Popgeni

Nightlands "Oak Island"

(Secretly Canadian)

PPPP

Multiinstrumentalister är nog kulturvärldens mest introverta varelser. Gång efter annan berättas det om inspelningar som kommit till i de mest underliga skrymslen. Dave Hartley, basist i War on Drugs, belägrar vardagsrummet när han skapar sina soloplattor. Jag har ingen aning om var bandkompisen Kurt Vile håller till när han gör sina soloutflykter, kolla upp den senaste "Smoke rings for my halo" om du inte gjort det. En underbar platta, som räddat min vinter, så långt. Och "Oak Island" är faktiskt lika bra, om än att det musikaliskt handlar om något helt annat.

Det som förenar Dave & Kurt är att vid sidan om det mer psykedeliagitarrvinande War on Drugs, lugnar grabbarna ner sig rejält när de gör sina soloutflykter. "Oak island" är en drömskt vacker ljudutflykt på dryga halvtimmen, ett ljudfluff med en kakafoni av harmonier á la 10CC, Beach Boys, Pink Floyd och Moody Blues modell "Every Good Boy Deserves Favour". Himlen är underbart flowerpowerblå och solen värmer i ansiktet, alla kanaler i mixerbordet är sprängfyllda med harmonier och Hartley sticker inte under stol i sina texter att det i stort handlar om en ren och skär nostalgitripp tillbaka till den tid då de nyss namedroppade banden influerade honom som tonåring att skriva egen musik.

Jag tycker mycket om det här. Det är förvisso en one-man-show från början till slut, lågbudget in i ordets exakta betydelse, men det är gud så snyggt gjort, med underbara sångharmonier och exakta inlägg av jazzigt blås och andra små instrumentala finesser. 

Jazzdrivet i "I fell in love with a feeling", Daft Punk-hybriden med 10CC-iga sångstämmor i "Rolling down the hill", Moody Blues-feelingen i "So far so long", det anddäktigt vackra gitarrintrot i kärleksballaden "You´re my baby" förvandlas sakta till något som får mig att tänka på Saint Etiennes läckra mystik på deras första tre utgåvor.

Det enda som får mig att tveka att ge ett maxbetyg är det faktum att 35 minuter är på tok för kort speltid, även om dessa minuter är värda all uppmärksamhet. För "Oak Island" är en stor platta som visar att det där med introverta multiinstrumentalister, inte alltid är synkront med ett uselt och svårgripbart musikaliskt resultat. 

"I'd like to invite you, for just for a little while to a place I used to go, when I was only 17" sjunger Hartley i den inledande "Time & Place". Var snäll mot dig själv i vinterhelvetet och tacka genast ja till inbjudan.

http://open.spotify.com/album/672jDAyzhqtgr2DfcyobOY

 /TC