Popgeni

 

I dag, den 14:e januari släpper Bruce Springsteen nytt album. Jag tänker inte ge mig på en recension, utan det överlåter jag till Björn.

Däremot kan jag inte låta bli att kommentera lite runt om den här plattan,

Ennligt recensenter är det inte en av Springsteens bästa. Det kan vara så. Jag har inte hört alla låtar än.

Men i flera recensioner har jag läst lite av samma mening. Kontexten av det är "Kunde inte Springsteen ha gjort en platta till oss fans, i stället för att ha spelat in det här för sin egen skull".

Jag stör mig på det resonemanget.

Nu ska jag surgubbegnälla lite.

Utav den nöjesjournalistik som förs i dag, så handlar det väldigt mycket om Kim Kardashian (vad är hon känd för????), skådespelare i bikini och känn-igen-disars dieter. Musikjournalistiken har fått stryka på foten. Recenserandet förekommer inte i samma utsträckning som tidigare. Kanske är genren på väg att dö ut?

För utav den nytillkomst bland musikskribenterna i dag, måste jag sticka ut hakan och påstå att det det inte ser bra ut. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det egentligen har berott på. Inte förrän nu.

Jag tror, och jag understryker tror, att dagens musikskribenter inte har någon direkt koppling till musikhistoria. Och hur ska man då kunna dra paralleller? Samtidigt kan jag uppleva att det inte finns någon direkt passion för ny musik längre bland skribenterna. Man skriver för att kunna gå på konsert och kanske träffa Christina Aguileras roadie backstage. Det är stort i dag. Att träffa en kändis. Eller i alla fall ha varit i närheten av Rihanna.

Men glömmer då passionen. Att ha en skiva i sin ägo med en artist som berätter någon om ens liv.

Lite av det upplever jag med Springsteen. Just därför tycker jag att hans nya version är lika fantastisk som originalversionen. Eller som Junips cover.. Eller som Springsteens egna liveversion. Det är en låt som ligger mig nära om hjärtat, och att den får en ny hårdrockig skrud, tack vare Rage Against The Machinegitarristen Tom Morello, gör mig bara glad. Att få lov att försvinna i 4 minuter tillsammans med en artist som Springsteen, är en del av livet som man inte kan vara utan. Den passionen för en låt, kan inte dagens musikskribenter formulera. Troligen för att de inte har den, eller för att de är för fega att lägga ut en bit av sitt hjärta i text.

Välkommen till 2014. Där yta är allt. Där glättiga facebookstatusar om grönpepparsås och vitt vin sätts upp som mur, för att slippa rota i hur man själv mår.

 

Så visst, dagens musikskribenter/recensenter är nog barn av sin tid.

Men att man ens kommer på tanken att artisten skulle anpassa sig efter sin publik, eller vad en recensent tycker... Det är ett felsteg som gör att om man kommer på sig själv att tänka den, kanske man skulle fortsätta att fundera på om man ska fortsätta att skriva om musik överhuvudtaget.

Artisten är inte där för oss. Artisten är där för artistens skull, i första hand. Sen om artisten når ut med sin konst till en bredare publik, fine. Men det är alltid artisten som väljer vilken väg artisten ska gå.

Om inte en artist fick gå sina egna vägar, så skulle vi aldrig ha haft Elvis, Little Richard, Jerry Lee Lewis, Robert Johnson, The Beatles, The Rolling Stones, Bob Dylan, Joni Mitchell, Carole King, Bruce Springsteen...

Om en artist skulle rätta sig efter att vara kommersiell hade vi aldrig hört "Sgt Pepper", "Pet Sounds", "Exile On Main Street" eller "Born To Run". Ja, vi hade inte ens haft "Greetings From Ashbury Park". Om Springsteen skulle ha struntat i vilken väg han själv ville gå, utan satt sin publik och recensenter i första hand, hade vi inte haft Springsteen som den artist han är i dag.

Det är en artists förbannade plikt att göra skivor för sig själv. Annars stannar artistens utveckling. Och är det på grund av ålder, som en recensent kan haspla ur sig något så dumt, så bör nog recensenten se över sina historiska kunskaper.

Konst, musik, litteratur har ingen ålder. Det är sagor. Det är berättelser. Och de kan inte anpassa sig. Det är du, som konsument , som måste anpassa dig. Eller söka efter annat, i fall det inte passar. Artisten ska gå sin egna snåriga väg. Helst emot allt som recensenter påstår. Recensenters roll är inte att försöka ändra på artisten. Recensenters roll är ren konsumentupplysning. Det har kunskapen genom att ha lyssnat sönder och samman och analyserat musik, varje dag av sitt liv. För recensenternas styrka, är att de har kunskap om mycket mer om den här konstformen än vanliga svenssons. Så är det bara. Som konsument ska man kunna vända sig till en recensent för att få tips. Jag gillar det här, vad kan jag hitta för ny musik som passar mig då.

Där har recensenten fortfarande en viktig roll.

En roll som börjar bli allt mer urvattnad. Pga obefintliga historiska kunskaper, en märklig övertro på sig själv som opinionsbildare samt en oförmåga att faktiskt framställa sig som en passionerad musikkonsument.

 

Fast det är ett problem som är rent generellt i samhället i dag. Det finns en ovilja att ta till sig historia överlag. Vare sig det handlar om kultur, samhälle, politik eller naturhistoriskt. Det finns även de som tycker det är en bra idé att slopa religionsundervisning, trots att samhället allt mer hamnar i föreställningar byggda på fördomar. Istället för att skaffa sig kunskap om ämnet ska man alltså köra huvudet ner i sanden och låtsas som om det inte finns. Konsekvensen att fördomarna får leva och frodas, samt att man inte lär sig ett dugg av historien för att kunna möta framtiden, spelar liksom ingen roll. Att synas och höras just nu, är det som räknas.

Välkommen till 2014.

 

"Dream Baby Dream" är en fantastisk målning av syntpunkbandet Suicide. Springsteen målade om den i nya färger, och resultatet blev lika fantastisk nu, som då. "Keep those dreams burnin forever...". Det behövs verkligen lika mycket av det nu, som det gjorde 1977.

/Stefan