Vinylkällaren 62
Al Stewart
“Modern Times” (CBS) 1975
Måste bara haka på det aktningsvärda Stewart pushningen som pågått både här och på IF Popgeni siten den senaste tiden.
Om man kollar recensioner av den Glasgow födde folk och popsångarens backkatalog så verkar det som om mina investeringar av hans vinylutgåvor handlar om hans bästa under en 40 år lång karriär som pågår fortfarande.
För visst var han som “hetast” mellan 75-80, om nu uttrycket platsar i sammanhanget.
För förutom “M.T.” så står “The Year Of The Cat” (1976), “Time Passages” (1978), “24 Carrots” (1980) på mina vinylhyllor.
Efter det blev det ett glapp i karrären med ett par livealbum och när det var dags för nästa studioalbum “Russians & Americans” 1984, också på hyllan, så var mottagandet av någon anledning mycket svalare.
Här, liksom på flera andra av sina andra album, hade han under den här perioden med sig eleganta gitarristen Tim Renwick (Sutherland Brothers & Quiver).
Pete Wingfield och Peter Woods dubblar på keyboards och Barry de Souza och Gerry Conway (Fairport Convention) växlar bakom trummorna.
I vanlig ordning var texter i ypperlig harmoni med det musikaliska uttrycket.
Som på What's Going On” där han funderade varför lite stjärnglans plötsligt kan förvandlad människor totalt, “now you come to me and you got green streaks in your hair, you walk like Greta Garbo, but you talk like Yogi Bear”.
Åtta låtar som tidsmässigt sträckte ut sig mellan “Sirens Of Titan” 2.46 och titelspårets 8.38. var också ett vanligt mönster för Stewarts utgåvor under den här tidsperioden.
Mellan “M.T.” och 62:ans Hidden Treasure med den softa sovrums inredningen skiljer det tre år.
H.T. 62:an släpptes 1978, och det finns en klockren koppling mellan de båda albumen.
Borde inte vara allt för svårt för ärrade vinylstofiler som gärna investerade i sofistikerad och stundtals överpompös Genesis-pop är det begav sig.
/Björn
No relation to Gram or Gene?;)
H.T. är baksidan på Alan Parsons 'Pyramid', han producerade ju 'Modern Times' och även de två efterföljarna. Den du har är US-utgåvan (Columbia) med Jimmy Pages bil på bilden (och enl rykte David Gilmours första fru i bakgrunden).
Välkommen in på banan Micke! Snyggt jobbat. Och Hans var förstås snabbast på sitt sluga sätt. Själv har jag inte vaknat än. Men Björn har fel. Al Stewarts första tre album är en oslagbar trio med den makalösa "Love Chronicles" som kronan på verket.Titellåtens sjutton minuter har ingen slagit på de 43 år som gått sedan den släpptes. Waterboys gjorde en liten parafras i "A Bang On The Ear" men det var inte ens i närheten fast det är en av Waterboys bästa...
Och uppvikbart omslag på MT. Men Alan Parsons var inget jag gick och gnolade på 1978.
Underbart med nya aktörer i Vinylkällar mysteriet. Och Micke du verkar sitta på tung inside information. Det ska bli intressant att följa dig i fortsättningen.
Kan väl hålla med cbj i viss mån Men ingen har fel när det gäller smak och 17 minuter långa låtar har aldrig varit min kopp te, även om det handlar om "Love Chronicles".
Omslagen skiljer sig åt en smula. Mitt är på Janus Records och har ladyn i förgrunden framme till vänster. Kommer ihåg att jag var väldigt förtjust i gitarren i "Apple Cider Re-Constitution". Ska kolla om den står sig fortfarande, så här 37 år senare(!)
Wow, Renwick från 3:05 på "ACR-C", kunde varje ton tydligen.
