Spräng sten i Norrland.

Alltså... Angående norrlänningar, så finns det något i Ronny Erikssons bevingade ord från hans standup-shower från 1990-talet.
"Vi må int bra, om vi int må lite dåligt".
Jag antar att det är just det som gör oss misstänksamma. Varje gång det ringer en hurtig telefonförsäljare, så ringer varningsklockor. Vi har ju sett Uppdrag Granskning. Vi vet hur uselt betalt de har och hur deras chefer pressar dem till max för att kunna pracka på alla något som de absolut inte behöver. Så när de väl ringer, slår spärren till.
"Vad är du så glad över?", tänker man. "Näääe, det måste vara nåt lurt...".
Och så är det oftast. Samma sak gäller de här hurtiga företagarna, som lovar guld och gröna skogar till fantastiska priser.
"Vad är du så förbannat glad över? Vi såg ju senast i morse insändaren i tidningen om hur hopplöst det är med arbetsgivaravgifter, sjukmånader och eventuelld höjd skatt. Så var kom den här glättigheten ifrån? Näääe, Det måste vara nåt lurt..!".
Och så kan det vara. Eller så behöver de skriva arga insändare för att kunna bemöta sina kunder med ett relativt lätt hjärta. Man är ju inte mer än norrlänning. Och man måste ju må lite dåligt, för att kunna må bra...?
 
Vad fanken har nu detta med Bruce Springsteen att göra. Ingenting, förmodar jag. Men av någon anledning associerar jag ofta till Ronny Eriksson när jag hör Springsteen. Men om Ronny Erikssons beskrivningar av Norrland är gjord med humor och massor av glimtar i ögonvrån, så är Springsteens musik bäcksvart. Eller åtminstone svartvit. Men gemensamt har de ändå blues. Springsteen har kanske mer blues i grunden, medan Eriksson resonerar att blues funkar bra i Norrbotten. Som låten om Holger som, i sin olycka, skulle hoppa framför tåget. Men eftersom tåget var så försenat, så höll han på att frysa ihjäl. Så han gick hem istället.
Bruce Springsteen har nog ingen aning om hur det är att bo i Norrland. Att kliva upp halv fem varje morgon för att dra igång snöslungan och slunga snö i en timme, innan man far till jobbet. Bara för att latdrulen till granne inte orkar ploga ända fram till bilparkeringen på gårn.
Men hans musik anpassar sig till den miljö man känner till. För som norrlänning känner man ju inte till hur det är för en arbetslös i Texas, eller en bilmontör i New Jersey, eller en ensamstående förälder i New York.
Men det är ju oftast det som är det fina med musik. Det tilltalar ens hjärna. Får den att leverera bilder. Bra musik sätter i gång en filmprojektor i huvudet. Det gör även Springsteens nya platta "High Hopes". Trots att recensenter gnällt på plattan att det skulle vara för "självisk" och inte "tänka på sin publik". Hur fan man kan begära det av en artist. Nåväl. "High Hopes" är stundtals riktigt bra. Kanske inte det bästa, men rätt långt ifrån hans bottennapp "Human Touch" (som ändå är en av 1990-talets minnesvärda plattor, vilket säger allt om artisten Springsteen). Tom Morello förstör inte Springsteens låtar, utan bidrar med ett råare sound. Men, trots allt så är det låtar som låter som "Just Like Fire Would" som är lite av Springsteens signum. Och är en av låtarna som fastnar direkt. Trots att man som jänning kanske associerar mer till oron över att inte värmepannan har lagt av, än ett kringflackande liv på motellrum med vinpavor och cigaretter som enda tröst.
/Stefan

Kommentarer
Postat av: The Polarbear

Nu är det ju inte Bruce som ritat ihop "Just Like Fire Would" utan en viss Chris Bailey, men det visste du väl redan, eller?
Men det finns många fina musikaliska likheter mellan Springsteen och Bailey.

Svar: Näe, det är Ronny Eriksson som har skrivit den!/S
Popgeni

2014-02-24 @ 09:29:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0