets stämmband - redan i september förra året via importkanaler så får det här bli en reminder för er som gärna vågar musikaliskt.
Bry er inte om att han nästan ser ut som betjänten Lurch i Familjen Addams i den här videon för i Murrys fall är odjuret och skönheten den samma.
/Björn
Bruce is great...
Journalisten Mark Hagen frågade Joe Strummer, våren 1994, vad han tyckte om Bruce Springsteen, och fick det här till svar:
Joe Strummer har alltid rätt.
Därför släger jag nu upp fyra av Springsteens finaste musikaliska möten från de senaste åren.
För att det är bra musik. För att han kan hantverket.
Men nu är det väl ändå dags för den gode Springsteen att lämna arenatramset, och börja göra klubbspelningar?
Bra musik ska ändå njutas av med ett par steg från artisten, på en mörk klubb som, luktar svett och alkohol (och förr även toobak, men det är ju tydligen farligt). Att inte behöva betala många slantar för att glo på en storbildsskärm och trängas med 55 000 pers...
Bruce Springsteen är, helt enkelt, för bra för att leka arenarockare.
/Stefan
Trance Dance lägger av!
Förvånande, va?
Speciellt eftersom alla nog trodde att Trance Dance la ner 1991. Jag undrar om Trance Dansarna själva också trodde det?
Nåja. De gjorde en comeback nu i alla fall, för att säga att nu är det slut.
På sin hemsida deklarerar Trance Dance att nu är det slut, för evigt.
Så här skriver dom:
"Vi i Trance Dance har 29 år efter starten bestämt oss för att officiellt upphöra som band och fenomen."
"Som en påminnelse om att det var bättre förr släpper vi nu singeln ”Do U Wanna” som kan ses som en Greatest Hits i en och samma låt under mottot:
”This is not now, this is how we remember then!”"
Drastiskt? Kanske det.
Men som 10 åring gillade jag Trance Dance. Alla såg 80-tals coola ut. Speciellt de finska körtjejerna.
Och tammefan, när jag lyssnar på låten "Do U Wanna" slungas jag tillbaka till 10-årsåldern igen.
Låten är en pastisch på dem själva. De försöker gömma sig bakom en ironisk humorfasad. Men den ironiska vinklingen skadas lite av att låtfan är en av de bättre schlagerpopdängor de någonsin spelat in. Från "Personal Jesus"-riffet till Ben Marlenes bastunga Elvishickande och en kletig refräng med de finska systrarna (som jag av förklarliga skäl tyckte var lite coolare de där blonda finska systrarna som var populära på 80-talet.)
Man kommer på sig själv att bara sitta och fånle åt allt.
Nostalgi kallas det visst...
/Stefan
Se upp Jim Jones och Howlin' Pelle
The Computers
"Love Triangles, Hate Squares" (One Little Indian/Border)
PPPPP
Tredje albumet från brittiska kvintetten The Computers är en rockplatta värd namnet.
"Love Triangles, Hate Squares" är dessutom en rockig soulplatta med saftigt stiliga balladen "C.R.U.E.L. som är en juvel i den kronan och ska liras svinhögt på stereon.
Det ska förresten alla 11 spåren som ljudmässig klart och tydligt berättar att bandet gjort en kursändring jämfört med det smalare punk och hardcoresoundet på föregångaren "This Is The Computers" från 2010.
Där pangade man ut 11 låtar på 25 minuter.
Den här gången använder man ytterligare 11 minuter på samma antal låtar och växer i musikalisk helhetsbild.
Inspelat med producenten Mark Neill, som bland andra rattat Black Keys, så är titelspåret,
"Point Of Interest", "Single Beds", "Mr, Saturday Night","Nothing To Say" liksom "C.R.U.E.L." helläckra soulpoprockiga ballader i varierat tempo där sångaren Alex Kershaw tar vara på chansen att visa upp sig som en stor och uttrycksfull sångare.
Att han är en rock´n´roll shouter av högsta klass visade han med eftertryck på "This Is..." och självklart glömmer han inte bort sitt frustande ursprung.
Hör titelspåret, "Disco Sucks", "Selina Chinese"och "Bring Me The Head Of A Hipster" och upptäck att den ena stilarten sannerligen inte utesluter den andra, bara man har känslan och lusten.
Tillsammans med sina bandpolare mixar Kershaw kärleken till klassisk rock'n'roll med garageskrammel, soul och punk på ett mycket tilldragande sätt.
Och Howlin' Pelle och Jim Jones känner garanterat flåset i nacken.
Liknande artister: Jim Jones Revue, The Hives, Squeeze, Little Richard.
Björn Bostrand
Skägg men nästan inga cowboyhattar
Countrypop och countryrock i sin mest elegenta förpackning
Det bjussar kvintetten Treetop Flyers på sitt oerhört smakfulla debutalbum "The Mountain Moves" som finns tillgängligt i vårt land både på vinyl och den döende (???) CD´n sedan i måndags.
Det låter allt möjligt om T.F. och man gör sig besväret att rota i minnesarkivet som mångårig altcountry fantast så radar legenderna upp sig på ett pärlband.
Influenser från ett gäng gamla hjältar, Neil Young, Crosby, Stills, Nash & Young, Eagles, The Band, Poco, America och nutida My Morning Jacket och andra similiar artist poppar upp hela tiden
Men först och främst så sitter T.F. på 11 spår som tål vilka förflutna som nutida jämförelser som helst.
De flesta skulle säkert liksom jag kunna gift på att det här är ett band med rötterna djupt i den amerikanska myllan när man hör soundet på de bifogade låtarna i det här inlägget.
Men faktum är att det här är ett London baserat band som gjorde succé på fjolårets SXSW och sen spelade in debuten i USA.
Å andra sidan så är bra musik gränslös och med tiden på sin sida så är "T.M.M." definitivt en kandidat till min årsbästalista.
By the way. Bandnamnet har man lånat från en låt av Stephen Stills.
/Björn
Vårens Spåttifajj - Mycket nytt, lite gammalt, nåt fått, lite lånat och något blått...
För den som har missat det, så har vi två smått suveräna spellistor på Spotify just nu.
Den ena är min egna utsvävning i sprudlande vårkänslor och deppigt hopplöst vinterslask. Det handlar om mycket nytt, lite gammalt, nåt fått, lite lånat och något blått. En hel del av det som finns där har vi lagt upp på bloggen. Men det finns mer. Den hittar du här: Våren 2013.
I grunden utgår den mycket i från konserterna vi har haft.Men även gått utifrån vad som publicerats här på bloggen, av oss.
Sammanställer man det så märker man att det finns klara 60- 70-tals influenser från nytt som Adam Green och Binki Shapiro. Det finns modern soul i 70-tals klänning med gruppen Lady.
Jo, jag må väl kanske erkänna att jag har snöat in på 70-tals rock. Skäggiga farbröder som gärna seglar. Ja, och oskäggiga sångerskor med skägg i sinnet, som gärna seglar. Musik som trivs med kaliforniskt vin.
Musik som doftar tjära, mögelsporer och grönt gräs. Då spelar det ingen roll om det handlar om svenska Ossler, The Smiths gamle gitarrist Johnny Marr eller The Jams gamle basist Bruce Foxton. Vilket band det hade blivt, btw...
Den ena handlar om våra konserter nu i vår. Serveras bäst live. Rökig, alkoholdoftande rock ´n roll.
Så missa inte Temperance Movement den 7:e Juni.
Då blir det fest!
Luftgitarr på
Klockren garage-punk-glam med Göterborgsbandet The Fume.
Fullängdaren "Rock'n' Roll Ain´t Seasonal Thing" med 12 spår som öser på i samma läckra anda släpps på fredag och är ett soundtrack som alltid kommer att hålla för oss i IF Popgeni.
/Björn
