Popgeni

 

De flesta som har besökt och blivit hänförd av IF Popgenis konserter den sista tiden, med Chet O´Keefe, Joe Nolan, Johan Örjansson, Erika Andersson, Shurman, Bob Woodruff, ISrael Nash Gripka och kommande Simone Felice och Ellen Sundberg, bör kunna ta till sig av Phil Ochs låtskatt. Karln var oerhört produktiv, men tyvärr även lika mycket destruktiv. Han var en politisk medveten vänstersympatisör som protesterade högljudd mot krig från 1966 till 1976. Han hade sin grund i folk och country, men drog med i popmusiken. Vilket hörs tydligt i " Pleasures From the Harbor" från 1967 där öppningsspåret "Cross My Heart" är en fantastisk musikalisk skapelse. I grund och botten en folksång, men med sitt keaboardsound och blödiga refräng charmar den den mest hårdhudade lyssnaren.

Phil Ochs hade melodier som folk skulle kunna dö för. Han blev mest känd för "Changes". En av hans få kärlekslåtar, eller som i det här fallet djup olycklig kärlek. Melodin är enkel och minst sagt hjärtskärande med den klädsel som texten ger den. Lasse Berghagen älskade "Changes" och gjorde en svensk version med Annifrid Lyngstad som fick namnet "En Kväll Om Sommar´n" (naturligtvis). Vilket föll sig inte riktigt lika bra. Även "I Ain't Marching Anymore" är en låt som är förknippad med Ochs. En enkel protestsång mot Vietnamkriget som fick självaste Bob Dylan att lyssna.

1970 kom Phil Ochs sista platta som fick den ironiska titeln "Greatest Hits", trots att det rörde sig enbart om nyinspelningar. I producentstolen satt Van Dyke Parks och gav plattan en luftigt, nästontill en lätt Phil Spectortouch. Med Clarence White på gitarr och sång får dessutom produktioen en liten del av The Byrds countrypop.Och med de soullegendariska bakgrundsångerskorna Merry Clayton, Sherlie Matthews och Clydie King väcks en del gospeltoner till liv.

Öppningen med "One Way Ticket Home" låter först som en lättsam popdänga med en lätt ironisk text ("Elvis Presley is the king. I was at his crowning"), men så tar Ochs i och låter hjärtskärande i nästa andetag ("My life just flashed before my eyes. I must be drowning"). När han dessutom tar i, i refrängen, misstror man honom inte ett dugg att han bara vill hem. Med "Jim Dean Of Indiana" gör han en honör åt James Dean. Med en melodi som bara smälter efter att tonerna nått trumhinnan. Med "My Kingdom For A Car" får Clarence White och pianisten Earl Ball rocka loss ordentligen i en poplåt som påminner en del om Gary Lewis And The Playboys. "Boy From Ohio" är en varsam countrylåt i 3 takt och tidstypiskt munspel. Countryfesten fortsätter med "Gas Station Woman" och den mest kända "Chords Of Fame". Men det är framför allt slutet med "No More Songs" som gör den här plattan lite ruggig. När man nu i efterhand vet att Phil Ochs gjorde bara fem studioinspelningar efter 1970 och fullföljde aldrig ett till album. I stället led han av starka depressioner som han försökte medicinera med alkohol och droger. Han blev i alla fall inbjuden av John Lennon att spela för John Sinclair i New York 1971, vilket han tackade ja till. Men det överskuggades naturligtvis av John och Yokos första framträdande efter att The Beatles splittrats. 1975 avslutades Vietnamkriget och Ochs var med att anordna en spelning i New York tack vare detta. Vilket gjorde att 100 000 personer kom för att se honom, Joan Baez och Pete Seeger med flera. Men vid det här laget var Ochs illa däran. Han hade tagit namnet John Butler Train och försökte få sina närmaste att förstå att Train hade dödat Ochs. I sin tur var även Train paranoid och fullkomligt övertygad om att någon försökte döda honom. När hans bror försökte paa med honom förklarade Phil att han dött fler gånger. Politiskt dog han i Chicago 1968 under kravallerna när polisen sköt flera studenter under demokraternas konvent. Han dog profissionellt i Afrika där han höll på att bli strypt och tyckte att han inte kunde sjunga efter det. Han dog själsligt när Victor Jara, som han blivit vän med, blev dödad. Och att han dog psykiskt av John Butler Trains intågande i sin personlighet.

I April 1976 hängde sig Phil Ochs.

Men hans melodier, texter och röst kommer att fortsätta leva kvar som den sanne amerikanske trubadur han var.

 

 

1970 var ett av de åren som borde ha varit kritisk för Stevie Wonder. Från att vara barnfenomenet Little Stevie Wonder med "Contract Of Love" och "A Place In The Sun" till att bli mer inflytelserik i låtskrivande med "I Was Made To Love Her" och "Uptight", så borde hans populäritet ha ebbat ut i och med målbrott och tidsperspektiv. 

Men icke.

Han musikaliska talang var för stor. 1970 var han en av upphovsmännen till The Spinners monsterhit "It´s A Shame" som fortfarande spelas ofta. Motown trodde stenhårt på honom. Men Stevie Wonder ville inte bli en hitmaskin.

Plattan "Signed Sealed Delivered" var däremot slutet på den lättsamma lättillgängliga Stevie Wonder. Skivbolagsprodukten Stevie Wonder. Han populäritet och inflytande var nu så pass stor att han hade fria händer att göra vad han ville. Antagligen är det därför som "Signed Sealed Delivered" låter så pass fantastiskt. Plattan är en perfekt korsbefruktning av det gamla Motownsoundet och hans nya med funkinspirerade soulmusik som han utvecklade allt mer i "Talking Book" från 1972 och framför allt i "Innervisions" 1973 och "Songs In The Key Of Life" 1976. I "Signed Sealed Delivered" hör man hans grunder. Motowns soulpop, Beatles och funk. I en perfekt kombination.

I överlag så har den här plattan fått rätt ljummen kritik, vilket jag inte riktigt kan förstå. För här finns allt. Från Motown pop med titellåten, "Sugar", "Anything You Want Me To Do" och "Never Had A Dream Come True" till funkexperimentet "You Can´t Judge A Book By It´s Cover". Här finns Beatlespop med den enda riktigt snygga covern på en Beatleslåt "We Can Work It Out" och gospelflirtandet i "Heaven Help Us All" och i balladen "Don´t Wonder Why". Samtliga låtar är av kvalité som har lika många delar 1960-tal som 1970-tal i sig.

En skön söndagsplatta för kulna höstmornar, helt enkelt.