Popgeni

Det är några veckor kvar innan Brendan Benson släpper sitt nya efterlängtade album “What Kind Of World”.
Men det är ännu längre till jul och i väntan på båda dessa glädjebringare så kanske man kan njuta av hans tolkning av Slade-gubbarna Noddy Holder och Jim Leas läckra singalong julklassiker “Merry Xmas Everybody”.
/Björn

Simone Felice har i dagarna gett ut sin första solostudioplatta. Som sig bör är den självbetitlad och de tio spåren bjuder på en Simone i en mycket avskalad musikalisk skrud, där det stundom är så vackert skört att man knappt vågar andas.
Den som följt hans karriär med brorsan Ian i Felice Brothers vet att här handlar det om ett utsökt låtskrivande. Plattan är välkommen på ett speciellt sätt då Simone för två år sedan gjorde en hjärtoperation som han uppenbarligen har återhämtat sig från. Några av spåren av de tio nya låtarna är ”top-of-the-line” av vad jag hört honom prestera med Felice Brothers, ett känsligt och exakt berättande där namn som Courtney Love och Sharon Tate dyker upp i betraktelserna.
Vinylen är förstås beställd, men redan nu kan du som jag har gjort ta del av plattan på Spotify.
Gör dig själv den goda tjänsten.
/B-O

Alla, ja, nästan i vart fall, väntar på The Walkmens andra album "Heaven". I går postades den här lilla aptitretaren. Robin "Fleet Foxes" Pecknold gästar på någon låt. Det kan bli New York-indiens sommar det här...

Som vilket band som helst firade The Walkmen att inspelningen av "Heaven" var klar med att spela en rad U2-låtar. Detta finns bevarat till eftervärlden på deras blogg där ni kan lyssna här

Sverige och powerpop/rock har med åren blivit en bristvara och gamla fans sliter vax med Sator och Nomads och undrar om tidens tand verkligen har dödat denna genre. Men svaret är lyckligtvis ett rungande nej.
Gamla gudar reser sig alltid på nio.
Om några veckor kommer Nomads med sitt album ”Solna” (gissa vilket lag dom hejar på) och försmaken med singeln ”Miles away” (kolla in på Spotify) är ren magi.
Och vi vinylfanatiker har förstås redan bokat ett ex av AIK, f´låt "Solna". 
När Nomads är på tråden kan jag aldrig glömma stunden då jag hörde denna cover av The Kinks ”I´m not everybody else”.
Berättar ganska så exakt varför Kauppi & Sillen & Andrea har en given akt till årets yra.


B-O

På Record Store Day den 21 april släpper Flaming Lips ett dubbelalbum där de samarbetar med en rad vänner. i dag får vi lyssna till det spännande samarbetet med Bon Iver. Bland de övriga som dyker upp på den klommande dubbeln är Nick Cave, Chris Martin, Ke$ha och Yoko Ono...
Så här sa Wayne Coyne häromdagen till MTV: "What I’m going to try to do — and I’m collecting stuff for it as we speak — is I’m going to try to make a record that has every person’s blood in the record. I don’t have everybody’s blood just yet, but I collected quite a few vials of blood and it’s actually sitting in my refrigerator as we speak"

First Aid Kit, The Secret Sisters och här är The Pierces med låten "You´ll Be Mine" från deras album "You & I".Allison och Margaret är födda i Alabama och bor sedan rätt länge i New York. Deras debutalbum kom 2000. Och det senaste albumet, deras fjärde, kom sommaren 2011. Systrarna, i dag 34 och 37 år gamla, har under det senaste året uppmärksammats när de turnerat med Coldplay. Det kommer de att göra på Coldplays turné i april-maj i år också.Natten till i dag besökte de Jay Leno och då lät det så här:

Redan med debuten från 2005 fick han tre Topp 20-hits. Men det var först med en låt från tredje albumet som Joshua "Jake" Owen i höstas fick sin första listetta med albumets titellåt "Barefoot Blue Jean Night". Hans andra etta på countrylistan fick han direkt efteråt med dagens "Alone With You". Så 2011 - året när han fyllde 30 år - var verkligen ett succéår för den gamle wakeboardåkaren som skadades och började spela gitarr under sjukskrivningen. Skivkontraktet fick han när han som nyinflyttad till Nashville gav en cd åt sin bankkontakt...
Natten till i dag besökte Jake Leno...
/cbj

Hittade en dubblett av svenska garagerock punkarna The Teenage Idols självbetitlade album från 2002 under min “never ending cleaning” av CD-förrådet.
En helt lysande slammerfest och jag tänkte göra en riktig kulturgärning och lägga ut den till försäljning på Tradera inom de närmaste dagarna.
Men under inga omständigheter kommer jag att acceptera några skambud
/Björn

Kan knappt tänka mig en bättre musikalisk tröst en vindpinad och kulen måndag i sena mars än magiska Go-Betweens “Streets Of Your Town”, dessutom en av tidernas bästa låtar.
Men eftersom originalversionen redan finns på siten så får det bli en underbart avslappnad duetttolkning av Steve Kilbey (The Church) och nya stjärnskottet Sophie Koh, som albumdebuterar hemma i Austraien under sommaren.
Källan är som så många gånger tidigare helt underbara musikprogrammet RocKwiz som känns som en mycket nära vän till oss på Popgeni.
Dessutom något som vi oerhört gärna själva skulle vilja rodda på en svensk TV-kanal bara det fanns någon som hade vett att fråga oss.
/Björn

Folk har tydligen lite svårt att få reda på vilka artister som ska spela hos IF Popgeni. Det är egentligen inget svårt alls. Biljetter till Storsjöteatern den 21 april och 16 maj finns på Cityshop/Ticnet. Till Clarion Hotel Grand är det fritt inträde för mat- och dryckesgäster.
Lördag den 21 april på Storsjöteaterns Studioscen kl. 20.00 inleder Johan Eliasson(aka Bottleneck John) ”The van Gogh of European Bluesmen” enligt Blues Matters…

Och strax efter kl. 21.00 står en av de bästa singer/songwriters IF Popgeni vet på samma scen. Steve Forbert kommer till Östersund för första gången någonsin…

Söndag den 6 maj kommer Vandringsturnén till Östersund. IF Popgeni har fått förtroendet att stå för spelningen i Östersund på Clarion Hotel Grand. Fritt inträde för mat- och dryckesgäster.
Kvällen inleds kl. 18.00 med ett vandrande Popquiz bland Lennart Jonassons Galleri på Clarion. Kl. 19.00 kliver Björn Gidlund upp på scenen…

Kl. 20.00 kommer så Stiko Per Larsson med musiker att vandra upp på scenen…

Onsdag den 16 maj – dagen före helgdag och dagen före Norges nationaldag- är det åter dags för Storsjöteaterns Studioscen. Kl. 20.15 kliver bandet var debutalbum nyligen fick Rootsy Award för bästa svenska americana/rock-album – Landstrom…

Och vid 21.30 står Bostons Eilen Jewell med sitt lysande band på scenen för att bjuda på sin egna och väldigt hyllade mix av americana noir…

/cbj

Spiritualizeds nya album släpps den 16 april. Här är videon till "Hey Jane" från kommande "Sweet Heart Sweet Light"en video som berör och bitvis är rätt otäck och bitvis ganska gullig. Den visar också vad vi ändå försöker göra för våra barn men inte alltid lyckas med.. Men en ruskigt bra låt är det. Jason Spaceman är perfektionist och det har tagit tid att få ihop de nya låtarna, att "Hey Jane!" är över åtta minuter lång har inte gjort det enklare....Och 22 år efter att bandet bildades är Velvet Underground-influenserna tydligare än någonsin...
/cbj

SPIRITUALIZED "Hey Jane" by domino

Lana har ju fått mycket kritik för sina bristande röstresurser efter sitt senaste framträdande i Saturday Night Live. Så efter det är det tufft att ge sig så att säga direkt in i lejonets kula. Här är Lana med underbara "Video Games" från senaste "American Idol"...Och ja, det gick väl ändå rätt så bra. Även om Simon säkert haft en hel del att säga om han fått chansen...

Kim Salmon är i allra högsta grad värd sin plats i West Australian Music Industry Assocaition som han blev introducerad i juni 2004.
Som en av många väloljade kuggar i sena 70, större delen av 80-talets aussievåg skapade han som mainman oborstad rockn'nroll magi i grupper som Cheap Nasties, The Scientists, Kim Salmon And The Surrealists och Beast Of Bourbon.
Det senare båda bandens karriär sträckte sig in i 90-talet och efter det har Salomon dykt upp på solokvist samt i diverse konstellationer och aldrig svikit sitt värv.
Att inställningen och passionen är oförändrad 25 år senare visar de här båda klippen av Scientists pärlan “Swampland”.
/Björn

The Secret Sisters kommer från klassiska orten Muscle Shoals, Alabama. Deras farfar och hans bröder hade bandet The Happy Valley Boys. Men systrarna Rogers, Laura och Lydia, formades mycket av att de sjöng traditionell country hemma och de sjöng mycket a cappella i kyrkan.
2010 kom albumdebuten. Och just nu jobbar de på sitt andra album. Låten de framförde hos Leno häromdagen är hämtad från världens just nu populäraste film "The Hunger Games" som har svensk premiär i dag. Det är så vackert, så vackert.
/cbj

Skansros

“Rekviem Till En Dröm" (Luxury/Border)

PPP

Svenskt svårmod. Svensk livsglädje. Svensk misär.

I välkänt Göteborg perspektiv.

Om man vill så kan man anklaga Skansros för att vara klart överambitiösa och behövde man verkligen stänga in sig i replokaler och studios i ett helt år för att vrida och vända på allt och forma sitt andra album?

Känns inte så.

Likheterna med Håkan är oundvikliga. I en tid när många befinner sig i samma soundmässiga flow och textmässiga stundtals småpatetiska lyrik så trillar även Skansros ner i den välfyllda älggropen.

Och det är både på gott och ont. Textmässigt känns det många gånger som att man bara slängt upp en massa ord i luften och sen låtit slumpen bilda småpubertala och flummiga textslingor.

Musikaliskt doftar det starkt av Manchester, shoegazing och The Smiths, de sistnämnda inte minst i “Jag Skulle Ha Älskat Dig (Ändå)” med snygga Johnny Marr gitarrer.

12 spår, stundtals med textrader som “och när dom i din klass går till Tommys för att köpa folköl och cigaretter, går du dit för att köpa Dr. Pepper”, kan bli lite för mycket i långa loppet.

Men Skansros har också något som jag verkligen gillar.

Det spännande flytet i suggestiva “Minnet Av Dig”, den omedelbara popkänslan i “Felix” och “Jag Skulle Ha Älskat Dig (Ändå)” och en starkt pockande singalongfeeling under “Tysta Fina Stränder”.

En personlig reflektion bara.

Man skulle vinna på att avdramatisera det textmässigt krystade engagemanget.

Liknande artister: Håkan Hellström, Kent ,The Smiths, Autisterna, Joel Alme.

Björn Bostrand

Är det sånt här som man ska klassa som skelett i garderoben?
Finns det fler än jag som har minst två album i Vinylkällaren med tyska Freiheit, eller Münchener Freiheit som de också kallades för?
Men jag är fortfarande en liten sucker för låtar med harmonier och melodier som den här dubbeln.
/Björn

The Shins

“Port Of Morrow " (Columbia)

PPPP

Vårdagjämning igår och idag ett nytt minst sagt efterlängtat album med amerikanska indiepopgenierna The Shins.

Det är vid sådana tillfällen som man tror på sommaren. För The Shins popmusik är på något sätt sommaren förkroppsligad för mig.

Jag åkte dit stenhårt på debutalbumet “Oh Inverted World” (2001) och har nära nog spelat sönder och samman “Chutes Too Narrow” (2003) och Wincing The Night Away” (2007).

Och det har känts hårt att behöva vänta hela fem på album nummer fyra från underbara sångaren James Mercer som istället för sina tre ordinarie bandmedlemmar den här gången samlat ihop ett gäng musikaliska vänner för att sy ihop skönheten.

Och även om den inte fullt ut straffar de två föregångarna, men det är hårfint, så är “P.O.M” ett album med tillräckligt många ljuvliga Shins-vinklingar på hur pop ska förpackas för att man som sann popnörd ska falla i lätt trans.

Jag kan redan nu se mig själv sitta på altanen i solnedgången och sippa på en välkyld lemonad medan “The Rifle's Spiral”, “Simpel Song”, “For A Fool”, “It's Only Life”, “No Way Down”, “Fall Of 82”, “40 Mark Strasse” sätter ett svårslaget soundtrack på den ljuva sommarkvällen.

Och då liksom nu så struntar jag fullkomligt i den där recension som jag läste i morse där tyckaren inte kände igen The Shins och undrade hur länge man kan leva på gamla meriter.

Dessutom hävdade han att Mercer och kompani låter för propra och för poppiga 2012 och delade ut en skamlig tvåa på den femstjärniga skalan.

Jag kan inte låta bli att undra vilka The Shins han lyssnade på?

Liknande artister: Broken Bells, Band Of Horses, Bon Iver, Wilco, The Decemberists.

Björn Bostrand

Här är The Shins från Letterman natten till i dag...

Vi har flaggat för amerikanska gruppen Alabama Shakes tidigare.
Om jag inte minns fel så var det när de gjorde sin TV-debut hos Conan den 7 februari i år.
Nu är det bara några veckor kvar, release 9 april på Rough Trade/Border i Sverige, innan debutalbumet “Boys & Girls” kommer att gå på en omedelbar knockout.
Underbart dynamiska sångerskan och gitarristen Brittany Howard, Heath Fogg, gitarr, Zac Cockrell, bas och Steve Johnson, trummor, började spela tillsammans på high school och är nu ett fullfjädrat band med rå southern rock, blues, soul och vildsint punkrockdriv som bränsle.
“Boys & Girls” som spelades in i The Bomb Shelter, Nashville, TN, är producerat och mixat av bandmedlemmarna själva.
Debutgiget i England, under NME Awards 2012 i slutet av februari, sålde ut på nolltid och man plussade på med ytterligare två spelningar som också snabbt blev smockfulla.
Och Jack White älskar dem precis lika mycket som vi gör...
/Björn

Jag hatar våren!
Hatar först att den aldrig kommer, och när den väl kommer flyger det runt pollen, mögel och all annat skit som gör att ständigt hostar, snorar och snörvlar. Dessutom verkar det helt omöjligt att sova.
Men det finns medicin. Och det verkar också komma nytt varje år. Just i år så verkar starka kvinnliga singer/songwriters bara fortsätta att skölja över oss, precis som förra året. Ett fynd från England, är Jodie Marie. En tjej som har både Bernard Butler och Ed Hardcourt som fans.
Och inte undra på det. Med sin stiliga countrygitarr så vräker hon ur sig poplåtar i Carole King-klassen. Melodier som är så starka att det slår vilken värktablett som helst. Och med en röst som ren balsam för trötta hjärnor, värkade hjärtan och röda näsor. Dessutom är ju videos så vansinnigt snygg att man får förälskelsekänslor.



The Shins, är ett band som Björn brukar namedroppa titt som tätt. Och det skulle inte förvåna om han dyker upp med en recension av deras senaste platta "Port Of Morrow", som kändes helgjuten redan efter ett par genomlyssningar. Som ett smakprov släpptes singeln "Simple Song". Som inte är så simpel. Det är Phil Spector ekon, R.E.M gitarrer, Velvet Underground, T Rex och The Killers körd i en mixer. Och det låter helt underbart.
Lyssna och lär:


Som sista låt som har fungerat på mig som en ren pick-me-up-låt, är Jesse Malin. Jag vet inte om vi skrivit om honom tidigare. Det borde vi har gjort. Precis som med The Shines så är han en amerikansk indiepoplegendar. Punkt slut. Han har oftas sammankopllats med Ryan Adams som producerade Malins debutplatta "The Fine Art Of Selfdestruction". MEn nur har det nästan gått två år och jag har totalt ignorerat hans "Love It To Life" som kom 2010. Men som av en händelse så råkade jag snubbla över hans video till "Disco Ghetto" på youtube. Med Weeds-skådisen Mary Louise Parker i huvudrollen så ger Jesse Malien ännu en bländande poplåt, som jag nog inte var mottaglig för, förrän nu. För det är så synd att bara bortse från "Love It Toi Life". Det är en helt strålande popplatta. För alla som älskar popmusik. Från förr och till nutid.


/Stefan

Tillsammans med Vintage Trouble från LA är det väl Alabama Shakes som står för den mest spännade kopplingen mellan klassisk soul och blues och nutiden just nu. Det är från Athens, Alabama som bandet kommer som precis i dagarna har gjort gigantisk succé på årets SXSW-festival i Austin. De är 2012 års största indiehype hittills och med all rätt. Det är inte ofta man hör något så bra och begåvat och som lyckas kombinera sydstatsrock, blues, soul, gospel och rock till något så fint. Och lyssna, och lyssna särskilt på sångerskan Brittany Howard som med sådan pondus leder bandet. Gruppens debutalbum "Boys & Girls" släpps den 10 april.Här är några sköna klipp med Alabama Shakes.
/cbj

Vår gode vän Otis Gibbs har som bekant nyligen släppt sitt senaste alster "Harder than Hammered Hell".
Ett mail från Otis ramlade in till oss idag om den nya videon till låten "Made to break", som vi förstås vill dela med oss av.
God njutning!
/B-O

Willis Earl Beal är självklart från Chicago.En av samtidens mest spännande röster har han. Så minimalistiskt.Nytt album "Acousmatic Sorcery" släpps den 3 april. Lyssna på Will - inom dagens soul, blues och gospel finns det få liknande röster. Konserterna gör han så enkelt det bara går - ensam, och en rullbandspelare får då och då fylla i det han inte fixar själv. Här kommer en underbar tecknad video till "Evening´s Kiss"
/cbj

Här kan ni se och höra honom uppträda på Chicagos gator. A cappella-magi...

Same Old Tears written & performed by Willis Earl Beal from j. harley on Vimeo.

Brendan Benson har inte bara ett nytt album, “What In The World”, release 24 april i bingen.
Han har även startat sitt eget skivbolag, Readymade Records, signat sin första artist och dessutom producerat förstlingens debutalbum “Give Me My Change”, som enligt uppgift är tillgänglig hos oss först i början av maj.
Den amerikanske låtskrivaren och sångaren Young Hines har liksom Benson en extraordinär gåva för att komponera och framföra första klassens bedårande popmusik.
Hines behöver inte heller skämma det minsta för att han sjunger och fraserar snarlikt en viss mr. Lennon.
Det är bara ett stort och varmt plus i helheten.
/Björn

Al Stewart

“Modern Times” (CBS) 1975

Måste bara haka på det aktningsvärda Stewart pushningen som pågått både här och på IF Popgeni siten den senaste tiden.

Om man kollar recensioner av den Glasgow födde folk och popsångarens backkatalog så verkar det som om mina investeringar av hans vinylutgåvor handlar om hans bästa under en 40 år lång karriär som pågår fortfarande.

För visst var han som “hetast” mellan 75-80, om nu uttrycket platsar i sammanhanget.

För förutom “M.T.” så står “The Year Of The Cat” (1976), “Time Passages” (1978), “24 Carrots” (1980) på mina vinylhyllor.

Efter det blev det ett glapp i  karrären med ett par livealbum och när det var dags för nästa studioalbum “Russians & Americans” 1984, också på hyllan, så var mottagandet av någon anledning mycket svalare.

Här, liksom på flera andra av sina andra album, hade han under den här perioden med sig eleganta gitarristen Tim Renwick (Sutherland Brothers & Quiver).

Pete Wingfield och Peter Woods dubblar på keyboards och Barry de Souza och Gerry Conway (Fairport Convention) växlar bakom trummorna.

I vanlig ordning var texter i ypperlig harmoni med det musikaliska uttrycket.

Som på What's Going On” där han funderade varför lite stjärnglans plötsligt kan förvandlad människor totalt, “now you come to me and you got green streaks in your hair, you walk like Greta Garbo, but you talk like Yogi Bear”.

Åtta låtar som tidsmässigt sträckte ut sig mellan “Sirens Of Titan” 2.46 och titelspårets 8.38. var också ett vanligt mönster för Stewarts utgåvor under den här tidsperioden.

Mellan “M.T.” och 62:ans Hidden Treasure med den softa sovrums inredningen skiljer det tre år.

H.T. 62:an släpptes 1978, och det finns en klockren koppling mellan de båda albumen.

Borde inte vara allt för svårt för ärrade vinylstofiler som gärna investerade i sofistikerad och stundtals överpompös Genesis-pop är det begav sig.

/Björn

Kimbra fortsätter att jobba stenhårt för att erövra USA – så här lät det i onsdags när hon lirade i Austin.

T.C

Svedberg & The Hillside Stranglers är det Stockholmsbaserade fem man starka bandet som albumdebuterar med “City Serenades” den 28 mars.
Två tidigare EP släpp har fått recensenterna och country, folk och americana fans att både lyfta på ögonbrynen och spetsa öronen.
Barndomsvännerna Niklas Svedberg, sång, och Erik Svensson, akustisk gitarr, bildade gruppen 2006 för att som de säger få utlopp för sin kärlek till country, folk och indie utan att trilla för hårt i det senaste deceniets välfyllda singer-songwriter grop.
Tillsammans med Karlstad-duon John Qvale, trummor, och Peter Gerlach, bas, så gör Oskar Lindholm från Örnsköldsvik på piano bandet komplett.
Deras klart melankoliska sound är minst sagt luftigt och rogivande och grunden med akustisk gitarr, bas och trummor spetsas elegant med banjo, tvärflöjt, trumpet, lap-steel, hammondorgel och dragspel skapar en ljudbild som sticker ut.
“Only Place I Know” är representativ för känslan som driver “City Serenades”.
/Björn

Håller alltid ett öga på vad Michigan snillet Brendan Benson har för sig. Hans låtar hörs ofta hemma hos mig och nu är hans femte soloalbum “What Kind Of World” på gång.
Men jag får vänta till den 23 april innan jag kan lägga händerna på ett fysiskt exemplar, och jag har redan lagt upp en bevakning på vinylutgåvan.
Tills dess får man spisa backkatalogen och njuta av minst sagt granna balladen “Bad For Me” som är ett av spåren på “What Kind Of World”.
/Björn

För exakt 40 år, 1972, sedan spelade The Faces lite Paul McCartney - och jo, det här blev minsann något extra. Vi behöver inte ens 40 år senare tveka - we are amazed!...

Garland, Alejandro och Bruce i "Beast Of Burden" från i förrgår...

Legendariska gragerockarna The Nomads gör en minst sagt efterlängtad comeback.
Stockholmsgruppen som är rock'n'roll persionifierade med sin nio album långa diskografi återvänder den 18 april med nya utgåvan “Solna”, som är en hyllning till Stockholm-fyrans hemtrakter.
Nix Vahlberg, Hasse Östlund, Björne Fröberg och Jocke Eriksson är den intakta uppställning på nya plattan, precis som när man 2001 släppte sitt senaste studioalbum “Up-Tight”.
“Miles Away” blir första singel från albumet och kommer som förtrupp till fullängdaren den 28 mars.
Den alltid lika klockrena Sator-legenden Chips Kiesbye har producerat och detta tillsammans med ovanstående besättning gör att man inte behöver vara orolig för att albumet släpps på Idol-bolaget Universal.
The Nomads är redan nu årets comeback.
Det är bara att göra vågen.
/Björn

I dagarna har i Austin man kunnat tjuvkika på dokumentären "Beware Of Mr Baker" om den legendariske trummisen Ginger Baker. I dag visar vi trailer här på Popgeni. En film att se fram emot...

Ginger Baker documentary, "Beware of Mr. Baker" SXSW Preview from Jay Bulger on Vimeo.

"Ginger Baker is the original rock and roll madman junkie drummer superstar! Known for playing in Cream and Blind Faith, the world's greatest drummer didn’t truly hit his stride until 1972, when he arrived in Nigeria and discovered Fela Kuti's Afrobeat. After leaving Nigeria, Ginger returned to his pattern of drug-induced self-destruction, and countless groundbreaking musical works, eventually settling in South Africa, where the 73-year-old lives with his young bride and 39 polo ponies. This documentary includes interviews with Eric Clapton, Steve Winwood, Carlos Santana and more. Beware of Mr. Baker! With every smash of the drum is a man smashing his way through life."

Denver-kvartetten The Fray är i hetluften. Nya, tredje albumet "Scars & Stories" är hyllat och de ska precis påbörja en sväng till de stora teveshowerna och sedan stor turné. Albumet är inspelat i Nashville med producenten Brendan O´Brien som jobbat med Springsteen, Neil Young och Pearl Jam bland annat.
Nya albumet ges ut i en De Luxe-utgåva med en rad extra covers av Springsteen, Emmylou Harris, The Fugees, Annie Lennox och The Yeah Yeah Yeah´s. Här har vi nya videon som spelades in i Los Angeles förorter för ganska precis en månad sedan...

Den 9 maj kommer Joel Almes tredje album "A Tender Trap". I dag släpps singel och ny video. En video som doftar saltvatten och hälsosamt och otidsenligt nog också cigarettrök. Det låter riktigt bra...

Varning för känsliga läsare. Den här långa, långa videon innehåller punk, disco, electronica, Jake Gyllenhaal, blod, tristess och en rad andra ingredienser som vi verkligen vill varna för. Det är The Shoes. Det är "Time To Dance" och Daniel Wolfe har regisserat dessa intensiva 8 minuter och 30 sekunder...

Diamond Dogs

“Set Fire To It All " (Legal Records/Sound Pollution)

PPPP

Ta en nypa Stones, Faces, Georgia Satellites och ett gäng andra likasinnade och stoppa det i rock'n'roll mixern.

Då får ni sju man starka rock'n'roll gruppen Diamond Dogs.

Efter 20 års mission där en lång rad av första klassen rockers, svenska som utländska, passerat revy i bandet så är man fortfarande ett av de läckraste boogierockbanden på klotet som man kan tänkas möta på en scen.

Det må vara standardformulär 1A inom genren, men det innebär samtidigt ett knivskarpt kvalitetsbevis.

Besättningen i dagens D.D. Består av Sulo, vocals, Duke Of Honk, keyboards, Magic Gunnarsson, saxophone, Fredrik Fagerlund, guitar, Lars Karlsson, guitar, Martin Tronsson, bass och Johannes Drain, trummor.

Och D.D. behövs mer än någonsin när nobodys som Sean Banan oförklarligt är den mest lyssnade på Spotify och när den egotrippade schlagerkartellen får allt större utrymme för att förlama den svenska musiksjälen.

Man känner igen galoppen utan och innan från den Faces färgade öppningen med “On The Sunny Side Again” och de resterande 12 spåren blir en form av greatest hits trots att det handlar om nytt och eget material.

Men ljudbilden har massor av år på nacken och D.D. lillhör utan tvekan de mest trovärdiga bärarna. Dessutom vet de hur man tillsätter helt rätt krydda på ett beprövat och odödligt recept.

Liknande artister: Faces, Rolling Stones, Georgia Satellites, Dogs D'Amour, Wilmer X

Björn Bostrand

Ibland känns det som om den här världen inte har haft någon bättre sjungande låtskrivare än Al Stewart. När man lyssnar på det här BBC-klippet från 1972 och "Night Of The 4th Of May" är det ett sådant tillfälle. Al Stewart berör på ett sätt som få andra...
/cbj

Efter Florence Valentin och Perssons Pack - Här är Love Antells nya singel på egen hand. Den 25 april kommer det första soloalbumet. Så här beskriver Love sin nya låt:
"I mitt huvud är det här en låt om ungdom. Den är till för dom som är för unga för att komma in på krogen, och för gamla för att dra hemma. Dom unga är ju opålitliga, dom har ofta inga pengar och gör inte som samhället eller vuxna vill. Ibland blir det helt drastiska och tragiska saker på rent infall. Till dom är den här låten.”

IF Popgeni kommer att i nästa vecka avslöja vår sista konsert den här våren. Vi blir alldeles skakiga när vi tänker på hur bra det kommer att bli...

"Boise-born and Boston-based, Jewell has quickly distinguished herself as one of the rising stars of a new generation of roots musicians. Her first two albums, Boundary County (self-released, 2006) and Letters from Sinners and Strangers (Signature Sounds, 2007) were astonishingly assured efforts, which matched Jewell's understated yet insightful songs with a rugged blend of Americana styles. They were met with a great deal of acclaim, with No Depression raving that "Jewell is showing she can wander with the best of them, and write riveting song-stories about her adventures along the way." Indicative of Jewell's strong following in Europe, The Word in the UK described her as "A voice of real distinction [that] manages to transcend some powerful influences and pierce the fog long enough for her own point of view to emerge."
"On those albums," she reflects, "people told me they heard folk, country, western swing, rockabilly, and even jazz...but a part of my roots has been left out up until now."

Pernilla Anderssons livealbum "Tre & en flygel" släpps den 19 mars. Pernilla sköter flygeln, Fredrik Rönnqvist, gitarr och Dan Berglund, från Pilgrimstad, basen.. Här är några smakprov från det kommande albumet...

Popgenifotograf: Lennart Jonasson

I år är det femton år sedan Ronnie Lane avled. Då var han 51 år gammal. Märkt av sjukdomen MS, som han levde med i 21 år, och med en karriär som innehöll godbitar alla popgenier älskade.Grundare av Small Faces, grundare av Faces och med soloskivor och gruppen Slim Chance att älska. Inte alltid med karriären i centrum.
Här en klassisk sololåt med Slim Chance från TOTP 1974:

Tim heter Finn i efternamn och den småspeedade snubben på akustisk gitarr i "Bold As Brass" är döpt till Neil och är hans lillebror.
"Dizrhytmia" är namnet på vinylen som jag köpte 1977 på snygga Chrysalis etiketten.
"Dizrhytmia" är också en i raden av alldeles förträffligt egna och upplyftande fullängdare från Split Enz som bildades i Auckland, New Zealand, 1972 av Tim Finn och Phil Judd.
"Bold As Brass" öppnar albumet och "My Mistake" följer upp...
/Björn

En skönt skruvad dubbel från landet under att vakna upp till när hela helgen ligger framför oss.
Frejdig punknostalgi och psykedelisk gitarrlarm, men i båda fallen med betydligt mycket mysigare melodier än de du kommer att möta i kvällens Mello.
Om du inte som jag tänker bojkotta?
/Björn

Dreams So Real

“Rough Night In Jericho (Mercury) 1988

Athens trion Barry Marler, lead vocals & guitars, Trent Allen, vocals & bass och Drew Worshaw, drums, var ett av de mindre kända banden som ploppade upp på den ytterst kreativa och spännande pop och rockscenen i Athens, Georgia under 80-talet.

1984 släppte man debutsingeln “Everywhere Girl” som producerades av R.E.M. snillet Peter Buck, och Buck satt också på producentstolen när debutalbumet “Father's House” kom till.

Men det var “R.N.I.J.” som släpptes två år efter”F.H.” som blev glittret i kronan som bara kom att bli tre album lång när “Gloryline” (1990) avslutade karriären.

Dreams So Real var liksom på rätt plats vid rätt tid och visst är sanningen den att man aldrig i det stora hela var i närheten av R.E.M. och deras magiska sound.

“Rough... “ producerades av Bill Drescher och när det är som bäst är byggstenarna vackra harmonier, gitarrbaserade och melodiös granna poplåtar, stark och tydlig sång där titelspåret, “Bearing Witness” och “Melanie” sticker ut extra tydligt.

Dessutom är omslaget jäkligt snyggt för att inte tala om innerpåsens gitarrporträtt, så det motiverar klart en plats i källaren.

I förra larmade jag för att det var slut på sötebrödsdagarna när det gällde Hidden Treasure.

Så de närmaste omgångarna kommer jag att göra allt för att vara både obskyr och jäkligt nördig.

Tror jag i alla fall?

Den enda information ni får den här gången är att det inte är medlemmarna i Spooky Toth som jönsar sig på baksidan av detta magnifika album från 1977.

/Björn

Vår vän Peter Le Marc tipsade via Facebook precis om detta sköna möte från 2010. Ray Davies och Mumford & Sons kör två gamla Kinks-favoriter. Just när denna dag behövde bli lite mer kinky...Tack Peter! Tack Ray! Tack Mumford & Sons!

Här om dagen fick jag ett mail från Chuck Prophet som tackade mig för att jag är ett av hans stora fans.
Det gjorde mig förvånad, riktigt rörd och genuint lycklig.
Men fler borde upptäcka denne fantastiska låtskrivare, gitarrist och sångare.
Så därför får Chuck berätta om sprillans nya och helt bländade albumet “Temple Beautiful”, bränna av esset “Doubter Out Of Jesus” från “Soap And Water (2007) mitt framför ögon och öron på mr. Letterman och lira "Sony Liston Blues" från "Let Freedom Ring" (2009) live i KEXP studio.
/Björn

Är vi glada? Har påven en lustig hatt? Har Christer Björkman schlagermakt?...

Australiensiska The Jezabels med karismatiska sångerskan Harley Mary i spetsen är en stor hype down under efter tre EP släpp.
I måndags kom så debutalbumet “Prisoner” och nu börjar också The Jeabels storslagna och bombastiska rock att sätta avtryck runt om på vårt klot och den 22 mars gör de en livespelning i Stockholm.
“Easy To Love” är hämtad från EP:n “She´s So Hard” och dubbeln “Rosebud” och “Trycolour” är två av de 13 spåren på "Prisoner".
Avgör själva.
Fågel eller fisk?
Eller bara just another...?
/Björn

Pulpa

“333” (Lefty Records)

PPPP

Jag har aldrig varit någon utstuderad syntfantast. Men det har inte hindrat mig från att gilla och en gång i tiden köpa plattor med Orchestral Manoeuvres In The Dark, The Human League, Ultravox, Depeche Mode, ABC, China Crisis och A Flock Of Seagulls.

Det är också bra referenser för att man ska kunna njuta fullt ut av Patrick Backlund och Mikael Larssons storstilade, vackra och medryckande ljudlandskap.

Indiedisco eller dödselectro har duon kallat sin maskinmusik, men det är väl mest för att förvirra såna som mig som gärna vill sorterar in musik I fack.

Men datorisera maskinmusik med stora och varmt pulserande hjärtslag för melodier passar minst lika bra in som epitet på “333” vars 11 spår hela tiden rider på omfamnande melodier.

Långt ifrån någon överraskning när Patrik är inblandad för melodisnillet är kanske hans finaste tillgång.

Det finns många bevis på det här, inte minst i titelspåret, “Min Kniv”, “Pointless”, “Girls”, “Make This War”, “Accomplice” och “Him And Me” som elegant byter skepnad under resans gång.

Patrik och Mikael kanske inte håller med om att blandas ihop med nedanstående liknande artister. Men det är känslan från det förflutna, och kanske också en mall, som en liten syntnovis gärna använder när han med ett brett leende springer på en bekant känsla igen.

“Everybody who can stand us, you are beautiful” flirtar Pulpa herrarna på vinylpåsen.

Men det behövs knappast.

För alla med ett hjärta som klappar för granna melodier skapade av varma musiker av kött och blod behöver inte vara ett dugg tveksamma för att de har formats av maskiner.

Liknande artister: Orchestral Manoeuvres In The Dark, ABC, Depeche Mode, Ultravox, A Flock Of Seagulls.

Björn Bostrand

I dag fyller Mickey Jupp 68 år. Vi minns när hjälten från Southend och ett då väldigt ungt band vid namn Refreshments gästade Lilla Paris i Östersund för cirka 20 år sedan. Det var väl vi som i dag är IF Popgeni som utgjorde publiken.Men en bra och kul kväll blev det.
Men tack vare intensiva satsningar från fans är Mickey Jupp nu på gång mer än någonsin. Mycket är på gång under 2012. Närmast blir det två spelningar i Southend den 16 och 17 mars. Biljetter finns kvar. Tre olika skivor kommer att släppas 2012. Den som vill veta mer kan gå till Facebook-sidan Fans Of Mickey Jupp.Dessutom finns den brittiska hemsidan  och så finns den svenska hemsidan som sköts av Lasse Kärrbäck - den är den bästa och den hittar man här.
Här kommer i vart fall några klassiker för att fira den här dagen:

Popgenifotograf: Lennart Jonasson

Nidaros Bluesfestival har ett starkt program i år. Fredag den 27 april kliver Jimmy Vaughan in på stora scenen på Royal Garden Hotel i Trondheim. Med sig som gästvokalist har han Lou Ann Barton. Lou Ann var ju en gång med och bildade Double Trouble med Jimmys brorsa Stevie Ray. Hon är med på Jimmys senaste album.
Lou Ann Barton tillhör de största inom Texas-bluesen. Lennart Jonasson kan säkert berätta mer om bakgrunden till den här bilden när ni träffar honom...

Två låtar från Hidden Treasure albumet.
Och visst verkar det ha blivit alldeles för många Big Mac för Ann Wilson mellan de båda liveframförandena av “Dreamboat Annnie” och “Barracuda” på amerikanska Idol 2008.
/Björn

New York Dolls

“New York Dolls” (Mercury) 1973

Det sägs att de gjorde punkrock flera år innan genren var officiell.

Men det gjorde både The Stooges och MC 5 i skiftet mellan 60 och 70 tal, utan att ha en susning om det.

Debuten från sångaren David Johansen, gitarristerna Johnny Thunders och Syl Sylvain, basisten Arthur Cane och trummisen Billy Murcia möttes av strålande recensioner från kåren.

Men köparna var tämligen iskalla och vinylalbumet peakade på en minst sagt blygsam 116: plats på den amerikanska försäljningslistan.

Fast personligen tycker jag att den Todd Rundgren producerade debuten med det läckra och på den tiden lite uppseendeväckande omslaget håller “the test of time” med sin charmigt nonchalanta rock'n'roll attityd.

“Personality Crisis”, “Looking For Kiss”, “Vietnamese Baby”, “Trash”, Bad Girl” och “Jet Boy” är sånt som absolut skulle ha kunnat platsa på Rolling Stones repertoar.

Omgångens H.T. har samma lipstick colour som dollsarna och bör vara en liten munsbit för alla som var energiska vinylmissbrukare under den senaste halvan av 70-talet.

Men i fortsättningen ska det bli betydligt tuffare på H.T. fronten...

/Björn

Imperial State Electric

“Pop War" (Psychout Records/Sound Pollution)

PPPP

Ibland kan man inte låta bli att undra om det här eleganta elektriskt laddade hopkoket på lika delar rock'n' roll, garagerock och vässad powerpop är på väg och dö ut.

Men då kommer snubbar som Nicke Andersson och liksom bara frälser oss på nytt från allt tvivel när han tillsammans med Dolph de Borst, bas & sång, Tobias Egge, gitarr & sång och Thomas Eriksson, trummor, blir ännu ett klockrent bevis på att vi förgiftade aldrig behöver oroa oss.

Om man vill, som jag, så kan man tolka omslaget och de tio låtarna på albumet som att Nicke och vänner drar ut i korståg mot den allmäna utslätningen inom branschen.

Vad som ska sorteras s i de ovannämnda tre genrerna är egentligen av underordnad betydelse.

Men visst klingar “Empty Hands” och “Sheltered In The Sand” som bländande powerpop och “Uh Huh” och “Monarchy Madness” som klockar in på 1.47 respektive 1.33 doftar strålande garagerock på total offensiv lång väg.

Resten sorterar jag in i rockfacket och känner bara sann glädje över att Nicke Andersson fortsätter att göra det han alltid gjort på sitt oförvanskade och patenterade sätt.

OBS! "Pop War" släpps 9/3

Liknande artister: The Hellacopters, The Datsuns, The Solution, Backyard Babies, The Diamond Dogs.

Björn Bostrand

"Over the last five years an independent record shop has closed in the UK every three days.
SOUND IT OUT is a documentary portrait of the very last surviving vinyl record shop in Teesside, North East England. A cultural haven in one of the most deprived areas in the UK, SOUND IT OUT documents a place that is thriving against the odds. Directed by Jeanie Finlay who grew up three miles from the shop.
A distinctive, funny and intimate film about men, obsession and the irreplaceable role music plays in our lives. High Fidelity with a Northern Accent"
Filmen ge nu ut på dvd.

Vill ni se alla Bruce´s egna låtar som han körde med E Street Band och inte mins Tom Morello så finns de att se via den här sidan hos våra kära vänner på The Audio Perv

En gång på 60-talet och en bit in i på 70 var Jim Keays sångare I australiensiska rocklegendarerna The Masters Apprentices, eller The Masters, som de kallades av fansen.
Nu är den 65 årige Glasgow födde skotten Keays aktuell med nya albumet “Dirty Dirty” som fått en fint mottagande på hemmaplan.
Vi kör en trippel nu-och-då och det skiljer 42 år mellan videon ovanför texten och den under.
Klippet längst ner är från 2010 och fantastiska musikprogrammet Rockwiz där Keays kompas av löjligt tighta och suveräna Rockwiz Orkestra i en och lödrig version av T.M.A. "Undecided" som såg dagens ljus i mitten av 60-talet.
Det är bara att konstatera att Keays åldras med stor värdighet.
/Björn

Nick Lowe är ingen videoman. Men när han nu gör sin första video på 18 år till låten "Sensitive Man" har han lockat in en rad människor att hjälpa honom. Wilco och Robyn Hitchcock bland många andra...