Popgeni

Det är den 25 maj 2011. Jag är tillbaka i Örebro. Jag har inte sovit en enda natt i Örebro sedan januari 1980. 31 år är en lång tid. Men Örebro har varit en så viktig del i allt som bland annat ledde fram till att jag mot betalning kom att skriva om musik i nästan tre decennier och att livemusik fortfarande är bland det roligaste jag vet.

Jag växte upp i Karlskoga. En stad där det nu finns festivalen Putte i Parken. På min tid fanns det fylla i parken och dansband inne på Kupolen. Någon enstaka gång kunde vi glädjas åt uppträdanden, ja, de gånger det inte var Harry Brandelius eller Lill-Babs. Det kunde vara Björn Skifs och när Ulf Lundell och Nature kom var en höjdpunkt. Nature var för övrigt från Örebro och blev ett så bra rockband när en Mats Ronander direkt från högstadiet i Örebro kom in som sångare och Stanley Larsson lämnade Neon Rose för att efterträda Bosse Skoglund som trummis. Lasse Wellander från Nora var redan gitarrhjälte. Här är Nature med "Mystery Brew":

Det var i Örebro jag fick höra det jag ville höra. Min första punkkonsert i Sverige var Sex Pistols på Club Zebra i Kristinehamn sommaren 1977. Men på Stora Hotellet i Örebro hösten 1977 fick jag höra The Clash, en konsert hyllad av Thåström i hans ”Kort biografi med litet testamente”. Och på Konserthuset i Örebro var jag och Bengan på The Stranglers. Vi var inte så många i publiken och efter ett tag fick bandet upp de flesta på scenen.

En minnesvärd afton i Brunnsparken var det en double bill – John Cale i blodig slaktarrock och Ian Hunter´s Overnight Angels med Earl Slick på gitarr. En fantastisk kväll. En annan kväll i samma park var det Kal P Dal och Iggy Pop. Iggy spelade i en kvart och sedan avbröt han efter att ha fått stenar, fiskar med mera kastade mot sig.

På  Prisma var det de svenska banden. Några fullkomligt överjordiska kvällar med Ulf Lundell där jag hamnade i lokaltidningen  bredvid Lundell på en bild. Men ännu bättre på Konserthuset hösten 1979 med Ripp Rapp-turnén och Janne Andersson på gitarr. Den sista, senaste, konserten för mig i Örebro var för övrigt Ulf Lundells turnépremiär på Kär & Galen-turnén sommaren 1982. Magnus Ugglas ”Vad ska jag ta livet av mig för”-turné var lysande på Konserthuset och han var även kul tillsammans med brittiska Stadium Dogs i Brunnsparken.

Och så Power House där jag hörde Charles Brown med Hjärtslag och Rockmagasinet med en sanslös Ensamma Hjärtan-konsert. En parkfestival sommaren 1980 bjöd på en stor ny favorit med lokala Lolita Pop och sent omsider en klassiker där Ebba Grön kom så sent att arrangörerna fick fixa fram byggstrålkastare.Men Karin Wistrand och hennes Lolita Pop blev en följeslagare från Örebro genom en stor del av 1980-talet.Här är Lolita Pop live från 1983 med "Barrikaden"

Ett av de bättre lokala banden i Örebro hette Colt 45. Dom gillade jag verkligen. De ombildades senare till Kenneth & The Knutters. Ja, så kan det också gå.

Örebro är nostalgi. Länkarna vid artistnamnen ovan leder till recensioner från just de konserterna jag var på i Örebro. Recensionerna är skrivna av legendariske Nerikes Allehanda-skribenten Håkan Pettersson. Länk till Håkans sköna blogg ”Håkans Pop” hittar ni ute till höger.Och här har ni hans lista på Örebros största artister.

Tack Örebro – och då har jag ändå inte skrivit om varför Hjalmar-revyerna är så bra, alla föreställningar med Örebro-ensemblen jag sett och en massa annat som Örebros egen Miss World Mary Stävin. Det tar vi någon annan gång. Men jag avslutar med en stor, stor favorit hos några av oss lumpargrabbar på I 3 i Örebro i slutet av 1970-talet. Hon blev en stjärna via Hjalmar-revyerna och sedan teves Solstollarna. Hon var bara 16 år när hon började dansa på scenen med Hjalmar och vi dyrkade henne - Så förlåt alla popgenier och alla andra, men - Här är Britt Dahlén - i och för sig åtta år senare - från Solstollarna 1987, men ändå...:

/cbj
(PS - Det här är mitt Örebro - därför får ni vare sig Millencolin eller Jasmine Kara den här gången...)