Popgeni

 

 

Alltså... Efter att ha sett Guldbaggegalan. Blivit förtjust av att Searching For Sugar Man få pris, att se Gabriela Pichler och Hasse Alfredsson ta emot priser och deras tal... Så är det enda publiken på twitter och andra sociala medier kommenterar är ålder och Carola urringning. Det kändes som om det var den klassiska droppen. Som om dumheten nu officiellt tagit över på allvar. År 2013 irriteras folk över att 81 åringar inte har en 25-årings repliksnabbhet och blir storögda över urringning från 1980-talet. Det var som när melodifestivalen var scenen för den rent idiotiska åsiktdrama om hår under armarna. Varför orkar folk bry sig? Varför är det så svårt att se det under ytan? Får folk vara individer längre?

 

Amanda Palmer är en av Bostons mer kända starkt feministiska musikkonstnärer. En livsbejakande multitalang, som vid 20 års ålder blev drogad och våldtagen. Men som studsat tillbaka genom skapa musik, texter, videos och få ut dem via sin blog. Idag är hon en rå kraft framåt. En person som inte bryr sig om någon gräns passeras eller tänjs ut tills den brister. Hennes gränser är minst sagt suddiga. Hon rör sig mest genom musik, men har en stor förkärlek för performance art. Framför allt så vågar och vill hon experimentera med allt.

36-åringen har redan lyckats med en hel del rabalder med just sitt erformance art. Bland annat så var hon med i en konsert mot preposition 8 (en lag i kalifornien där giftemål endast skulle tillåtas mellan man och kvinna). En Katy Perry look-a-like entrade scenen under en cover av Perrys "I Kissed A Girl". Men hon blev snabbt avbruten när Palmer och komikern/artisten/modeskaparen Margaret Cho kastade sig över henne och började hångla upp henne. Hon bands sedan, fick en gagboll inkörd imunnen och tvingades sedan gifta sig med Palmer på scenen.

Hennes musikaliska rötter finns klart i det tidiga 80-talets postpunk. Lite Yazoo, lite Buzzcocks, lite underground. Hon är i Boston ständigt förknippad med sitt förra band, The Dresden Dolls. 

2008 släppte hon det bitvis briljanta albumet "Who killed Amanda Palmer" (naturligtvis en parafras till David Lynchs Twin Peaks) med Ben Folds i producentstolen.

Amanda Palmer gjorde förra årets mest vågade video. Videon är ett rejält långfinger till alla som inte klarar av att även kvinnor har kroppsbehåring. Till de som tycker att alla kvinnor ska vara på ett visst sätt (det retuscherade och silikoninsprängda Bingo Rimér-objektssättet) och till de som har invändningar emot människans rätt till sin egna kropp, som borde vara en självklarhet idag. Vilken det inte är.  Texten är en rasande betraktelse i 3D över det våldsamma motstånd kärlek eller hat kan skapa. Med många bottnar.

Antingen håller du för ögonen och lyssnar på låten eller så har du ett öppet sinne och faktiskt läser det som skrivs.

Som tur är, så finns det människor som bejakar att de är individer och som inte vill ingå i en slags massproduktion. Amanda Palmer är definitivt en av dem.

 

 

Amanda Palmer & The Grand Theft Orchestra...