I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni.
Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]
Country Comfort
Ibland vill man bara höra en låt som man kan sjunga med i...
I det här klipper är det bla Kris Kristofferson och Wille Nelson som skrålar med i B J Thomas hit "Another Somebody Done Somebody Wrong Song". En låt som blev flitigt sjungen av såväl countryartister som Sammy Davies Jr. Lite Cheesy kanske för en del. Men det handlar om countrymusik och inte lägger fingrarna emellan. När det gör ont, så gör det banne mig ont på riktigt. Även i en cowboy. Om man nu är lite misstänksam mot country rekommenderar jag ändå att försöka lyssna lite på Willie Nelson, Kris Kristofferson, Emmylou Harris och Merle Haggard. Precis som Johnny Cashplattorna, så är det artister som ingen kan skämmas för att ha i samlingen.
Vill man ha något nyare kanske Amy Farris är ett intressant namn?
En stolt violinist och singer/songwriter som inte heller lägger fingrarna emellan.
Den här låten har ett par år på nacken, men som all annan hantverk med kvalité, så mognar smaken med åren.
"Let´s drown our sorrows, honey. And drink up all of our money..."
Dropkick Murphys är ett av de underbaraste band som någonsin gästat Östersund.Det var faktiskt så länge sedan som 2006 som de gästade Storsjöyran. Och nu kommer Bostons galnaste irländare med en jullåt som kommer att leva många jular framöver. Den är ännu inte officiellt släppt men på YT låter det förbaskat bra i alla fall. Och att språket inte är det trevligaste kan vi väl alla överleva. God jul för helvete...
Björn Bostrand har nedan hyllat norske sångaren Paal Flatas nya album där han enbart gör sånger av den amerikanske låtskrivaren Chip Taylor. Här är ett klipp med lite avsnitt av låtar från den skivan...
Och det verkar vara omöjligt att komma undan vare sig man vill eller inte.
Men jag dansar jag gärna hur många varv som helst runt granen bara jag får John Lindberg, Martin Engström och Joakim Dunker att hålla takten till.
Som det excellenta rock'n'roll och rockabilly band de är så skulle de kunna ha gjort det väldig enkelt för sig och grävt i arkivet, plockat ihop ett antal väl använda snygga covers på ämnet och löst uppgiften hur elegant som helst.
Istället väljer man att plussa på det gigantisk jullåtsarkivet med nio egna och nya alster som definitivt tillför högklassigt glitter i sammanhanget.
Lånen är Spector/Berry/Greenwich "Christmas (Baby Please Come Home)", Lieber/Stollers "Santa Claus Is Back In Town" och "Last Month Of The Year" som levereras med stil och finess.
Men det är det egna materialet som glänser mest.
"Make My Wish Come True", "Christmas All Over Again", "Rupolph", "Christmas Honeymoon", furiöst rockande dubbeln "Stuck With The Sleigh" och "Sleigh Ride" är guldkorn på ämnet i olika tempon och borde inför julen 2013 finnas på varje "Absolute Christmas" samling värd namnet.
Dessutom så är "Rock This Christmas" en platta som man både kan och bör plocka fram med jämna mellanrum, oavsett årstid.
Det borgar JLT:s odiskutabelt höga kvalité för.
Liknande artister: Stray Cats, Nisse Hellberg, The Refreshments, Fatboy, Matchbox.
... och det är sannerligen inte varje år som aussiepopgeniet Dom Mariani (The Stems, Someloves och DM3) släpper nya fullängdare numera.
Men nu finns tack och lov The Domnicks "Super Real" tillgänglig.
Domnikcs är en kvartett som förutom Dom Mariani, gitarr & sång, består av Nick Sheppard, gitarr & sång, Howard Shawcross bas & sång och Marz Frisina, trummor.
Cool kuriosa i sammanhanget är att Sheppard ersatte Mick Jones i The Clash 1983-86.
En garanterad kvalitetssäkring till Marianis redan erkända och välkända popsnille.
Yeah, en ny singel från Prince dimper inte ner varje dag. Och inte heller är det alla artister som klarar av att spela gitarr och keyboard samtidigt, inte alla. Så håll till godo, här är en riktig kärlekshistoria...
"Wait By The Fire : Songs Of Chip Taylor" (ADA Warner/Rootsy)
PPPPP
En fantastisk röst som tolkar fantastiska låtar kan inte bli annat än ett fantastiskt album.
"Wait By The Fire" är den norske sångaren och musikerns femte soloalbum som enbart är byggda på legendariske amerikanska sångaren och låtskrivaren Chip Taylors låtskatt.
För den som kan sin moderna norska musikhistoria så är Flaata nästan ett likhetstecken med gruppen Midnight Choir utsökta, och i vissa länder (läs Sverige) skamligt ignorerade diskografi.
Att inte Paals röst träffat fler hjärtan under de 20 år som den missionerat är en gåta, men här får ni ytterligare en chans.
Under de senaste året har Flaata och hans pianist och producent Gøran Grini gjort djupdykningar i Taylors stora och breda sångkatalog.
Den som bland annat innehåller hits som "Wild Thing" (Troggs, Jimi Hendrix), "Try Just A Little Bit Harder (Janis Joplin) och "Angel Of The Morning" (Merrilee Rush, Juice Newton, Shaggy).
Men man väljer bort de två förstnämnda och blandar upp en helt hudnära tolkning av "Angel Of The Morning" med ett antal mer eller mindre kända av Taylors många ess.
Paals röst ligger självklart längst fram i den mjuka och utsökt granna grund som Grini och medmusikanterna breder ut.
Ett fyrtal i följd som "I Can Make It With You", "If I Stop Loving You", "Sleepy Eyes" och "Graceland Souvenirs" understryker inte bara Paals vokala storhet utan sätter också ytterligare fokus på Chip Taylors storslagna hantverk.
Själv skriver Chip Taylor i förordet i CD-häftet att han inte kan komma på en enda annan artist som kan göra det här projektet vackrare och innerligare än Paal, Gøran och deras musikaliska vänner.
Albumet avslutas med "This Darkest Day" som Taylor skrev natten mot den 23 juli som en poetisk reaktion på det ofattbara som hände i Oslo och på Utøya 22 juli 2011.
Paal Flaata träffade Chip Taylor för första gången helgen 22-23 juli när de båda var i Halden för att uppträda på festivalen Down On The Farm.
En musikfest som naturligtvis ställdes in på grund av massakern.
Kvällen den 23 juli framförde Taylor, Flaata, Gøran Grini och fiolspelaren Fats Kaplin (Jack White Band) "This Darkest Day" på Brygga Kultursal i Halden.
Det inför en publik som innehöll ungdomar som hade klarat sig oskadda från Utøya.
Liknande artister: Sievert Høyem, Amund Maarud, Chris Isaak, Roy Orbison, Scott Walker.
Rosie Flores "Working Girl's Guitar" (Bloodshot Records/Border) PPPP I en mer rättvis musikalisk verklighet så skulle Rosie Flores fått ett betydligt större erkännande än vad är fallet. Flores som fyllde 62 i september har under sin långa karriär friskt blandat country, rock'n'roll rockabilly, honky tonk, pop, jazz och så kallad Wester swing utan att någonsin hamna fel och sen det sena 70-talet har hon varit en betydelsefull artist på den alternativa scenen i både Austin, Texas, och Los Angeles. "W.G.G." är Flores 11:e studioalbum sedan den självbetitlade förstlingen 1987. Det är också en platta som på ett tydligt sätt bevisar varför hon inte är hundraprocentigt rumsren i de "finare" countrykretsarna. Man jag hade gärna sett ett fylligare album och nio låtar över futtiga 33 minuter är alldeles för lite med tanke på den höga klass och hur snyggt hon och det excellenta och meriterade femmannabandet förpackar lånat och eget material. Hon bjuder naturligtvis på flera av ovanstående stilar och det svänger och kränger underbart i rockiga titelspåret och rockabillykicken "Surf Demo #5", gungar sensuellt och fräckt i "Little But I'm Loud", instrumentalaren "Drug Store Rock And Roll" och "Too Much" och stryker ömt medhårs i "Yeah, Yeah", "Love Has Passed Me By" och "If (I Could Be With You)". Och hela tiden spelar Rosie huvudrollen med sina Wanda Jackson dränkta stämmband och sitt personligt vassa gitarrspel på den välanvända Telecaster kopian som pryder omslaget. Avslutningen med en cover på George Harrisons "While My Guitar Gently Weeps" i en varmt jazzig version grejar hon också med stil och känsla. Och det är bara att trycka på repeat knappen. Liknande artister: Wanda Jackson, Janis Martin, Patty Loveless, Lyle Lovett, Chuck Prophet. Björn Bostrand
IF Popgeni vill också vara med och stödja uppropet. Det är dags att vi stöttar Norge och gör det nu! De afrikanska artister har dragit igång uppropet och vi stödjer dem fullt ut;-)
I slutet av februari 2012 kommer Johnny Marrs första soloalbum någonsin. Reklamen säger debut, men det är väl att ta i så här precis 30 år sedan The Smiths bildades. The Messenger heter albumet som är inspelat hemma i Manchester och i Berlin och har mastrats i Abbey Road.
Just nu hör man hans namn dagligen i Magnus Ugglas egen text till en Olle Ljungström-låt. Men vi föredrar nog att höra Johhny Marrs gitarr tala för sig själv...
Länge sedan sist, närmare bestämt 21 februari, som jag bläddrade igenom en Sound Affects från pärm till pärm och blev varmt nostalgisk.
Jag förstod väl aldrig riktig rubriksättningen "boo radleys - nya beatles!", här, men visst var The Radleys en riktigt riktigt bra engelsk grupp vars material har åldrats med värdighet och håller ypperligt fortfarande.
Och kanske var det de granna stämmorna på "Wake Up Boo!" som fick S.A. att dra de paralellerna.
"Det bästa man kan lyssna på i musikväg är The Beatles. Det är detsamma som att titta på george Best när han var på topp. det frammanar samma känsla och man vet att man kollar in den bäste", sa bandet i intervjun där textförfattaren Peter Lindholm menade att gruppens "Giant Steps" var "Sgt. Pepper's à la indiepop".
Sound Affects nummer 22 var daterad januari och februari 1994 och bland mycket annat presenterade åtta av tidningens medarbetare sina 20 bästa album från 1993
Ettorna var Sort Sol "Glamourpuss", Björk "Debut", Bad Religion "Recipe For Hate", Yo La Tengo "Painful, Auteurs "New Wave", Dinosaur Jr "Where you Been", Curve "Cucokoo" och Paradise Lost" Icons".
För övrigt sköna patenterade och rappa S.A. knäck med sorgligt underskattade poptrion Dodgy, en flock ess som 2012 aktuella Redd Kross, Hardy Nilsson, Pulp, Posies (tyvärr finns inte "Frosting On The Beater" på Spotify, Julee Cruise, Uncle Tupelo, Walkabouts och 60-talslegenderna Downliner Sect plus en ytterst initierad artikel om Metallica av bandets "kompis" Jesper Larsson.
Konstaterar bara att sånt här görs inte i vårt land längre, även om Sonic naturligtvis kommer nära med jämna mellanrum.
The Spazzys, systrarna Kat, gitarr, sång, Lucy, bas, sång, och Ally, trummor, sång, hamnade i ett minst sagt frustrerande upphovsrätts trubbel med sitt skivbolag när man 2006 skulle släppa uppföljaren till 2004 års debut "Aloha! Go Bananas".
Det skulle dröja ända till 2011 innan den knuten gick att lösa och "Dumb Is Forever" blev tillgänglig.
Men nu är Melbourne-trion sugna som tusan på en fortsättning, både live och på platta.
Och med nytt material redan inspelat lär det förhoppningsvis inte dröja allt för länge innan nästa fullängdare poppar upp.
Med en musikalisk profil som hoppar vilt mellan 60-talets bubbelgumpop, 70-talets garagerock, 80-talets powerpop och kanske till och med en smula 90-tals grunge så är de helt oemotståndligt sköna bärare av arvet från The Go-Go's och The Bangles.
Ett önsketänkande är att få se och höra dem på Studioscenen som en IF Popgeni bokning.
Dags att publicera en av de dyrgriparna i Vinylkällaren. Tror jag i alla fall?
De som har koll på samlarhaussen runt Vertigo swirl etiketten säger att Mickey Jupps totalt bedårande pubrockfyra bör vara värd ett par tusenlappar på marknaden.
Visst skulle man kunna slå till och istället för ett par hundringar fylla ut det hålet med CD-versionen, men just nu det känns som en alldeles för stor känslomässig grej.
Och man säljer väl inte hipp som happ en av sina bästa vinylpolare?
Albumet som även kallas "Red Boot" är i excellent skick trots att det har gjort hur många varv som helst på mina spelare under sina snart 42 år i tjänst.
Inköpt i Östersund på antingen Wallentins, eller det som senare skulle komma att heta Skivhörnan, så är den Tony Visconti producerade tiospåraren en helt tidlöst elegant kärleksförklaring till rock'n'roll i händer på en låtsnickarmästare på ämnet.
Den röda skon var andra utgåvan i Legends tre album korta diskografi.
Den lite dunkla gossen på baksidan av albumet till höger om den röda skon var, och kanske man fortfarande ska säga är, medlem i ett band som definitivt har skrivit svensk pophistoria.
H.T. 72 var det tredje albumet i gruppens diskografi och släpptes 1982.
Känns som en frispark på målgårdslinjen. Eller...?
Melbourne baserade Clairy Browne & The Bangin' Rackettes är en retroresa som heter duga.
Mixen av klassisk soul, doo wop, R&B och jump blues med tydlig 60-tals profil sitter som en smäck och man får både Imelda May och Amy Winehouse vibbar.
Debutalbumet "Baby Caught The Bus" finns än så länge bara på import, men det brukar inte vara något problem.
Aimee Mann var musikalisk gäst hos Kimmel i går. Men hon kom inte ensam. Med sig hade hon James Mercer från The Shins. Om det lät bra? Jaa, vad tror ni?
Vår stilfulle popikon från London kom i höstas ut med sin fjärde skiva under eget namn. "Sugarplum" är fjärde singeln och i år är det fem år efter debuten för 27-åringen...
Engelsmannen Neil Halstead har varit aktiv som artist i 23 år nu, bland annat i grupper som shoegazearna Slowdive på 90-talet och altcountry och drömpoparna Mojave 3 som bröt upp 2006.
Den senare nedläggningen blev startskottet för Halsteads akustiska karriär med klar vinkling på nylonsträngat och varma melodier i den engelska folkpop traditionen.
Färska "Palindrome Hunches" som är hans tredje soloplatta är lite för bra för själen för att gå helt obemärkt förbi.
Har du hört talas om Göran Samuelsson? De flesta skulle svara nej på den frågan. Ja, om du inte bor i vissa delar av Värmland förstås. Ändå är det här Görans tolfte album. Göran är ute i landet mest känd för den numer avsomnade Packmopedsturnén som han drev i 20 år.
Musikalisk motor på detta album är gitarristen Bengan Blomgren som skänker stämning och finess till allt han är med i. Och på albumets bästa spår ”Fyra dar till lön” gästar Anna Stadling. Den senare är förresten ett lån från Värmlands finaste môra-Per.
Det är vuxen musik som presenteras. Lite som på Totta Näslunds soloalbum. Flera av låtarna är högklassiga och sällan har väl Värmland legat så nära americanans rootsigaste trakter. ”Nästan som en dröm” är på många sätt ett möte mellan Gustaf Fröding och Neil Young där de bådas skörhet och kraftfullhet mäter sig med varandra på lyckat vis.
Jag har svårare för de snabbar spåren. De är säkert fina live. Men på albumet bryter de av och fungerar inte alls lika bra.
”E.Samuelssons Handelsträdgård” är en lika udda som kär blomma i dagens ofta för likriktade svenska musikaliska verklighet. Titeln är för övrigt hämtad från Görans farfar. Och jag tror att många som lyssnar kommer att hitta flera spår att gilla. Och egentligen är det en gåta varför Göran Samuelssons efter alla dessa år fortfarande inte når norr om Torsby , söder om Säffle eller öster om Degerfors. Men att den fina ”Fyra dar till lön” ändå hittat in på en del av radions spellistor ger i vart fall lite hopp.
Med skivan följer också en dvd där Björn Starrin(känd från "Smala Sussi", "Bröllopsfotografen" m fl) har filmat Göran och albumets tillkomst.
Liknande artister: Totta Näslund, môra-Per, Stefan Sundström, Eldkvarn
I dessa dagar känns titellåten aktuellare än någonsin. Den låten har allt som det pratats om så hysteriskt efter alla SD-filmer och annat. Och ingen svensk artist kan hantera ironi som Lars Demian. Ta bara hans knarktext ”Guldkant på ditt liv” – årets klart mest politiskt inkorrekta sångtext. Eller kanske är det ”På bordell” ännu en hyperaktuell text efter debatten runt filmen ”Call Girl” där Demian så skickligt serverar en hyllning till bordellbesök på sitt eget sätt. Det krävs intelligens för att hänga med och för att inte hamna fel. Kanske är det just därför Demians publik har minskat, i dessa tider måste allt sägas i klarspråk. Här talas det i klarspråk, men ironiskt klarspråk, vilket allt färre verkar kunna hantera.
Denna CD har tillkommit efter omfattande stöd från Lars Demians fans. Och Demian säger själv att detta kan bli hans sista album. De bistra tiderna har drabbat landets elakaste narr. Men för den skull håller han inte igen. Tvärtom. Efter ”Konungens skål” var det nu dags för drottningen – men ”Drottningens unge älskare” är albumets svagaste spår och helt utan den humor och finess som den tio år gamla ”Konungens skål” har.
Musikaliskt är detta ett skönt äventyr där David Tallroth bidrar med tuba, trumpet och en stark klezmer-känsla. Det svänger till tusen. Det bör avnjutas högt och skit i att grannarna kan reagera på hyllningar av knark, bordellbesök och rasism.
Sverige mår bättre om Lars Demian får nå ut. Och i dessa tider av för mycket skitsnack behövs han ännu mer.
Ironi är svårt. Lars Demian är en mästare på det.
Liknande artister: Tom Lehrer, Tom Waits runt Swordfishtrombones, Bad Liver, Lilla Lovis
Femte soloalbumet från den kanadensiska singer songwriter som är både älskad och aktad i sitt hemland.
Och har man aldrig mött hans musik tidigare så är det lätt att förstå varför när man surfar på de 15 spåren som gör "Reckon" till en innerlig uppvisning på ämnet.
Det är ett lapptäcke av känslor som genomsyrar hans snygga låtsnickeri och praktiskt taget ingen låt går i den andres ljudspår eller blir en upprepning.
Rötterna och smartnessen från Toronto kollektivet Broken Social Scene lyser igenom när Collett sjunger oemotståndligt vackra och smakfulla sånger som handlar om att förlora både jobb och hem, tappa tron på det politiska systemet eller lusten att vilja råna närmaste bank.
Med benägen hjälp av ett gäng mycket kompetenta kanadensiska musikvänner så växer Colletts från grunden mycket tilltalande material redan efter det första mötet till något man gärna återvänder till tämligen omgående.
"My Daddy Was A Rock'n'Roller", "Where Things Go Wrong", "I Wanna Rob A Bank", "Don´t Let The Truth Get To You", "Pacific Blue", "Jasper John's Flag" och "King James Rag" har en själ som alla av de fem nedanstående soundalike artisterna skulle vara lyckliga över att vara skapare av.
Liknande artister: Sam Roberts, Wilco, Sloan, Tom Petty, The Sadies.
Andra fullängdaren i en nyligen påbörjad och minst sagt upplyftande soloresa.
Här bjuds man på ytterligare en sida med nya smakessenser från Patriks välfyllda, varierade och eleganta musikaliska skafferi.
"Inte så gapigt, mer som en viskning", sa han i en intervju för ett par månader sedan med passning till magnifika förstlingen "Patrik Backlund Is An Arsonist" som snart har två år på nacken och är en av de där bedrövligt ignorerade pärlorna i svensk albumhistorik.
Den här gången har arbetsnamnet varit skog och vatten och det är en eftertänksam, mjuk, återhållsam och vacker Patrik Backlund som man möter.
Men oavsett om han trampar rock'n'roll och poppedalen i botten eller sitter på en stubbe och funderar över livet i största allmänhet så är den stora personligheten den röda tråden i skapandet.
Skog, berg och vatten har varit ett sorts tema för "Wolfrunner"
Och han sticker ut hakan i en musikalisk verklighet där folk i allmänhet inte har tåligheten, eller har glömt bort att album, eller Long Playing som det en gång i tiden kallades, handlade om att göra en resa tillsammans med artisten genom ett större antal låtar.
De tio spåren på "Wolfrunner" smakar varsam indie, americana, folk, pop med egen kryddning.
Det är ett album som, likt många andra behjärtansvärda skapelser, kräver och är värd uppmärksamhet från mottagaren i sin storslagna återhållsamhet.
Och visst önskar man att plötsligt få höra låtar som titelspåret, "Paris, For Nina", "Laugh Like You Mean It", "Patron Saint" eller "Painting" ringla sig ut från någon radiokanal och få hela ratracet att stanna upp för några minuter.
Liknande artister: Mattias Alkberg, Jonas Jonsson, Magnus Ekelund & Stålet, Isolation Years.
Australiensiska legenden Paul Kelly är tillbaka med ett nytt underbart album efter fem års lucka sedan "Stolen Apples" från 2007.
"Spring And Fall" är studioalbum nummer 19 i ordningen sedan debuten 1981 med "Talk".
Och det i en totalt magnifik diskografi som alldeles för få på vår andra sida av jordklotet har en aning om.
Tillsammans med brorsonen Dan Kelly, gitarr, och Greg Walker, ståbas, så har Paul skapat en akustisk aura runt sitt glimrande låtmaterial som får klockorna att stanna.
Är man novis och skulle vilja uppdatera sig på Kellys oslagbara låtskatt så är nysläppta åtta CD starka boxen "A To Z Recordings" med sina 105 låtar en himmelsk fröjd.
Jag gillar Alberta Cross. Jag gillar att en svensk och en engelsman möts i London och startar ett amerikanskt band. Petter Ericson Stakee kommer från Uppsala och är son till Peter Ericson, svensk radioman, sångare i Mobben och som nuförtiden spelar med Anders F. Rönnblom.
I går var Alberta Cross hos Letterman och jösses vad det svängde. Rock & Roll!
Det är lätt att bli nostalgisk när febern har kopplat greppet och man känner sig som en urkramad disktrasa.
Enligt det motsatta könet så är det ett välkänt faktum att vi män blir klart sämre och ynkligare när vi drabbas av virus och bakterier.
Egentligen finns det inte den minsta koppling mellan detta ej bevisade påståenden och det 71:a plocket ur vinylarkivet.
Personligen kände jag bara att jag behövde en musikalisk spark i baken för att återfå energin och då passar The Buzzcocks alldeles ypperligt.
Som ett av de allra läckraste banden i den brittiska punkpopexplosionen så blandade man rockanarki med exemplariska popdängor i ett nio av tio gånger överpaceat tempo.
Samlingsplattan "Singles Going Steady" innehåller de åtta singlarna, med b-sidor, som Pete Shelley, Steve Diggle, John Maher och Steve Garvey släppte mellan 1977-79.
16 mestadels strålande låtar där saker som "Ever Fallen In Love (With Someone You Shouldn't Have)", "Orgasm Addict", "I Don't Mind", "Everybody's Happy Nowadays", "Harmony In My Head", "Oh Shit!", "Noise Annoys" och "Just Lust" helt enkelt är pure classics från eran.
H.T:n till höger med det rödsvart rutiga mönstret är baksidan på ett blågult album med svensk ångestrock anno 1983, och man kan säga att de var barn av samma tid.
Everythings on fire är en annan bra ledtråd så varsågoda att gissa...
När Simone Felice gästar Popgeni nästa vecka har han två suveräna sångare och musiker med sig. Först har vi Matt som normalt sjunger i The Lucky Strikes från pubrockens eget Mecka - Southend. Matt spelar gitarr, sjunger och spelar lapsteel med Simone. Lyssna på härliga The Lucky Strikes...
Och så kommer fantastiska Simi Stone som också var med i The Duke & The King och som just nu jobbar på sitt soloalbum...Med Simone spelar hon fiol och sjunger...
The Duke & The King var 2000-talets bästa band(hittills)
Här är en skön liten film på en kvart från 2010 om The Duke &The King. Två av medlemmarna Simone Felice och Simi Stone kommer till Östersund på torsdag....
"From The Top Of Willamette Mountain (PIAS/Border)
PPPPP
Simone Felice i Östersund på Storsjöteaterns Studioscen nästa torsdag blir inget annat än en storartad liveupplevelse.
Nebraska boende men Utah rotade Joshua James är utan tvekan en musikalisk släkting till Felice som IF Popgeni skulle älska att ställa på en scen framför vår kära och trogna publik som lärt sig att uppskatta diamanter som man knappt hade en aning att de existerade.
Men det kanske finns personer i den skaran som är bättre upplyst än jag?
Jag erkänner utan minsta omsvep och med lätt rodnad på kinderna att Joshua James har gått mig obemärkt förbi.
Och det trots att han för mindre än ett år sedan släppte albumet "Build Me This" som fick ett kraftfullt genomslag i England.
Med "From The Top..." slår han totalt undan benen på mig och jag känner ivern att så snabbt som möjligt sätta klorna i hans fyra tidigare album sedan debuten 2004.
Men först måste jag njuta av denna innerliga musikaliska uppenbarelse.
Jamse småförkylda sångröst är en magnifik ledsagare genom de 11 spåren som i sin totala elegans förutom folk, singer-songwriter även flödar över av skimrande och oemotståndlig americana och melodisk pop.
Om du tror att Conor Oberst är den mest intressanta amerikanska folk, singer-songwritern just nu så kan det bero på att du inte hört Joshua James, skrev en recensent i samband med releasen av "Build Me This".
Och det konstaterandet fortsätter att gälla.
Och jag har gått på en underbar femstjärnig knock på en tisdag när nordvästvinden viner hårt runt knutarna.
I kväll spelade Joshua James med band live på Borderline i London.
På Hästhagsvägen i Östersund gick "From The Top Of Willamette Mountain" på repeat tre gånger på raken.
På torsdag den 15 november gästar Simone Felice och hans trio IF Popgeni och Storsjöteaterns studioscen i Östersund. Speciell gäst är Ellen Sundberg med band. Det kommer att bli en skön afton. Här pratar Simone om sitt liv, vänskapen med Mumford & Sons och en hel del annat...
Ok. Jag får väl erkänna det. Jag har hopplöst fastnat i sent 60-tal och tidigt 70-tal just nu. Visst försöker jag hänga med i en hel del nytt, men jag tar lite genvägar via skivbolagens informationssidor och andra musikbloggar. Och visst finns där en hel del nytt och spännande. Jesse Ware, Lulu James och Frankie Rose, bara för att nämna tre. Men när jag nu på senare tid varit hemmapappa och donat i lägenheten, så har jag även sorterat upp ipoden i årtal. Och just 1970 har på senare tid varit den heta spellistan. Det finns många klassiska album från den tiden. Simon & Garfunkels "Bridge Over Trouble Water". En platta där man kan varenda låt utantill. Och vem känner inte igen sig i "Keep The Costumers Satisfied" eller "The Only Living Boy In New York". Lika mycket 2012 som 1970, faktiskt. Den senare låten som den här veckan fått en kuslig renessans.
The Beatles, "Let It Be", så klart. The Beach Boys borttappade "Sunflower" som jag redan har skrivit om här. Bob Dylans "New Morning", ett viktigt kompliment till Cat Powers senaste, fantastiska platta "Sun". "Neil Youngs "After The Goldrush" som jag kommer att återkomma till inom en snar framtid. Aretha Franklins mästerverk "Spirit In The Dark", den som inte har hört "Don´t play That Song" får bakläxa och en order att gå till spotify bums. Miles Davies banbrytande "Bitches Brew", Derek & The Dominoes "Layla & Other Assorted Loves Songs". Freda Paynes "Band Of Gold", Chairmen Of The Boards "Give Me Just A Little More Time". Ja, George Harrisons "All Things Must Pass" också, naturligtvis. Vem kan vara utan "The Ballad Of Sir Frankie Crisp", "Awaiting On You All" och "What Is Life"? Klassiker i ordets rätta bemärkelse. Men jag har valt att sätta förstoringsglaset på tre andra plattor.
"Morrison Hotel" var The Doors femte album. Året innan hade de försökt sig på att lägga in lite brassarr i sina låtar, vilket inte fick den konservativa pressen att jubla direkt. Recensenterna ville ha The Doors och Jim Morrison exakt som de alltid hade varit. Så det var kanske inte så konstigt att de gick tillbaka till rötterna en aning med "Morrison Hotel".
LP-konvolutet har en liten kul historia. Morrison och gänget hade redan bestämt sig för att döpa det nya albumet till "Morrison Hotel". Så hela bandet hoppade in i Morrisons Shelby GT 500 Mustang och åkte ner från Morrisons hem i Laurel Canyon till 300 East 5th Street i L.A. De gick in och frågade ägaren om de fick ta en bild, i och med att deras platta skulle heta Morrison Hotel. Vilket skulle ge ägaren en rätt saftig reklam. Ägaren sa absolut nej till erbjudandet och visade Dörrarna vänligt, men bestämt ut på gatan igen. Nu nöjde sig inte bandet med det. De tog istället bilder runt om skylten och till slut smög de in och satte sig, utan lov och bilden togs i alla fall.
Plattan de hade spelat in blev ett litet uppsving från 1969 års The Soft Parade. I opch för sig hade inte "Morrison Hotel" några hitsinglar. "You Make Me Real" nådde bara plats 50 på billboards försäljningslista, men i överlag var recensenterna förtjusta.
Och visst finns där fantastisk musik.
Plattan öppna med bluesnumret "Roadhouse Blues", som är lättsam blues från Los Angeles årgång 1970. Men vem kan inte falla för en låt med textraden "Well, I woke up this morning, and I got myself a beer The future's uncertain, and the end is always near".
Plattan fortsätter med den fantastiska "Waiting For The Sun" som ursprungligen spelades in 1968 för plattan med samma namn. Men Morrison var inte nöjd. Han fortsatte helt enkelt att fila på låten och på "Morrison Hotel" två år senare var den klar. Och den låter fantasisk även i dag med sitt experimentella moogsound och knivskapra melodi. "Peace Frog" kombinerar rock och funk på ett snyggt sätt med sin karraktäristiska Doors-refräng innan den går över till den drömska "Blue Sunday". "Ship Of Fools" och "Land Ho" är två standardlåtar. Med The Doors mått alltså lite högre än medelsnittet. Ray Mazareks orgel bär upp låtarna. "The Spy" är en spännande Morrisonkomposition. Med sitt lite släpiga bluestempo låter bandet lyssnaren smyga med i verserna, innan powerackorden tar över medan Morrison sjunger "I know your deepest, secret fear. I know everything. Everything you do. Everywhere you go. Everyone you know". Musikalisk flyter "The Spy" perfekt i den mer upptempo "Queen Of The Highway" som sägs handla om Morrisons flickvän Pamela Courson. Plattan avslutas med låtarna "Indian Summer" och "Maggie M´Gill". "Indian Summer" var en låt som inte riktigt passade in på debutplattan "The Doors", men som är en fantastisk ballad där en något yngre Morrison med en mer oförstörd röst låter mer som något Scott Walker kunde ha spelat in på någon av sina soloplattor. "Maggie M´Gill" är en förförisk blues med det snyggaste gittarrsolot någonsin i en poplåt.
I sin helhet är "Morrsion Hotel" ett album som efter ett par genomlyssningar skapar ett beroende. Man vill bara ha mer och mer av The Doors.
De flesta som har besökt och blivit hänförd av IF Popgenis konserter den sista tiden, med Chet O´Keefe, Joe Nolan, Johan Örjansson, Erika Andersson, Shurman, Bob Woodruff, ISrael Nash Gripka och kommande Simone Felice och Ellen Sundberg, bör kunna ta till sig av Phil Ochs låtskatt. Karln var oerhört produktiv, men tyvärr även lika mycket destruktiv. Han var en politisk medveten vänstersympatisör som protesterade högljudd mot krig från 1966 till 1976. Han hade sin grund i folk och country, men drog med i popmusiken. Vilket hörs tydligt i " Pleasures From the Harbor" från 1967 där öppningsspåret "Cross My Heart" är en fantastisk musikalisk skapelse. I grund och botten en folksång, men med sitt keaboardsound och blödiga refräng charmar den den mest hårdhudade lyssnaren.
Phil Ochs hade melodier som folk skulle kunna dö för. Han blev mest känd för "Changes". En av hans få kärlekslåtar, eller som i det här fallet djup olycklig kärlek. Melodin är enkel och minst sagt hjärtskärande med den klädsel som texten ger den. Lasse Berghagen älskade "Changes" och gjorde en svensk version med Annifrid Lyngstad som fick namnet "En Kväll Om Sommar´n" (naturligtvis). Vilket föll sig inte riktigt lika bra. Även "I Ain't Marching Anymore" är en låt som är förknippad med Ochs. En enkel protestsång mot Vietnamkriget som fick självaste Bob Dylan att lyssna.
1970 kom Phil Ochs sista platta som fick den ironiska titeln "Greatest Hits", trots att det rörde sig enbart om nyinspelningar. I producentstolen satt Van Dyke Parks och gav plattan en luftigt, nästontill en lätt Phil Spectortouch. Med Clarence White på gitarr och sång får dessutom produktioen en liten del av The Byrds countrypop.Och med de soullegendariska bakgrundsångerskorna Merry Clayton, Sherlie Matthews och Clydie King väcks en del gospeltoner till liv.
Öppningen med "One Way Ticket Home" låter först som en lättsam popdänga med en lätt ironisk text ("Elvis Presley is the king. I was at his crowning"), men så tar Ochs i och låter hjärtskärande i nästa andetag ("My life just flashed before my eyes. I must be drowning"). När han dessutom tar i, i refrängen, misstror man honom inte ett dugg att han bara vill hem. Med "Jim Dean Of Indiana" gör han en honör åt James Dean. Med en melodi som bara smälter efter att tonerna nått trumhinnan. Med "My Kingdom For A Car" får Clarence White och pianisten Earl Ball rocka loss ordentligen i en poplåt som påminner en del om Gary Lewis And The Playboys. "Boy From Ohio" är en varsam countrylåt i 3 takt och tidstypiskt munspel. Countryfesten fortsätter med "Gas Station Woman" och den mest kända "Chords Of Fame". Men det är framför allt slutet med "No More Songs" som gör den här plattan lite ruggig. När man nu i efterhand vet att Phil Ochs gjorde bara fem studioinspelningar efter 1970 och fullföljde aldrig ett till album. I stället led han av starka depressioner som han försökte medicinera med alkohol och droger. Han blev i alla fall inbjuden av John Lennon att spela för John Sinclair i New York 1971, vilket han tackade ja till. Men det överskuggades naturligtvis av John och Yokos första framträdande efter att The Beatles splittrats. 1975 avslutades Vietnamkriget och Ochs var med att anordna en spelning i New York tack vare detta. Vilket gjorde att 100 000 personer kom för att se honom, Joan Baez och Pete Seeger med flera. Men vid det här laget var Ochs illa däran. Han hade tagit namnet John Butler Train och försökte få sina närmaste att förstå att Train hade dödat Ochs. I sin tur var även Train paranoid och fullkomligt övertygad om att någon försökte döda honom. När hans bror försökte paa med honom förklarade Phil att han dött fler gånger. Politiskt dog han i Chicago 1968 under kravallerna när polisen sköt flera studenter under demokraternas konvent. Han dog profissionellt i Afrika där han höll på att bli strypt och tyckte att han inte kunde sjunga efter det. Han dog själsligt när Victor Jara, som han blivit vän med, blev dödad. Och att han dog psykiskt av John Butler Trains intågande i sin personlighet.
I April 1976 hängde sig Phil Ochs.
Men hans melodier, texter och röst kommer att fortsätta leva kvar som den sanne amerikanske trubadur han var.
1970 var ett av de åren som borde ha varit kritisk för Stevie Wonder. Från att vara barnfenomenet Little Stevie Wonder med "Contract Of Love" och "A Place In The Sun" till att bli mer inflytelserik i låtskrivande med "I Was Made To Love Her" och "Uptight", så borde hans populäritet ha ebbat ut i och med målbrott och tidsperspektiv.
Men icke.
Han musikaliska talang var för stor. 1970 var han en av upphovsmännen till The Spinners monsterhit "It´s A Shame" som fortfarande spelas ofta. Motown trodde stenhårt på honom. Men Stevie Wonder ville inte bli en hitmaskin.
Plattan "Signed Sealed Delivered" var däremot slutet på den lättsamma lättillgängliga Stevie Wonder. Skivbolagsprodukten Stevie Wonder. Han populäritet och inflytande var nu så pass stor att han hade fria händer att göra vad han ville. Antagligen är det därför som "Signed Sealed Delivered" låter så pass fantastiskt. Plattan är en perfekt korsbefruktning av det gamla Motownsoundet och hans nya med funkinspirerade soulmusik som han utvecklade allt mer i "Talking Book" från 1972 och framför allt i "Innervisions" 1973 och "Songs In The Key Of Life" 1976. I "Signed Sealed Delivered" hör man hans grunder. Motowns soulpop, Beatles och funk. I en perfekt kombination.
I överlag så har den här plattan fått rätt ljummen kritik, vilket jag inte riktigt kan förstå. För här finns allt. Från Motown pop med titellåten, "Sugar", "Anything You Want Me To Do" och "Never Had A Dream Come True" till funkexperimentet "You Can´t Judge A Book By It´s Cover". Här finns Beatlespop med den enda riktigt snygga covern på en Beatleslåt "We Can Work It Out" och gospelflirtandet i "Heaven Help Us All" och i balladen "Don´t Wonder Why". Samtliga låtar är av kvalité som har lika många delar 1960-tal som 1970-tal i sig.
En skön söndagsplatta för kulna höstmornar, helt enkelt.
Tänkvärt och i vanlig ordning riktigt bra av kanadensiska songwritern och storytellern Jason Colett från nya albumet"Reckon" som släpps den 12 november.
Collet var en gång i tiden med och startade kultbandet Broken Social Scene och har själv en solokatalog som sträcker sig tillbaka till debuten "Bitter Beauty" 2001.
På "Reckon" backas han upp av bland andra Basia Bulat, Bryden Baird (Feist), Taylor Knox från kanadensiska powerpoparna Sloan samt Mike O'Brien och Carl Nicholsen (Zeus).