Vinylkällaren 65
Nektar
“Down To Earth” (United Artists) 1974
Ännu en 74:a.
Samma årgång som 64:an Be Bop Deluxe “Axe Victim” och dessutom nära samma musikaliska tidsanda.
Mitt förhållande till den psychedelisk progrock vågen på 70-talet var ganska svalt och det är något man ångrar idag när priserna på gammal svårlyssnad vinylprog betingar fyrsiffriga belopp på nätauktionerna.
Jag vet inte vad de som säger att “D.T.E.” varken är Nektars sämsta eller bästa album menar? Men personligen är det min favorit jämfört med “Recycled” från 1976 och “Magic Is The Child” 1977 som också häckar på mina vinylhyllor.
Och visst bjussade de fyra britterna, Allan Freeman, keyboards & vocals, Roye Albrighton, guitar & vocals, Derek Moore, bass, mellotron, vocals, och Ron Howden, drums, som träffades 1968 i Hamburg på klassiska Star Club på något mer än bara en massa flum och trötta och utdragna solon på respektive i.
Jag har alltid och kommer alltid att prisa vikten av melodier, och det oavsett vilken genren man härjar inom.
Och Nektar vårdade melodierna på “D.T.E.”
Cirkustemat är läckert och de nio spåren bildar en snygg helhet med eleganta övergångar och en genomlyssning i tidiga maj 2012 gör att jag faktiskt känner vibrationerna från 38 år bakåt I tiden.
H.T känns som “a total mindbender” och jag kan bara inte låta bli att undra om det är någon därute som liksom jag sitter inne med den här amerikanska softrockarens andra fullängdare från 1980?
Han slog aldrig igenom själv på riktigt, men fick en hel del cred och uppskattning som låtskrivare åt andra artister när de som mest behövde det.
/Björn
Ja det vete tusan vad det där kan vara. Det ser på något vis bekant ut.
Av någon anledning kom jag att tänka på en bortglömd figur, Tony Carey en av få 80-talsartister jag gillat. Han var även inblandad i något som hette Pink project som också var bra vill jag minnas. Inget av detta har jag på skiva men väl på kassett i den stora kartongen i källaren.
Men något svar på H-T har jag som sagt inte
Planet P Project hette Tony Careys projekt och nu när jag provlyssnade så lät det inte på långa vägar så bra som mitt minne sa att det skulle vara.
...och jag tänker på Marshall Crenshaw - men han är också något år för sent...
Ni får fundera lite till så får vi se om det kommer någon fler aktör på Vinylkällarscen. Jag saknar den gode Hans och Christer bland andra.
Bra resonerat. Men ni får funderar vidare en dag så får vi se om det kliver in några fler aktörer. Jag saknar Hans med flera...
Tyvärr Björn, inte en susning. Borde jag kunna?
Tycker inte det, Hans, och ni andra.
Men det handlar om amerikanen Randy VanWarmer och albumet "Terraform" från 1980.
Hans största hit var "Just When I Needed You Most", därav vinklingen i slutet av texten.
Tyvärr förlorade han kampem mot leukemi den 12 januari 2004 endast 48 år gammal.
Enligt hans sista önskan så skickades han aska ut i rymden tre år senare.
Uj, han satt långt in, men låten känner man igen. Smokie (lite lagom smöriga) har gjort den och en fin version med Dolly (och Alison Krauss/Dan Tyminski) finns här:
http://www.youtube.com/watch?v=fXuo7nk7tQ4&feature=endscreen&NR=1
