Yransläpp-1
Det är alltid lite skönt när Yran börja annonsera om vilka artister som kommer och hälsar på i vår lilla norrländska stad. Det blir som en bekräftelse på att det blir en fest i år igen. En fest som blir allt djupare förankrad i den jämtlänska myllan. Och de artister som kommer hit är inte kattskit direkt. Icona Pop, som börjar få en karriär i USA, framför allt med hiten "I Love it". Men den kom för snart två år sedan. Vad kommer Icona Pop att hitta på nu. Det kan bli väldigt intressant.
Mavis Staples. Kommentarer är överflödiga. Släppte i fjol den bitvis briljanta albumet "One True Vine", med Wilcos Jeff Tweedy bakom spakarna. Vill man grotta ner sig mer i Mavis Staples härliga gospelsoul rekommenderas "You´re Not Alone" (även den med Jeff Tweedy) och The Staples Singers plattor "Be Altitude: Respect Yourself" från 1972 och "Let´s Do It Again" från 1975.
Veronica Maggio. Gjorde ännu en stark platta "Handen i Fickan Fast Jag Bryr Mig" som placerar sig högt bland svenska plattor genom tiderna. Vet inte hur många gånger jag och dotra studsat omkring varje gång "Sergels Torg" spelades i fjol. en det har blivit ett par gånger.
Little Jinder har blivit rätt hypad av svenska musikjournalister. Hennes första eps.försvann nästan obemärkt förutom singeln "Whatever 4ever". Menmed "Shh" i bakfickan fick p3 guldpris för årets pop. Och singeln "Ful och tråkig tjej" har någonting som är svårt att sätta fingret på. Little Jinder kan mycket väl bli en raden av starka svenska kvinnliga artister. För egen del föredrar jag singeln "Shh". Blev förförd av henne och låten genom hennes besök i Musikhjälpen i december.
Ja, och så kommer Takida igen... Har inget emot Stiftelsen som jag tycker fångar bra melodier med en liten trulig norrländsk attityd. Sångaren Robert Pettersson är en alldeles utmärkt sångare, och väldigt långt ifrån Gaffas omdöme (som mer var ett försök att hitta på en kul sågning, utan att ha belägg för det. Vilket gjorde att det spårade ur och blev ett personangrepp, som det kan bli när recensenter inte vet vad de ska skriva.). Men Takida har förhoppningvis sitt bästa framför sig. För jag kan inte påstå att jag är överförtjust i deras discografi hittills.
/stefan
Pop från Nya Zeeland
Den här bilden för tankar närmare mot sent 70-tal eller tidigt 80-tal, Men musike säger något annat. Melodiös pop med tyngdpunkt på mycket eko. Det skapar en tidlös effekt. Yumi Zouma är ett band som fått en flygande start. Upphypade på diverse musikbloggar, världen över. Och jag kan förstå det. Musiken gör saker med lyssnaren. Får honom att flyta iväg mot okända mål.
Bara man vågar släppa taget...
/Stefan
Storstilad popkonst
Dum Dum Girls
"Too True" (Sub Pop/Border)
PPPP
PPPP
Sommaren 2012, mellan två turnésvängar, låste Dee Dee Penny in sig i sin lägenhet i New York för att skriva låtar till album nummer tre. En vecka senare lämnade hon lyan och drog ut på turné igen med tio nya låtar i bagaget.
Jag förmodar att det är det tiotalet som utgör deras tredje album och uppföljaren till 4AD drömpopen på 2011 års "Only In Dreams".
Precis som på "O.I.D." är det ännu en gång legendariske producenten Richard Gottherer tillsammans med Sune Rose Wagner (The Raveonettes) som håller i tyglar när det handlat om att sätta profilen och vårda Dee Dee's fina mångfaceterade popfeeling.
På nytt har Gottherer och Wagner haft den goda smaken att lyfta fram Dee Dee´s sångröst i ljudbilden, tämjt gitarrlarmet till helt rätt nivå och hittat rätt beat i rhythm sektionen.
Relativt små, men viktiga åtgärder som gör att Dee Dee, Jules, Sandy och Malia pangar in en handfull av sina klart läckraste skapelser hittills när man målar ljudbilden med poplåtar som vandrar ut och in i trash, synt, psychedelia, power, noise och punk.
"Too True" är ett album jag gärna sträcklyssnar på utan att känna minsta behov att bryta låtordningen med fjärrkontollen.
Men när de 31 minuterna som "Too True" sträcker ut sig över känns för kort så är repeat av "Rimbaud Eyes", "Are You Okay", "Too True To Be Good", "In The Wake Of You", Little Minx", "Under These Hands" och "Trouble" självklar med de övriga tre som skuggar.
Storstilad popkonst!
Liknande artister: The Raveonettes, Bleached, Frankie Rose, Vivian Girls, Divinyls.
Björn Bostrand
Sånger från Fylke
Jag skulle vilja påstå att britten Ed Sheeran varit en doldis. En begåvad låtskrivare som skänkte låtar till skivbolag, och fick skriva ett par till One Direction. En musiker som helt plötsligt, efter debuten 2010 hade kapacitet att fylla Madison Square Garden, i New York, två dagar i rad. Och då var han bara 19 år. Dages superstar av singer/songwriters.
Precis som andra artister före honom så är du nu hans tur att låta en av sina låtar få bäras fram av en storfilm. Andra delen i The Hobbit-sagan "The Desolation Of Smaug" har Ed Sheerans "I See Fire" på soundtracket. Succén har inte låtit vänta på sig och "i See Fire" är nu den solklara ettan i alla de länder som The Hobbit går upp i.
Välförtjänt, för "I See Fire" är en riktigt bra låt.
Men musik inspirerad av Sagan Om Ringen finns ju sedan förrut.
"Into The West" av och med Annie Lennox var ledmotiv till "Sagan Om Ringen - Konungens Återkomst".
Även australiensiska popsnöret Neil Finn levererade "Song Of The Lonely Mountain" till den första Hobbit filmen.
Men kanske roligast och mest hardcore är namnet Bo Hansson. Nej, det rör sig inte om den smått legendariske sportkommentatorn som yttrade orden "Jaha.. Nu blåser domaren igen. Varför blåser domaren nu? Jaha... Det är slut på matchen...".
Nej, den här Bo Hansson spelade orgel tillsamman med Janne Loffe Karlsson på 60-talet, i duon Hansson Och Karlsson. Ett band som blandade pop med jazz och gjorde något som liknade svensk psykadelia. Bland annat gjorde de den fina singeln "Lidingö Airport".
Men i början av 1970-.talet hade Bo Hanssons intresse för J.R.R Tolkiens Sagan Om Ringen blivit så stor att han började göra musik inspirerad av böckerna. I en liten sommarstuga på Älgö, blir musiken realitet. Och plattan "Sagan Om Ringen" växte fram. Med pop och jazz i grunden så hittar man melodier som känns både tidstypisk för senare delen av 1960-talet som tidstypisk för en medeltida festplats.
Ett par år senare kom även Bo Hansson med den bitvis briljanta uppföljaren "Ur Trollkarlens Hatt". Även den med inspiration från Fylke.
Det är inte så konstigt kanske att J.R.R Tolkien använde sig av skandinaviskt klingande namn. Det finns i Jämtland och Tröndelag som en varm sommardag påminner om Fylke, men även kalla höstdagar kan man även se Mordor.
Oavsett om det handlar om musik direkt inspirerad av böckerna eller om Peter Jacksons färgsprakande filmer, så handlar om tidlös musik som förenar tidepoker med varandra och låter de gå in i varandra.
Ren magi, skulle man kunna säga.
/Stefan
Hästhovspop
Svensk pop har alltid varit i framkant. Men egentligen är den här indieinriktade popmusiken som var stor i början av 1990-talet i dag väldigt mycket mindre populär. Egentligen är det endast i USA och Japan som det finns en marknad för artister som Lykke Li.
Även Lykke Lis brorsa, Zackarias Zackrisson, har en karriär i musiksvängen. I gruppen Tussilago skapar han och sina kompisar skön svensk popmusik i rakt nedstigande led från Webstrarna och Docenterna. Men inslag av den internationella gångbarhet somn syrran Lykke Li även har.
Nu väntar vi även på en ny platta med Zilverzurfarn och Tant Strul, så har vi hela familjen ute på svenska vägar för att spela musik i sommar.
/Stefan
Inbjudande och varm folkrock
Uppsala bandet The Bland hittade en musikalisk gemensamhet som var så stark att de bestämde sig för att lägga sina utbildningar i malpåse och för att ge musiken en riktig chans.
De är ett modernt retroband som är kraftigt influerade av musiken från 60 och 70-talet och sättet som Bob Dylan, Neil Young, The Band och Rolling Stones använde sig av för att skriva klassiker.
Och liknelserna med soundet som nutida utländska efterföljare som exempelvis Fleet Foxes och Mumford & Sons målar är slående.
Efter två år av livespelningar och studioarbete så är debutalbumet "Strangers On The Side Of The Street" (Siv Sol Records/Border) klart för release fredag den 31 januari.
Efter två år av livespelningar och studioarbete så är debutalbumet "Strangers On The Side Of The Street" (Siv Sol Records/Border) klart för release fredag den 31 januari.
The Bland består av Axel Öberg, sång, trummor, Anton Torstensson, gitarr, banjo, dragspel och körsång, Gustaf Jacobsson, gitarr, mandolin, körsång, Olle Hylén, bas, körsång och Linus Kallin, klaviatur, körsång.
Faktumet att övriga fyra bandmedlemmar backar upp utmärkte leadsångaren Axel Öberg och att instrumentarsenalen är som den är ger extra syre till The Bland's inbjudande och varma folkrock.
/Björn
Inte så mycket mer att önska
Micke Jönsson
"The Matter With Me" (A Wonderfield Record)
PPPP
På något sätt sluter Micke Jönsson cirkeln med sin solodebut.
Alldeles för få av medelSvensson i vårt län är medvetna om den ståtliga västjämtlänningens inflytande och långvariga givande när det det gäller finaste sortens rock och rootsmusik.
Alldeles för få av medelSvensson i vårt län är medvetna om den ståtliga västjämtlänningens inflytande och långvariga givande när det det gäller finaste sortens rock och rootsmusik.
För de initierade så räcker det att droppa bandnamn som Roadhouse, Mercenary Mustangs, Orange Disaster, Foamen, Enzendoh och Humbuggers för att man ska greppa vidden av kulturarbetet som han varit delaktig i sedan tidigt 80-tal.
"T.M.W.M" är en utsökt fortsättning på den passionen och dessutom ett strålande bevis på att Mickes låtskrivarådra är av den varmt pulserande arten och uppenbart under fortsatt utveckling.
Bränslet som driver "T.M.W.M" är bryggt på lika stora delar hjärta, själ och kärlek till ursprunget.
De dussinet egenhändigt pennande låtarna får mig att ofta tänka på vår gemensamma stora personliga favorit, John Hiatt.
Men han kopierar inte rakt av, utan spinner bara respektfullt vidare på Hiatt omistliga känsla.
Från öppningen med altcountry färgade "Blue Road" till det tunga rock'n'roll drivet i avslutande "World Keep Turning" är albumet en nonstop blandning av rock, altcountry, pop och americana som tål vilka jämförelser som helst.
Mickes sång är strålande och uppbackad av magnifike producenten och multinstrumentalisten Johan Arveli, trummislegenden Pär "Pyggis" Norén, Astrid Domino, Mia och Clara Kempff, stämmsång, Lars Åstrand, fiol och Tobias Jönsson på munspel så finns det faktiskt inte så mycket mer att önska.
Björn Bostrand
Alltid på väg
Sundsvalls bandet The Confusions har under de senaste 20 åren varit ett av rikets absolut bästa pop och rockband.
Och absolut inget tyder på att det statuset kommer att förändras då deras nionde studioalbum släpps efter sommaren.
Tills dess kan ni uppdatera er på deras excellenta diskografi och suga på den här helt färska, suggestiva singelkaramellen som ännu en gång berättar att The Confusions är ett kollektiv i ständig utveckling.
/Björn
Hög tid för Eleni
Los Angeles baserade Eleni Mandell släpper sitt nionde studioalbum "Let's Fly A Kite" (YepRoc/Border) den 27:e januari.
Där får man på nytt ett knippe ytterst charmiga sånger som obehindrat och mycket attraktivt spinner på folk, country, psychedlia och jazz.
Där får man på nytt ett knippe ytterst charmiga sånger som obehindrat och mycket attraktivt spinner på folk, country, psychedlia och jazz.
Det är dags att upptäcka Eleni och det är så sant som kompisen Nick Lowe säger när han konstaterar "she stole my band and my sound but I'd still have her 'round for tea".
/Björn
Två lockande röster
Efter 15 år som artist och med en handfull album i diskografin så känns det som om kanadensiskan som till och med imponerade på Johnny Cash med sin granna röst har hittat helt rätt.
Med "Break These Chains" (Bandana Records/Hemifrån) har Tia McGraff gjort en mycket smakfullt och välbalanserad platta som vandrar ut och in mellan klassisk country och rootsfärgad americana.
Tillsammans med äkta maken och gitarristen Tommy Parham har Tia skrivit och fyllt albumet med dussinet spår som tål de flesta jämförelserna på ämnet.
Tillsammans med äkta maken och gitarristen Tommy Parham har Tia skrivit och fyllt albumet med dussinet spår som tål de flesta jämförelserna på ämnet.
21-åriga Casey Weston var en av finalister i första årgången av NBC's Idolliknande "The Voice":
Sedan dess har det hänt en hel del för Casey som av Cee Lo Green kallades "little Stevie Nicks".
Hennes främsta styrka är rösten, men på sitt andra album "Find The Moon" (Casey Weston/Hemifrån) visar hon också att låtskrivarkänslan redan är välutvecklad och har alla chanser att ta ännu större steg.
Weston har skrivit samtliga 13 spår, på egen hand eller tillsammans med andra, på "F.T.M." och den musikaliska formen är mestadels modernt polerad radiocountry.
Sedan dess har det hänt en hel del för Casey som av Cee Lo Green kallades "little Stevie Nicks".
Hennes främsta styrka är rösten, men på sitt andra album "Find The Moon" (Casey Weston/Hemifrån) visar hon också att låtskrivarkänslan redan är välutvecklad och har alla chanser att ta ännu större steg.
Weston har skrivit samtliga 13 spår, på egen hand eller tillsammans med andra, på "F.T.M." och den musikaliska formen är mestadels modernt polerad radiocountry.
Men det finns också tydliga spår av countryns grövre oputsade rotsystem och americana där Weston har alla möjligheter att stärka sin personlighet ytterligare.
Återstår att se om hon vill eller nöjer sig med att bara vara ytterligare en stark röst i lightcountryn?
/Björn
/Björn
En nödvändighet
Ännu ett album att älska från en stor artist och fantastiskt sångerska.
Väntan har varit alldeles för lång, men nära åtta år efter utsökta "The List" är Rosanne tillbaka med ett album som andas samma jordnära och rofyllda mognad över 14 strålande spår.
Väntan har varit alldeles för lång, men nära åtta år efter utsökta "The List" är Rosanne tillbaka med ett album som andas samma jordnära och rofyllda mognad över 14 strålande spår.
Vinylen är beställd!
/Björn
/Björn
Rootshonung med polsk smaksättning
Lech Wierzynski född i Warsawa är son till en polsk politisk flykting och uppvuxen och uppfostrad i Chicago och Washington DC.
Det är är absolut ingenting man kan höra när han med sin sångröst styr sitt fyramannaband The California Honeydrops in på en salig rootsväg med lekfullhet, finess och omistlig känsla med smaksättning av blues, R&B, soul, gospel och några nypor jazz.
Bandet bildades 2007 och "Like You Mean It" (Tubtone Records/Hemifrån) är album nummer fyra från gruppen där Ben Malament, trummor, rytminstrument & sång, Yanos "Johnny Bones" Lustig, saxofon & clarinet och Charlie Hickox, klaviatur & sång backar upp Wierzynski som sjunger och växlar mellan trumpet, gitarr och keyboards.
Bandet bildades 2007 och "Like You Mean It" (Tubtone Records/Hemifrån) är album nummer fyra från gruppen där Ben Malament, trummor, rytminstrument & sång, Yanos "Johnny Bones" Lustig, saxofon & clarinet och Charlie Hickox, klaviatur & sång backar upp Wierzynski som sjunger och växlar mellan trumpet, gitarr och keyboards.
Man kan ju inte låta bli att undra hur det kommer sig att Wierzynski som skrivit samtliga 13 spår på album, en av dem tillsammans med Lustig, kunnat forma den här stilfullt varma blåa ådran.
Svaret är ännu en gång en passionerad förälders stora intresse för musik.
"När min pappa växte upp i ett kommunistisk Polen på 40 och 50-talet så var amerikansk musik förbjuden, men därför också väldigt cool och eftertraktad. Han förde över kärleken till allt ifrån Louis Armstrong till Sam Cooke på mig", säger Lech Wierzynski som började som gatumusikant.
Med California Honeydrops ville han återskapa känslan när han började spela på gatorna med vänner och lyckades sätta breda leende på folks läppar.
Och man kan inte säga annat än att Lech lyckats med det uppsåtet.
För vem blir inte varm inombords av den här dukningen?
För vem blir inte varm inombords av den här dukningen?
/Björn
Är recensenten död?
I dag, den 14:e januari släpper Bruce Springsteen nytt album. Jag tänker inte ge mig på en recension, utan det överlåter jag till Björn.
Däremot kan jag inte låta bli att kommentera lite runt om den här plattan,
Ennligt recensenter är det inte en av Springsteens bästa. Det kan vara så. Jag har inte hört alla låtar än.
Men i flera recensioner har jag läst lite av samma mening. Kontexten av det är "Kunde inte Springsteen ha gjort en platta till oss fans, i stället för att ha spelat in det här för sin egen skull".
Jag stör mig på det resonemanget.
Nu ska jag surgubbegnälla lite.
Utav den nöjesjournalistik som förs i dag, så handlar det väldigt mycket om Kim Kardashian (vad är hon känd för????), skådespelare i bikini och känn-igen-disars dieter. Musikjournalistiken har fått stryka på foten. Recenserandet förekommer inte i samma utsträckning som tidigare. Kanske är genren på väg att dö ut?
För utav den nytillkomst bland musikskribenterna i dag, måste jag sticka ut hakan och påstå att det det inte ser bra ut. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det egentligen har berott på. Inte förrän nu.
Jag tror, och jag understryker tror, att dagens musikskribenter inte har någon direkt koppling till musikhistoria. Och hur ska man då kunna dra paralleller? Samtidigt kan jag uppleva att det inte finns någon direkt passion för ny musik längre bland skribenterna. Man skriver för att kunna gå på konsert och kanske träffa Christina Aguileras roadie backstage. Det är stort i dag. Att träffa en kändis. Eller i alla fall ha varit i närheten av Rihanna.
Men glömmer då passionen. Att ha en skiva i sin ägo med en artist som berätter någon om ens liv.
Lite av det upplever jag med Springsteen. Just därför tycker jag att hans nya version är lika fantastisk som originalversionen. Eller som Junips cover.. Eller som Springsteens egna liveversion. Det är en låt som ligger mig nära om hjärtat, och att den får en ny hårdrockig skrud, tack vare Rage Against The Machinegitarristen Tom Morello, gör mig bara glad. Att få lov att försvinna i 4 minuter tillsammans med en artist som Springsteen, är en del av livet som man inte kan vara utan. Den passionen för en låt, kan inte dagens musikskribenter formulera. Troligen för att de inte har den, eller för att de är för fega att lägga ut en bit av sitt hjärta i text.
Välkommen till 2014. Där yta är allt. Där glättiga facebookstatusar om grönpepparsås och vitt vin sätts upp som mur, för att slippa rota i hur man själv mår.
Så visst, dagens musikskribenter/recensenter är nog barn av sin tid.
Men att man ens kommer på tanken att artisten skulle anpassa sig efter sin publik, eller vad en recensent tycker... Det är ett felsteg som gör att om man kommer på sig själv att tänka den, kanske man skulle fortsätta att fundera på om man ska fortsätta att skriva om musik överhuvudtaget.
Artisten är inte där för oss. Artisten är där för artistens skull, i första hand. Sen om artisten når ut med sin konst till en bredare publik, fine. Men det är alltid artisten som väljer vilken väg artisten ska gå.
Om inte en artist fick gå sina egna vägar, så skulle vi aldrig ha haft Elvis, Little Richard, Jerry Lee Lewis, Robert Johnson, The Beatles, The Rolling Stones, Bob Dylan, Joni Mitchell, Carole King, Bruce Springsteen...
Om en artist skulle rätta sig efter att vara kommersiell hade vi aldrig hört "Sgt Pepper", "Pet Sounds", "Exile On Main Street" eller "Born To Run". Ja, vi hade inte ens haft "Greetings From Ashbury Park". Om Springsteen skulle ha struntat i vilken väg han själv ville gå, utan satt sin publik och recensenter i första hand, hade vi inte haft Springsteen som den artist han är i dag.
Det är en artists förbannade plikt att göra skivor för sig själv. Annars stannar artistens utveckling. Och är det på grund av ålder, som en recensent kan haspla ur sig något så dumt, så bör nog recensenten se över sina historiska kunskaper.
Konst, musik, litteratur har ingen ålder. Det är sagor. Det är berättelser. Och de kan inte anpassa sig. Det är du, som konsument , som måste anpassa dig. Eller söka efter annat, i fall det inte passar. Artisten ska gå sin egna snåriga väg. Helst emot allt som recensenter påstår. Recensenters roll är inte att försöka ändra på artisten. Recensenters roll är ren konsumentupplysning. Det har kunskapen genom att ha lyssnat sönder och samman och analyserat musik, varje dag av sitt liv. För recensenternas styrka, är att de har kunskap om mycket mer om den här konstformen än vanliga svenssons. Så är det bara. Som konsument ska man kunna vända sig till en recensent för att få tips. Jag gillar det här, vad kan jag hitta för ny musik som passar mig då.
Där har recensenten fortfarande en viktig roll.
En roll som börjar bli allt mer urvattnad. Pga obefintliga historiska kunskaper, en märklig övertro på sig själv som opinionsbildare samt en oförmåga att faktiskt framställa sig som en passionerad musikkonsument.
Fast det är ett problem som är rent generellt i samhället i dag. Det finns en ovilja att ta till sig historia överlag. Vare sig det handlar om kultur, samhälle, politik eller naturhistoriskt. Det finns även de som tycker det är en bra idé att slopa religionsundervisning, trots att samhället allt mer hamnar i föreställningar byggda på fördomar. Istället för att skaffa sig kunskap om ämnet ska man alltså köra huvudet ner i sanden och låtsas som om det inte finns. Konsekvensen att fördomarna får leva och frodas, samt att man inte lär sig ett dugg av historien för att kunna möta framtiden, spelar liksom ingen roll. Att synas och höras just nu, är det som räknas.
Välkommen till 2014.
"Dream Baby Dream" är en fantastisk målning av syntpunkbandet Suicide. Springsteen målade om den i nya färger, och resultatet blev lika fantastisk nu, som då. "Keep those dreams burnin forever...". Det behövs verkligen lika mycket av det nu, som det gjorde 1977.
/Stefan
Jurado en del av motgiftet
Damien Jurado är ingen Radio Rix snubbe direkt.
Men desto viktigare är han som ett motgift till den allmänna utslätningen som lär fortsätta även under 2014.
Jurado ingår givetvis i kommando Popgenis armé som även fortsättningsvis handlar att backa upp de som ignoreras i den kvalitetsmässig kastrerade nöjesjournalistiken i media och sällan, för att inte säga aldrig, får surfa på de svenska radiovågorna.
Damien är ljusår ifrån in-genom-ena-örat-ut-genom-andra tänket och kräver lite mer engagemang är lightpöbeln.
Men det krävs ingen avancerad hjärnskrynkling för att känna av snillet och njuta av Damien Jurados musikaliska konst.
Det handlat mer om att öppna sina sinnen och vägra svepas med i det allmänna skvalet.
Pröva själv med Jurados 14:e album "Brothers And Sisters Of The Eternal Son" (Secretly Canadian/Border) som släpps på fredag.
/Björn
2014 - vad som komma skall
Ja, jag tar mig friheten att titta in i kristallkulan angående 2014. Fast jag ser inte ett skit. Kan vara att det inte är en kristallkula utan en sån där glaskula som hänger i ett nät, som alla skulle ha hängandes i vardagsrummet på 70-talet.
Men vad jag tror vi kommer att höra en del i från... Vi får väl se... :)
/Stefan
En trippel att checka upp
Känns som läge att tipsa om en trippel nya album ur tre olika musikaliska perspektiv.
Men alla tre är så coola att de fäster lika starkt om man nu inte är försedd med stora modellen musikaliska skygglappar förstås.
Kanadensaren Joel Gibb gör comeback med sitt Hidden Cameras som var på väg mot det stora genombrottet med "The Smell Of Our Own" 2003 men aldrig nådde hela vägen.
Men nu är Gibb tillbaka med sin Gay Church Folk Music på suggestiva "Age" som släpps den 24 januari och det pratas om en storartad återkomst.
En annan kanadensare som håller en betydlig blygsammare profil är Toronto songwritern Doug Paisley som hävdar att "Strong Feelings", release 17/1 bara är ytterligare 10 nya sånger från hans penna.
Men andra menar att han är den perfekta singer-songwritern, ett "quite wonder" och den perfekta anti stjärnan mellan Dylan och The Band.
Om amerikanska Supersuckers som med "Get The Hell", släpper sitt nionde studioalbum 24/1, har en viss Lemmy Kilmeister sagt att "gillar man inte Supersuckers, så gillar man inte rock'n'roll".
Eddie Spaghetti, Dan "Thunder" Bolton, Metal Marty Chandler och Captain Von Streicher återvänder till sina punkrötter på albumet och det känns inte det minsta mossigt.
/Björn
Löddrig kvalitets rock n'soul
Bad Barber
"Courteney Cox & Rock N' Roll (Bad Barber Records)
PPPP
Man ska inte krångla till det för mycket när man är ett vitt rockband och tänker lira rock n'soul.
"Man ska inte tänka efter så jävla mycket. Istället ska man spela omedvetet utifrån de influenser man har, sa sångaren Mange Andersson i en intervju i slutet av januari förra året.
När nu debutalbumet med det Skånebaserade bandet som förutom Mange består av Martin Nobel, gitarr, Gustaf Berggrensson, bas och Johan Meijer, trummor, släpps på lördag så lever man i allra högsta grad upp till det mottot.
Alla fyra har förflutet i Malmöband som Brickhouse och Bleek och på något sätt känns B.B. som en ganska naturlig fortsättning.
Men det är ändå en lite annorlunda Mange som sångare jämfört med i Brickhouse och tillsammans med sina tre bandkompisar har han lyckas utmärkt med ambitioner att forma ett personligt rock n' soul sound.
Jag påstår inte att det inte finns likheter och själva sticker de inte under stol med att man kan ana influenser som Hendrix, Audioslave, Rival Sons, Otis Redding, Wolf Mother, Red Hot Chili Peppers, Queens of the Stone Age och till och med lite Beatles.
Men allt är i öronen på betraktaren och Bad Barber har i sitt teamwork och med ett läckert sound lyckas skapa en identitet som smakar fågel på albumets samtliga åtta spår.
Strategin att spela in så mycket som möjligt live i studio, använda sig av en 24-kanals bandare och korsa det med en modern studios digitala möjligheter gör att man automatiskt bara vill fingra på volymknappen.
Björn Bostrand
Everly forever
Phil Everly gick ur tiden den 3 januari.
The Everly Brothers är, i stort sett, ansvariga för att varenda popband i dag ägnar sig åt stämsång i någon form. Det var stora inspirationskällor till Beatles och i princip hela den brittiska invasionen.
Don och Phils egna plattor var lite upp och ner. Egentligen är det de gamla greatest hits-plattorna som funkar bäst. Då får man allt. Men det finns två rejäla undantag. Tidskriften Pop och Lennart Persson drog fram The Everly Brothers "Songs Our Daddy Taught Us" från 1958 i rampljuset igen. Min egna favorit kom tio år senare och blev som en fortsättning på "Songs Our Daddy Taught Us". Den platta döptes till "Roots" och blev en mindre framgång i det allt mer hårda musikklimat som växte fram i slutet av 1960-talet. När det oskyldiga i USA dog i kravaller och mord.
Men The Everly Brothers överlevde tiden. Blev en amerikansk instutition. De blev ikoner. Och det kommer de att fortsätta att vara. För hittills har deras sammanflätade röster inte gjort bättre av någon annan.
/Stefan
2013 - Sverige stoltheter
div>
2013 var ett hyggligt svenskt år.
Framför allt så måste jag erkänna att Veronica Maggio var den som kläckte ur sig den bästa svenska plattan. Tätt följd av Shout Out Loads och våran egna fantastiska jämtlänning Ellen Sundberg. Hennes "Worthy Of Love" ligger på plats 7 av de låtar som min Ipod spelat mest sedan jag bytte i februari.
Håkan Hellström gjorde sin plikt. Och fick också se sina låtar transformeras upp på bioduken. Även Eddqa Magnasson hamnade på vita duken och fick ovationer för sin tolkning av Monica Zetterlund.
Miriam Bryant gjorde debut och henne lär vi höra mer ifrån framöver.
På housefronten var det däremot intet nytt. Trots att Swedish House Mafia lagt av så fortsätter Sebastian Ingrosso att leverera househits. Men den det går allra bäst för är Avicii. Varför, vet jag inte riktigt. För varje gång jag hör hans låtar, är det som att förflyttas till en badstrand runt 1996-1997. Och jag har inte riktigt fattat det där. Det är ju som redan gjort... Fast antagligen såg 90-talskidsen hur kul vi hade på våra ravepartyn och eurodiscokvällar på 90-talet, så de vill uppleva samma sak. 'Problemet är att housemusiken i dag, med Avicii i spetsen är lika revolutionerande som Vikingarna med Christer Sjögren. På 90-talet stängde polisen ner ravepartyn, pga att de trodde att knarket flödade där. Nu var det inte riktigt så. Docklands blev t o m en regeringsfråga. Rave, house och dansmusik på 90-talet var som punken. Ett enda långfinger riktat mot vuxenvärld och etablissemang.
Avicii ger troligen sina haters ett långfinger. Men... Vem bryr sig... Han är inte direkt lika nyfiken på att tänja gränser som t ex Skrillex. Så årets dansbandspris går alltså till Avicii.
Trevliga små melodier som även mormor kan nynna med i.
Näe, precis som tidigare under 10-talet så fortsätter damerna att dominera kvalitetsutbudet av svensk musik. Som Taken By Tree som gjorde en platta inspirerad av delstaten Hawaii. Jenny Wilson som gjorde comeback efter ett längre sjukdomsuppehåll och lät hungrigare än någonsin. Eller tvillingsystrarna Miranda och Elektra Jansson-Kilbey i Saint Lou Lou.Så stilrena att t o m italienska Vouge gjorde ett reportage om dem, innan de ens fått en hit. Avantgarde och komersiell på samma gång. Och deras musik har mer potential än någon av alla de sololjedränkta househitsen från Avicii eller Ingrosso tillsammans.
Och mycket talar för att 2014 blir det året då tjejerna knockar musikSverige för femte gången i rad.
Hoppas nu bara att P3 Guld och Grammisjuryn fattar det.
2013 - bonusspår
2013 bjöd ju även på mer musik som är svåra att klämma in i en sammanställning, för att det inte ska bli för långt.
Jag har redan nämnt Miley Cyrus och hennes "We Can´t Stop" som en av årets singlar.
Men det dök ju även upp en del annat som satte sin prägel på 2013.
Och då tänker jag inte kommentera Miley Cyrus twerkande, P!nk eller Kim Kardashian (jag vet fortfarande inte vad hon är känd för...?). Däremot Kims kille Kanye, som släppte ett punking hiphop-album. Och om man bortser från det faktum att West fick en dotter med Kim, som de fick för sig att döpa till North West. Hade de fått en son... Han han fått heta Syd-Syd då?
Skit samma. Kanyes platta "Yeezus" är bulldozer i hiphopvärlden. Men även Eminem fick till en lkysande platta med Rick Rubin och Goodie Mob gjorde en stabil platta efter Cee Lo Greens stora framgångar 2010.
På andra sidan pölen, i England, har King Krule fått recensenters erkännande. En sådär platta, tycker jag själv. Men då och då glimrar det till och man får lite av en mixad känsla.King Krule blev den felande länken mellan Joe Strummer och The Streets.
Kanadensisk popmusik tog ett kliv framåt och Of Montreal blandar The Cure, Beck och 90-talsslide i en kladdig Andy Warholpsykadelsik video som fic censuren på sig.
Sky Ferreira, en blivande storstjärna enligt skivbolagen, gick emot alla förståsigpåare och gjorde en platta fylld med oväsen och fantastiska melodier. Dessutom gjorde hon sitt konservativa amerikanska skivbolag mer argsint, när hon valde den naknaste omslagsbilden till sin platta. Och åkte fast för narkotikainnehav. Mer om det sedan.
Och så Katy Perrys etta, förstås...
Återkommer med en sista grej om svensk musik 2013.
/Stefan
Missionen rullar vidare
Ja, jag vet att både Bruce och Takida släpper nya album inom den närmaste veckan, och självklart kommer vi på Popgeni bloggen även att uppmärksamma de stora drakarna under 2014.
Men själv ser jag som min huvudsakliga uppgift och lust att fortsätta att lyfta fram artisterna och grupperna som inte släpar runt på ett gigantiskt stjärnstatus och därför aldrig får den plats och tid som de är värda i de mediala kanalerna.
Och det trots att de är minst lika bra, och i många fall klart bättre, än de största elefanterna.
Namn som den som inte bryr sig så mycket om att gräva aldrig kommer i kontakt med.
Att det inte kommer att dröja speciellt länge innan amerikanska singer/songwritern Samantha Cain är på mångas läppar är jag tämligen övertygad om.
"En av de fem bästa akter vi såg på årets SXSW, och omöjlig att inte bli helt charmerad av" skrev magasinet Spin efter hennes liveframträdande på den älskvärda musikfesten under 2013.
"En av de fem bästa akter vi såg på årets SXSW, och omöjlig att inte bli helt charmerad av" skrev magasinet Spin efter hennes liveframträdande på den älskvärda musikfesten under 2013.
27 åriga Cain's tredje fullängdare "Kid Face" (Full Time Hobby/Border) som släpps den 13 januari i både England och Sverige har alla kvaliteter som behövs för att slå i de breda leden.
Med 11 spår som hon själv säger är musikaliska influerade av gentlemän som Neil Young, Woody Guthrie, Jason Molina och Sufjan Stevens och som definitivt borde attrahera anhängare av Sharon Van Etten, Gillian Welch, Laura Marling, First Aid Kit och andra likasinnade.
Systrarna Söderberg kallar henne till och med för en "role model" och föregångare.
Med 11 spår som hon själv säger är musikaliska influerade av gentlemän som Neil Young, Woody Guthrie, Jason Molina och Sufjan Stevens och som definitivt borde attrahera anhängare av Sharon Van Etten, Gillian Welch, Laura Marling, First Aid Kit och andra likasinnade.
Systrarna Söderberg kallar henne till och med för en "role model" och föregångare.
J.Roddy Walston har kanske inte en lika fängslande sångröst som Samantha.
Men tillsammans med sina tre bandkompisar i The Business dukar Walston på album nummer tre "Essential Tremors" (ATO/PIAS Nordic/Border) upp ett totalt oemotståndligt smörgåsbord med tidlös southerrock som liksom bara syr ihop genrens finaste historik på elva låtar.
Smågenialt helt enkelt!
17 januari ska vara releasedatumet enligt Border Music och de borde väl ha generalkol även om ett par stora nätbutiker hävdar att det inte är den 10:e mars som gäller.
/Björn
Bästa album 2013 (2/2)
5. Beyoncé "Beyoncé"
Ingen förhandsreklam. Pang. Så fanns den där. Beyoncés femte album. Och preci som när det gällde Madonna i slutet av 1980-talet, då behövs ingen reklam. Hennes videos blev det mest sedda under det första dygnet. Hennes platta den mest nerladdade på Itunes. Det säger rätt mycket om Beyoncés populäritet. Och i det här fallet har inte mobben fel. Precis som i fallet Madonna, så besitter en Beyoncé en popstjärnestatus som ingen kan tävla emot i dag. Att hon dessutom, efter den smått mediokra "4", gör en platta som starkare än "I Am... Sasha Fierce", är bara det beundransvärt.Snyggt jobbat.
4. Bastille "Bad Blood"
En som låter väldigt kommersiellt, men som inte lyckas slå sig in i den kommersiella radions trångsynta spellistor, är de brittiska rockarna i Bastille. Har skrivit om dem och deras singel "Pompeii" tidigare. Och deras förmåga att skapa ett pärlband av oemotståndliga popkreationer. Som den här låten, döpt efter Twin Peaks berämda mordoffer.
3. Paul McCartney "New"
När de här gamla hjältarna som huserade som unga på 1960-talet fortfarande envisas med att göra plattor, så är det ju en fördel om det låter bra.Och faktum är att flertalet lyckas över förväntan. Men McCartney tar steget längre. Han anlitar George Martins grabb som huvudproducent för att behålla Beatlestråden, men gör sedan utsvävningar med bland andra Mark Ronson, Paul Epworth (som jobbat med Cee Lo Green och Adele) och Ethan Jones (Kaiser Cheifs och Laura Marling). Och det låter vitalt och mer spännande än vad McCartney har gjort på 30 år. Döm aldrig, aldrig ut folk efter ålder. Nu väntar vi på samarbeten mellan Panda Bear och Lindsey Buckingham eller Daft Punk och Brian Wilson. The sky is the limit. Paul är redan där.
2. Neko Case "The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You"
Döm aldrig ut folk efter ålder, var det ja. Det är inte så konstingt egentligen att Neko Case kommer ut med en plattar som totalt knockar lyssnaren. Men oväntat. I alla fall för mig. Men här spänner Neko Case bågen ordentligt. Vi får gammal hederliga rockknockar som "Man", men vi får även skarpa berättelser i ballad form som "Nearly Midnight, Honolulu", men även maffiga popspår som "Bracing For Sunday" eller "Night Still Comes".
En stabil platta som jag inte lär tröttna på i första taget.
1. Arcade Fire "Reflektor"
Den platta som jag spelat mest under det här året, enligt min egen ipod. Och tänk att det skulle ta fyra album innan jag fattade storheten med det här indiebandet från Montreal, som blivit en av Saturday Night Lives favoriter.
Men just "Reflektor" drabbade mig nog lika hårt som när Spiritulized släppte "Ladies And Gentlemen We´re Floating In Space". För det här handlar om perfekt pop från början till slut. Med makalösa singlar som "Afterlife" och "Reflektor" och med magiska spår som "Joan Of Arc" och "Here Comes The Night Time" skapar man en alternativ värld. Med starka influenser från Sören Kirkegaard och den brasilianska filmen "Black Orpheus". Resultatet blev en platta med tyngd och mustighet. Och musik som räcker hela natten lång.
/Stefan
Bästa album 2013 (1/2)
10. Steve Mason "Monkey Minds In The Devil´s Times"
Den föredetta sångaren i The Beta Band fortsätter sin färd mot helande. I hans solodebut "Boys Outside" gjorde han upp sitt mörka förflutna. "Monkey Minds In The Devil´s Times" är, titeln till trots, en ljusare historia. Det ger lite av känslan att få följa med Dante och hans väg från helvetet. Med tonsatt av rak och ren popmusik med hiphoptrummor och gospelkänsla. Så fortsättning lär följa.
9. Adam Green & Binki Shapiro "Adam Green & Binki Shapiro
Den här platta blandar nostalgi, 60-talsflum och indiepop med en självklarhet och nästan en gnutta ironi. Framför allt är öppningen med "Here i Am", den här singeln "Just To Make Me Feel Good" och "Casanova" en aqv de starkaste öppningar en platta hade 2013. Men hela plattan är en ren njutning för den som fastnat för She & Him, men som irriterat sig på att de låter exakt likadant hela tiden.
8. Ejecta "Dominae"
Ejecta är Leanne Macombers projekt. Hon har tillsammans med Joel Ford, från Ford & Lopatin, skrivit låtar under en längre tid. Resultatet är en strålande syntpop som låter som en tidkapsel från 1985 har öppnat sig år 2013. Ejecta har efter låtskrivandet byggts upp av den underskattade fotografen Leanne Maconber till ett konstprojekt. Ejecta ska, enligt Macomber, ses som karraktär som precis blivit pånyttfödd i en allt mer dyster värld. Och plattan "Dominae" är ett konstverk med fingertoppskänsla.
7. Janelle Montae "The Electric Lady"
Kanske är hon mest känd som backupsångerska till Funs mastodonthit "We Are Young" från 2012. Men att hon är en säker sångerska på egna ben, råder det nu inget tvivel om. Strax bakom Beyoncé tassar Janelle Montae med en snillrik blandning av R´n´B och pop. Något som fick amerikanerna och recensenter att bocka och buga.
"The Electric Lady" är verkligen en platta som strålar i alla färger.
"The Electric Lady" är verkligen en platta som strålar i alla färger.
6. Mikal Cronin "MCII"
Powerpop och rock i en och samma förpackning. Mikal Cronin var för mig okänd innan jag råkade snubbla över den här plattan av en händelse. Det blev lite av en knock out. "MCII" blev tillsammans med Miles Kanes "Don´t Forget Who You Are" tillräckligt för att få en nostalgikick tillbaka till 90-talet. Trots det, så känns den här popmusiken fortfarande aktuell.
/Stefan
