Popgeni

I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni. Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]

Man blir varm inombords

 

 

Bob Woodruff

"The Year We Tried To Kill The Pain" (Rootsy)

PPPP
1994, 1997 och 2011. Där har ni årtalen för Bob Woodruffs diskografi.

Det är naturligtvis inget annat än en kulturskandal att den i dag 52-årige Bob som i Rolling Stone så pricksäkert beskrivs som mannen med en musikalisk aura mitt emellan Bruce Springsteen och Steve Earle inte lirat in en platta vartannat år under sin brokiga karriär.

Den bristen får branschen ta på sig i första hand även om Woodruff också var delaktig i att den helt lysande öppningen med "Dreams And Saturday Nights" (1994) och "Desire Road" (1997) stannade av så brutalt.

Återkomsten 2011 med "The Lost Kerosene Tapes 1999" kan vi tacka Jerker Emanuelsson på Sound Asleep Records för.

Han fick höra talas om att det skulle finnas en helt färdiginspelad skiva med Bob och fick grepp om både plattan och rättigheterna att få ge ut den.

Hösten 2012 turnerade Bob i Sverige tillsammans med dynamiska Texas-bandet Shurman för att marknadsföra album och bland annar gjorde man ett helt oförglömligt maratongig på Captain Cook i Östersund.

Efter turnén stannade han kvar i Sverige, Örebro, för att spela in "The Year We Tried To Kill The Pain" med en handfull svenska musiker och ett slutresultat som plussades på med pålägg av Benmont Tench, Heidi James och Rich McCulley i Los Angeles.

Och fjärde kapitlet i den här berättelsen gör mig varm inombords. Inte minst för att comebacken är av samma kaliber som de tre föregångarna och bara bekräftar den klass och skarpa profil han visade livs levande på C.C. i Östersund i slutet av oktober ifjol.

De 12 spårten är en blandning mellan nya låtar och med nya inspelningar av gamla låtar.

Och jag dör en smula när Bob med sin utsökta stämma lotsar mig igenom en varierad bukett oemotståndliga looserlåtar som titelspåret, "I Didn't Know", "I´m The Train", "There's Something There", "I'm Losing You".

Och vi kan hoppas på en snar utökning av diskografin för när jag pratade med Bob efter spelningen i Östersund så antydde han att det fanns material till två album redan då.

Och det verkar ju tack och lov inte vara några problem att hitta de som är intresserade att se till att folket får chans att njuta av Bob Woodruff igen.

Björn Bostrand