Popgeni

 

 

Bästa sättet att se Sverige är att se det från ett tågfönster, sägs det.

Egentligen gäller det inte bara Sverige, utan vilket land som helst. USA, till exempel.

Musikaliskt sett är Ellen Sundbergs "Black Raven" som en resa genom den norrländska prärien. En resa som inte enbart är snörök på E14, karga vinterlandskap eller ett töspåring Brunflo. Det kan lika gärna röra sig om vårvnter i Colorado eller Höstsol i Wyoming.

För Ellen Sundberg kan sin musik. Hon kan country. Hon kan rock. Hon kan pop. Och det märks mycket väl.

Det vore väldigt enkelt att dra paraleller med First Aid Kit, och visst finns det likheter. Men det finns också klara skillnader mellan dem. Ellen Sundberg har ett eget språk och en egen röst. Skillnaderna mellan Ellen och First Aid Kit är som skillnaden mellan Rolling Stones och Kinks. Som mellan Led Zeppelin och Guns ´n´ Roses. Som mellan Neil Young och Gene Clark. 

Det finns en spröd ton genom hela plattan som uppgraderar musik så att den kan leva nu, år 2013. En spröd mollanande ton som jag märkt lite varstans på sistone. Hos John Murrys "The Graceless Age". Hos Phosphorescent. Hos First Aid Kit.

Men musikalisk skulle jag nog vilja återgå till de två namn jag namedroppade tidigare. Två namn som känns som omedelbart kompliment till Ellen Sundbergs "Black Raven". Neil Young och Gene Clark. 

Men hör att det finns en vilja och ett driva att dra framåt. Det finns en egensinnighet och en integritet, hos Ellen, som är riktigt stark. Precis som hos Young och Clark.

Men framför allt är det styrkan på låtarna som imponerar. Black Raven är musik som är målad i de mörkaste nyanserna på färgskalan. Det finns en melankoli, men även klart vitt ljus. Något som kulminerar i mitten av plattan när Ellen sjunger "Drag me up insted of leaving me under..." och musiker fullkomligt skjuter på lyssnaren framåt och uppåt. Vilket gör att "Leave Me Under" blir navet som hela plattan kretsar runt. Med brilljanta "Worthy Of Love" på ena sidan med sina mörkare molltoner och spartaskt vackra melodi. Och på den andra sidan bedårande "Some Time Ago" med sin glada banjoknäpp, fiolkvitter och sin sköna lediga söndagsmorgonkänsla. 

Det är förbannat snyggt gjort.

Titelspåret, "Black Raven" sätter tonen skivans ton med det ena benet i moll och det andra i dur. och avslutande "Evil Ones" som avslutar i samma färgskala.

Plattan är bra genomarbetad. Det hörs lång väg. Men även om "black Raven" är musik som talar direkt till roten av mitt hjärta, så finns det utrymme för att det kan blir större. Det är trots allt ett par kliv upp til Springsteens "Nebraska"-nivå. Eller Youngs "Harvest" eller "After The Goldrush". Men efter att ha lyssnat igenom "Black Raven ett par gånger så råder det ingen tvekan om att Ellen Sundberg har en stor talang. En talang som med tiden kommer att växa så mycket hon bara vill. Bara hon följer sin egen väg, sin egen tro.

Att säga att jag är imponerad är bara förnamnet.

 

För ett par år sedan gick en liten slogan runt, som bland annat skrev på tröjor. "Music sucks in Östersund". För inte alltför längesedan var det en tjänstemänniska som påstod att man inte kan satsa på kulturen i Jämtland, eftersom den inte finns.

Dessa felaktiga påståenden kan vi härmed förklara död och begraven.

Det här kan vara början till en riktigt rolig och intressant tid för oss jämtar.