Musikalisk healing
Basko Believes
"Idiot´s Hill" (WMS/Rootsy.nu)
PPPPP
Steget från soloartist till alter egot Basko Believes verkar stundtals ha varit lite ångestfyllt för Johan Örjansson.
Men till slut kunde han inte motstå Midlake-duon McKenzie Smith och Joey McLellan som upprepade gånger via mail bjöd honom till Redwood Studion i Denton, Texas, för att tillsammans med deras nätverk
av extra ordinärt begåvade musiker inom alternativrock och indiepop spela in "den där skivan".
Till slut lyssnade han på sitt hjärta, satsade alla sina pengar och köpte flygbiljetter för en flight över Atlanten och följde till hundra procent sin innersta känsla och intuition att ta ett omtag på något redan grandiost.
För alla oss som upplevt kärleken vid första mötet med någon av Örjanssons fyra tidigare soloplattor är det ändå samma Johan med den där omistliga känslan för den romantiska och melankoliska ljudbilden och med en röst som trollbinder som vi möter här.
Trumslagare McKenzie Smith och gitarrist Joey McLellan har producerat helt excellent.
Och tillsammans med ett ytterligare ett dussin musiker som Aaron McClellan och Eric Swanson från Israel Nash Gripkas band ramat in och byggt på Örjanssons i grunden rasande granna sånger med fantastisk instrumentering, magnifik finmejslad orkesterkänsla och graciöst svepande arrangemang.
"In A Glade" och "Out Of Glade" inleder respektive binder ihop ett album som däremellan rymmer "Wolves" "The Waiting", "Lift Me Up", "Going Home", "The Entertainer", "Rain Song", "Archipelago Winds" och "Leap Of Faith" som alla glider ut och in och fram och tillbaka i americana, pop, soul och indie.
Frågan är bara hur man ska få schlager-Svensson att förstå att "Idiot's Hill" är musikalisk healing som man bara måste äga?
"Idiot´s Hill" släpps onsdag den 2 april.
Björn Bostrand
Dobet Gnahoré - World Music 2014
Dobet Gnahore
"Na Dré" (Contre Jour/Border)
PPP
PPP
Ärligt talat så har jag på sistone tappat kontakten med vad man brukar kalla för World Music. Därför var bekantskapen med Dobet Gnahore som ett ovängtat men glädjande besök.
Nu är ju "Na Dré" inte direkt en afrikansk jamsession med 20 minuter långa bongotrumsolon och kalebassorgier. Tvärtom, skulle jag vilja påstå.
Dobet Gnahore och hennes föräldrar kommer från Elfenbenskusten, men lever sedan slutet av 1990-talet i Marsielle. "Na Dré" är som en kombination av de båda. Två av de tyngsta spåren är "Awili" som känns som klippt och skuren för att platsa i vilken kommersiell radiokanal som helst. Men blir också väldigt mycket "afrikansk" som vi västerlänningar tror att "afrikanskt" är. Exotiskt, men hitvänligt. Hitvarning skulle utfärdas där. Medan efterföljande spår "Baara" låter som en fransk popballad, framför med flygel och en kör från Elfenbenskusten. Just de här kontrasterna spelar hela tiden mot varandra. Eller kanske snarare med varandra. Och det blir en hygglig bra balans. Dock finns ett par spår som mer eller mindre känns som utfyllnad. Men vad gör det, när helhetsintrycket blir att man känner sig glad efter en genomlyssning. Vare sig man vill eller ej.
Stefan Herdell
Pop goes the brain
Lucius
"Wildewoman" (PIAS/Border)
PPPPP
Brooklyn femman har bidat sin tid i nio år innan man känt sig mogna för att ge ut debuten.
PPPPP
Brooklyn femman har bidat sin tid i nio år innan man känt sig mogna för att ge ut debuten.
"Vi har inte velat stressa fram något och aldrig brytt oss om att leta efter ett skivkontrakt förrän vi känt att tiden var inne", har sångerskan Jess Wolfe kommenterat angående den långa väntan.
Att de är redo till 100 procent är "Wildewoman" ett oemotståndligt bevis på.
Tillsammans med sin röst och utseendemässiga tvilling Holly Laessig så har Jess en given huvudroll med elegant vasst synkade röster längst fram i en ljudbild som kopplar greppet direkt.
Wolfe och Laessig spelar också synt och keyboards och tillsammans med Dan Molad, Peter Lalish och Andrew Burri på gitarrer och trummor så har format ett sound som är så personligt att man bara faller pladask.
Och det trots att influenserna är både uppenbara och tydliga och man på intet sätt uppfinner popmusiken igen.
Men med klassisk girl-group-pop med rötter i 60-talet, melodiös modern rock och ett stort knippe egna infall som grund har man format en grandios debut med 11 låtar över 44 minuter.
Från öppningen med titelspåret till målgång med "How Loud Your Heart Gets" är det här ett måste för alla oss som för alltid tror på sanningen "pop goes the brain".
Björn Bostrand
Svensk världsklass americana
Vagabond Ways
"V.W." (Vacaloca Records)
PPPP
Jag har längtat efter den här plattan sedan jag fick veta att den var under produktion.
Jag ska också villigt erkänna att den största anledningen till det suktandet är att Basse Wickman är en av tre huvudrollsinnehavare.
Basses betydelse för den högklassiga svenska americanan långt innan genren ens var döpt är ett obegripligt underskattat kapitel i svensk musikhistoria.
Hans album under 70 och 80-talet är pärlor som aldrig tappat glansen, och även den allt för glesa diskografi under 90-talet och framåt handlar om en svensk låtskrivarskatt.
Att vi i IF popgeni fick äran att ställa honom på en scen i Östersund för första gången den 25 april ifjol och mötas av en varm, generös artist och excellent musiker som trots många år i skymundan inte tappat det minsta av sin grace var en ren och skär ynnest.
Här står Basse för tre av albumets tio låtar och "City Lights", "Like A Cloud" och "Tell Me" är av orubbad och totalt tidlös Wickman-klass som får en att bara längta efter mer.
Att sen Totte Bergström (gitarrist, låtskrivare och bluegrass ess med bakgrund i grupper som New Strangers och Moonshine och ett flertal soloplattor) samt Christer Jonasson (låtskrivare, gitarrist och en av grundbultarna i FJK och Fria Proteatern) är sådan perfekta bollplank till Basse förstärker helhetsintrycket.
Tottes fyra och Christers tre låtar är i stort sett av samma granna virke och med trions vokala konst blir det internationell klass.
Med producenten Patricio Cabezas, bas, Niklas Lindström, trummor och Daniel Kurba, klaviatur, i ryggen har Vagabond Ways gjort ett album som känns i hela kroppen.
Och Basse!
Lova att du släpper ett soloalbum så fort det bara går.
Liknande Artister: The Byrds, Buffalo Springfield, Ian Matthews, Tom Petty, Eagles.
Lova att du släpper ett soloalbum så fort det bara går.
Liknande Artister: The Byrds, Buffalo Springfield, Ian Matthews, Tom Petty, Eagles.
Björn Bostrand
Redan mogen uppgiften
Hon beskrivs som en "lite mer positiv Gillian Welch" av skivbolaget.
Men annars är likheterna stora mellan Welch och Alynda Lee Segarra när det gäller att på bästa sätt bevara traditionerna inom amerikansk rootsmusik och huvudsakliga grenverket country, folk och några nypor blues.
Segara är frontkvinnan i Hurray For The Riff Raff där hon själv skrivit, eller i samarbete med andra, samtliga 12 låtar på fjärde fullängdaren "Small Town Heroes" (ATO/PIAS Nordic/Border).
Alyna lämnade sin hemmiljö i Bronx som 17-åring och flyttade till New Orleans för att förkovra och fördjupa sig i den amerikanska söderns rika musikaliska tradition.
Och man kan bara konstatera att hon redan nu med råge är mogen uppgiften att föra arvet vidare, både som låtskrivare och utsökt sångerska.
Och man kan bara konstatera att hon redan nu med råge är mogen uppgiften att föra arvet vidare, både som låtskrivare och utsökt sångerska.
Superlativen har haglat runt albumet som släpptes i början av februari i USA och från och med fredag går det att köpa i Svedala.
På "S.T.H" har Segarra hjälp av långvarige sidekicken Yosi Perlstein, fiol, Casey McAllister, keyboards, Sam Doores, gitarr och Dan Cutler,bas.
/Björn
Kolla London & Manchester
London baserade indie-folkrock-psychedelia kvartetten My Sad Captains känns som ett ljudsatt mantra.
Gruppens tredje album "Best Of Times" (Bella Union/PIAS Nordic/Border) borde vara ett musikaliskt nervlugnande som rätt doserat sprider ett behagligt lugn bland stressade nutidssjälar med vackra låtbyggen typ "Goodbye".
Jimi Goodwin från Machester är vanligtvis frontman i gruppen Doves. Men när bandet efter fyra storsäljande album valt att ta ett tillfälligt break så passar Jimi på att solodebutera.
Och det gör han med tiospåraren "Odludek" (Heavenly/PIAS Nordic/Border) som är en sanslöst skön blandning av musikaliska stilarter.
"I wanted it to be like that crazy mixtapes you'd make for your mate which had everything from Duke Ellington to some mad hip-hop track you'd just heard and back again, säger Goodwin i releasebladet.
Första singeln "Oh! Whiskey" är en storslagen, älskvärd och klassig folkpoprockballad med många smakfulla essenser.
/Björn
Första singeln "Oh! Whiskey" är en storslagen, älskvärd och klassig folkpoprockballad med många smakfulla essenser.
/Björn
Måndag morgon
Croz my heart
David Crosby har för tredje gången gjort en soloplatta.
Det handlar om perfektion in i minsta detalj. Det handlar om en produktion som låter så kliniskt ren, att man undrar i fall Crosby och hans medproducent Daniel Garcia haft vinylhandskar på sig under inspelningen. Det handlar om popmusik med Mark Knopfler på gitarr... På ont och på gott.
Men låtarna och David Crosbys röst är intakt. Det finns klara referenser till "If I Could Only Remember My Name" från 1971.
Ett långt liv kantat av stämsång, vapenviftande, droger och gitarrer har satt sina spår. Han berättar historier från samhällets skuggsidor och blir nästan lite politisk i vissa lägen. Men han är ärlig. Låten "If She Called" som kom till när han blev illa berörd av att springa förbi några prostituerade på Bryssels gator. Eller "Set That Baggage Down" som handlar om förmågan att inse sina misstag i det förflutna.
"Croz" är en rätt igenom ärlig platta. Från en 72-årig popikon, somn trots hårt leverne har en själfylld röst som berättar de historier du egentligen inte vill höra, men måste ta till dig.
/stefan
Gör dig själv en kulturell feelgood tjänst
Amerikanska multiinstrument duon The Accidentals är en klar pärla att upptäcka för dig som
njuter av sanna americana, folk, country och singer/songwriter leverantörer.
Kate Larson och Savannah Buist är två skolade musiker, på cello repspektive violin, som hemma i USA beskrivs som "a duo giving an edge to folk with unique instrumentation".
Förutom att de på albumet "Bittersweet" (Savage Kittens/Hemifrån) trakterar ett antal olika stränginstrument så utgör de tillsammans en alldeles förträfflig vokal duo.
De har var och en eller tillsammans skrivit samtliga 15 låtar på albumet och med bandinramning med trummor, bas och keyboard i ryggen så är de 51 minuterna en ren njutning.
Att Kate och Savannah nämner artister som Andrew Bird, St Vincent, Sufjan Stevens, Arcade Fire, Yeah Yeah Yeah's, Black Keys och Beatles som sina musikaliska darlings slår också igenom i ljudbilden.
Gör dig själv en kulturell feelgood tjänst och upptäck The Accidentals!
/Björn
Musikyoga för själen
Simone Felice
"Strangers" (Team Love/Border)
PPPP
Jag kan förnimma känslan från Studioscenen, i Östersund den 15 november 2012 när jag tar mig igenom de tio låtarna på "Strangers.
Då stod Felice på scenen tillsammans med Matt Green på dobro och fullkomligen trollband oss på andra sidan skranket.
Uppföljaren till den självbetitlade solodebuten från 2012 är i stora delar en utsökt uppvisning i finstämt låtskriveri i den breda folkpopballad fåran där en sångare extraordinär fixar gåshuden med sin fantastiska röst längst fram i ljudbilden.
Från öppningen med den raka och läckert hookiga poplåten "Molly-O", som hur lätt som helst borde bli en singalong succé på vilken radiovåg som helst bara musikproducenterna vågad släppa sargen, så är "Strangers" en rogivare av stort mått.
För det är den närgångna, stillsamme och omfamnande Simone Felice som styr den här gången.
Han nästan kliver ut ur högtalarna och sätter sig i knä på lyssnaren i den hudnära folkballaden "If You Go To LA", gospelfärgade trippeln "Running Through My Head", "Our Lady Of The Gun" och "Heartland".
När han sen avrundar med den hymnliknande dubbeln "Bastille Day" och "The Gallows" så blir det musikyoga för själen när den är som bäst.
Björn Bostrand
Det förflutna har ingen betydelse
Med 20 års musikalisk erfarenhet i ryggen har Örebro bördige Mathias Lilja bland annat lirat 60-tals influerad garagerock i hyllade The Strollers och närliggande retrorock i The Maharajas sedan slutet av 90-talet.
När han nu är aktuell med sin självbetitlade solodebut så är det i en helt annan skepnad än ovanstående konstellationer.
En del kanske skulle säga att han har mognat när han nu med nio egna låtar och en cover ger sig på en magisk tradition med stor övertygelse och musikalisk klass.
Själv tror jag mer på att det talangen, passionen och kärleken till uttrycket som fått Lilja att ta steget.
På något sätt känns det ganska självklart att covern är Townes Van Zandt's "No Place To Fall" och med sitt eget material i americana, country och singer/songwriter skrud så framstår Lilja som en stilren låtsnickare och strålande sångare tillsammans med medmusikerna Clas Olofsson och Fredrik Landh.
Mathias Lilja "M.L" (Rootsy.nu) är ett album som understryker sanningen att det spelar ingen roll vart din vagga har stått bara glöden till uttrycket finns där.
/Björn
Vem kan motstå?
De dugar tätt nu!
Nya släppen med band och artister som det är extra svårt att låta bli att bry sig om.
På fredag är det dags för sångaren Craig Finn och de övriga fyra i amerikanska The Hold Steady att lossa på sjätte fullängdaren "Teeth Dreams" (Washington Square/Border).
Procuderad av Nick Raskulinecz är det ytterligare en övertygande album från bandet som jag alltid sett som den perfekta bryggan mellan The Boss och Foo Fighters.
Procuderad av Nick Raskulinecz är det ytterligare en övertygande album från bandet som jag alltid sett som den perfekta bryggan mellan The Boss och Foo Fighters.
Minneapolis-fyran Howler är bara inne på sin andra fullängdare när man likt T.H.S. väljer den 21 mars som släppdag för tiospåraren "World Of Joe" (Rough Trade/Border).
Men vem kan motstå ett ungt punk och rock'n'roll band som med tio låtar på raska 28 minuter går på knock med ett rock'n'roll sound som är närbesläktat med både The Replacements och The Ramones?
Dessutom måste "Don't Wanna" var en av årets fem bästa poplåtar.
Dessutom måste "Don't Wanna" var en av årets fem bästa poplåtar.
/Björn
McGraff's juvel
Tia McGraff är ingen nybörjare i country, folk, americana och popfacket.
Hon har skrivit låtar och spelat in med framlidne Andrew Gold, Dan Hill och Randy Bachman för att plocka några i den långa raden.
Och Johnny Cash blev så imponerade av hennes röst under ett gemensamt TV-framträdande att han bjöd in henne till June Carters loge för att de båda skulle bekanta sig med varandra.
Och utan att ha koll på den Kanada födda McGraff's backkatalog, som innehåller ytterligare fem album och fyra CMT videos under karriären, så känns det tveklöst som om senaste albumet "Break These Chains" (Bandana Records/ Hemifrån) är juvelen i kronan.
Maken och gitarristen Tommy Parham, som hon träffade efter att ha flyttat till Nashville, har producerat och arrangerat plattan och smyckat den med smakfullt hanterande av olika sorters gitarrer.
De 12 låtarna och Tia's röst ger associationer till musikaliska systrar som Emmylou Harris, Patti Griffin och Mary Gauthier.
/Björn
/Björn
En riktigt bra början
Vill bara säga att v.12 började riktigt bra.
Philadelphia kvartetten War On Drugs släppte sitt tredje album "Lost In The Dream" (Secretly Canadian/Border) som har en fantastiskt ljudbild och långa underbara låtar som man inte kan låta bli att svepas med i. Bör ägas i någon form och varför inte i vinylformatet?
Superlativen har regnat över 25-åriga Lyla Foy sedan hon 2012 framträde med sin egen "No Secret" i The Black Cab Sessions, den brittiska Web-serien där artister spelar live i baksätet på en London taxi.
Fullängdaren "Mirrors The Sky" (SubPop/Border) där "No Secret" är ett av tio spår, och som för övrigt är fylld av hennes personliga, minimalistiska och fängslande indie, singer/songwriter pop funkar överallt och i vilket format som helst.
Går också att investera i från och med idag.
/Björn
/Björn
Susan Cowsill
En av de tjejer som jag beundrat mest genom åren, varit lite små kär i, titt som tätt, är amerikanska singer/songwritern Susan Cowsill.
Hon började redan som barn när hennes bröder och mamma Startade gruppen The Cowsills på 60-talet. Bandet hann med sex plattor, plus en live-platta och en Greatest Hits, innan gruppen splittrades 1971. 1970 var The Cowsills med i Playboy After Dark, ett tv-program av och med Hugh Hefner som i princip skapades för att mura fast varumärket Playboy i den amerikanska folksjälen.
Men det blev lite komiskt när den då 11-åriga Susan Cowsill fick svara på Hugh Hefners fråga "Vad ska du bli när du bli stor" och hon svarade inövat (och väldigt opassande) "Miss February", men ett drypande ironiskt tonfall... Ingen liten modelltjej, här inte.
Den här tjejen visste vad hon ville, redan då. Hon vill lira rock ´n´ roll.
Susan fortsatte med musik på små klubbar, gjorde två singlar 1976, men som inte blev lyckade. Till slut, i början av 1980-talet, kom hon i kontakt med Dwight Twilley, och en karriär som bakgrundsångerska började. Hon jobbade bland annat med The Smithereens och Carlene Carter.
I dag har hon bandet Continental Drifters med Bangles Vicki Peterson och The Db´s Peter Holsapple. Hon jobbar även med Freedy Johnston och John Dee Graham under namnet The Hobart Brothers and Lil´ Sis´ Hobart.
Hon bodde i New Orleans när stormen Katrina sköljde över staden. Hon flydde, men förlorade i stort sett, alla sina tillhörigheter. Dessutom omkom, troligen, Barry. Han försvann i vågorna som stormen skapade.
Men fortfarande dyker hon upp som körsångerska bakom Dwight Twilley på klubbar runt om i USA. När hon inte återförenas med sina kvarlevande bröder, Bob, Paul och John, i The Cowsills.
I år fyller Susan Cowsill 55 år. Men trots branchens åldersfixering, så är hon fortfarande en av rockvärldens coolaste scenpersonligheter.
/Stefan
Världens bästa Will
Världens bästa Will KImbrough är aktuell med sitt sjätte album, "Sideshow Love (Rootsy.nu) som har några dagar på nacken nu.
Som den gitarrmaestro han är så har han genom årtiondena varit en extremt eftertraktad studio och turnémusiker vilket gjort att det blivit ganska stora glapp mellan hans egna plattor under en solokarriär som startade med "This" år 2000.
Men nu är det tack och lov verklighet med ett album från Kimbrough som är minst lika själfull som låtskrivare och sångare.
"It reflects my love of songwriting, my love of soulful music, my love of classic southern and country artists like Willie Nelson and Dr. John. My friend Tommy Womack says this album connects my songwriting with my guitar playing better than ever before. He should know, cause we've been playing music together since 1992", säger Will i en pressrelease.
"S.L." innehåller ett dussin Kimbrough kompositioner som med klassigt utförande vandrar längs rootsträdets fina grenverk och blir till ett måste för rootsfantasten.
Får man mersmak så är en uppdatering av hans granna diskografi naturligtvis att rekommendera.
Man bör också kolla in succébandet Willie Sugarcapps självbetitlade debutalbum från förra året som blivit en succé i USA.
Förutom Will består den goa kvartetten av Sugarcane Jane, Grayson Capps och Corky Hughes.
/Björn
För ruggigt bra för att missa
www.popmarket.com säljer under det närmaste dygnet The Replacements albumen "Pleased To Meet Me", "Don't Tell A Soul" och "All Shook Down" i en så kallad Vinyl Bundle för endast 483 riksdaler, dessutom fraktfritt.
Och jag blir än en gång ljuvt påmind om hur ruggigt bra och stilbildande Paul Westerberg alltid har varit.
Alldeles för bra för att missa och hade jag inte redan ägt dem så skulle jag tryckt på "add to cart" knappen fortare än kvickt.
Skynda! När jag skriver det här har du bara dryga 20 timmar på dig.
/Björn
/Björn
Givna på listan
Vi har skrivit det tidigare på bloggen.
Men när nu allt fler börjar upptäcka förträffligheten med Isle Of Wight bröderna Michael och
David Champion's musikaliska ådra så tar vi oss rätten att ännu en gång pusha för deras
debutalbum "Down Like Gold" (PIAS/Border) som släpptes förra fredagen.
"St. Peters" är bara en av tio mer eller mindre fantastiska låtar på ett album som redan är given
på min årsbästalista.
på min årsbästalista.
/Björn
Rätt bandkemi på direkten
Stockholms baserade kvartetten July har haft sitt debutalbum "Raining Sun" (Border) ute i en dryg månad nu.
Med 11 spår som i samtliga fall utom ett är skrivna av bandet själv, Fredrik Schönbeck, gitarr & kör, David Snejken Nordlander, sologitarr & kör, Mattias Ahlén, sång & bas samt Anders Jönsson, trummor & kör.
Jönsson har rötterna i Järpen och har spelat med lokala band som Andreas Grega, The Great Elmos och Ove Wulff Band för att nu plocka några ur högen.
Numerar bor Anders i Stockholm och tillsammans med de tre övriga medlemmarna så har han helt klart hittat rätt bandkemi på direkten.
Kvartettens kärlek till hårdrock är uppenbar, men det handlar långt ifrån om att bara stappla riff på hög.
July har fler sidor än så.
July har fler sidor än så.
I ett mail skriver Anders att man har hittat sitt sound i en unik mix av retro och nutid.
Albumet är inspelat i Gröndal studio, Stockholm, där man har haft fokus på livetagningar och på rullband för att, som de som Anders skriver, "ville hitta den ”rätta” och som vi tycker genuina känslan".
Patrik Heikinpieti (Mando Diao) har producerat och det är även han som tillsammans med Johan Gustafsson skött inspelningen.
Man sätter ribban högt redan med öppningsspåret "You Can´t Bring Me Down" där man på direkten blir medveten om deras fina melodiösa ådra och utmärkta vokala smyckning av låtarna.
Sen fyller man bara på med ytterligare tio spår som med ackuratess visar att man har utsökt harmoni även när det gäller låtskrivandet, och det oavsett om det handlar om stora ballader eller vass hookig uptemporock.
Jag hittar inte "Raining Sun" på varken Ginza eller CD.ON. Kanske bara en tidsfråga?
Annars går det ju utmärkt att ta kontakt med bandet via deras hemsida www.julyband.com/
/Björn
Bara så ni vet...
Förmodligen inget för den genomsnittlige P4 lyssnaren.
Men just därför vill jag ta chansen och tipsa om den här trippeln som alla släppte nya album för ett
par dagar sedan.
par dagar sedan.
"Catch Of The Day" är ett av spåren på fjärde fulllängdaren från Australiensiska Sally Seltman.
"Hey Daydreamer" (Lojinx/Border) som har en stor och snygg ljudbild är producerad av Sally
och maken Darren Seltman från The Avalanches. Sally Seltman har bland andra jobbat med
Feist och även lånat ut låtar till Bon Iver.
och maken Darren Seltman från The Avalanches. Sally Seltman har bland andra jobbat med
Feist och även lånat ut låtar till Bon Iver.
Holländska rocktrion Birth Of Joy har sina rötter i psychedlia och att kärleken finns till band som MC5,
Doors och tidiga Pink Floyd går inte att sticka under stol med.
Och uppblandat med lite egna infallsvinklar så blir nya plattan "Prisoner" (Long Branch/Border)
klart spännande.
klart spännande.
Första studiobeviset på fyra år från den amerikanske singer/songwritern som musikaliskt rör sig
inom indiepop, americana och country. "Mica P. Hinson And The Nothing" är också hans
första fullängdsrelease på etiketten (Talitres/Border).
första fullängdsrelease på etiketten (Talitres/Border).
Själv säger Mica att "massor av tid och massor av kärlek" har lagts ner på de 12 låtarna som
fyller albumet.
fyller albumet.
/Björn
Risager på topp
Thorbjørn Risager & The Black Tornado
"Too Many Roads" (Ruf Records/Helan Kommunikation)
PPPP
Vill man försöka bota en första gradens blueshatare med massor av fördomar om genren så är det här kanske en av de absolut bästa mediceringarna.
För Risager och hans sju man starka The Black Tornado är en rootsmaskin extra ordinär som under ett decenium nu smält ihop blues, soul och rootsrock på ett fullkomligt självklart sätt med två gitarrer, keyboards, bas, trummor och en trio blåsare.
Känns också tydligt att de är mer övertygande än någonsin på det egenproducerade åttonde albumet som innehåller dussinet spår som aldrig någonsin är nära att falla ur ramen.
Man öppnar och avslutar med två riktiga rock'n'roll avtryck, "If You Wanna Leave" och "Play On" och kryddar senare med "High Rollin" och "Rich Man".
Fastnar aldrig i bluesfällan på titelspåret, "China Gate", "Paradise", "Backstreet Driver" och smeker soulådran med känsla i "Drowning", "Through The Tears", "Long Forgotten Track" och "Red Hot Blue".
Fastnar aldrig i bluesfällan på titelspåret, "China Gate", "Paradise", "Backstreet Driver" och smeker soulådran med känsla i "Drowning", "Through The Tears", "Long Forgotten Track" och "Red Hot Blue".
Svintight sound och framförande rakt igenom.
Och längst fram i mixen på varenda spår leder Thorbjørn Risagers dynamiska, uttrycksfulla och varma röst ett album som klarar jämförelser i den internationella bluesfamiljen.
Och längst fram i mixen på varenda spår leder Thorbjørn Risagers dynamiska, uttrycksfulla och varma röst ett album som klarar jämförelser i den internationella bluesfamiljen.
Björn Bostrand
Suger tag i en
En vecka kvar tills Philadelphia fyran War On drugs släpper sitt tredje album "Lost In The Dream" (Secretly Canadian/Border).
Uppföljaren till genombrottet "Slave Ambient" sägs ha en ljudbild som är större, bredare och lättare.
Jag har förhandslyssnat och säger bara att det finns nio låtar stor popmusik till förutom "Red Eyes" som gärna sträcker ut rejält tidsmässigt och liksom bara suger tag i en.
/ Björn
44 år senare...
Linda Perhacs är något av ett unikum.
1970 gjorde hon plattan "Parallelograms" som är en urtjusig kombination av psychadelia och folkpop. Någonstans mittemellan Joan Baez och Joni Mitchell. Med "Parallelograms" spåddes en lysande framtid i musikbranchen för Linda Perhacs. Men ödet och hon ville något annorlunda.
44 år senare kan Linda Perhacs se tillbaka på sitt liv. Hon lever nu ett stillsamt liv i Topanga, Kalifornien, med sin make, som samlar på levande fåglar (falkar och hökar). Linda Perhacs själv, har jobbat som tandläkare och mått gott på det. Även om hennes låtar från 1970 började dyka upp i filmer och i populärkulur, vilket ledde till att Linda Perhacs nu fick en helt ny generation av fans.
2012 när Linda Perhacs fyllde 69, så hade musiken i henne att grott så länge att den bara var tvungen att komma ut på något sätt. Med god hjälp av musikern och hyllade artisten Julia Hollter, började hon musicera igen. De plockade även in producenten Fernando Pedomo (född tio år efter Linda Perhacs debut) och bitarna började falla på plats.
Och nu, 44 år senare, så kommer uppföljaren till "Parallelograms". "The Soul Of All Natural Things" är redan nu något av en indiehit. Som följer fotstegen från debuten, men med ett modernt sound, som gör att även "Parallelograms" i dag låter modernt och fräscht.
En solskenshistoria från Kalifornen. Och två makalöst snygga plattor, från en och samma artist.
/stefan
Serby kopplade greppet
Först tyckte jag att det kändes lite intetsägande och tamt.
Men sakta men säkert har den coolt laidbackrockande Serby med band kopplat greppet på mig med de 20 låtarna på dubbel-CD'n "David Serby & The Latest Scam" (Hemifrån/D.S.M.).
Serby skrev låtarna med tanken att de skulle framföras i liveformatet och han skipade americanan, folk och honky tonken som präglar hans tre senaste album
I det tighta och följsamma kompbandet finns Serby's långvariga vänner Edward Tree, gitarr, trummisen Dale Daniel (Hazienda Brothers) ocj basisten Gregory Boaz som också brukar lira med Dave Alvins Guilty Men och Tex & The Horseheads.
Så tänk Rockpiles poprock mixat med Doug Samhs tex mex och ni hamnar ganska nära "amatören" David Serby som har ett dagligt kneg vid sidan om sitt musicerande,
/Björn
Internationella kvinnodagen
Jag kommer ihåg hur förvånad och smått förbannad jag blev första gången morsan förklarade för mig att hon tjänade mindre än farsan, trots likvärdiga arbeten. Jag måste ha vait 6-7 år. Men det tog yttligare ett par år innan jag fattade hur samhället i stort såg på kvinnor. Som lite mindre värda. Som inte förtjänade en likvärdig lön.
Och det är alltid killen med pengarna som bestämmer. Så var det då. Så är det i dag.
Och det är alltid killen med pengarna som bestämmer. Så var det då. Så är det i dag.
Tacka fan för att man inte direkt gör vågen över det samhälle som man ska skicka ut dottern i om ett par år. Man gör väl vad man kan för att sätta sig på tvären. Så är det.
Men i alla fall... Den 8 mars är en dag då media uppmärksammar den internationella kvinnodagen. Med läsvärda hyllningsartiklar, intressanata uppmärksammanden och diverse krönikor som man hoppar över eftersom de flesta är antingen försöker vara provokativa men blir bara oläsligt tråkiga eller så är det storögda betraktelser över att det finns killar som tafsar... Jisses.. Gräv lite bland dina kvinnliga närmaste släktingar och vänner, så upptäcker du snart hur många det egentligen är som bär på ohyggliga minnen från sexuella närmanden, nedvärderingar och diverse sexistiska kommentarer till rena övergrepp.
"Feminsim behövs"...
Vilket understatement i dagens läge.
Inte undra på att man undrar vilken värld som kommer att möta dottern och hennes generation.
Pojkar som tar sig friheter som de tror sig ha. Män som tar sig friheter pga att de anser att de har rättigheter till det.
Inte undra på att löneläget känns som om det gått i baklås. Ordentligt.
Man kunde nu, under dagen, även läsa om vilka kvinnliga förebilder som finns. Det är lite intressant när rätt många kommentarer uppger ens egna mamma. Ja, det är ju inte helt fel. Mamma kommer ju alltid att vara nummer ett. Det blir hon för varje levande person. Men utanför familjen. Vilka förebilder finns där? Feministkritiska grabbar har svårt att svara på det. För de vill inte att de ska finnas. Eller så tänker de inte längre, jag vet inte. Faktum är att de finns överallt. Kanske är det därför som jag reagerar över att de som svarat "mamma" antingen försöker vara ironiska eller bara outgrundligt lat...
Tycker det finns mängder av dem. Åsa Larsson, en av landets bästa deckarförfattare. Joyce Carol Oates. Margot Wallström, Anna Lind, Alva Myrdal. Gudrun Shyman. Birgitta Olsson. Nyamko Saboni. Karin Pettersson. Linnea Swedenmark. Hanna Olsson. Ann-Charlotte Marteus. Anna Odell. Karin Mamma Andersson. Kakan Hermansson. Kronprinsessan Viktoria.
Man kan tycka vad man vill om deras åsikter. Men starka personligeheter och bra förebilder är dom. Vare sig man vill eller ej.
Jag blev sittandes framför spotify och försökte snåpa ihop en lista av kvinnliga artister som skakat om min värld en eller ett par gånger. Som gjort låtar som har fått världen att stanna eller som har fått in mig i ett lyckorus. Det handlar om kompositörer om producenter. Eller sångerskor. Singer/Songwriters. Listan blev lång. Faktum är att jag vet inte om jag någonsin blir klar.
Resultatet blev "Girls Night Out".
Nu kan jag inte sluta lyssna på den.
/Stefan
Popknockout
Min Lucious kampanj fortsätter.
Nu är det bara 24 dagar tills den amerikanska femman släpper sitt underbara debutalbum "Wildewoman" i Europa.
Nu är det bara 24 dagar tills den amerikanska femman släpper sitt underbara debutalbum "Wildewoman" i Europa.
Ett album där vokalissorna Jess Wolfe and Holly Laessig med backning av Dan Molad, Peter Lalish and Andrew Burri går på popknock med 11 spår som huvudsakligen innehåller extrem läckra och tighta vokala harmonier, grymt taktfasta trummor, rasslande percussion och häpnadsväckande melodier.
/Björn
Älska Baseball
Supergruppen The Baseball Project är tillbaka med det tredje albumet som likt de två tidigare aldrig hade blivit till om det inte varit för medlemmarnas vansinnigt stora kärlek till baseball.
Tillsammans gör Steve Wynn (Dream Syndicate, Gutterball), Scott McCaughney (The Young Fresh Fellows,The Minus 5), Peter Buck och Mike Mills (R.E.M.), och Linda Pitmon (Steve Wynn & The Miracle 3) sannerligen skäl för etiketten SUPER!
Och du behöver inte veta ett smack om legender som Babe Ruth och Hank Aaron eller känna till profiler som Phillies Lenny Dykstra eller den acidtrippande pitchern Dock Ellis för att älska det här.
Det räcker med att du blir varm inombords när du hör amerikansk rock när den är som absolut bäst.
Kolla in ovanstående 30 minuter live on KEXP från 5 september 2013, där bandet minus Buck, kör igenom åtta gems från sina två tidigare albumen och "Monument Park" från den kommande plattan.
"Volume 3" (Yep Roc/Border) släpps den 22 mars.
/Björn
Deadman på G
Det har dröjt med uppföljaren till 2011 års genombrottsplatta "Take Up Your Mat And Walk"
Men nu är Deadman och frontmannen Steven Collins igång med inspelningar av nytt material.
Men i väntan på det alstret har man förverkligat ett drömprojekt med DVD:n "Chimes At Midnight" som är en drygt 18 minuter lång kortfilm inspelad på hemmamark i Lockhart, Texas.
Idén till filmen poppade upp under inspelningen av de sex låtarna som finns på CD´n "How Shall We Then Live".
Av de sex spåren på CD'n är fem nya Deadman låtar och den sjätte en cover av Bob Dylan's "Things Have Changed".
Helheten är elegant och dessutom riktigt snyggt förpackad med 40-sidig booklet med texter och bilder samt extramaterial som bakom-scen-inslag och intervjuer på DVD:n.
Svår att undvika för Deadman fantaster.
/Björn
Spännande policekvinna
Hon är spännande, Joan As Police Woman.
I morgon släpper Joan Wasser, som hon egentligen heter, sitt fjärde soloalbum, "The Classic" som likt de tidigare bygger på en upplyftande och smått omtumlande ljudbild.
Som musiker har hon en brokig och intressant bakgrund som medlem i The Dambuilders från Hawaii och indierock bandet The Grifters som båda var aktiva under 90-talet.
Hon var även med i Anthony And The Johnsons under en tid och spelade in Mercury Prize vinnande albumet "I Am Bird Now".
Andra som har dragit nytta av hennes musikaliska färdigheter och innovativa tänk i studion är Lou Reed, John Cale, Tanya Donelly, Sheryl Crow, Sparklehorse, Dave Gahan, Elton John och Lloyd Cole för att nu nämna några.
/Björn
Buckingham Palace
Det var inte bara AHA som hoppade in och ut ur speglar under 80-talet. Även Fleetwood Macs gitarrist Lindsey Buckingham gillade att göra videos i ämnet. Kan verka lite skrattretande i dag, men som nostalgikick är den här trippel nästan oantastlig.
Buckingham hade gjort den smått genialiska "Law And Order" 1981.
1984 var det dags igen. Men "Go Insane" var en platta som nu lider en del av produktionen. Den fullkomligt osar av 80-talssyntar.
Men låtarna är det inget större fel på. Tidlöst låtsnickeri. Och troligen en av de plattor som jag ständigt återkommer till. Vare sig jag vill eller ej.Om man dessutom lägger till Buckinghams "Holiday Road" och "Dancin Across The USA" från året innan, skrivna för filmen "Ett Päron Till Farsa", så har men 80-talets essens från en och samma artist.
/Stefan
Stor singer songwriter konst
Basko Believes, eller Johan Örjansson som han egentligen heter, är en dold magnifik begåvning
för den stora svenska massan.
för den stora svenska massan.
Hög tid att ändra på det nu när hans nya album "Idiots Hill" inspelat i USA tillsammans med
killarna i amerikanska Midlake släpps i början av april.
killarna i amerikanska Midlake släpps i början av april.
Att Johan alltid följer sitt hjärta hörs naturligtvis klart och tydligt i första smakprovet "The Waiting".
/Björn
Korsbefruktning för hjärta och själ
Robert Ellis
"The Lights From The Chemical Plant" (New West/Rootsy)
PPPP
Efter 2011 år s hyllade och hissade "Photographs" har den numera Nashville baserade Ellis fått erbjudande och spelat både på stora Europeiska festivaler som enkla honky tonks i Texas.
Och han passar säkert helt ypperligt på båda formaten.
Men det är svårt att sätta en musikalisk etikett på Ellis musikaliska uttryck.
Det spretar åt många olika håll och har en spännvidd som säkerligen får en musikskadad radioproducent att strunta i honom för att han är så svår att sortera in i ett fack.
Det spretar åt många olika håll och har en spännvidd som säkerligen får en musikskadad radioproducent att strunta i honom för att han är så svår att sortera in i ett fack.
Samtidigt är det faktumet som är det underbara med Robert Ellis tio egna låtar på en platta som redan nu aspirerar på epitetet årets-mest-originella-ballad-album.
Men då ballader på Ellis mycket personliga och alldeles säregna sätt och hela tiden med en underbar sångröst som ledsagare och ett följsamt fyrmannaband i ryggen.
Korsbefruktningen av stillsamma ballader, jazzslingor, en gnutta rock, folk, skör pop och optimalt americana och country flyt är både originell och klart oemotståndlig.
Korsbefruktningen av stillsamma ballader, jazzslingor, en gnutta rock, folk, skör pop och optimalt americana och country flyt är både originell och klart oemotståndlig.
"Jag ville försöka kanalisera allt från Paul Simon, Randy Newman coh Bill Withers till innovativa jazzartister som Ornette Coleman", säger Robert själv om den stilistiska mångtydigheten som präglar albumet.
Friformsjazzen lyser igenom i slutet av sju minuter långa "Houston", men den passar helt perfekt in i det sammanhanget och det känns inte ett dugg konstigt att i efterföljande "Sing Along" bjuder på läcker barbackacountry.
Att han lägger en fin cover av Paul Simons "Still Crazy After All These Years" mitt emellan två magiska saker som "Bottle Of Wine" och "Pride" har med både med influenser och snarlikt artistiskt snille att göra.
Med "T.L.F.C.P" har Robert Ellis tagit ett stort steg som låtskrivare och artist och blivit någon som man inte bör missa.
Liknande artister: Justin Townes Earle, Ray LaMontagne, Joshua James, Paul Simon, Randy Newman.
Björn Bostrand
Borås så mycket mer
Borås är inte bara Elfsborg och Ellos.
Är man en sån som ständigt får kickar av ny musik, och då gärna från okända artister och grupper så är samlingen "Home Is Where The Heart Is" (Hemifrån/Paraply Records) en 17 spår liten guldgruva att upptäcka.
Famous i Borås, men troligtvis doldisar på de flesta andra ställen i Svea Rike, eller?
Det är en brokig, spännande och mestadels högklassigt samling låtar som vandrar ut och in i americana, country, folkrock, powerpop, indie, psychedelia, singer/songwriter och som tydligt berättar att det måste finnas betydligt mer av intresse bakom varje artist och grupps enda bidrag.
Själv åkte jag dit omedelbart på Citizen Kane "Our Town", Sister 2 "Spiders", Tobias Bäckstrand "Sometimes We Get Lost", Mick Richard "Please Blame Me", Klas Bohlin "My Bluesy Fire", Jag Andra "All These Passing Strangers", The Fantastic People "Song Of October", The Stomping Academy "Row", Cina Samuelsson "This Country Girl" och Filip "You Are My Home".
Underbart grepp!
Östersund med omnejd borde också göra en Boråsare.
/Björn
/Björn
Bot och bättring
Hur f-n kunde jag missa den här australiensiska nykomlingen under 2013?
Kanske för att albumet "The Double EP: A Sea Of Split Peas" bara släpptes på import.
Det blir garanterat bot och bättring när vinylen blir verklighet på våra breddgrader i mitten av april.
Det blir garanterat bot och bättring när vinylen blir verklighet på våra breddgrader i mitten av april.
/Björn
Vilka är dina plattor?
Som musiknörd så hänger musik med. Musiken, eller artisten, blir liksom ens kompis. Kanske speciellt i mörka tider. När man inte riktigt har någon annan att vända sig till. Men även när man kanske träffat den där speciella människan? Som framkallar de där rosa fluffiga molnen som man lifter med ett bra tag.
Jag vågar nog påstå att alla har musik som medvetet och omedvetet placerat in sig i soundtracket tills ens egna liv.
Och då kan det handla om allt från man såg Pulp Fiction för första gången. Eller när man köpte en hund. Eller när man fyllde 25 år. Eller 30 år. Eller 40 år. Eller när man träffade kärleken. Eller när man förlorade kärleken. Eller när man vann. Eller när man förlorade.
Tendensen hos mig är i alla fall att den musik jag konumerade när jag befann mig på topp, alltid har en speciellt plats. Sönderspelad då. Men hyser en viss äldre respekt och raritet i dag. Eller när man befann sig i skuggorna. En del musik är då nästan plågsam att lyssna på, eftersom den spelkgar och återskapar den sinnesstämning som fanns just då.
Så därför lägger jag ut dessa exempel. En låt hörde jag bara för ett tag sedan. En låt har jag inte lyssnat på sedan den släpptes. En har jag inte kunnat lyssna på sedan den släpptes. Den fjärde liksom dyker upp med jämna mellanrum, vare sig jag vill eller inte. Men alla fyra är viktiga just för mig. Och även de fullängdare som de finns på. Så är det bara.
/Stefan
