Popgeni

Kevin Tihista

”On this dark street”

(Broken Horse/Border)

PPPP

Det är sju år sedan senaste plattan ”Home demons, Vol 1” släpptes och jag har väntat på det som följdaktligen skulle vara en andra volym sånger från denne eminente sångsmed. I intervjuer har Tihista avslöjat att han har hundratals låtar som ligger på vänt, men aldrig riktigt varit tydlig med varför han dröjer att lyfta på täcket till dessa.

Och en ”Home demons, Vol 2” har levt i en evig lönndom.

Jag har följt Kevin ända sedan debuten ”Don´t breathe a word” slog knock på mig då plattan släpptes 2001. Det musikaliska uttrycket, färgen i låtarna ligger mycket nära exentrikern Elliot Smith, vars låtskatt jag vet att Tihista beundrar oerhört mycket. Och på något sätt är de av samma skrot och korn. Två musiker som inte riktigt kan se sig själva utifrån, se sitt konstnärsskaps ackuratess.

Och det är nog här som Kevin Tihistas akilleshäl finns.

Jag vet inte om det är en skröna, men jag läste någonstans att anledningen till att Kevin fick ett kontrakt för sin debut, var att de närmaste polarna helt enkelt i smyg snodde demotejperna och skickade till några skivbolag. Precis som i fallet med nämnde Elliot S har Tihista inte riktigt förstått vilket naturbarn han är. Och det där med kändisskap, ja, det är för dessa musiker som inte något att sträva efter.

Det som präglar Kevins låtar är en bitsk underton i texterna, där han tydligt bearbetar händelser i sitt eget liv. Granskar man det hela noga, skvallrar det om att här finns mycket sorg, besvikelser och mörker. Ibland blir det hela dagboksutlämnande upplevelser och man undrar hur mycket som är fiktivt kontra reella upplevelser. Texterna är så krassa, så nakna och har en diametral motsatthet i den musikaliska skruden, som regelmässigt är mer drömskt vacker än bittert svart.

Efter alla dessa år av väntan är jag mer än nöjd över de nya tio sånger som nu ser dagens ljus. Även om dessa övertydligt berättar om att upphovsmannen sliter med sina spöken och är obehagligt öppen med sina upplevelser.

Den andra sidan av myntet, det musikaliska, visar en Kevin Tihista i samma form som på de tidigare plattorna. Jag måste än en gång dra parallellen till Elliot Smith, som aldrig heller visade någon vilja att förändra sitt musikaliska uttryck.

De tio låtarna på denna återkomst visar att tiden stått still sedan ”Home demons, Vol 1”, vilket jag är glad för. För oavsett mörkret och det sätt som Kevin Tihista väljer att gör upp med sina gamla demoner är det precis så som jag vill ha min Tihista. Bitterljuv pop, med knivskarp som vurmar om harmonier och snygg låtbyggnad. Lyssna på ”Don´t let him in” och förstå denne tonkonstnärs storhet. Musikalisk socialrealism i sin ackuratess. Mörkt, men sant och naket. Så jävla snyggt, så jävla bra.

/TC