I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni.
Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]
Ett måste
Holy moses!
Lindi Ortega är kanadensiskan som regerar i en americanavärld som rockar, svänger och smeker med samma odiskutabla personlighet och grace.
Helt omöjligt att inte bli förälskad i och när hon släpper sitt underbara tredje album "Cigarettes & Truckstop" i vårt land den 13 februari så är det bara att hissa vit flagg.
Dessutom lär hon ha livespelningar på gång i vårt land under mars.
Kan bara beklaga att IF Popgeni inte är en av arrangörerna.
Har i dag kört en vit Peugeot från Östersund till Lycksele. Jobbigt snöfall, jobbig snörök, men hyfsat plogade och hyvlade vägar i Jämtland. I Västerbotten blev det värre, efter Dorotea spårigt och jävligt och dåligt plogade kanter så att varje möte med en timmerbil innebar centimetrar från döden.
Och dessutom en svår resa full av ångest och val. Där finns alldeles för många bra ställen att fika på. Simonssons i Strömsund har länets godaste mackor, Görans konditori i Dorotea är en ren njutning och i Åsele finns ett av Norrlands bäst bevarade fik i originalinredning med ett rum från 50-tal, ett tidigt 60-tal och så vidare. I dag valde vädret tidigt fika hos Simonssons och en kaffe och en choklad-donut i Åsele.
Nu är jag framme i Lycksele och bastun på hotellrummet går snart igång. På vägen hit snurrade Peugeotens bilstereo och kommande albumet "Renhjärta" av Zacke. Det nya albumet släpps den 13 februari. På låtarna har Zacke de finaste svenska HipHop-gäster man kan ha, här är Frej Larsson från Maskinen, Peter Morén från Peter, Bjorn & John, Timbuktu, Promoe från Looptroop, hela Movits! och David Björkén från The Establishment. Producerat har Mördar-Anders Renfeldt från Movits! gjort..
Recension kommer. Men albumet är en skön motvikt mot alla storstadsperspektiv i svensk hiphop. Bäst är Zacke när hans bakgrund och uppväxt i Luleå ges utrymme. När Frej eller Timbuktu för in skånskan är det givetvis bra, men det gör inte Zacke så unik som flera av de andra låtarna gör. Ljudbilden är dock underbart skön och lika lekfull som hos Movits!
/cbj
Nedan några av de klipp från "Renhjärta" som finns på Youtube:
Det är ett kristallklart Phil Spector-eko som slår emot öronen, redan i det inledande takterna till öppnande titelspåret "Blood Donation". Popmusik som för tankarna mot Lykke Li, Yoko Ono och 60-talets pianohamrande tjejgruppspop. Men rötter som letar sig in i The Jesus And Mary Chain och My Bloody Valentines indiesväng med en fräschör som förra årets popfenomen Frankie Rose. Rötter som fortsätter ner och förbi 80-talets Crowded Housepop, Lindsey Buckinghams 70-talskänsla för detaljer och Stevie Nicks råa kraft framåt. Allt landar med ena benet i Anders Burmans Metronomstudio i Stockholm och med det andra benet på andra sidan Atlanten i Brill Buildings hitfabrik. Med en touch av mellanösterns mystik.
Mariam Karolina Wallentin Riahi har en pappa som kommer från Irak och en mamma från Östersund.
Bara det ger en förklaring till den mustiga ljudbilden.
Låtarna är i stort starka, men något enskilt undantag. Men man köper det vid en sådan här strålande debut.
Öppningen med titelspåret och "Dead Meat" är briljant, milt uttryckt. Det finns en ärlighet, sårbarhet och en stark känsla av äkthet genom båda låtarna. I "Somewhere Else" experimenterar hon med produktionen till vad som egentligen i grund och botten är en klassisk lägereldslåt. Men Mariam Wallentin förvandlar den till en popfusion mellan klassisk pop och nutida kaos. Singeln "The Stroing Of Everything" känns som en astronomisk. filosofisk ballad som bara vill slå konkurrenter som Lykke Li på fingrarna. I "Invisible Giving" vill jag spontant ha lite mer tryck i trummorna, men i grunden så är det en smått fatastisk, lätt houseinspirerad brygga till smått fantastiska "To Belong Or To Let go" där Mariam Wallentin succéartat väcker Monica Zetterlunds ande till liv. Jazzkänslan fortsätter i känsliga "First Haiku" och leker sig sen igenom "All There Is And More".
Överlag kan man nog säga att det här inte är lätt musik att bara konsumera. Man måste verkligen vara öppen att kunna ta till sig den. Men när man väl har gjort det är man såld. Jag är i djup beundran för Mariam Wallentins konstnärskap. Hennes gitarr och hennes röst.
Jag tror nog, redan nu, att den här plattan redan sett till att slå sig in på 2013 årsbästa lista över svenska album.
Jag har bara en invändning till New Orleansstolthetens senaste platta. Låtvalet. Eller vissa av låtarna, snarare.
"Be My Baby" har bara John Lennon lyckats göra en intressant cover av. Som skiljer sig från originalets suveränitet. "This Magic Moment" känns hopplös efter Lou Reeds fantastiska cover från slutet av 1990-talet. "Tears On My Pillow" och "Goodnight My Love (Pleasent Dreams)" gillade jag aldrig från början. Och nu känns de mer oinspirerade.
Men resten...
Titelspåret och doo wop gruppen Jive Fives enda hit, är en rysare. Dions "Ruby Baby" behandlar med varsamhet. Clyde McPhatter och The Drifters "Money Honey" får till ett tidlöst sväng. Och så några spår som gått mig förbi "Ting A Ling", "Little Bitty Pretty One" och "Work With Me Annie" låter ju väldigt fräscht i mina öron. Smörbyttan "Under The Boardwalk" som slaktats av den största delen av USAs artistkår, låter i händerna på Neville som om låter skrevs enbart för honom och ingen annan. Den blev helt plötsligt uthärdlig. Tack för det.
Även Aaron Neville är inne på sitt 70 år. Men till skillnad från diverse kollegor som snortade och rökte bort sina gudabenådade röster, så är Aaron Nevilles stämband intakt.
I producentstolarna sitter Keith Richards och Don Was och snurrar för glatta livet. Tillsammans har de byggt upp ett band som från grunden låter som om de kapslats in från 1960 och plockats upp först nu. Från trummeko till sista körsångaren. Det blir väldigt jordnära. Det blir väldigt trovärdigt.
Det är inte The Boppers det här, alltså...
Så banne mig, även om vissa av låtarna känns tveksamma till en början så dras man in i musiken. Varesig man vill eller inte.
Det är, trots allt, en kulturgärning som Richards, Was och Neville fått till.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det varit om de skrivit ett par nya låtar också... Liknande Artister: Sam Cook. Otis Redding. Marvin Gaye. The Four Tops. The Drifters. The Temptations.
Hyllade av brittiska NME. Då blir man lite nyfiken. Och visst. Stundtals är Parquet Courts lika viktiga 2013 som Buzzcocks var 1978. I "Yonder Is Closer To The Heart" och "Stoned And Starving" öser man ut 110 procent av det som går. Det är pop och punk. Det är rock n roll to the bone.
Men jag vacklar. Vad vill egentligen gruppen säga? Texterna lämnar mig rätt oberörd. Musikaliskt låter det lite väl krystat emellanåt. Visst, söker man så finner man lite Television, lite Jonathan Richman och tidiga R.E.M. Men mest låter det som ett garageband från någon skitig bakgatan i New York som försöker låta som Smashing Pumpkins. Men det är även paradoxalt nog även charmen med Parquet Courts. För mitt i det opolerade och robusta finns det talang. Det märks rätt väl.
Så jag är och förblir kluven.
Men man kan nog kamma hem priset för 2013 års roligaste omslag.
Liknande Artister: Modern Lovers. Television. The Strokes.
Multiinstrumentalister är nog kulturvärldens mest introverta varelser. Gång efter annan berättas det om inspelningar som kommit till i de mest underliga skrymslen. Dave Hartley, basist i War on Drugs, belägrar vardagsrummet när han skapar sina soloplattor. Jag har ingen aning om var bandkompisen Kurt Vile håller till när han gör sina soloutflykter, kolla upp den senaste "Smoke rings for my halo" om du inte gjort det. En underbar platta, som räddat min vinter, så långt. Och "Oak Island" är faktiskt lika bra, om än att det musikaliskt handlar om något helt annat.
Det som förenar Dave & Kurt är att vid sidan om det mer psykedeliagitarrvinande War on Drugs, lugnar grabbarna ner sig rejält när de gör sina soloutflykter. "Oak island" är en drömskt vacker ljudutflykt på dryga halvtimmen, ett ljudfluff med en kakafoni av harmonier á la 10CC, Beach Boys, Pink Floyd och Moody Blues modell "Every Good Boy Deserves Favour". Himlen är underbart flowerpowerblå och solen värmer i ansiktet, alla kanaler i mixerbordet är sprängfyllda med harmonier och Hartley sticker inte under stol i sina texter att det i stort handlar om en ren och skär nostalgitripp tillbaka till den tid då de nyss namedroppade banden influerade honom som tonåring att skriva egen musik.
Jag tycker mycket om det här. Det är förvisso en one-man-show från början till slut, lågbudget in i ordets exakta betydelse, men det är gud så snyggt gjort, med underbara sångharmonier och exakta inlägg av jazzigt blås och andra små instrumentala finesser.
Jazzdrivet i "I fell in love with a feeling", Daft Punk-hybriden med 10CC-iga sångstämmor i "Rolling down the hill", Moody Blues-feelingen i "So far so long", det anddäktigt vackra gitarrintrot i kärleksballaden "You´re my baby" förvandlas sakta till något som får mig att tänka på Saint Etiennes läckra mystik på deras första tre utgåvor.
Det enda som får mig att tveka att ge ett maxbetyg är det faktum att 35 minuter är på tok för kort speltid, även om dessa minuter är värda all uppmärksamhet. För "Oak Island" är en stor platta som visar att det där med introverta multiinstrumentalister, inte alltid är synkront med ett uselt och svårgripbart musikaliskt resultat.
"I'd like to invite you, for just for a little while to a place I used to go, when I was only 17" sjunger Hartley i den inledande "Time & Place". Var snäll mot dig själv i vinterhelvetet och tacka genast ja till inbjudan.
Andy Samberg har, som bekant, hoppat av Saturday Night Live. Men i The Lonely Island fortsätter han att leverera. Den här gången med Maroon 5s Adam Levine och Kenrick Lamar. Bombastiskt. Smittande refräng. Precis som vanligt. Med "Yolo" driver man med folks rädslor, främst för att dö. Och det funkar bra. I en allt mer orolig värld, där folk skriver insändare om hur fel det är att låta barn sitta i kundvagnar på ICA pga bakterieflora på overall och deras små smutsiga händer (fanns ingen tanke där på hur många händer som vidrört affärens varor...), så blir den här videon rätt träffande.
Den kom upp på youtube i går och under ett dygn har den nu i skrivande stund lite mer än 3 miljoner träffar.
The Lonely Island kan nu räknas som en av musik/humor världens största fenomen.
Det blir rena rama julafton för oss som snöade in totalt på band som Hüsker Dü, Swervedriver, My Bloody Valentine, Boo Radleys på 80-talet.
Londonbaserade kvartetten Cheatahs som släpper debuten "Extended Plays" nästa måndag har tagit fasta på det ovanstående fyrtalets fett gitarrbaserade, överlarmiga psykedeliska sound och ramat in helheten med melodier som inte går att motstå.
De övriga sju spåren på "Extended Plays" är lika vassa som "The Swan".
Bäva månde grannarna när vinylen landar på min turntable.
Jag är lite förundrad över att jag faktiskt kom undan med Amanda Palmers surrealistiska nakenvideo, utan att någon moraliserat eller machognällt över videons ocensurerade sätt att visa olika former av kroppsbehåring. Lite kul. Så jag drar till med en annan nakenchock. Eller nja.. I det här fallet handlar det om mer heltäckande kroppsmålning än i Amanda Palmers fall.
Den gemensamma nämnaren mellan "Want It Back" och "Hit" är i alla fall inte bara den låga klädbudgeten, utan faktiskt att det i grund och botten handlar om bra låtar.
Ariel Scherbacovsky och Sagit Shir från Williamsburg i New York har Lykke Li som inspirationskälla.
De har ett konstnärligt uttryck i sina videos. Men när de lkom med denna för cirak ett år sen så hörde jag låten först. och föll för den. De gör rytmisk popmusik som utsöndrar glädje och kärlek till musik. Nu ligger "Hit" i min ipodlista "Musik för matlagning".
Däremot hittar jag inte riktigt någon motivering till nakenheten i den här videon.
Får ta den diskussionen med konstkritiker Jarlås vid tillfälle...
28 minuter och 56 sekunder som bevisar att Jeff Lynne är en i den exklusiva skaran av de stora popgenierna.
Tillsammans med Richard Tandy, odiskutabel keyboardman i Electric Light Orchestra, dokumenterade Lynne ett gäng av sina hits i den minst sagt eleganta hemstudion i Los Angeles under förra året.
"Evil Woman", "Telephone Line", "Showdown", Can´t Get It Out Of My Head", "Steppin Out" och "Strange Magic" i strippade versioner med Jeff på sång och akustisk gitarr och Tandy på piano sätter utan tvekan nytt ljus på Lynnes låtskatt.
Alltid lika intressanta, och alltid lika ojämna, broderna Coen satsar 2013 på 1960-talets Greenwich Village i sin kommande film "Inside Llewyn Davis", en film löst baserad på folksångaren Dave Van Ronks(1936-2002) liv. Van Ronk kallades ju inte för inte "The Mayor of MacDougal Street". En trailer för filmen har precis släppts:
Annars hoppas vi att ni inte missar "Nashville" i TV3 på måndagar. Tredje avsnittet kommer i morgon. En skön teveserie för alla musiknördar där musikansvaret ligger på T Bone Burnette och han har anlitat bland andra Elvis Costello och Lucinda Williams för att få hjälp med musiken. Manuset är skrivet av T Bones fru Callie Khouri som också skrev manus till "Thelma & Louise" som hon belönades med Oscar för. Callie har jobbat på Nashvilles barer innan hon fastnade i film.Serien som hade premiär hos ABC i USA i höstas hyllades stort och diskuterades mycket. Först en trailer för första säsongen och under den ett gripande låtprov från första avsnittet.
/cbj
Som extra bonus en inspelning med Dave Van Ronk och Bob Dylan från Gaslight Café i New York 1961 när de gör Woody Guthries "Car Car":
Året inleds med två retrovideor av klass. En tittar tillbaks på 1960-talet och en på 1990-talet. En är äkta och en på skoj. Båda är bra, båda är snygga och förr är alltid bättre nu...eller hur det nu var?/cbj
2004 var året då Alizée slog igenom med buller och bång utanför hemlandet Frankrike. Men den där låten "J´en Marre" där hon badar badkar med en guldfisk och är så spyless på allt. En låt som funkar fortfarande och som poppar upp i skallen varje gång jag läser en kvällstidning.
I somras släppte hon en ny singel. I december kom videon. Och nu i mars släpps nya plattan "5".
Och låten "A Cause De L´automne" är en riktigt smällkaramell. Skriven av Liverpoolmusikern Pete Russell och hette ursprungligen "Never Again". Det finns en klar James Bond-kändla som går igen i videon och refrängen sitter som ett häftplåster.
Dessutom tycker jag mig redan nu börja se en trend i 60-tals stil. Brittiska modsgrupper dyker upp. Modet går igen. Twiggy och Tuesday Weld är redan nu stilikoner.
Men nu var det fransk pop som gäller. Alizée kanske hade sin storhetsperiod för tio år sedan. Men med "A Cause De L´automne" visar hon att det finns mycket kvar att ge.
Har lidigt en aning av skrivkramp, det senaste halvåret. Men paradoxalt nog när barnet får inlfuensa och man själv inte får sova mer än cirka 3 timmar per natt, så har skrivarlusten ökat. Lite märkligt, som någon psykolog och läkare kan analysera på om de vill.
Hur som helst så har jag sedan oktober snöat in på skivomslag och framför allt då artister från 70-talet.
Har tydligen nu kommit till 1976, så Kim Larsen och Gasolin släppte "Hvad gör vi nu, lille du?". Förra året släppte Raveonettes en platta som Björn säkert gick i spinn på. Själv hörde jag inte "Obervator" förrän i veckan, och tur var väl det, för att jag hade nog jobbit att knåpa i hop årsbästalistan för en månad sen. Men att den är bra, är bara förnamnet.
Dagens lördagslåtar här i stan, medan man nästan kan höra baktierier och virus föröka sig i halsarna på oss tre här hemma. Dansk musik igen. Vi som brukar bespotta den en aning. Så vida bandet inte heter Gasolin eller Raveonettes, vill säga.
I år kommer det äntligen något nytt från syskonen Dreijer. Första låten som de släpper från nya plattan "Shaking The Habitual" är alltså denna studsiga popdänga. "Full Of Fire" kommer att parkera på P3s spellistor. Var så säker. I varje fall så länge som Karin och Olof Dreijer inte pratar om sin ålder, för då är det P4 som gäller.
"Full Of Fire" är, i vilket fall som helst, jävligt bra pop. Skräddarsydd för det nya året.
En annan av Manchesters storheter var The Charlatans. Ett band som började på 80-talet, som var ultra coola på 90-talet och som var respektabla på 00-talet, hittar nu på 10-talet på olika saker på egen hand.
Charlatans sångare Tim Burgess släppte i oktober plattan "Oh No I Love You" som jag faktiskt inte har hunnit höra. Däremot har jag hört den här låten "The Doors Of Then".
Och det blir väl som när ett brittiskt popsnille får för sig att besöka The Byrds countryland. Det blir experimetella ljud, en stabil melodi och så sitter man där till slut med ett fånigt leende och klappar händerna i otakt till musiken.
Alltså... Efter att ha sett Guldbaggegalan. Blivit förtjust av att Searching For Sugar Man få pris, att se Gabriela Pichler och Hasse Alfredsson ta emot priser och deras tal... Så är det enda publiken på twitter och andra sociala medier kommenterar är ålder och Carola urringning. Det kändes som om det var den klassiska droppen. Som om dumheten nu officiellt tagit över på allvar. År 2013 irriteras folk över att 81 åringar inte har en 25-årings repliksnabbhet och blir storögda över urringning från 1980-talet. Det var som när melodifestivalen var scenen för den rent idiotiska åsiktdrama om hår under armarna. Varför orkar folk bry sig? Varför är det så svårt att se det under ytan? Får folk vara individer längre?
Amanda Palmer är en av Bostons mer kända starkt feministiska musikkonstnärer. En livsbejakande multitalang, som vid 20 års ålder blev drogad och våldtagen. Men som studsat tillbaka genom skapa musik, texter, videos och få ut dem via sin blog. Idag är hon en rå kraft framåt. En person som inte bryr sig om någon gräns passeras eller tänjs ut tills den brister. Hennes gränser är minst sagt suddiga. Hon rör sig mest genom musik, men har en stor förkärlek för performance art. Framför allt så vågar och vill hon experimentera med allt.
36-åringen har redan lyckats med en hel del rabalder med just sitt erformance art. Bland annat så var hon med i en konsert mot preposition 8 (en lag i kalifornien där giftemål endast skulle tillåtas mellan man och kvinna). En Katy Perry look-a-like entrade scenen under en cover av Perrys "I Kissed A Girl". Men hon blev snabbt avbruten när Palmer och komikern/artisten/modeskaparen Margaret Cho kastade sig över henne och började hångla upp henne. Hon bands sedan, fick en gagboll inkörd imunnen och tvingades sedan gifta sig med Palmer på scenen.
Hennes musikaliska rötter finns klart i det tidiga 80-talets postpunk. Lite Yazoo, lite Buzzcocks, lite underground. Hon är i Boston ständigt förknippad med sitt förra band, The Dresden Dolls.
2008 släppte hon det bitvis briljanta albumet "Who killed Amanda Palmer" (naturligtvis en parafras till David Lynchs Twin Peaks) med Ben Folds i producentstolen.
Amanda Palmer gjorde förra årets mest vågade video. Videon är ett rejält långfinger till alla som inte klarar av att även kvinnor har kroppsbehåring. Till de som tycker att alla kvinnor ska vara på ett visst sätt (det retuscherade och silikoninsprängda Bingo Rimér-objektssättet) och till de som har invändningar emot människans rätt till sin egna kropp, som borde vara en självklarhet idag. Vilken det inte är. Texten är en rasande betraktelse i 3D över det våldsamma motstånd kärlek eller hat kan skapa. Med många bottnar.
Antingen håller du för ögonen och lyssnar på låten eller så har du ett öppet sinne och faktiskt läser det som skrivs.
Som tur är, så finns det människor som bejakar att de är individer och som inte vill ingå i en slags massproduktion. Amanda Palmer är definitivt en av dem.
I will let you go if you would let some I will let you go if you would let somebody I will let you go if you would let somebody love you I will let you go if you would let somebody love you like I will let you go if you would let somebody love you like I do.
Splittringen mellan basisten Peter Hook och resten av bandet är ett faktum. Så att Lost Sirens är hans sista med bandet är ingen kvalificerad gissning. Men vem vet... Märkligare försoningar mellan fd bandmedlemmar har hänt, så ingenting förvånar längre.
Det är i alla fall 30 år sedan som New Order släppte klassiska "Blue Monday". Från den tiden då New Order själva, men sin musik, finansierade Tony Wilsons skivbolag The Factory och nattklubben Hacienda.
Enligt Peter Hokk så såddes fröet till deras osämja i dag redan då. Eftersom de skapade musik av fel orsak. Inte på grund av kärlek till musiken, utan för att kunna upprätthålla Wilsons projekt. Trots att han var väredlös som affärsman. Bland annat så tackade han nej till The Smiths för att han inte gillade Morrisey.
Hur som helst så firar Manchesterbandet det smått bittra 30-års kalaset med ett par låtar som inte kom med på förra plattan "Waiting For The Sirens Call".
Men märkligt nog så fungerar det som helhet och låtarna är långt ifrån hafsverk.
"Waiting For The Sirens Call" skulle man kunna sammanfatta som ett halvt steg. Ett halvt steg tillbaka till Joy Divisions gitarrmetalliskamelankoli, ett halvt steg tillbaka till syntpopiga melodier och ett halvt steg framåt för att låta fräscht. Det blev sådär.
Men med "Lost Sirens", kanske på grund av plattan bara betsår av 8 spår, känns mer helgjuten. Enligt trummisen Stephen Morris så var Lost Sirens tänkt som en tidskapsel. Något soim sparades vid inspelningarna av "Waiting For The Sirens Call" 2005. Okej, för tanken. Men nog hade det varit intressanatare att tagit det av ett tidskapselprojjekt från 1988. Inledningen med "I´ll Stay With You" är brilljant New Order-pop. I "Sugarcane" är de ute efter en hit. Något så trallvänligt finns inte ens inom melodifestivalens ramar. I Recoil låter de som om de leker fram apokalyptisk calypso inom Joy Divisions ramar, på en sandstrand i Bahamas. "California Grass" låter med sina punkgitarrer och Stilla havs eko som om man vill bevisa att man hanterar kalifornisk pop lika bra som Ariel Pink och är coola nog att få vara med i Californication. Vilket de naturligtvis är. "Hellbent" är cool indiepop där man snott Charlatans och Stone Roses gitarrer. I "Shake It Up" blandar man lite av Inspirial Carpets, 808 State och sig själva från Technique-perioden. och får till 5 minuter av skön indiedisco a la 90-tal. "I´ve Got A Feeling" har lite av Pink Floyds 70-tals eko och en refräng som häftar sig fast. "I Told You So" är en storstilad avslutning där man låter Joy Divisions dysterpop flirta vilt med Saun Ryders Happy Monday och Black Grape.
Man kan säga att New Orders "Lost Sirens" är ett ihopkok av Manchestermusik genom åren. Från 10CCs 70-tal till nutid. Så som tidskapsel, fungerar det så där. Men som platta funkar den ypperligt.
Och allt medan Peter Hook bildat ett nytt band som experimenterar med Joy Divisions låtar, så fortsätter New Order precis som förrut med en ny basist, Tom Chapman. Fortsättning följer...
Liknande Artister: Joy Division. 808 State. Inspirial Carpets. James. Stone Roses.
Vitaminpiller behövs jämt och ständigt inom svensk musik. Och när Frida & The Coolants släpper sitt debutalbum så är det så sant som det står i pressreleasen.
Det går med både ljudet och ljusets hastighet i musikbranschen och jag vet inte hur många som kommer ihåg en viss Frida Snell som 2001 hade en monsterhit med "Lucky Day".
Året efter landade debutalbumet "Black Trillium" på skivdiskarna som en majoritet av kriitkerkåren tog till sina hjärtan.
Efter den fina starten tackade Frida för sig och återvände till vardagen hemma i Norrbotten.
Comebacken är inget annat än ljuvlig tillsammans med de fyra herrarna som bildar ett klockrent bollplank för Fridas minst sagt varma stämma.
Reine Touremaa, gitarr & sång, och Björn Pettersson Thuuri, bas, mandolin, orgel, gitarr och sång, känner de som kan sin svenska rootshistorik igen som två av medlemmarna i Willy Clay Band, och då kanske de inititerade kan räkna ut hur slipstenen dras på "W.H.D."
Men ändå inte fullt ut.
Mattias Pääjärvi på trummor och Mattias Kenttä gitarr kompleterar femmannabandet som med sin dukning med americana, country, pop, soul och rockabilly är ett musikaliskt norrsken som lika gärna skulle kunna vara rotad i den amerikanska södern.
Pettersons produktion tar på ett hudnära sätt vara på bandets stora musikaliska kunnande och potential och de tio spåren landar i ett enda stort välbehag.
Frida & The Coolants har laddat på hemmaplan i ett par år och är nu redo att möta en bredare publik.
Det vore ganska dumt att missa ett sådant möte.
Liknande artister: Willy Clay Band, Elin Ruth Sigvardsson, Melissa Horn, Fatboy, Johan Örjansson.
På den självbetitlade debutplattan i CD-format från 2001 finns en sticker som säger "two out of three play with Elvis Costello and three out three play with Vonda Shepard" Duon som lirat med Costello är trummisen Pete "Peace O´Shit" Thomas och basisten Dave "Shorty Shit" Faragher. Den tredje byggstenen i detta helt förtjusande småkantiga countryrockband är gitarristen Val "Beau Shit" McCallum som förutom Vonda även kompat Jackson Browne. Förstlingen som släpptes 2001 plockar jag fram med jämna mellanrum och nu är det på tiden att man tipsar om bandet som 2005 utnämndes till Los Angeles bästa barband. Året efter kom femspåraren "Welcome Nugget" och sedan dess har det varit tyst från trion, i alla fall när det gäller studioprodukter. Nio låtar finns på ultimata glädjespridaren när trion träffar mitt i prick med tempomässigt skiftande tolkningar av Gram Parsons & Chris Hillman "Christine´s Tune (Devil In Disguise)", Johnny Hortons "I´m Coming Home", Bob Nolans "Hold That Critter Down" och Rodney Crowells "Bull Rider" och några till. Tyvärr verkar denna pärla vara oerhört svårfångad. Det finns massor av annan skit på Spotify men inte Jackshit. Söker man på man på svenska nätbutikerna så kammar man noll. Men det blir träff om man prövar på amazon.com och cd.universe. Trots torkan på studiofronten så existerar Jackshit fortfarande med ojämna mellanrum och de har ett par livespelningar inbokade i slutet av februari och början av mars "over there". Naturligtvis skulle de passa helt perfekt i ett gig för IF Popgeni. /Björn
Morgonens största nyhet var inte att Lance Armstrong på ett patetiskt sätt berättade för Oprah att han tokdopat sig. Det hade vi för länge sedan räknat ut med arschlet.
Nej, den största nyheten denna dag är att New Orleans Jazzfest släppt programmet för årets evenemang, som sker 26-28 april plus 2-5 maj.
Ifjol toppade man med Springsteen och Tom Petty, årets lineup innehåller också en hel del godbitar:
Billy Joel, Fleetwood Mac, Dave Matthews Band, Maroon 5, The Black Keys, John Mayer, Widespread Panic, Daryl Hall and John Oates, Phoenix, B.B. King, Frank Ocean, Earth, Wind & Fire, Willie Nelson & Family, Little Big Town, George Benson, Jill Scott, Jimmy Cliff, Gipsy Kings, Jeffrey Osborne, Patti Smith, Ben Harper and Charlie Musselwhite, Band of Horses, Gary Clark Jr., Andrew Bird, Maze featuring Frankie Beverly, Los Lobos, Roy Ayers, Stanley Clarke/George Duke Project, Wayne Shorter Quartet feat. Danilo Perez, John Patitucci and Brian Blade, Taj Mahal & The Real Thing Tuba Band, Calexico, Eddie Palmieri Salsa Orchestra, Aaron Neville, Dr. John, Allen Toussaint, Irma Thomas, The Nevilles, Theresa Andersson, Sonny Landreth, Marcia Ball
Kolla in hemsidan http://www.nojazzfest.com för mer info… undertecknad kan understryka att en resa till New Orleans är värd varenda krona, vilken tid på året du än åker, men att vara i stan under Mardi Gras eller Jazzfest är extra speciellt. Och Satchmo Summer Fest, som sker i början av augusti, är heller inte helt fel….
First Aid Kit på Yran i sommar är naturligtvis en av de mest givna.
Och i väntan på den livs levande musikaliska uppenbarelsen så kan man njuta av Johanna och Klara när de i vanlig ordning övertygade stort live i KEXP studion i Seattle för en dryg månad sedan.
Utan hatkärleken till vintern så hade I Are Droids andra album kanske aldrig kommit till. Eller ens blivit en så stark, mustig och värmande portion svensk rock i nutid.
I.A.D. frontman Peder Bergstrand skrev större delen av albumets 11 låtar i övergången mellan ogästvänlig sen höst och ännu mer väntad ogästvänlig kommande vinter.
Producenten Daniel Bergstrand (Meshuggah, In Flames) har också på suveränt sätt lyckats med balanserat mellan de båda banden inom parantesen tidigare i den här meningen och Bergstrands utpräglade sinne för stora starka melodier i den mollstämda helheten. Tillsammans med Östersundsbördige basisten Jens Lagergren och trummisen Fredrik Okazaki Bergström har Peder skapat en ljudbild som sticker ut och känns klart egen.
För även om man kan uppfatta "T.W.W." som en mörk och klart ångestfylld historia bara på försnacket så vecklar den under resans gång sakta men säkert ut sina vingar och landar med ett status som optimal ljusterapi för alla som av någon anledning hatar den vita årstiden.
För oss som älskar the beautiful white så är det här en årstidlös upplyftande källa att njuta av då spår som "Given Is Given (Part 1)", "Kill It Good", "Feathers & Dust", "22:22", "Then At, 15", "With Lowered Arms" är droider som sätter starka avtryck.
OBS: The Winter Ward" släpps den 23/1.
Liknande artister: Mattis Alkberg, Syket, Grande Roses, Love Antell, Salt.
En förtjusande debut från kvartetten som vid den här tidpunkten hade en del mycket charmiga punkrevor i ljudbilden.
De elva låtar är lika charmiga som omslaget och Susanna Hoffs vackra Rickenbcker på omslaget går som en röd tråd genom albumet som producerades av David Kahne.
Kahne var förresten med och startade det första amerikanska punk och new wave bolaget, 415 Records, och såg däremd till att "All Over the Place" blev Bangles "ruffigaste" utgåva.
Men ändå handlar det om klockren powerpop med Hoffs och systrarna Vicki och Debbie Petersons stämsång som extra spets.
Susanna och Vicky skrev nio av låtarna och de båda covervalen var inget annat än totalt exemplariskt.
Emitt Rhodes "Live" och Kimberly Rews "Going Down To Liverpool" är två poplåtar som platsar på vilken 100 bästalista som helst, och dessutom är Bangles tolkningar oantastliga.
74:ans Hidden Treasure är baksidan på ett album som släpptes 1978 på Sire Records.
Kan väl som en klurig ledtråd säga att det handlar om huvudsaken...
Vad gör man om man har släppt över 20 album, turnerat världen över, jobbat med artister som Al Kooper, Flaco Jimenez, John Gorka, David Olney, Eliza Gilkyson och Ian Mathhews men fortfarande är en vit fläck på allt för mångas musikaliska karta.
Jo man släpper ytterligare ett alldeles förträffligt album.
Holländaren Ad Vanderveen´s "Driven By A Dream" kom i början av december och försvann i julstöket är naturligtvis en platta att upptäcka för den som gillar kvalité på rootstemat.
2012 gjorde The Jon Spencer Blues Explosion comeback. 2013 inleder de som animerade figurer i denna sköna video till en av förra årets grymmaste låtar. Kom igen katten, det svänger ju...
Popåret 2013 börjar både vackert och klassiskt melodiskt. I alla fall om man suger åt sig den här 11 spåriga stilfulla och varma solodebuten.
Owens gjorde stor succé med bandet Girls men nu har han valt att gå sin egen väg och han gör det med ett album som det är svårt att inte bli blixtkär i redan vid första mötet.
Lysandre är namnet på en kvinna som Owens datetade under en turné med Girls och plattan är en konceptplatta som bygger på händelser och känslor under den relationen.
Owens varma och ömt viskande röst ligger längst fram i ljudbilden och med akustiska gitarrer, flöjt, saxophon och stundtals orkestrala arrangemang så smakar det indiekammarpop extraordinär.
Slingor från den instrumentala "Lysandre´s Theme", som öppnar plattan, vandrar ut och in i de flesta av de övriga tio låtarna och skapar extra fokus på den hjärtligt mollstämda konceptidén.
"Here We Go", "New York City", "A Broken Heart", "Here We Go Again", "Everywhere You Knew" och "Part Of Me (Lysandre's Epilogue)" är dessutom en provkarta på de flesta tempoväxlingar som ett popgeni kan önska sig. Christopher Owens "Lysandre"
Liknande artister: Girls, Steve Forbert, Jason Falkner, Veronica Falls, Temples.
I min mycket tillfälliga roll som internationell resenär, sitter jag - i skrivande stund - på ännu en flygplats occh väntar på nästa flyg, samtidigt som jag försöker dra mig till minnes det bästa med det gångna året. Någon beskrev 2012 som ett skitår men riktigt så kantigt skulle jag nog inte vilja uttrycka mig.
Nåväl, är kommer minna mest minnesvärda standhugg från 2012, med en given etta och några delade tvåor:
Graham Parkers återuppståndelse! - Äntligen återförenad med Rumour, på turné USA, aktuell med ny skiva och film samt en särskilt formidabel låt , What do you like, på det lysande soundtracket till This Is 40. 2013 blir säkerligen Parkerillas det bästa av de senaste 25 åren!
Led Zeppelin Celebration day DVD och dubbel-CD - Led Zeppelin visade med konserfilmen och dubbel-CDn återigen vart skåpet skall stå. Dessutom är det otroligt koolt att inte följa upp en sådan succékonsersom den från 2007 med en lukrativ turné - punkigt á la Malcolm McLaren, eller hur? Över huvud taget förtjänar bandet, och särskilt Jimmy Page, alla möjliga erkännanden för den goda vården av sitt musikaliska arv.
The Wellingtons Hey Hey EP - Australiensarna fortsätter att förbruka trummisar i samma tak som de producerar lysande radiopop! Hats off!!! Skulle gärna se dem på en svensk scen, varför inte årets Yra?
10 CC Tenology box - Jag förstår att Graham Gouldman och hans bandkompisar är missnöjda över att inte fått de erkännanden som bandet rätteligen borde ha fått. Själv följda jag med på deras resa t o m Deceptive Bends-skivan, den första utan Kevin Godley och Lol Creme, och tycker fortfarande att de låter mer moderna och innovativa än det mesta som görs idag. Årets låda! Kolla upp på Spotify! Kolla förresten också upp Producers, som släppte en skiva under året, bandet utgörs av idel popadel, med blCreme på gitarr och Trevor Horn på bas (de finns på Youtube, trist nog inte på Spotify).
Sunday Sun I, II och III CDs - Stiligt presenterad pop, med stänk av både countryrock och finess från Holland á la nämnda 10CC eller Queen. En liten fjäder skall man också få om man släpper så många skivor samma år. Kolla genast upp på Spotify!
Cotton Mather Kontiki CD reissue - En alldleles lysande skiva från början fick en renovering med otal bonusspår. Renoveringen finansierades genom en insamling, där det högsta bidraget bl a berättigade bidragsgivaren till en gratis hemmakonsert med bandet. Kul, modern och smart idé. Cotton Mather ger en bild av hur Lennon hade låtat om han slagit igenom på 90-talet.
Avslutningsvis, några särskilda omnämnanden m m: Jakob Hellman var bra på Yran, det lovar gott för det nya året. Simone Felice var mycket bättre - riktigt bra - live än på skiva - ganska blek. Jag lyckades till slut lära mig att surfa - hjälpligt. Anna Selanders smittsamma bildserie på flickan som till slut brast ut i skratt på Galleri S. Jeff Lynne är återigen en hjälte! Jag svajar hit och dit vad gäller Bob Woodruffs storhet och det betyder väl att han berör på något - eller alla - vis? - fast just nu känns han hur bra som helst! Jon Brion är fortfarande kung i alla popland, kolla in soundtracket till nämnda This is 40. David Myhrs första solo-CD efter Merrymakers, Soundshine, är precis det musikaliska solsken som man hoppades på. Aimee Mann kan inte göra en dålig skiva, måhända har hon kvalitetssmittats av Brion?
Vår vän Stiko Per Larsson släpper i dag videon till sin nya singel "Zombien föds". En fin entagningsvideo efter en snöklädd skogsväg är aldrig fel, men har han inte lite för lite kläder på sig som min mor skulle ha sagt... Nåväl, låten är först ut på en ny etikett, Voices Calling, och det är första smakprovet på kommande album "Järnbärarland" som släpps i april. Sedan börja Stikos vandringsturné 2013, 2012 vandrade han genom Jämtland och då var vi med och hjälpte till med en hel del av stoppen och den fina konserten på Clarion i maj...
/cbj
I dag skulle Elvis Presley ha fyllt 78 år. Det firar vi med att bjuda på en massa kräftor och hans kanske skönaste filmklipp. Titta hela vägen ut. Det blir bara bättre och bättre, inte minst tack vare Kitty White...
I dag firar David Bowie att han fyller 66 år. Det gör han genom att släppa denna makalöst vackra låt "Where Are We Now"". Hjärtinfarkter och annat kan inte stoppa honom. Detta är så bra...Grattis!
Det är inte bara the americans som vet hur man rätt ska dosera bluesgrass och country med ett par kraftfulla nypor rock'n'roll.
Australien kvintetten Quarry Mountain Dead Rats har bara inte en av 2012 års läckraste albumtitlar på debuten "Bloodhound Killed My Squeezebox" utan vet också exakt vilka gaspedaler man ska trampa på för att få till det rätta outlawcountrypunksvänget.
På juldagen och på nyårsdagen sände P4 en mycket fin radiodokumentär om Peter LeMarc i två delar. Det är två väl använda timmar att lyssna på den. Varsågoda!
Som en start på året har Beach House ställt sammans en slags hemvideo med foton från albuminspelningar och annat. Ingen traditionell rockvideo, de kallar det själva för en hemvideo. It´s "New Year"....
Legendaren Earl Scruggs och hans två söner mötte 1972 Bob Dylan och The Byrds. De gjorde en pilgrimsresa till Joan Baez hem. Klippet är hämtat från Earl Scruggs - The Bluegrass Legend - Family and Friends....
Ett knippe nya låtar med genom åren trist ignorerade irländaren Marc Carroll är alltid något att ta till sitt hjärta.
I slutet av januari släpper Carroll nya albumet "Stone Beads And Silver" som genomsyras av hans personligt varma folkrock och pop.
Min förhoppning är att ytterligare ett antal själar med den här album trailern ska upptäcka musikpoeten från Dublin som i skuggan för den stora allmänheten i många år skapat varm musik för både sinne och själ.
