Popgeni

 

Sista dagen i februari blir en alldeles speciell dag.

I alla fall om man gillar stor, stilfull, melodisk och varm amerikansk rock med melodier som får hjärtat att ticka lite hastigare och värmen att sprida sig inombords.

Här om dagen puffad jag för Drive-By Truckers "English Oceans" och det vore skamligt om jag inte följde upp det med att hissa flagg för gitarristen Justin Kinkel-Schuster från Arkansas och trummisen Andrew Bryant från Mississippi och deras tredje storstilade självbetitlade album "W.L." (Big Legal Mess/PIAS Nordic/Border).

Tillsammans med basisten GR Robinson så har man laddat albumet med 11 låtar som växlar högljutt med stillsamt men aldrig känns som tvivelaktiga motsatser.

Mestadels beroende på duons mäktiga låtmaterial och magin som uppstår när Kinkel-Schusters leadsång tvinnas samman med Bryants bakgrundssång.

"Man hintar J.Mascis', en stor dos roots, lite Bruce - och rakt igenom kalas" kan man läsa i Borders pressrelease och det är bara att nicka instämmande.

Dessutom en helt given sidekick till D.B.T. påstår jag.

/Björn

 

Steve Broderick är en " New York seen-it-all Lower-East-Side-after-hours veteran" som förutom digert klubbspelande och tio år med hårt turnerande med arenamagneten Trans Siberian Orchestra som sångare, har ett par soloalbum, 2004 och 2011, i ryggsäcken där hans elegant breda låtskrivande och rock'n'roll ego är alldeles förträffligt.

Tillsammans med kvartetten The 100 Watt Suns på femspårs-EP'n "Steve Broderick & The 100 Watt Suns (S.B./Hemifrån) kör han vidare på sin övertygade blandning av rasande granna singer/songwriter ballader och löddriga högoktaniga rockare i klassiskt utförande.

De fem spåren på EP'n är i sin uppenbara elegans naturligtvis alldeles åt helsike för lite.

Man kan bara hoppas att Broderick, Dan Watson, gitarr & bakgrundssång, Bill Light, gitarr & bakgrundssång, Donny Culp, trummor och Marty Maroney, bas, omgående pallrar sig in i närmaste studio och plockar ihop den där helt självklara fullängdaren.

Innan det blir verklighet kan ni bekanta er med Brodericks båda soloalbum på Spotify och försöka jaga ifatt den här smakfulla femspåraren som konstigt nog inte finns varken på CDON eller Ginza.

Kolla med www.hemifran.com/

/Björn

Väntan är över!

På fredag släpper Drive-By Truckers sitt 12:e album "English Oceans".

I sedvanlig ordning klass!!!

/Björn

Villl bara påminna om att Lucius och Sharon Van Etten har nya  album på gång i slutet av mars respektive maj.

Bör inte missas!
/Björn

(Roxy Recordings)

Micke Mojo får ursäkta. Men jag undrar om inte konkurrenten (eller kollegan eller vad det nu var) Nicoe Sabouné plockar hem priset för bästa svenska platta i år. Nicole var med i samma lag som Micke Mojo i tv-tävlingen The Voice. Båda var med i Ola Salos lag. Nicole åkte ur veckan innan final. Micke Mojo gick vidare. Rättvist.

Men dråpslaget var nog ändå den här skivan. Det blir svårt, redan nu för andra svenska artister att toppa det här.

Det var längesen som jag hörde en skiva som gått rakt in hjärtat och bara stannat där. Jag tror jag vet varför som "Must Exist" blivit en viktig del av min skivsamling,

Först och främst kan det ha att göra med bakgrunden.Nicole Sabouné har själv berättat att den behandlar hennes egna tonårsrevolt. Och det ganska sällan som man hör hur en tonårsrevolt ska låta med en musikalisk pensel. Men troligen precis så här. Det ekar av David Bowies industriella period med plattor som "Heroes", "Low" och "Station To Station". Men framför allt handlar det om indierock med mördande refränger. "Must Exist" är en discokul i en bäcksvart gotisk rockklubb, Den låter som om Joy Division spelat in låtar av Björn och Benny. Det finns en mörk engelsk punkinghet, a la Sioxsie And The Banshees samtidigt som det finns en stark svensk hitådra. Mycket av detta är Ola Salos förtjänst som varit med och skrivit låtar tillsammans med Nicole Sabouné och gitarristen Nicklas Stenemo. "Conquer or Suffer" är The Soundsliknande låt med den trallvänsligaste refräng man kan tänka sig. "Unseen Footage From a Forthcoming Funeral" är en mootovcocktail inslängd i en svensk kyrka som exploderar ut i en magisk refräng. "Win This Life" och "Haters Don´t Dance" är fylld av undergångstrummor, vinande gitarrer och melodier med hitpotential. "Care To Much" och "A Place To Hide" är tonårsångest i en skitig och något unken studentmössa, dagen efter. För alla som inte riktigt hade den student de vill minnas...

Energin avtar egentligen aldrig. "Saving Up" är en indierockare, där mörkret äntligen möter ljuset.

Kort sagt, så kan "Must Exist" vara en av årets bästa svenska platta. Redan nu vågar jag påstå det.

 

Nicole Atkins kommer från Neptune, New Jersey. Hennes debut "Neptune City" släpptes 2005 och spelades in i Malmö med Cardigansproducenten Tore Johansson. Och framför allt kom hennes rötter fram här. Den Chrisse Hyndespunkiga attityden och Steve Nicks känsla för melodier. Roy Orbinsons känsla för drama och Tore Johansson fick ge allt en svensk indiekänsla, Nya plattan "Slow Phaser" är även den inspelade i Malmö Med Tore som producent. Och här märks också släktskapet med artister som Ellen Sundberg. Allt från drömska Lana Del Ray vibbar och Feist snåriga små melodier, till balansen mellan Country och pop som Neko Case, som i "Girl You Look Amazing".

"Slow Phaser" är ett väldigt starkt album och sätter redan nu en hög nivå att nå upp till för singer/songwriters. Det roliga är att jämtländska Ellen Sundberg är också där uppe numer. Och frågan är om Ellen med sin nya, kommande platta tar ett rejält kliv framåt nu. I varje fall är hon i samma vatten som Atkins och även Rosanne Cash.

 

 

För den som har missat det, så har Rosanne Cash släppt ett nytt album. Efter att Pappa Johnny gått ur tiden, så beslöt sig Rosanne Cash att fokusera på albumet "The List" från 2009. Det är de låtarnma som Johnny Cash listade upp som de hundra bästa sångerna som dominerat de senaste åren. Dessutom beslöt hon sig att renovera och göra om pappa Johnnys barndomshem i Dyess, Arkansas till ett museum. Ett projekt som öppnade många minnen och som blev en kreativ punkt. Så pass kreativ att det resulterade i den nya plattan "The River And The Thread". Som kan vara en av Rosanne Cashs bästa plattor. En platta som grundar sig i countrymusiken, men som allt mer växer sig större. Utanför countryns gränser. Dessutom rör det sig inte om några dussinlåtar, utan enkla melodier kombinerade med mer komplicerade arrangemang."The River And The Thread" är en skiva man kan lyssna ofta på och hitta nya detaljer hela tiden. Men i grunden rör det sig om melodistark country, som man inte kan vara utan, när man väl har hört det.

 

/Stefan

 

Det är aldrig för sent att uppdatera.

Samtidigt ska man självklart även blicka framåt.

Överst har ni uppdateringen i form av trion John The Conqueror som i slutet av januari släppte sin andra fullängdare "The Good Life" (Alive/Border).

Soulig och bluesig rock'n'roll typ Eli Paperboy Reed med starka smakessenser från Mississippi deltat är kvalitetssäkringen på de elva låtarna.

Underst ser ni Lucius som frontas av sångerskorna Jess Wolfe och Holly Laessig och backas upp av de tre mustaschprydda herrarna Dan Molad, trummor, Peter Lalish, guitar, och Andrew Burri, gitarr. 

Albumet "Wildewoman" (PIAS/Border) finns redan tillgängligt i USA och Kanada och omdömena om deras popkorsning av B52's, Voice Of The Beehive, Haim, Arcade Fire, western, folk och 60-talets girl groups är smått lyriska.

Worth waiting for, helt enkelt!

/Björn

 

 

Man blir faktiskt en smula glad (man är ju norrlänning, som jag tidigare gått igenom) när man läser vilka artister som yran bokat.

En hel del kul hiphop med Kartellen i första hand. Kartellen som var i ropet i fjol med sin singel "Svarta Duvor och vissna liljor". Kartellen är i alla fall ett hiphopprojekt som rockar röven av det mesta jag har hört under fjolåret.

The Coup från Oakland är amerikansk hiphop som inte fått nog av kaliforniens sol. Rapparen E-Roc var med i början, men har hoppat av. Troits det gör The Coup fortfarande hiphop med gung.

Say Lou Lou har jag uppmärksammat förrut här. Då hette de visserligen Saint Lou Lou, men det namnet var upptaget. De gör stilfull och smakfull elektronisk pop, och gör det med fingertoppskänsla. Janne Kask från Brainpool har avstått från läkarrollen i ett par månader för deras skull. Och nu skriver de med Jocke Berg från Kent.

Ninsun Poli är en singer/songwriter från Botkyrka. Hennes popmusik är i sina bästa stunder en urkraft. Hon gjorde ett hyfsat debutalbum 2005 som försvann i skivfloden. Men kanske är 2014 hennes år. Singeln "Hey Lover" är magnifik.

Yran 14 börjar bli allt mer lovande,

/stefan

Alltså... Angående norrlänningar, så finns det något i Ronny Erikssons bevingade ord från hans standup-shower från 1990-talet.

"Vi må int bra, om vi int må lite dåligt".

Jag antar att det är just det som gör oss misstänksamma. Varje gång det ringer en hurtig telefonförsäljare, så ringer varningsklockor. Vi har ju sett Uppdrag Granskning. Vi vet hur uselt betalt de har och hur deras chefer pressar dem till max för att kunna pracka på alla något som de absolut inte behöver. Så när de väl ringer, slår spärren till.

"Vad är du så glad över?", tänker man. "Näääe, det måste vara nåt lurt...".

Och så är det oftast. Samma sak gäller de här hurtiga företagarna, som lovar guld och gröna skogar till fantastiska priser.

"Vad är du så förbannat glad över? Vi såg ju senast i morse insändaren i tidningen om hur hopplöst det är med arbetsgivaravgifter, sjukmånader och eventuelld höjd skatt. Så var kom den här glättigheten ifrån? Näääe, Det måste vara nåt lurt..!".

Och så kan det vara. Eller så behöver de skriva arga insändare för att kunna bemöta sina kunder med ett relativt lätt hjärta. Man är ju inte mer än norrlänning. Och man måste ju må lite dåligt, för att kunna må bra...?

 

Vad fanken har nu detta med Bruce Springsteen att göra. Ingenting, förmodar jag. Men av någon anledning associerar jag ofta till Ronny Eriksson när jag hör Springsteen. Men om Ronny Erikssons beskrivningar av Norrland är gjord med humor och massor av glimtar i ögonvrån, så är Springsteens musik bäcksvart. Eller åtminstone svartvit. Men gemensamt har de ändå blues. Springsteen har kanske mer blues i grunden, medan Eriksson resonerar att blues funkar bra i Norrbotten. Som låten om Holger som, i sin olycka, skulle hoppa framför tåget. Men eftersom tåget var så försenat, så höll han på att frysa ihjäl. Så han gick hem istället.

Bruce Springsteen har nog ingen aning om hur det är att bo i Norrland. Att kliva upp halv fem varje morgon för att dra igång snöslungan och slunga snö i en timme, innan man far till jobbet. Bara för att latdrulen till granne inte orkar ploga ända fram till bilparkeringen på gårn.

Men hans musik anpassar sig till den miljö man känner till. För som norrlänning känner man ju inte till hur det är för en arbetslös i Texas, eller en bilmontör i New Jersey, eller en ensamstående förälder i New York.

Men det är ju oftast det som är det fina med musik. Det tilltalar ens hjärna. Får den att leverera bilder. Bra musik sätter i gång en filmprojektor i huvudet. Det gör även Springsteens nya platta "High Hopes". Trots att recensenter gnällt på plattan att det skulle vara för "självisk" och inte "tänka på sin publik". Hur fan man kan begära det av en artist. Nåväl. "High Hopes" är stundtals riktigt bra. Kanske inte det bästa, men rätt långt ifrån hans bottennapp "Human Touch" (som ändå är en av 1990-talets minnesvärda plattor, vilket säger allt om artisten Springsteen). Tom Morello förstör inte Springsteens låtar, utan bidrar med ett råare sound. Men, trots allt så är det låtar som låter som "Just Like Fire Would" som är lite av Springsteens signum. Och är en av låtarna som fastnar direkt. Trots att man som jänning kanske associerar mer till oron över att inte värmepannan har lagt av, än ett kringflackande liv på motellrum med vinpavor och cigaretter som enda tröst.

/Stefan

 Jag är bara väldigt svag för brittisk pop.

Vet inte vad det är. Men det ligger något i uttalet. Och hur jag än vänder och vrider på det så finns de hela tiden där. Joss Stone, Gabrielle, Lily Allen och Eliza Doolittle.

I grund och botten handlar det om de gärna backar tillbaka bandet till 1960talets tidigare del. Låtarna och melodierna får fritt spelrum. Och så läggs det på en fläskig produktion, så att det låter modernt.

Och jag faller för det varje gång.

/stefan

 

Glöm "skandalframträdandet" ( om det nu ens var en skandal?) på Östersund Bluesfestival i oktober förra året.

För Lydia bad ju så fint om ursäkt på sin Facebooksida dagen efteråt och det viktigaste i den historien är väl att hon mår bra idag och kan fortsätta att göra det som hon är klippt och skuren för.

Ska man döma efter den musikaliska tapeten på de tio spåren på uppföljaren till 2012 års "Indestructible Machine", som finns tillgänglig från och med imorgon i Svedala, så är hon definitivt på rätt spår igen.

Men textraderna berättar något annat med en Loveless som inte håller igen med sin öppenhet när hon berättar om trassliga relationer, att hon faller alldeles ofta för gifta män, ofta tänker på sina ex. pojkvänner och allmänt känner sig ensam och längtar efter den där fullkomliga romansen som inte existerar i verkligheten.

Och "Really Wanna See You" och "Head" kommer aldrig att spelas i svensk radio om musikproducenterna  sätter sig och lyssnar på textraderna först.

Men det lär väl aldrig vara någon risk, eller?

Att Lydia valt att stänga albumet med en snygg cover på Kirsty MacColls "They Don't Know" känns som ett understrykande på hennes starka uppriktighet. 

Om föregångaren "I.M." var hillbillypunken med det stora varma honkytonk hjärtat så är de musikaliska beståndsdelarna den här gången rock'n'roll och altcountry kryddat med popsnille och massor av värme.

Inledningen med "Really Wanna See You", "Wine Lips", "Chris Isaak" (den heter faktiskt så, och har man skrivit "Steve Earle" så funkar även den här till 100) och "To Love Somebody" är urstark.

Och sen rullar det bara på med högsta kvalité och Lydias underbar vokala kraft i spetsen för ett gäng låtar som gång på gång får mig att tänka på Lucinda Williams och Neko Case.

Vi måste vara rädda om Lydia Loveless för hon är en av de största begåvningar som finns inom roots rockskrået.

Och skit i Gaffa-recensionen för den är skriven av en som vill se henne gå under.

Liknande artister: Neko Case, Lucinda Williams, Brandi Carlile, Kelly Hogan, Shelby Lynne.

Björn Bostrand  

 

Det är så här man ska sjunga och spela rock'n'roll!

Tror du mig inte så kolla upp Vanja Lo och gossarnas debutalbum "Sings And Plays Rock'n'Roll" som släpps på onsdag.

Ämnat att övertyga.
/Björn

När det nu är dags för norskans fjärde album så är hon en aktad musiker och låtskrivare både här och där på vårt klot.
Också en lockande sådan som inte kompromissar med sin musikaliska profil och därför oblygt kastar sig mellan olika uttryck.

Det är en styrka och frihet från självmotsägelser hos vilken artist som helst.

Solheim tvekar inte det minsta att växla mellan mjukt tassande singer-songwriter, indiepop, rock eller folk och de 11 låtarna som hon skrivit själv blir till en solfjäder av musikaliska uttryck.

Tung rock i "Song Of Forgotten Songs", distinkt pop i "Run Away" och "Dance With Me" och meditativ indiefolk i "When Grace Left Town","The Break Up" och "Be Well" är olikheter som attraherar lika starkt, inte minst på grund av Marias fängslande röst.

Själv påstår hon att processen har varit lång och krävande och att skapandet av "I.T.D" kantats av både tårar och skratt, men att hon är mycket stolt över slutresultatet

"Äntligen har jag gjort ett album som jag kan dansa till, säger Solheim".

Det kan vem som helst som köper "I.T.D." också. Det hänger bara på vilket sorts humör man är på.

Hur många minns Eddi Reader?

Om inte så fungerar veckofärska comeback albumet "Vagabond" (Reveal/Border) som en helläcker sweet reminder att hennes röst fortfarande är lika elegant och tilldragande som någonsin under inledningen på karriären med Fairground Attraction och fortsättningen på solokvist.

Återkomsten tillsammans med utsökta musiker som Boo Hewerdine och Ian Carr och ett gäng väl valda Fairground-vänner innehåller dussinet underbara låtar och två traditionella inspelade i Eddi's hemstad Glasgow.

En liten pärla som bör kollas upp!
/Björn 

 

Hos Popgeni finns det  alltid plats för grupper som vinklar oemotståndligt på roots, americana, altcountry och west coast runt 1968-1972.

Hard Working Americans och Canyon Ryde är två sobra praktexemplar på det uppdraget.

H.W.A. kan faktisk titulera sig supergrupp med Todd Snider, sång, Neal Casal, gitarr & bakgrundssång, Dave Schools, bas, Chad Staehly, keyboards, och Duane Trucks, trummor som besättning.

Debutalbumet "H.W.A." (Melvin/Border) producerad av Snider och Schools, släpps nästa vecka och är läckert smaksatt av kvintettens breda musikaliska bakgrund.

C.R. kretsar runt mainmannen och Devon baserade singer-songwritern Phil Lively-Masters och är med "Free To Be" (Freedom Feathers Records/Border) också ett av nästa veckas läckraste releaser.

I alla fall om man aldrig får nog av band som The Byrds, Buffalo Springfield och The Jayhawks.

Förresten så gästar Jayhawks navet Gary Louris på plattan och Popgeni favoriten Peter Bruntnell har producerat albumet på ett ytterst smakfullt sätt.

/Björn 

När man klarat sig igenom en hel helg och inser när man vaknar upp på söndagsmorgonen att man fortfarande lever, något så när, blir i alla fall jag väldigt mottaglig för nya influenser.

Och då fanns hon bara där.

En av Micke Mojos konkurrenter i The Voice.

Vilket jag inte hade en aning om, eftersom jag inte såg det programmet.

Men i Nyhetsmorgon på TV4 påsöndagar har de för vana att ta dit artister med det lilla extra. Så även nu.

Nicole Sabouné har gjort en debut som ekar av Joy Division, New Order, The Cure och The Jesus And Mary Chain. Med en lätt uppfräschning av ekoeffekter och gitarrer, så att det låter lika mycket 2014 som 1981. "Must Exist" är elegant gothdisco, pop och rock med rötterna i bäcksvart mylla. Med refränger som luktar jordgubbar och smultron.

 

Läckert, med andra ord.

 

/Stefan

Nära 680.000 träffar på de här båda videoklippen som finns på den självbetitlade debutplattan som släpptes i fredags.

London baserade kvartetten Temples är enligt en tämligen enig engelsk musikpress en kraftfull vitamininjektion för brittisk gitarrpop med sin "melodiösa psykedeliska relevans som ställer dem långt, långt över alla sömniga Oasis kopior".

Avgör själva.
/Björn

Tiden går.

Men The Fleshtones består.

Egentligen borde det inte vara möjligt. Att efter snart fyra decenier fortsätta att vara en outtömlig källa till totalt oförstörd, okonstlad simpel och genial rock'n'roll glädje.

Om två år är det 40 år sedan gitarristen Keith Streng och sångaren och keyboardmannen Peter Zaremba kickade igång bandet.

Med Strengs fuzzade gitarr & bakgrundssång, Zarembas otyglade farfisa orgel och coola lead vocal, samt en ytterst svårpiskad rytmsektion i form av Bill Milhizer, trummor & bakgrundssång och Ken Fox, bas & bakgrundssång, är Fleshtones även 2014 svårslagna leverantörerna om man vill stilla suget efter surf, garage, rockabilly och stökig soulrock. 

"W.O.T" är album nummer 22 i diskografin sedan debuten med "Roman Gods" 1982 och man fortsätter i samma läckra ljudspår.

De fem inledande låtarna, "Available", "What You're Talkin About", "It Is As It Was", "Remember The Ramones" och "Roofarama" är som en ID-handling varför de dubbats till "Americas Garage Rock Band" och "The Kings Of Garage Rock".

Rappt, rytmiskt och helt rätt stuk.
På det efterföljande fyrtalet, "The Right Girl", "What I've Done Before", "How To Say Goodbye" och "For A Smile" möter vi ett grovsouligt band som med stil kryddar ljudbilden med grova stråkar.

Den avslutande kvartetten över dryga tio minuter ett tvärsnitt på varför The Fleshtones alltid varit ett så underbart personligt band.

Dokumentären “Pardon Us For Living But The Graveyard Is Full" som släpptes i samband med releasen av föregångaren "Brooklyn Soun Solution" från 2011 ska naturligtvis tas med en bokstavlig klackspark. 

För Fleshtones har aldrig behövt be om ursäkt för något i sin sagolikt underhållande karriär.

Och aldrig den här gången heller.

Liknande artister: The Cramps, Lyres, Hoodoo Gurus, The Fuzztones, The Nomads.

 

Superharmoniska bröderna Michael och David Champion med rötterna på Isle Of Wight går på kraftfull knock med debutalbumet "Down Like Gold" (PIAS/Border) som släpps den 21 februari.
Harmonierna flödar över och psych-pop rysningarna är många på ett album som touchar stora ögonblick från Beach Boys, R.E.M. och Flaming Lips, men även borde locka till sig de som har ett gott öra till Bon Iver, Fleet Foxes eller Antony & The Johnsons.
Fast egentligen räcker det med att älska grann popmusik med extraordinär balans av melodisk värme och melankoli.

/Björn

10 mars ska Joan As Police Woman's nya album "The Classic" (Play It Again Sam/Border) finnas tillgängligt överallt på klotet.

Första singeln "Holy City" lovar faktiskt en hel del.

Samma måste också gälla för Angel Olsen som med sin coola retro och vintage video "Hi-Five" förpassar oss tillbaks till 60 och 70-talets svulstiga TV-produktioner.

Den är också ett av spåren på St.Louis singer-songwriterns andra album "Burn Your Fire For No Witness" (Jagjaguwar/Border) som har Sverige release den 14 februari.
En fullängdare som redan lyfts till skyarna i brittiska musikmagazin som Mojo, Uncut, NME och Q.

/Björn

Det tog sex år.

Men nu är den här. Oh My! debutplatta "Slow Moves".
Resan mot fullängdaren har varit lång.

Kvintetten bildades i Sundsvall i 2008 och ryktet om deras klass som liveband spred sig snabbt.
Men det skulle dröja ända till 2011 innan debutsingeln "Twenty One" blev till.
Men med tiden har sångaren Johan Åkerström, gitarristerna Martin Huss och Emil Källman, basisten Adrian Karlman och trumslagaren Adam Lodin spelat sig till en trogen fanbase.

Och den lär fyllas på med "S.M".

Melodiskt snygg indierock med monotona gitarrer, kardborrerefränger och Åkerströms utmärka röst långt fram i mixen är oemotståndligt även 2014.

Åtminstone för de som på 90-talet föll raklånga för älskvärda popband som A West Side Fabrication femman The Wannadies, This Perfect Day, Popsicle, Tommy 16 och Hardy Nilsson.

Inte ett svagt spår, och med toppar som titelspåret, "Go With You", "Long Time Ago","Oh Why", "People", "!, I Did", "Listen" och "Far Too Kind" så är "S.M." fylld med stilren hårdpop extraordinär.

/Björn

 

Hat Check Girl är ett samarbete mellan veteranerna Annie Gallup och Peter Gallway.

Det handlar om en livstids hängivenhet och dedikation från Annie, nio soloplattor, och Peter, 15 soloplattor, som 2010 slog sina musikaliska påsar ihop under namnet H.C.G. och presenterade sig med debuten "Tenderness".

Frigörande, spökaktigt och hypnotisk levererat från rootsträdet knotigaste grenar så bjuder de musik för själen.

Album nummer fyra, "Goodbye Butterfield" (Gallway Bay Music/Hemifrån) finns tillgänglig i vårt land sedan i mitten av januarioch är definitivt en nyttig blodtryckssänkare för stressade nutidsmänniskor.

Gallup och Gallway backas ännu en gång upp av smått legendariska trummisen Jerry Marotta som även varit delaktig i låtskrivandet på tio av de 12 spåren på albumet.

"Just Think Back" finns på albumet "Road To Red Point" från 2012 och "August Sin" är en av låtarna på "Six Bucks Shy" 2011.

/Björn 

 

 

 

Tuareg hjältarna Tinariwen med rötterna i Mali öknen släpper nya albumet "Emmar" (Wedge/PIAS Nordic/Border) fredag den 7 februari.

Med sina tidigare plattor och återkommande livebesök i vårt land under de senaste åren så har de blivit något av Sverigefavoriter.

För den som har fått förmånen att tjyvlyssna på de elva spåren är det bara att slå fast att sextetten håller fast vid sin egenssinniga ökenblues och ingen som har sugit åt sig deras groove på tidigare album blir besviken.

På grund av säkerhetsskäl så är det första gången i Tinariwens diskografi som man inte spelade in albumet i Mali, .

Men Kalifornien fungerade lika bra att berätta om livet i Sahara.

Dessutom kunde man räkna in musikgäster som Red Hot Chili Peppers’ Josh Klinghoffer, Matt Sweeney från Chavez, Nashvillefiddlern Fats Kaplin och poeten Saul Williams.

/Björn

 

Som de flestqa vet, så gick Superbowlfinalen i går natt. Inget spännande där. Seahawks vann, och Denver Broncos var aldrig ens i närheten.

Somn Half timne show, var det Bruno Mars som stod för underhållningen. Och det fixade han med bravus. Med lite hjälp från Red Hot Chilipeppers.

Som vanligt, en spektakulär händelse. Även om inget var utöver det vanliga.

/S

 

Ibland, speciellt på söndagar av någon konstig anledning, så blir jag helt inne på country. Svårt att säga varför. Men det handlar om artister som röker och dricker, som är patrioter, snudd på idioter, republikanska machotyper. Och som alla heter Toby, Keith, eller både och. Även gammal country. Merle Haggard eller Wille Nelson går hur bra som helst när man står och chilikryddar något långkok. Så även i dag. Av en händelse så ramlade Johnny Cash ner i ipoden, samtidigt som jag hör en Glee-version av Toby Keiths "Red Solo Cup" från dumburken.

Så... Söndagar är kanske countrydagar, helt enkelt.

Så, utav en händelse, så kom nyheten om Phili Seymour Hoffmans bortgång. Lika trist varje gång någon faller offer för förbjudna substanser. Man får väl hoppas att de kommer underfund med att knark inte är så bra. Förutom det gör det inte så mycket att man tillåter sig själv bli lite USA-patrioiskt en söndagkväll...

/Stefan