Popgeni

 

 

Åh fuck...

Jag blir av gammal vana väldigt skeptisk när de där musikskribenterna på de två kvälldrakarna lovordar något. Det brukar handla om att tävla i superlativ över Spingsteens 75:e arenarock. Eller att de står och lite recensentigt gubbhoppar lite lätt till Swedish House Mafia på Friends Arena (för att de är ju så stora i USA... Då måste de ju vara bra... Vet inte riktigt när det blir bra, så jag chansar på att det är bra just nu... Jan Gradvall twittrade att det var bra nu iaf...).

Typ.

För att använda ett avslaget fjortisuttryck från 2002.

 

Men så sparang jag på Bengt-Ola på stan som frågade om jag hört Daft Punk. Nej, sa jag. Jag läser inte Marcus Nunstedt.

Nja, sa Beng-O, en del var ju bra men den där jävla robotrösten alltså... Det låter fördjävligt.

Jaha, tänkte jag. Då måste man ju lyssna.

Och det skulle jag inte ha gjort. För jag föll, som en nersågad tall mot en blöt myr.

Pladask.

Fuck... Dom fick rätt till slut ändå...

 

Men jag är också väl medveten om att alla inte kommer att älska det här. För det finns två stora hinder som man måste ta sig över.

För det första. Idiotpunkarna från Paris, Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo envisas med att föreställa sig som robotar. Vilket har gjort att de har snott Roger Troutmans gamla dammiga talkbox. Och det kan reta en del. För egen del, har jag inga problem med det alls. Speciellt inte när de väljer att samarbeta med riktiga människor som Pharell Williams, Panda Bear, Julian Casablancas, Todd Edwards och Paul Williams. Som jag inte ens visste levde. Paul Williams, en singer/songwriter som fick framgång med låtar för Three Dog Night, Anne Murray och The Carpenters i början av 1970-talet. En amerikansk musikskatt, som med tiden fallit i glömska. Att överhuvudtaget plocka upp honom till ett samarbete är en kulturgärning som slår det mesta. 

Men Daft Punks nya låtar med dessa gäster.

Det blir faktiskt en ren kavalkad av helt klockrena duetter.

Men inledningen var ändå knäckande.

Där det andra problemet, som hardcorefansen nog kommer att få brottas med, är att att Daft Punk stoppat undan samplernn och plockat in musiker. Som man i öppningen av plattan deklarerar, med ett blankt robotfinger riktat mitt i ögat på lyssnaren, "Give Life Back To Music". Och det gör man i en låt där man återskapat Nile Rodgers/Bernard Edwards discosound från slutet av 1970-talet. Med hjälp av Nile Rodgers och hans funkgitarrsound, förstås...

Jag tappade hakan där.

Sen fortsätter det. Två enormt starka soulballader i form av "The Game Of Love" och "Within". Och en ljud och tonsatt monolog av Giovanni Giorgio Moroder i "Giorgio by Moroder". Giorgio är producenten som gav världen Donna Summers "Love To Love You Baby" och som ligger bakom filmmusiken och fått Oscars för Top Gun, Flashdance och Midnight Express. Låten för tankarna till Todd Rundgrens Intro från "Something/Anything", men är ändå en läckert iscensatt berättelse som lär lysnnaren mer om popmusikän vad denne kanske ville från början. Men man blir ändå hänförd.

Introt till "Give Life Back To Music" återkommer i avslutande "Contact". En slags blandning av 2013 års disco, Elton Johns "Funeral For A Friend" och Todd Rundgrens "Breathless".

Och det svänger något så enorm.

Problematiken för Daft Punk var att de tappade greppet en aning efter den ikoniska debuten "Homework". Vilket en del hardcorefans nog kan får svårt att förlåta. Sen blev Daft Punk mer ett singelband med en populär singel här och där.

Men så nu. 2013. Så slår de huvudet på spiken direkt. Men en känsla för kvalité. LÅten Get Lucky med Pharell är den mest nedladdade på itunes. En av de mest spelade på Spotify.

Det säger faktiskt en del. Det blev en comeback, trots att Daft Punk aldrig slutat.

 

Det är i princip lönlöst att namedroppa med den här musiken i åtanke. Jag får samma känsla av "Random Access Memories" som jag får av valfri Håkan Hellströmplatta. Dety blir en ren njutning i alla referenser till pophistorien. Och det finns så mycket influenser som rasar över en, att man tappar räkningen. Men det är även det som ger plattan ett eget liv.

En del hatar det. Dom vill ha Lars Winnerbäck och Ulf Lundell.

Inte jag.

Jag väljer Daft Punk och den här plattan i 10 fall av 10.

Daft Punk är kommer att vara årets glädjespridare nummer 1.

 

Stefan Herdell